I Am Legend

1954 kom Richard Mathesons roman I Am Legend ut. Trots att den egentligen handlar om vampyrer kom den att få ett enormt inflytande på zombiegenren, främst genom det apokalyptiska scenariot, instängdheten och att det handlar om en ensam överlevare i en helt fientlig värld.

Romanen handlar om Robert Neville som är ensam kvar i världen sedan tre år. Det finns vampyrer som både är levande och döda som är ute efter honom på nätterna. I stora delar av boken är han driven av att bara överleva. Att hålla i sina rutiner. Han barrikaderar sig i huset bakom kors, vitlök och speglar. Det är på många sätt en berättelse om att få saker att gå ihop i livet. Tills sist hittar han mening i att forska om vad det egentligen är som har hänt. Vilken typ av smitta det handlar om och hur legenden om vampyrer hör ihop med den. När Neville träffar andra levande varelser rubbas hans cirklar och varje gång måste han omvärdera hur han levt.

Romanen är fantastisk. Trots att det mest handlar om hans egna tankar och en del tillbakablickar får vi en ganska bra bild om vad som har hänt. Om kaoset och förlusterna som drabbat honom och alla andra. Och om ensamheten och rutinerna som behövs för att klara av att leva på det sättet.

Det finns tre filmatiseringar (värda att nämnas). The Last Man on Earth (1964), Omega Man (1971) och senast I Am Legend med Will Smith från 2007.

Alla tre filmer skiljer sig rätt mycket från romanen men på olika sätt. Den första har mer zombielika varelser och är kanske mest trogen boken. Matheson var också med i att skapa filmen men gillade inte slutversionen så han ville inte att hans namn skulle vara med. Det är också den (och romanen) som George Romero hämtat inspiration till den första moderna zombiefilmen Night of the Living Dead (1968). Många av scenerna där Morgan (som Neville heter i filmen) är instängd är väldigt lika scener i NOTLD. Hela filmen finns för övrigt på youtube. Lite tidstypiskt är det en speakerröst som är protagonistens tankar och förklarar vad som hänt och hur han känner. Det blir lite otympligt men filmen har så mycket tystnad ändå att det funkar.

The Omega Man är i mitt tycke den bästa filmatiseringen. Det finns en politisk touch i filmen och vampyrtemat är borta. Istället är det en sekt med muterade ljuskänsliga albinomänniskor som kallas för Familjen som är ute efter Neville. Det finns flera överlevande som jagar och håller sig undan Familjen. Neville är mer påtagligt knäpp vilket jag tycker är rätt bra. Det är en av de mer intressanta aspekterna av berättelsen. Filmen är också historiskt viktig eftersom den innehåller en av de första kyssarna mellan en svart och en vit på vita duken. Filmen kan ses här.

Filmen I Am Legend är en actionfilm där det återgen handlar om någon sorts muterade människor. Den känns mer Hollywood, det är mer pangpang och långdragna actionscener. Det jag gillar är att filmen visar ger en intressant bild av hur kaoset startar och vad som händer när myndigheterna försöker hålla karantän. Smittan som skapar apokalypsen är från början ett botemedel mot cancer. Trots hög budget och Will SMith i högform blir det aldrig riktigt bra tyvärr. Helt ok som underhållning visst, men den saknar lite nerv tycker jag.

SLUTSPOILER! Det jag saknar i filmerna är själva twisten som finns i boken. Alltså att Neville inser och accepterar att han är en anomali som behöver rensas undan. Det är egentligen det som gör boken exceptionell, att han ändå förstår att världen förändras och inser att han är en rest från det gamla. Annars är det mest scenariot som är det samma. Människan skapar sin egen undergång antingen genom biologiska vapen eller som ny medicin. Det är den klassiska människan försöker ta kontroll över allt men till sist kommer naturen i kapp och ger igen, som myten om Ikaros typ.

 

Fungofobi, fungal horror och svampar som hot

För några veckor sedan snöade jag in på Fungal horror-genren och skrev en lång artikel som publicerades i Flamman. Men nu finns den också att läsa här på bloggen.

Den 12 mars sänds det sista avsnittet av HBO:s succéserie The Last of us, där svampar orsakar en zombieapokalyps. Kan det hända på riktigt? Och varför är populärkulturen så full av svampskräck?

Svampar är en fantastisk livsform. De finns överallt: i varje andetag andas du in hundratals sporer. Du har runt 80 arter på hälen, 30 under tånaglarna och omkring 60 mellan tårna. De absolut flesta som lever i och på vår kropp är tack och lov ofarliga. De och bakterierna tar många gånger ut varandra i kroppen. Så Electric Banana Band hade fel. Du vill inte bo i en svamp. Svampen vill bo på dig.

