Bloggarkiv
Elva teser från Monstersamhället
När jag skrev Monstersamhället hade jag en idé om att ha en inledning med elva tester som sedan gick igen och utvecklades i boken. Idén skrotades men vissa delar kom med ändå men jag tänkte att jag kan publicera dem här som lite lång julläsning för den som är intresserad (versionen nedan är från november 2020).
I
Du ska dö. Alla som du älskar och som du kommer att älska ska dö. Det är en av de få sakerna vi faktiskt vet om liv. Att det tar slut. Jag ska dö. Men vi kan skjuta upp det oundvikliga. Det finns en skämtteckning av Jan Stenmark där två män sitter på en klippa och blickar ut över en sjö och skorstenar från någon industri långt bort. Den ene säger:
– En dag ska vi alla dö… Den andre svarar:
– Alla andra dagar ska vi det inte.
Kunskapen om klimatkrisen vi lever i handlar mycket om döden. Ångest, rädsla och oro för det som är självklart och ofrånkomligt, men som vi så gärna vill skjuta framför oss. Såväl skeendet som känslan. Blunda för vad som kan komma att hända. Rädslan för klimatförändringarna är inte bara en rädsla för döden, det är mer än så. Det är rädslan för att själva framtiden ska ta slut, att människan och allt vi är och har gjort kommer att försvinna. Och vi kommer att dra ett oräkneligt antal andra arter med oss in i glömskan. I de värsta scenarierna – nästan alla andra arter. Den sjätte massutrotningen är människans fel. Och alltså ditt och mitt fel. Skulden.
Döden är ofrånkomlig och bara en fråga om tid. Lidandet och rädslan är också något vi måste räkna med, men till skillnad från döden är det är förhandlingsbart, något som vi kan göra mer åt än att skjuta fram några år eller decennier. Och något vi bör göra något åt. För oss själva. För våra närmaste. För alla andra. Det hänger mer ihop med livet än med döden.
”Det här är livet” säger mitt sexåriga barn till mig när vi ligger på en filt i skuggan i den nyligen uppfräschade Svandammsparken i södra Stockholm en kort promenad hemifrån. I vanliga fall brukar han säga ”att gejma är livet” och le så där som han gör när han vet att han säger något ”härligt”. Jag vet inte riktigt på hur han plockat upp begreppet ”är livet”. Men jag blir varm inombords för där och då uttrycker han otvunget att mitt sällskap är fint. Men det fick mig också att fundera, för det synliggjorde min egen oförmåga att vara i nuet. Att bara vara där och njuta av stunden. Jag brukar signera min bok Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig med ”det handlar om att leva, inte bara överleva” och jag menar verkligen det, men kan inte riktigt förmå mig att göra det själv. För mig är livet hela tiden planer framåt. Där och då i parken var jag kanske i planeringsfasen av att läsa för honom, springa runt och leka lite med honom för det är viktigt med rörelse, sen gå hem och fixa lunch. Något lagom gott och nyttigt. Samtidigt pockade telefonen i fickan på uppmärksamhet. Något kanske hade hänt. Någon kanske hade hört av sig.
Vad hans ord plågsamt sa mig var att jag inte var där. Inte i nuet. Jag är ständigt i rörelse. Ständigt i planeringen och framtiden. Och kanske är det också därför jag lever mycket av mitt liv i förväntningarna på vad som ska komma. Jag vet att det är fel, och jag tänker att det är något jag borde jobba med hos mig själv. Jag vet inte om jag lyckas. Om jag kan lyckas. När jag lyfter blicken lite från vardagens planering ser det mörkt ut. Framtiden har tappat mycket av sin lyster och liknar mer ett åskmoln. Det är som att också luften i samhället dallrar, skakar som att det ska bli regn och åska. Att något är på väg att hända. Efter urladdningen brukar luften kännas frisk och krispig men det är inte det vi har att vänta. Nästa oväder står i tamburen och väntar på att dra in.
Klimatförändringarna kommer att eskalera och sätta igång effekter vi har svårt att föreställa oss. Men i allt det här är det lätt att glömma att det samhälle vi lever i idag inte bara är djupt orättvist. Det är också samhället som inte får människor att må bra. Status quo är inte heller ett alternativ. Det rådande tillståndet har ingen framtid, och hade det en framtid så skulle den inte varit bra. Det är svårt att acceptera.
II
Jag har intresserat mig för kriser och katastrofer (ja, och zombier då) i ungefär tio år. Från den första kursen i att överleva zombieapokalypsen, som mest var på kul, har intresset för de katastrofer vi står inför och hur vi kan förbereda oss för dem blivit allt större. När vi globalt hamnade i en pandemi våren 2020 slog mig framförallt två saker.
För det första att teorierna om mänskligt beteende vid kriser och katastrofer stämmer. Spontana initiativ med hjälp till behövande ploppade upp överallt. Vi handlade åt riskgrupper, tvättade händerna, träffade inte andra när vi var snuviga. Människor var solidariska och ville hjälpa till. Media fokuserade mycket på hamstringen av toalettpapper vilket spädde på problemen. Det fanns aldrig brist på toalettpapper, men eftersom media lyfte upp det så mycket blev människor oroliga. Historier om själviska individer säljer. Även organisationer ställde om till den nya situationen för att ge människor redskap att hantera den.
Den andra saken jag tänkte på var att även kriser innehåller mycket vardag. Det är lätt att föreställa sig en kris utifrån hur den oftast skildras på film. Som ett ständigt adrenalinpåslag. Att det hela tiden finns viktiga uppgifter att utföra. Det akuta ögonblicket där liv och död står på spel. Men den här krisen var inte alls så (för mig i alla fall). Den var som en mer besvärlig vardag. Bråka med bonusbarnen om tid framför skärmen, sitta i långdragna tråkiga webbmöten, vara sur på grund av dålig sömn eller fastna i någon meningslös diskussion med någon ”idiot på internet” angående Sveriges coronastrategi. Eller att planera matvaruinköp för att inte behöva gå till affären när många andra var där.
Just det där med vardagen menar jag är vad som också gör klimatkrisen svårbegriplig. Idag lever många procent människor på flykt i världen. Många har drivits iväg från områden som de bebott i generationer på grund av torka, översvämningar och missväxt, andra på grund av krig om resurser. Hur skulle du påverkas om den siffran tiodubblas globalt? Eller om fyra gånger så många barn dör innan de är fem år? Om antalet arter som dör ut ökar dubbelt så snabbt? Du kommer kanske att läsa om det i tidningar och höra rapportering, men kommer det leda till att du kommer att göra allt för att hindra att det fortsätter. Vad krävs för att du ska gå ut och demonstrera? Blockera en kolgruva eller ett oljeraffinaderi? Vad krävs för att du ska engagera dig i en klimatrörelse eller kräva att din bostadsorganisation gör något?
De här frågorna gäller såklart mig också. När jag skrev ”Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen” så var det ändå hyfsat enkelt. En av de sakerna som jag uppskattar med mig själv är att jag har lätt att bara köra igång med saker utan att tänka efter så mycket. Hitta lite källor, googla, fråga en kompis som kan mer om ämnet. Låta kloka bekanta läsa och ge feedback. I ”Överlev katastrofen – tolv sätt att klara dig” var det svårare. Det gick inte att skämta bort eventuella fel med att det ändå bara var en bok om zombier (den första hamnade till och med på humorhyllan hos en del boklådor). Den här boken är ännu svårare för klimatkrisen och den nya värld vi är på väg in i berör så mycket mer. Varje kapitel skulle kunna bli en egen omfattande bok. Mitt hopp är att den här boken kan få dig att tänka, irriteras, kanske bli arg eller sorgsen. Men att den också ska kunna ge dig några redskap att hantera och att försöka förändra den framtid vi stormar in i.
III
Klimatkrisen utspelas i flera tidsskalor samtidigt: det förflutna, samtiden och framtiden. Kriser är också kopplade med varandra. Fram tills helt nyligen i historien kunde lång tid dröja mellan att naturkatastrofer inträffade och att andra fick reda på vad som hänt. I dagens samhälle går det på sekunder när människor direktsänder med mobilerna direkt från katastrofens epicentrum. Börserna påverkas direkt, eftersom minsta störning kan sätta igång en nedgång som människor inte styr över. Och med börsen i fall påverkas hela ekonomin. De många lokala katastroferna kan utlösa stora påfrestningar på hela samhällen som får globala konsekvenser.