Världens största organism är en svamp. Honungsskivlingen som finns i Oregon, USA, sträcker sig förmodligen många kvadratkilometer och är flera tusen år gammal. Om den samlades ihop och lades på en våg skulle den väga hundratals ton.
Så vitt vi vet uppstod svamparna för en till två miljarder år sedan, sannolikt först på havsbotten. Det finns teorier om att den var delaktig i att däggdjuren blev dominerande på jorden efter meteoriten som utplånade dinosaurierna för 65 miljoner år sedan, eftersom den gick hårdast åt många av de reptiler som hade sämre försvar mot svampangrepp.

Svamparna binder ihop träd med varandra och gör att jorden går att odla i, för att inte tala om penicillinet som räddat hundratals miljoner människor. Den räknas ibland som delikatess och till exempel Goliatmusseronen, som i Japan kallas Matsutake, kan säljas för tiotusen kronor kilot. När du kopplar av med ett glas öl eller vin har svampen varit med och skapat alkoholen. När du äter en frukostmacka har jästsvamparna fått brödet att jäsa. Svampen är en vän, men den kan också bli en fiende.

Det här vet ju alla vi som sett The Last of us, där zombiesvampen Ophiocordyceps Unilateralis (i folkmun Cordyceps) gör infekterade människor till monster. Många har sett de obehagliga klippen på Youtube där David Attenborough på sävlig brittisk engelska beskriver hur hela kolonier med myror kan utplånas av den kluriga svampen. Under årmiljoner har Cordyceps och insekter utvecklats tillsammans, eller kämpat mot varandra, vilket har lett till att svampsporerna som träffar insekten vandrar upp i hjärnan på det stackars offret, förändrar beteendet för att passa svampens syfte och sedan växer svampkroppen ut ur insekten. Men Cordyceps säljs också som kosttillskott på vissa hälsokostbutiker. The Last of us var varken först eller sist med att skildra svampar som hot i populärkulturen. Det finns en hel uppsjö filmer, spel och böcker som tar upp just det här. Genren kallas fungal horror – svampskräck. För att fortsätta på temat Electric Banana Band så finns det hopp i din kropp för en mullig sopp.

Den första filmen där svampen intar en framträdande roll var japanska Matango från 1963, även om brittiska The Quatermass xperiment från 1955 förmodligen har en svamp som smittorsak, men det nämns aldrig rakt ut. I Matango däremot är det tydligt att det är orsaken. I filmen, som delvis är baserad på William Hope Hodgsons novell The Voice in the Night från 1907, blir sju ungdomar på en yacht strandade på en ö. Det finns ingen mat men däremot några svampmänniskor som attackerar dem. Tills sist drivs de av hunger till att börja äta av de mystiska svamparna som finns på ön. En mycket dum idé. Nu vänds de emot varandra och, tja, det det slutar inte väl för dem.

Svampskräck har stor likhet med zombiegenren. Det mest intressanta med Matango är inte svampmonstren utan hur människor hanterar extrem press och kris från något okänt. Hur de ibland kan vända sig mot varandra och ibland visa hjältemod. Matango kan därför ses som en föregångare till zombiegenren tillsammans med exempelvis de postapokalyptiska 50-talsromanerna I am legend av Richard Matheson och Triffiderna av John Wyndham.

Mellan Matango och The Last of us har genren rymt ett flertal filmer, och även ett avsnitt av tv-serien Arkiv X, som närmade sig alla tänkbara men framför allt otänkbara hot. Men det var först 2013 som genren fick några större verk och först ut var tv-spelet The Last of us, som räknas som ett av de bästa handlingsbaserade survival horror-spelen som gjorts.

Året därpå kom M.R. Careys roman The Girl with all the gifts ut, som filmatiserades 2016. Den utspelar sig i ett postapokalyptiskt England där svampen Cordyceps har förvandlat nästan alla människor till blodtörstiga människoätande monster. Militärer har små läger kvar där de försöker överleva, men också forska fram ett botemedel. De forskar på barn som är någon form av hybridvarelser, mänskliga till utseendet och så länge de är mätta och inte känner lukten av människor är de inte farliga. Men när barnen får vittring på människor vill de inget hellre än att slita de osmittade i stycken. Både boken och filmen är bland det bästa som gjorts i zombiegenren och fick stor uppmärksamhet när de kom.