När civilisationer fallit finns sällan bara en orsak till det. En kris leder till något annat, ett vulkanutbrott som tillfälligt sänker medeltemperaturen kan leda till missväxt och hunger som leder till migration och politisk instabilitet och kanske toppas med en pandemi. Även om vulkanutbrottet var en utlösande faktor finns det flera tillfällen som kollapsens framfart kunde ha stannat vid. Vi har faktiskt mycket att lära av att se på historiska katastrofer och kollapsade civilisationer. För de följer ett mönster.
En kris sker alltid i en materiell kontext. Kriserna som uppstår är kopplade till det moderna samhällets struktur. Historiskt finns en ansvarsförskjutning – tidigare förklarades katastrofer med guds vrede eller på ödet. Idag finns alltid människor som ska stå till svars för vad som händer. Och det stämmer att kriser alltid är beroende av sin samtid i form av politisk och teknologisk utveckling. Hur vårt samhälle ser ut och är organiserat påverkar alltså förloppet och efterspelet. Sveriges undermåliga personalpolitik inom äldreomsorgen och en redan ansträngd sjukvård gjorde med all sannolikhet att dödstalen var höga under de första månaderna av Coronakrisen. Det har alltså blivit allt svårare att separera naturkatastrofer från mänskligt skapade kriser. Vid en jordbävning (naturkatastrof) så handlar antalet döda till stor del om byggnormer (mänskligt skapade), vid bränder hänger torka ihop med hur trädbestånden ger ekonomisk avkastning etc. I kriser skapas berättelser. Vem som är ansvarig och vem som är offer, vem som är ond eller god, vem som gjorde för lite och vem som gjorde allt. De berättelserna kan vi påverka.
Det är svårt att hantera nyhetsrubriker om att jorden snart kan gå under. Jag vet att mina känslor kring hur domedagsscenarion basuneras ut knappast är unika, av att få den här snytingen med ”nu är det kört” rätt i plytet. Är det verkligen katastroflarm som får oss att börja göra något? Både ja och nej visar det sig. Exakt hur kommer jag att återkomma till. Men en sak är säker – att spela på människors rädslor säljer. Just det här blev tydligt under de första månaderna av Coronapandemin. Smittor av den typen är den perfekta nyheten. De är något som skrämmer, det finns mycket oklarheter och det kommer dagligen olika rapporter om vaccin, källa till smittan och hur vi kan skydda oss. Vi känner oss direkt hotade (till skillnad av den diffusa klimatframtiden). Vissa saker var tydliga och viktiga i början av pandemin. Social distansering, tvätta händerna, nys i armvecket men andra skapade mer oro. Ger antikroppar skydd och i så fall hur länge? Hur länge måste vi leva så här? Några månader senare hade vi vant oss vid allt utom kanske frågan ”hur länge?”. Just ovisshet är något som vi har svårt att hantera. Det är skönt när saker och ting är förutsägbara. Att vi vet ungefär vad som är normalt. När framtiden målas upp som oviss blir det är jobbigt.
IV
I den här boken kommer jag gå igenom 4F. Förnekelse – Förberedelse – Förändring – Framtid. Frågan är hur vi som individer och som samhälle kan skapa en bättre framtid, eller en framtid som inte behöver vara så mörk. Hur vi kan hantera ovissheten och rädslorna den föder. Hur vi kan tänka oss ett annat liv. En annan värld.
Så för att kunna förändra behöver vi veta var vi står. För att berätta om livet vi skulle kunna leva i framtiden måste jag prata om nuet. Om hur klimatförändringarna kommer att påverka oss, men också om bilden av kriser och hur verkliga kriser ser ut och drabbar. Hur vi psykologiskt kan hantera att leva under större hot och hur vi kan undvika att bli passiva. Förnekelse är en vanlig reaktion vid både sorg och hot. Det är lätt att peka på den lilla grupp människor som påstår att människan inte orsakar klimatförändringarna eller att dessa går att lösa genom mindre justeringar. Att peka ut ett ”dom” som är skurkar och därigenom göra ”oss” till de goda. De vi vill vara. Men jag menar att om vi inte verkligen agerar så förnekar vi. Det är så långt det har gått. Att inte agera för större politiska förändringar är att förneka allvaret. Hela samhället är fast i en förnekelsefas, oförmöget att hitta tillräckligt kraftfulla verktyg för att förändra riktningen. Vår kultur, som bygger på förväntningar om bättre tillvaro och ständig tillväxt, gör att vi inte kan se det uppenbara. Att det ser mörkt ut. Att vi inte kan fortsätta som nu. Samtidigt får jag ofta känslan av att vid varje försök att förändra vår riktning till det bättre trasslar vi in oss mer och mer. Samhällets svar på problem som uppstår är att lappa och laga, inte att fundera över vad vi faktiskt har byggt.
Jag vill också berätta vad vi faktiskt kan göra för att fysiskt och psykologiskt hantera framtidens kriser. Och att i detta görande skapa något annat. För även om det ser mörkt ut, det gör det verkligen, så finns det också saker att göra konkret. För hur mörk framtiden än ser ut, och hur illa det faktiskt kommer att bli finns alltid skäl att göra något. Att agera.
I bokens sista del kommer jag att berätta om framtiden. Om vad vårt samhälle lär oss om framtiden och vad framtidsbilderna egentligen säger om världen vi lever i. Jag gör också en skiss över hur ett bra samhälle kan se ut. Jag vill beskriva hur vi skulle kunna leva. Inte som en utopi, eftersom det ligger i utopins natur att vara ouppnåelig. Utan som något vi hela tiden skapar – rörelse. Världen förändras inte genom goda idéer eller visioner utan genom människors agerande för något annat. Det är i rörelser – i görandet – framtiden skapas. Även om dagens kockar inte kan laga morgondagens soppa tror jag att det är viktigt att visa hur något annat kan se ut. Att något annat är möjligt.
V
Framtiden är redan här – den är bara ojämnt fördelad (William Gibson)
Vi lever i en värld där det finns kommersiella rymdfärder. Där människor opererar in chip i handen istället för att ha passerkort. Algoritmer styr stora delar av internet för att vi ska konsumera rätt saker. All forskning och information finns tillgänglig, men ändå sprider sig kortsynthet, konspirationsteorier och rykten utan grund som en löpeld. Övervakning av allt vi gör digitalt som får George Orwells 1984 att framstå som en gullig saga och gjort såväl KGB som Gestapo gröna av avund. Utöver flygande bilar så finns det mesta av hur vi tidigare sett på framtiden tillgängligt för vissa. Men det känns inte som om jag lever i en av de dystopiska framtidsfilmerna jag såg under tonåren på 1990-talet.
Samtidigt lever en stor del av världen på samma sätt som de gjort i generationer. Visst finns TV och mobiltelefoni nästan överallt, men risbönder lever på samma sätt som deras föräldrar och förföräldrar. För många är det svårt att röra sig över nationsgränserna (även om det skulle finnas ekonomiska möjligheter), medan andra kan besöka nästan alla platser på planeten. Slaveriet är avskaffat på pappret men finns i praktiken kvar i och är en viktig del i den globala ekonomin och i att vi kan handla billig teknik. I Sverige lever vi på ett sätt som skulle kräva drygt fyra jordklot om alla levde som vi, medan till exempel en genomsnittlig person i Indien förbrukar mindre 0,7 jordklot per år. Om vi kräver att alla människor på jorden har rätt till vår konsumtionsnivå är det tydligt att vi kommer att slå i taket snabbt. Det är enkelt att slå fast att det sättet som vi lever på i Sverige idag inte är möjligt för alla. Och vårt leverne sker på bekostnad av andra. Det är en splittrad värld vi lever i. På samma sätt som Gibson skrev att framtiden är här men ojämlikt fördelad, är klimatkrisen här. Men Sverige är ett av de mest gynnade länderna av klimatförändringarna. Vi som fötts till medborgare här eller blivit det senare har dragit en vinstlott.