Även om svampskräck i dag är ett perifert fenomen med ett gäng b-filmer i bagaget undrar jag om det inte är svamparnas tid vi är på väg in i. Trendkänsliga P3 Dystopias avsnitt ”Mördarsvampar” kom 2021, under Coronapandemin, och pekade ut stora risker med olika sorters skadliga svampar, inte minst i kombination med andra sjukdomar. I Indien spreds en infektion i början av 2021 som framför allt drabbade människor som tillfrisknat från covid-19. Utbrottet var aggressivt och de drabbade fick ibland operera bort ögon, näsa och käke för att hindra att mukormykos, eller svartsvamp som den kallas, skulle sprida sig till hjärnan.

Men i dag pågår också forskning, bland annat på Karolinska institutet, om hur psykedeliska svampar kan användas inom sjukvården för till exempel posttraumatiskt stressyndrom och depressioner. Att svampar kan vara mat, medicin, drog och gift gör den skrämmande. Det är en gränsorganism, ibland bortglömd, men ständigt närvarande i våra liv. Ett intressant sidospår i den moderna debatten om psykedeliska svampar är att de kunde målas ut som ett lika stort hot mot den mänskliga civilisationen som atombomben under slutet av 1960-talet, till exempel av Frank Hirschfeldt som annars var en rimlig debattör.

Bra skräck speglar rädslor som finns i samhället. Den mystiska organismen som vi fortfarande i dag inte vet allt om kan väl representera rädslan för smittor lika bra som virus eller bakterier. Inställningen till svamp varierar i kulturer och Västeuropa har en mer negativ inställning än Östeuropa till exempel. Vissa forskare menar att svamprädsla framför allt finns i samhällen som fjärmat sig från naturen. Att svampen kan vara så mycket på en gång och är så viktig för i princip alla andra organismer gör den obehaglig. Hur kan vi veta så lite om en så viktig varelse? Svamparna har inte ens en tydlig form, även om vi gärna förknippar svamp med själva fruktkroppen, vilket är skrämmande.

Att svamparna är så uråldriga är också illustrativt för hur jorden kan slå tillbaka mot människan. Att det finns varelser som funnits långt före vår tid, som en dag kan återvända för att vinna herravälde över planeten. Svamparnas storhetstid var för 400 miljoner år sedan, landlevande växter var på sin höjd någon meter höga, alla djur på land var småkryp, medan svampkropparna kunde nå nästan åtta meter på höjden. Jag kommer att tänka på H.P. Lovecrafts mytologiska värld där uråldriga gudar kommer tillbaka.

En film som tar upp det temat är den sydafrikanska Gaia från 2021. Där växer en enorm svamp under jorden i djungeln för att skapa monster av människor i väntan på att ta över städerna. Via en skruvad civilisationskritik kommer de fram till att människornas tid är över och att svamparnas kan börja.

Hotet från svamparna förstärks av uppvärmningen av jorden. Den drabbar framför allt skogs- och jordbruket negativt, men kan också leda till att svampar som är skadliga för människan utvecklas ytterligare, en fara som även nämns i The Last of us.

I Sverige är det industriella skogsbruket samtidigt ett hot mot många svamparter. När kalhyggen breder ut sig svälter svamparna ihjäl eftersom de lever i symbios med de gamla träden, svampar som kan ha levt sedan Gustav Vasas tid.

I Sverige är drygt 700 skogslevande svampar hotade eller har en osäker framtid enligt den senaste Svenska rödlistan (2020). Det är alltså vi som är farliga för svampen.

Att en svamp plötsligt skulle utgöra ett existentiellt hot mot oss är mindre sannolikt. Cordyceps och insekter har utvecklats parallellt under årmiljoner, så att svamp plötsligt skulle få människor att gripas av vansinne är inget vi behöver ligga sömnlösa över. Men tanken på att svamparna funnits långt innan de första däggdjuren utvecklades, och med all sannolikhet kommer att finnas kvar långt efter människan försvunnit, är likväl svindlande. Därför lär svampkulturen fortsatt väcka både lust och obehag. Eller, som Electric Banana Bands låt ”Zvampen”, rentav existentiell tröst:

Tiderna är hårda
Livet är en kamp
Det känns mycket bättre
Om jag har min svamp

Filmtipset: Les Affamés (The Ravenous)

…och så är det dimma hela tiden

Kanadensiska Les Affamés (engelsk titel The Ravenous) kom 2017 och är på sätt och vis en klassisk zombiefilm men den har vissa drag som ändå skiljer ut den från mängden. Den utspelar sig på landsbygden i ett vackert Quebec. Vi får följa några olika överlevare som sedan sammanstrålar till en grupp. Ingen av karaktärerna får någon djupare presentation och det är svårt att verkligen känna för dem.

Filmen är lite hattig och jag fattade inte riktigt varför de var tvungen att dra och varför zombierna förföljde just dem. Zombierna var också lite speciella. De tenderade att stå och kolla och ibland gillra någon slags fällor eller i alla fall ha en plan för hur de skulle bete sig. Dessutom skapade de konstverk som sträckte sig mot himlen. Det finns säkert någon symbolik i det hela och det var inte helt utan att jag tänkte på twisten i I Am Legend när jag såg filmen.

Särskilt slutet blev en smula för konstnärligt, det var bitar som flirtade med blodsprutsscener från zombiefilmens 80-talsstorhet, men det blev mest konstigt. Att mixa in slapstick i filmen kanske också gjorde att den var lite svår att riktigt uppskatta.

Det är egentligen inget fel på filmen. Den är på sina ställen ganska lågmäld och påminner en del om The Battery men vill på något sätt göra lite för mycket. En film att se för zombieintresserade som vill hänga med, men det finns betydligt bättre moderna zombiefilmer att lägga sin tid på.

Zombieöverlevnadsåret 2023

Varje år gör jag en krönika över zombieöverlevnadsåret som passerat eftersom det här med listor är det bästa med nytt år (tidigare år finns att läsa här 2013,  2014, 2015, 2016,  2017, 2018, 2019, 2020, 2021 och 2022).

2023 var året då världen fick sin första riktiga water cooler-zombieserie. The Last of Us fängslade en stor del av befolkningen under årets första månader. Den var riktigt bra! Själv snöade jag in på fungal horror och svamp som orsak till zombiesmittan. Jag såg ett gäng filmer i genren svampskräck och skrev en lång essä till Flamman om ämnet, bland det mest intressanta jag skrivit om jag får säga det själv. Andra lyckliga ögonblick under zombieåret är att Fear the Walking Dead äntligen tagit slut. Det var verkligen på tiden.

För egen del har jag mest skrivit zombieorelaterad roman och hållit runt 30 föredrag runt om i landet. Jag har skrivit mer i andra tidningar än på bloggen tyvärr. Men jag vill lyfta fram inlägget när jag listade de elva bästa zombieserierna. Förra året förutspådde jag att även zombiegenren framförallt skulle flytta in till serievärlden och det tycks fortsätta på den vägen. Den 25:e februari 2024 kommer serien alla TWD-fans har väntat på: The Ones who Live alltså serien där berättelsen om Rick fortsätter. Spoiler: han träffar Michonne igen. Både TWD Daryl Dixon och TWD Dead City får en andra säsong som också kommer under året. Och så ska säsong 2 av The Last of Us komma även om inget datum för den är släppt. På filmfronten 2024 är det lite tunnare. En film jag ser framemot är den norska filmadaptionen av Hanteringen av odöda som kommer i februari. Det blir spännande. I am Legend 2 ska också komma och en som heter Crawler som verkar helt ok trots att det inte finns någon trailer att se. Det brukar alltid komma några andra zombiefilmer men inga som jag tycker känns sevärda på förhand.

I krönikan över zombieöverlevnadsåret 2022 lovade jag minst en zombienovell. Tyvärr infriade jag inte mitt löfte men jag har i alla fall skrivit klart den första versionen av Jakten på död oktober (aka Flottans döda gossar, aka zombie submarine) så den kommer inshallah ut under 2024 på något sätt. Det går också rykten om att min gamla bok zombieöverlevnad kommer ut igen i en ny uppdaterad form. Det är trots allt tio år sedan den kom ut.

The Walking Dead TV-serien

Det sista avsnittet av den populära TV-serien The Walking Dead sändes natten till måndag. En tolv år lång resa är slut. Första avsnittet sändes runt Halloween 2010 och det blev en omedelbar succé. Om zombiegenren vunnit i popularitet under 00-talet fullkomligt exploderade det 2010. Vänner och bekanta som aldrig sett zombiefilmer innan blev helt plötsligt zombiegalna. Serien var verkligen omåttligt populär – till en början. Men sen började glöden för TWD falna. En del hade svårt för konceptet ”Lilla huset på prärien-… with zombies” i säsong två (själv älskade jag den). Andra tröttnade på att det ständigt kom nya skurkar efter guvernören, den ena värre än den andra. Några tröttnade efter de usla CGI effekterna på tigern Shiva. Det har knappast saknats tillfällen att sluta kolla på serien.

Det går inte att prata om serien utan att nämna s07e01 när Negan svingar Lucille på ett jobbigt sätt för alla inblandade. Det blev en stor vattendelare bland fans. En del slutade helt sonika att se serien då, andra tyckte att det var starkt och seriens aktier stärktes. Det är en ohygglig scen. Svårt att säga annat.