Det är också svårt att faktiskt greppa hur snabbt utvecklingen har gått de senaste decennierna. Hur uppskruvat tempot är. Det är lätt att ha en bild av att allting tuffar på i en jämn takt. Att utvecklingskurvan är uppåtgående men jämn. Kina använde mer cement under 2015 än vad USA använde under hela 1900-talet. Och den digitala tekniken som ska få oss att sluta köra fysiska skivor, eller slippa ta tåget har blivit en av de allra största orsakerna till utsläpp. I dag beräknas att ungefär 10% av den totala energiförbrukningen kommer från internet. Vi har all anledning att tro att denna siffra kommer att öka markant de kommande åren. Särskilt stora källor till utsläpp är 5G nätet och alla de videomöten som under coronakrisen ersatte fysiska möten. Den digitala tekniken som av många ses som något som ska rädda klimatet för att vi behöver resa i mindre utsträckning är idag en av de stora faktorerna till utsläpp. Den globala ekonomin behöver växa för att inte krascha. En vanlig siffra som nämns är tre procent om året. Om den globala ekonomin växer i ungefär den takten kommer vi att konsumera lika mycket energi och material de kommande 30 åren som vi kumulativt har gjort de senaste 10 000 åren. Frågorna vi måste ställa oss inför detta faktum är: Är det önskvärt? Och om det skulle vara önskvärt – är det fysiskt möjligt?
VI
Det är lätt att få bilden av att det redan är kört. Att vi ändå inte kommer kunna göra något och därför är det ingen mening att agera överhuvudtaget. Det är såklart fel. Men en sak är faktiskt körd – det gamla normalviktsläget. Vi människor har med allra största sannolikhet satt igång en förändring av hur det brukar vara som vi inte vet hur den kommer att sluta. Ovisshet och oregelbundenhet kommer att vara en av mänsklighetens följeslagare i framtiden. Kommer det att finnas sill och potatis till midsommar varje år? Kan Stockholm förvänta sig snö mer än bara någon enstaka dag under vintern? Kan vi räkna med att det alltid finns bananer på affären? Det här är småsaker som vi överlever utan. Men vi kommer också att se en förändrad natur. Skogar kommer att bre ut sig i fjällen, blåbär och lingon kommer att bli mer sällsynta. Gamla arter försvinner, nya kommer att ersätta dem. Naturen mina eventuella barnbarn kommer att växa upp med kommer väsentligt skilja sig från min barndoms. Det kommer också bli fler direkt livshotande händelser. Som att värmeböljor med 35 graders värme i veckor gör att gamla och sjuka dör eller att elen slås ut i längre perioder av isstormar. Under augusti 2020 slogs troligen värmerekordet när 54,4 grader uppmättes i Death Valley i USA. 15 av de 16 varmaste åren som uppmätts har inträffat efter 2001. Mellan 2014 och 2018 har nya värmerekord slagits varje år. Och 2020 blev det varmaste året någonsin trots att det inte är ett El Niño-år, som höjer medeltemperaturen på jorden något och har varit en bidragande orsak till tidigare värmerekord. Det är väldigt svårt att inte acceptera att planeten värms upp oroväckande snabbt.
Det går att räkna upp troliga och tänkbara konsekvenser av klimatförändringarna. Hur mångmiljonstäder som Mumbai, Jakarta och Bangkok riskerar att översvämmas och skapa en aldrig skådad migrationskatastrof. Målande beskriva hur den sista av något stort gulligt däggdjur kommer att dö i fångenskap. Ironisera över hur sjukt det är att resereportage vill få oss att besöka platser som Maldiverna, som snart kommer att vara borta. Men jag tror faktiskt att du som läser det här redan vet. Och jag vet. Vad som saknas är modet att dra slutsatserna – för att parafrasera inledningen på Sven Lindqvists ”Utrota varenda jävel.”
VII
Det finns en teori om att vi inte upptäckt liv i rymden för att en civilisation som blir så stark att den kan lämna sin planet och sända signaler till resten av universum obönhörligen också kommer att utplåna sig själv. Som att det finns något naturgivet i att teknologisk utveckling och civilisation betyder självutplåning. Jag tror inte det. Teorin brister för att den inte förmår att se utanför vår tid, vår kultur och vår självdestruktivitet och tänka att det finns andra möjligheter. Teknologiska framsteg behöver inte komma i form av utnyttjande bara för att den gör det i vår värld.
Människan är produkten av sin historia och lever i skuggan av sin framtid. Som art och som individer formas vi av hur vi växt fram. Vi tolkar historia och framtid utifrån där vi står just nu, samtidigt som vi också formar framtiden i allt vi gör. Alla beslut vi tar får konsekvenser för hur framtiden spelar ut. De flesta beslut genomför vi utan större tanke på konsekvenser, de sker av vana och rutiner. En del beslut som vi tror kommer att få stora konsekvenser kan vi grubbla orimligt mycket över. Det kan handla om stora saker som relationer, men kan lika gärna handla om vad vi ska köpa som ger minst klimatpåverkan.