Det som jag tycker präglat serien är just att den är så väldigt ojämn. När det är bra är det riktigt bra, och när det är dåligt… Jag kan ärligt säga att jag spelat ganska många partier Angry Birds under vissa avsnitt. De två senaste säsongerna har verkligen blandat och givit. Långa meningslösa backstories, konstiga försök till karaktärsfördjupningar som föll platt blandat med något enstaka bra avsnitt. Men sista säsongen har nästan rakt igenom hållit bra.

Zombiegenrens skapare George A Romero (ja, jag vet att det är en förenkling men han skapade den moderna zombien i Night of the Living Dead) sa ibland i intervjuer att han fick idén om revolution från Richard Mathesons roman I Am Legend. Kanske är det så vi också bör se The Walking Dead. I de sista avsnitten i den elfte säsongen ställs allt på sin spets, ska de störta samhället och ta makten själva eller lämna The Commonwealth åt sitt öde.

Serien har till stora delar handlat om organisering. Det är dess styrka tycker jag. Inblickar i ett postapokalyptiskt liv där allt inte är action, utan mer vardag och planering för att klara sig på både lång och kort sikt. Ett eventuellt postapokalyptiskt samhälle skulle med all sannolikhet var ungefär så. Ganska mycket hårt arbete och en hel del tid som vi själva måste försöka fylla på ett vettigt sätt. Rick gick från att vara väldigt jobbig till att ändå bli en hyfsat intressant person. Det har funnits så många intressanta karaktärer att det har varit svårt att hålla reda på dem alla.

När sista numret av serietidningen The Walking Dead släpptes drabbades jag av någon slags tomhet. Skrev ett långt inlägg om den. Det sista avsnittet av TWD gav lite samma känsla. Jag såg avsnittet på morgonen på mitt kontor (en av fördelarna med att vara zombieöverlevnadsexpert är att ha känslan av att kunna se zombieserier på arbetstid) och kände mig ändå nöjd efteråt. Kanske var det mer känsla av slut, och inte att allt ändå kommer att rulla på på något sätt. Men som Carol uttryckte det: “I’m allowed to be a little sad.”

Serietidningen är emellertid bättre på det stora hela. Framförallt är det jämnare. Och ni vet väl att Apart förlag kommer att ge ut alla på svenska. Det håller på med översättningarna till 26 och 27 av 32 totalt och de är väl värda att köpa.

Under resans gång har det också kommit flera serier i samma universum som delvis lånat in karaktärer från TWD, framförallt i Fear the Walking Dead (som tyvärr inte är slut). Massor av olika spel har kommit och nyligen annonserade Fria Ligan att de också kommer att släppa ett The Walking Dead-brädspel.

Men är detta slutet? Nej det är det inte, det finns flera annonserade Spinn-offs som ska komma 2023. En med Daryl (Carol skulle varit med men skådisen hoppade av), en med Negan och Maggie (som jag nog är mest peppad på) och en som handlar om Rick och Michonne. The Walking Dead är dött, längde leve The Walking Dead-universumet!

Det sista avsnittet var bra. Kanske några för långdragna dödsscener och spektakulära tillfälligheter (som alltid) men ändå. Det finns några spoilers under bilden om det sista avsnittet.

Daryl säger till Pamela: ”Du byggde det här för att det skulle vara som den gamla världen. Vi förtjänar bättre.” Citatet pekar på att TWD är en berättelse om revolution. Om att omskapa och göra något bättre och inte nöja sig med ett ovärdigt nu. Jag hoppas att det spåret blir något vi får se i de kommande spinn-offsen. Att ta kål på Rosita var nog mest som ett nödvändigt offer. Jag hade hoppats att de skulle göra något mer oväntat. Det blev en aning för tillrättalagt. Med det sagt:

Önskade jag att de knutit ihop trådarna bättre? Ja! Det finns en stor värld där ute som redan är skapad, de kunde varit lite schyssta och hjälpt oss med pusselbitarna redan nu. Är jag ändå nöjd med slutet? Ja. Det var på något sätt värdigt i sin gullighet. Och det viktigaste… Negan lives!

Boktipset: Väggen

En kvinna har blivit bjuden till sin systers sommarstuga i bergen. Systern och hennes make åker in till staden och kommer aldrig tillbaka. Det visar sig att någon typ av osynlig oförstörbar vägg har kommit till och alla som är utanför väggen har dött. Ja det låter rätt märkligt, men på något sätt så funkar det mycket tack vare att det är kvinnans hantering av det ofattbara som är det boken handlar om. Det är på vissa sätt som en lantlig I am Legend ur en kvinnas perspektiv.