Att tolka historien är svårt, att förstå samtiden är svårare och framtiden som vi skapar medan vi försöker hitta mening och njutning i tillvaron är nästintill hopplöst. Utifrån de prognoser som större delen av den samlade vetenskapen har kommit fram till vet vi att om vi inte gör något alls eller inte gör tillräckligt kommer framtiden vara mörk. Och det finns lite som tyder på att vi gör tillräckligt. Men historiskt vet vi att även det mörka kan ha ljusglimtar. Att det i kriser och katastrofer också finns vardag som kan innebära värme, glädje och kärlek. I tidigare samhällskollapser såväl som i andra katastrofer finns alltid saker att ta tillvara på. Erfarenheter och positiva förändringar.
VIII
Hur länge skulle du klara dig om krisen kom? Det är en ganska vanlig fråga som kommer från myndigheter eller diskuteras i prepperkretsar. Frågan är dåligt ställd. Vad innebär ”klara dig”? Att överleva? Att leva som vanligt? Att hanka sig fram? Att bara överleva, som i inte dö, gör de allra flesta väldigt länge. Jag tror det är mer fruktbart att ställa frågan: Vem vill du vara när krisen kommer? Vad behöver du ha och kunna för att vara den personen? I boken ”Aktivt hopp” skriver ekofilosofen Joanna Macy och läkaren Chris Jonstone, båda med bakgrund i omställningsrörelsen, om att det kan vara fruktbart att se sig själv som en hjälte i en berättelse. Alla bra berättelser innehåller motgångar och någon form av mål som hjälten ska uppnå. Att vi, när det blir tufft, lyfter blicken för oss själva och ser oss som en del av en berättelse. ”Vilken berättelse lever du i?” är en angränsande och viktig fråga du behöver ställa dig.
IX
Vi har förmågan att vara hjältar med också monster. Det är svårt att säga hur länge vi människor har pratat om monster. Begreppet kommer från grekiskan och betyder att visa, avslöja eller uppenbara. Ofta handlar monster om att gränsdragningar eller om att skapa en andre som inte är mänskligt. Monster kan vara odjur, groteska, vanställda eller människor som Hannibal Lector.
X
För mig som intresserat mig för monster är det lätt att koppla ihop de kriser vi står inför med berättelsen om Frankensteins monster. I Mary Shelleys klassiska skräckroman ”Frankenstein: eller den moderna Prometheus” från 1818 börjar den unge forskaren Victor Frankenstein intressera sig för vad döden är. Han sätter ihop en ny människa av döda kroppsdelar och ger den liv. Men när den vaknar drabbas han av panik för vad han har skapat och all energi han haft under åren han arbetat med att göra varelsen försvinner. Victor Frankenstein flyr, blir sjuk och galen. Tanken på monstret gör honom förtvivlad. Han inser att han skapat något fruktansvärt som han inte kan kontrollera. Monstrets fysiska uppenbarelse gör att människor blir rädda och, ofta handgripligen, vänder sig mot honom. Detta leder till att monstret vänder sig mot sin skapare. Det eskalerar till en bitter konflikt där deras fientlighet mot varandra fyller bägges liv. Monstret vill förgöra allt skaparen älskar. Skaparen har insett att han inte kan kontrollera monstret och måste försöka få styggelsen han skapat ogjord.
Bokens undertitel – den moderne Prometheus – syftar till en berättelse i den grekiska mytologin där titanen Prometheus stjäl elden (och konstskickligheten) för att ge till människorna. Det här tilltaget sågs med oblida ögon av gudarna som kedjade fast honom på en klippa och lät en örn eller gam slita loss stycken av hans lever i all evighet, ja den växte tillbaka så fort den försvunnit. Enligt mytologin var Prometheus brott ursprunget till all konst och all vetenskap.
Det moderna samhällets människor skapar en ny typ av varelse som är kopplad till vår teknologiska utveckling. Det bygger vår miljö, våra livsvillkor till monster som vi inte kan kontrollera. Vi är det monster som har så mycket positiv potential (mat till alla, utrotade sjukdomar, resor och möten mellan människor) men som vänder sig mot vår skapare som också är oss själva. Det vi har byggt i form av infrastruktur, smarta kylskåp, AC anläggningar, magnetröntgen, rymdfärjor har kommit till ett pris för oss som använder produkterna, och kanske ännu mer för dem som tillverkar dem.
Boken om Frankenstein skrevs i upplysningens kölvatten. Världen var mekanisk och vetenskapen var framtiden. Vissa hävdar att boken är det första betydande verket inom science fiction-genren.
Är vi Victor eller är vi hans monster? Är vi den våldsamme mannen som samtidigt som han förstör sin omgivning också förstör de livsvillkor han lever under. En som bokstavligen sönder familj och socialt umgänge för sig själv när han försöker kontrollera omgivningen på det sätt han kan? Är vi eller samhället monstret?
XI
I den här boken vill jag försöka ge dig redskap att hantera den klimatkatastrof som vi med raska steg kliver in i. Men vi måste börja i varför inte mer görs. I vår kollektiva förnekelse.
Varför vi måste inse att det finns ett slut, eller varför ”more” inte alltid kan vara ”more”
Han sitter inomhus med solglasögonen på, en drink i handen och pratar upprört. ”People kept on telling me to slow down: ’Remember, less is more’. And I always say: How can that be? How can less be more? It’s impossible. More is more”. Det klassiska Youtubeklippet med gitarrvirtuosen Yngwie J Malmsteen är det jag får upp i huvudet när jag tänker på hur världen ser ut. Vilken framtid om presenteras för oss och hur omöjlig den är. Malmsteens ord speglar, helt omedvetet, hur det ekonomiska systemet och mycket av vårt tänkande är beskaffat. Vi kan inte tänka oss att ta bort. Om något är fel måste vi lägga till. Gör mer. Gärna snabbare.
Therese Uddenfeldts bok Gratislunchen – Eller varför det är så svårt att förstå att allt har ett slut (2016) handlar just om det orimliga i det tankesättet. Om hur vår ständiga vilja till mer är omöjlig. Framförallt handlar boken om energi, för det är det all mänsklig verksamhet handlar om. Ekonomi bygger på tillgången energi: ”Utan energi blir ingenting gjort. Men med ständigt mer energi blir ständigt mer gjort.” konstaterar Uddenfeldt.
Det är solen som gör liv möjligt, men för mycket sol kan som bekant vara dåligt. Olja, och andra fossila bränslen som gas och kol, utgör idag över 80% av all energi vi använder globalt. Vi vet att vi måste sluta med det, men vårt välstånd bygger på att vi fortsätter med det. Och även om vi tänker bort klimatet ur ekvationen så är oljan en ändlig resurs och den blir dyrare allt mer energikrävande att utvinna. Den globala energiförbrukning ökar och det finns inga politiker som kan säga att den ska minska. De säger att den ska bli grönare men får svårare att förklara hur det skulle gå till. Istället håller vi krampaktigt oss kvar vid tanken på eviga framsteg och att allt åtminstone på sikt kommer att bli bättre. Vi har ju löst allt förut. För är det inte så att förnyelsebara energislag ökar otroligt fort och blir allt billigare? Jo, det stämmer. Men det hjälper föga eftersom de fossila energikällorna också ökar eftersom vårt samlade energibehov fortsätter växa.
Det välstånd som byggts upp i Sverige och det globala nord, är byggt på den billiga energi som vi nu alltså måste sluta använda. Det finns inget som på kort sikt kan ersätta den. Inte förnyelsebart. Inte ens kärnkraft. Hela vår infrastruktur är uppbyggt på ett föråldrat energislag, och det kommer ge effekter när det brister. Ett exempel är en intervju i DN när näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson intervjuas i DN den 9/7 2022. På frågan om alla ska ha elbil svarar han: ”Ja om det är det människor vill göra. Det finns ganska många som tycker att vi ska sluta flyga, sluta köra bil, sluta konsumera men det är inte regeringens strategi. Vi ska kunna göra de saker vi vill göra och leva det liv vi vill leva utan klimatpåverkan. Sedan ska vi inte underskatta så småningom arbeta cirkulärt.” I korthet, vi ska inte offra något, kanske i framtiden kommer det bli lite annorlunda. Klimatkrisen för inte störa vår vardag. Oavsett hur världen faktiskt ser ut.