Huvudpersonen (vars namn vi aldrig få veta) brottas med att skapa mening och att planera för hur hon ska kunna överleva. Odla mat, jaga och se till att de djur hon har mår bra. Ur prepperperspektiv är den intressant för det handlar mycket om både vad hon praktiskt måste göra, men också att jobba med de känslor av meningslöshet och maktlöshet som uppstår. Att brottas med att kroppen inte riktigt klarar av allt och hur sårbart livet är ensam. Och också hur beroende vi faktiskt är av eld. Det finns också en fin men krävande brottningsmatch med tanken på att det gamla livet aldrig kommer tillbaka. Att det är en ny värld med nya regler. En värld utan människor.

Hon bygger upp mycket av livet bakom väggen på att ta hand om djuren. Det skapar mening att se till att de får det så bra det kan, och det håller henne sysselsatt. Att ta hand om katter, hund och ko blir det som får dagarna att gå. Att odla potatisen, slå höet, mjölka kon, gå promenader med hunden och se till att katterna har det bra blir det som också skapar mening. Väggen är verkligen en bok om saknad, att släppa taget och att hitta mening i tillvaron.

Väggen kom ut första gången 1963 och är skriven av Österrikaren Marlen Haushofer. Boken är skriven utan styckes- eller kapitelindelningar vilket gör den lite svårläst, men det är väl värt att ta sig igenom den. Det är skrivet utifrån de anteckningar som kvinnan skriver på olika papperslappar. Jag rekommenderar verkligen Väggen, i efterordet står det att kvinnor får ut mer av boken, och det kan jag tänka mig. Men den är läsvärd för alla.

Bokus

Adlibris

 

BONUSTEXT:

Strax innan Haushofer avled 1970 skrev hon några fina meningar som kan kallas hennes litterära testamente.

”Oroa dig inte

Oroa dig inte. Du har sett för mycket och för lite, som alla människor före dig. Du har gråtit för mycket, kanske också för lite, som alla människor före dig. Kanske har du älskat och hatat för mycket – men bara några få år, tjugo eller så. Och vad är väl tjugo år? Efter det var en del av dig död, precis som hos alla människor som inte kan älska eller hata längre.

Du har fått utstå mycket smärta – motvilligt – som alla människor före dig.

Din kropp var tidigt till besvär, du har aldrig älskat den. Det var besvärligt för dig, men kanske också bra, eftersom själen inte behöver en oälskad kropp. Och vad är själen? Förmodligen har du aldrig ens haft någon, utan bara förstånd, och det hade ingen tanke på känslor. Eller fanns det ibland något annat? För ett ögonblick? När du ser blåklockor och kattögon och en människas omtanke för en annan, eller vissa stenar, träd och statyer; svalorna över den stora staden Rom. Oroa dig inte.

Även om du vore tyngd av en själ, önskar den sig inget annat än en djup, drömlös sömn. Den oälskade kroppen kommer inte längre att känna någon smärta. Men kött, skelett och hud, allt kommer att förvandlas till aska och också hjärnan kommer äntligen att sluta tänka. Därför tackar vi Gud, han som inte finns. Oroa dig inte – allt är förgäves, som för alla människor före dig.

En helt vanlig historia.”

Night of the Living Dead 50 år!

För femtio år sedan, den första oktober 1968, kom en av världens mest inflytelserika filmer ut – Night of the Living Dead – regisserad och till största delen skriven av George A Romero. Det var en rätt obehagligt film för sin tid, men hur den skulle gå till historien för populärkulturen framöver fanns nog inte på kartan när de arbetade med den. I filmen introducerades det vi idag kallar den moderna zombien (i filmen kallas de dock för Ghoul).  Det var en indiefilm med låg budget som spelades in i Pittsburgh. Ingen kunde förvänta sig att det skulle bli en sådan succé. Romero hade i ganska stor utsträckning snott manuset till Richard Mathesons roman I Am Legend (här har jag skrivit om den och de tre filmatiseringarna av den) men förlagt handlingen till i början av ”revolutionen” (som Romero beskriver det) istället för i slutet som i I am Legend.

Filmen släpptes som en matiné den första oktober och publiken utgjordes framförallt av barn och ungdomar. Åldersmärkningen på film i USA kom inte förrän i november samma år så även barn kunde köpa biljetter till filmen. Men å andra sidan så var det få filmer som var läskiga på det sättet. Barn satt och grät i salongen och stämningen var tryckt under och efter filmen.

NOTLD var på många sätt ett kollektivt verk. På grund av filmens låga budget (114 000 dollar) fick alla hjälpa till att göra allting.  De som sminkade, producenterna och de flesta som var delaktiga på något sätt i filmen spelade också olika roller. Manuset var skrivet men en hel del improviserades fram på plats och lokala nyhetsankare hoppade in och spelade journalister. Eftersom Pittsburgh inte var känt för film så ställde lokalsamhället upp. Poliserna som medverkar är till exempel riktiga poliser med riktiga polishundar.

Det sena 60-talet präglades av konflikt i USA. Romero lär ha sagt att filmen är politiskt, för allt var politiskt på den tiden. Både Vietnamkriget och motsättningar mellan vita och färgade var högst påtagligt och kopplingar till dessa händelser återfinns i filmen. NOTLD brukar kallas antirasistisk eftersom den okommenterat har en svart man (Duane Jones) i huvudrollen vilket inte existerade på 60-talet. Jag tycker att kopplingen mellan medborgargarden och den mobb som i slutet filmen skjuter zombier är en annan vinkeln på det som bör lyftas upp i större utsträckning.

Zombierna i filmen är trots allt inte så vi brukar tänka oss zombier. De verkar känna smärta, kan använda redskap och är rädda för eld. Men Romeros stora bidrag till zombiegenren är kannibalismen, smittsamheten, det apokalyptiska scenariot och att han inte kopplar ihop zombien med Haiti, en galen vetenskapsman eller svart magi (som nästan alltid var fallet innan).

Filmen går att se i sin helhet på Youtube. Varför? Jo, de glömde att sätta ut ett © i filmtiteln så det finns ingen som har legal rätt till den. Det gjorde att Romero inte fick särskilt mycket pengar trots att filmen blev en succé. Kolla in den om du inte redan gjort det, den håller fortfarande bra!

 

Det finns också flera bra dokumentärfilmer om NOTLD till exempel Birth of the Living Dead och Doc of the Dead. Kolla in dem vettja!

Dagens zombiefilm: The Night Eats the World

The Night Eats the World (2018) är något av en modern version av I am Legend (boken då). Musikern Sam blir hembjuden till sitt ex för att hämta några kassetter, men exet visar sig ha en stor fest. Sam råkar slå i huvudet och svimmar inne på ett rum. När han vaknar dagen efter har alla blivit zombier. Lite en trött upprepning (The Walking Dead, 28 Days Later, Triffiderna etc) av hur huvudpersonen bara vaknar upp i en ny värld. Resten av filmen handlar mest om hur Sam utforskar byggnaden han är i och hur han hanterar ensamheten.Han fixar med mat och vatten, barrikaderar sig och småpratar lite med den instängda zombien i hissen. Det finns mycket spännande att göra i den miljön men tycker inte riktigt att det funkar.

Till skillnad från I am Legend saknar filmen djup. Det finns liksom ingen riktig nerv och Sam är inte tillräckligt intressant för att jag ska känna så mycket för honom. Det är inte en svindålig film, en del scener är fina och bra. Den har ett visst värde i genren eftersom den fokuserar på ensamhet och inte på interaktion, men på det stora hela tycker jag inte den lägger sig på någon zombietopplista.

 

Trailer:

Boktipset: Flickan med gåvorna

Flickan med gåvorna (The girl with all the gifts 2014) som i dagarna kommit ut på svenska är en av de absolut bästa zombieromaner jag läst. Den känns fräsch och nyskapande och karaktärerna är trovärdiga och värda att faktiskt bry sig om.

För 20 år sedan så drabbades världen av en fruktansvärd smitta. De absolut flesta blev zombier, eller Hungriga som de kallas. Några få befästa zoner försöker hålla dem borta, och några människor – vildar – väljer att leva utanför murarna på dessa områden. I ett område som är en forskningsstation finns det barn som är smittade men har kvar sin förmåga att tänka och resonera. En grupp forskare understödda av militärer gör sociala experiment med barnen och dödar dem senare för att dissektion. Ett av barnen, Melanie, är bokens egentliga huvudperson och uppvisar en ovanlig intelligens.

När basen attackeras av hungriga och vildar så flyr Sergant Parks, en lärare, en forskare, en menig och Melanie mot Beacon som är det störst området som inte övertagits.

Flickan med gåvorna målar upp ett postapokalyptiskt samhälle där allt gått åt skogen. Det blir inte den romantiserande bilden av livet efter kollapsen som ibland visas upp. Det är grymt och oglamoröst med en genomgående tragik över allt som försvunnit.

Smittan är orsakad av en svamp Ophiocordyceps unilateralis som faktiskt finns på riktigt (kolla in det här youtubeklippet) och är känd från TV spelet The Last of Us. Det är en svamp som idag bara använder insekter (framförallt myror som visas i klippet ovan) som värdar men har i boken muterat till att också angripa människor.

Filmen kommer också att gå upp på bio den 7:e oktober i år vilket blir spännande. M. R. Carey skrev filmmanuset i princip parallellt med bokmanuset vilket är ett spännande grepp och tyder på att även de som läst boken kan få överraskningar. Hoppas på det även om det finns många scener i boken som jag gärna skulle se på film också.

Om jag ska jämföra Flickan med gåvorna med någon annan bok i samma genre så är det klassikern I Am Legend (1954) som jag spontant börjar tänka på. Den placerar sig i den postapokalyptiska zombieberättelsen, men känns relevant och nyskapande ändå. Läs den!

Bokus

Adlibris

Zombieåret 2015 och några spaningar om 2016.

Nu är tiden inne för att summera året som gått och blicka lite framåt. För mig (och för zombieöverlevnadstemat på det stora hela) har det såklart varit ett väldigt omtumlande år. Höjdpunkten personligen var mitt sommarprat i P1, och också det som ledde till mest uppmärksamhet. Jag vill passa på att rikta ett stort tack till alla som röstade på mig som lyssnarnas sommarvärd och till min producent Ola Hemström som gjorde ett bra jobb med att få det hela i hamn. Det mest ansträngande var nog mitt TEDx talk som jag gjorde i mitten av november, även om det var väldigt givande och en spännande upplevelse att jobba så mycket med manus och framförande. I skrivande stund har det inte lagts upp på nätet men det kommer förmodligen inom kort.

Filmer: Det har kommit två lite större zombiefilmer i år. Maggie med Arnold Schwarzenegger och Scouts Guide to the Zombie Apocalypse där den förra var bra och den senare dålig. Andra filmer som bör nämnas är Extinction som jag gillade.

På TV seriefronten tycker jag att även om varken Z Nation (vars första säsong iofs kom 2014) eller iZombie blev något jag följde, så var senaste The Walking Dead säsongen bra och nykomlingen Fear the Walking Dead försiktigt lovande.

Jag var på en bra kurs i postapokalyptisk överlevnad arrangerad av Svenska Överlevnadssällskapet där jag lärde mig en hel del, och önskar att jag testat mer grejer i praktiken. Johan och jag höll en kurs i zombieöverlevnad på Midsommargården i Stockholm där vi för första gången använde Zombieöverlevnad som kursbok. Det gick bra tycker jag och var lärorikt. Jag har varit runt i stora delar av landet och hållit föredrag i att överleva zombieapokalypsen på allt från Friskis&Svettis inspirationsdag i Stockholm (med extra fokus på cardio såklart) till skolor, bibliotek och hippiefestivaler. Cirka 20 föredrag blev det totalt.

På bloggen är jag särskilt nöjd med inläggen om zombiens ursprung i två delar om dels Triffiderna, dels I Am Legend. Jag gjorde ett upprop till MSB om att ta #zombiehotet på allvar, intervjuade den biträdande brandchefen Anders Fridborg om varför det börjar brinna efter apokalypsen och skrev om katastrofberedskap, om apokalyps och hopp samt om 72 timmarsregeln. Dessutom gjorde jag en lista över de bästa zombiefilmerna de senaste tio åren.

Boken Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen släpptes ju förra året rent tekniskt men har ändå varit viktigt för föreläsningarna och zombieöverlevnadskurserna. Den första upplagan sålde slut efter sommarpratet så det blev roligt nog en andra tryckning (med färre stavfel).

Stort tack till alla som följer vad jag gör, kommenterar och delar det jag skriver eller kommer på föreläsningar och kurser! Jag lär mig massor och har kul, hoppas det gäller er också.

2016 då?

Som jag tidigare spanat lite så tror jag att det blir mindre och mindre fruktbart att prata om zombiegenren. Det är som att monstret ätit sig in i alla andra genrer och blivit en del av mainstreamkulturen. Det ska bli spännande att följa säsong 2 av Fear the Walking Dead och se om det blir något annorlunda än The Walking Dead. Det ska också bli kul att se Pride and Prejudice and Zombies som har premiär i mars. Även Patient Zero (med bland andra Matt Smith från Doctor Who) och kanske framförallt den svenska Zon 261 (ÄNTLIGEN!!) ska ju ha premiär.

På den politiska fronten tror jag att beredskapsfrågan kommer fortsätta växa i betydelse då de potentiella hot (miljö, väder, antibiotikaresistens, ekonomisk kollaps etc) alla kommer att bli mer aktuella. Som det ser ut nu går samhället i en mer fascistisk riktning med stängda gränser, ökad övervakning och främlingsfientlighet. Men genom organisering kommer vi att kunna förändra den riktning vinden blåser och dessutom ha större chans att överleva om zombierna skulle komma 2016. Så låt organisering bli ditt nyårslöfte!

PS Skaffa kofot!