Den svenska skogen är något som belyser problemet med more is more bra. Lisa Röstlund tar upp det i sin bok Skogslandet – En granskning (2022). Vi kan inte låta skogen växa och suga upp koldioxid från atmosfären samtidigt som den ska vara klimatsmart byggmaterial och ersätta fossila bränslen. Just vår syn på skogen är ett tydligt exempel på hur allt vi försöker lösa de stora problemen med bara blir till nya problem. Alla lösningar skapar nya problem när vi fortsätter att tänka att allt ska gå framåt.
Vi har sett missade möjligheter på missade möjligheter. Först pandemin, som skulle kunna varit en katalysator för omställning till ett annat samhälle när vi ändå var tvungna att börja förändra våra beteenden. Sedan invasionen av Ukraina när vi kunde gjort oss oberoende av ryska fossila energikällor och fått stöd för det i opinionen. Två chanser där politiker borde kunnat börja minskningen. Om viljan funnits.
Vi vill äta upp kakan och ha den kvar. Vi vill spela snabbare fast det i ärlighetens namn inte låter speciellt bra, det är mest gitarrunkeri på hög nivå. Vi vet vad vi har men inte vad vi kan få. Men kanske är det också så att det inte finns något bra framtidsscenario. Det finns olika nyanser av kriser. IPCCs rapport från i mars visade att det är teoretiskt möjligt att nå 1,5 gradersmålet. Men få tror att det är möjligt. Det är inte mycket som tyder på att våra utsläpp skulle minska – oavsett valutgång i september. Men det betyder inte att det är kört. Det är det aldrig. Framtiden är inte binär – katastrof eller att allt blir bättre. Lidandet och artdöden ökar för varje tiondels procent som världen värms upp. Men också för varje ny gruva eller plantage som skövlar naturområden. Det är svårt att balansera hopplöshet och att det faktiskt går att förändra. Socialdemokratins NATO-vändning är bara ett exempel på att det helt plötsligt kan gå fort. Men det kräver oftast en kris i kombination med starka folkrörelser som ställer krav.
Uddenfeldt ställer i slutet på boken den centrala frågan: ”Vad kan vi göra?” Alla som oroar sig över planeten ställer sig frågan. Problemet med frågan är, som hon belyser, är att vi tror att det är bättre att göra något än att sluta göra. Studier visar att vi är benägna att vilja lägga till saker när vi ska lösa problem. Istället bör vi sluta göra så mycket som vi gör idag. Det handlar om konsumtion, resor, streama TV-serier. Hushålla med den begränsade mängd biomassa som finns. Ägna oss åt varandra. Den inre resan snarare än den yttre. Det sociala framför det materiella. Och, när vi tillgodosett de grundläggande fysiska behoven, det som gör livet värt att leva.
Att vänja sig vid det nya normala
För några månader sedan skrev jag en artikel till Arena Essä om att vänja sig vid nya situationer utifrån Anna Dahlqvists bok Det är tropiska nätter nu.
Du vet hur det är när någon stänger av spisfläkten och helt plötsligt blir det en skön tystnad. Du kanske inte tänkte på att den var på innan, men när den stängs av så märker du det. På psykologispråk kallas detta för habituering. Att vi vänjer oss vid saker.
På Wikipedia går att det att läsa att det är den enklaste formen av inlärning. Vi delar den förmågan med nästan alla andra djur. Och det är en förklaring till att vi kan leva mitt i en klimatkris och inte tänka särskilt mycket på den. Men olika människor habituerar olika mycket.
I den nyligen utkomna boken Det är tropiska nätter nu av Anna Dahlqvist (Atlas) har huvudpersonen Clara mycket svårt att habitueras in i normaliteten. Hon lider och klarar inte av det som kallas ett normalt liv när hon upplever den varma sommaren, läser rubrikerna om vattenbrist, nödslakt av djur och värmerekord. Hon skriver in sig själv på en psykiatrisk avdelning för att försöka bli frisk. Men så länge världen ser ut som den gör går det inte att bli frisk. Till skillnad från annan ångest, som oftast inte är rationell, finns det ett reellt och mycket konkret hot som inte försvinner bara för att vi lär oss hantera det. I klimatfrågan är det en hårfin skillnad mellan galenskap och sund reaktion på en osund situation…
Läs resten av essän här: https://www.dagensarena.se/essa/vill-vi-habitueras-till-det-nya-normala/
Klimatkrisen får aldrig störa
På Aftonbladet Ledare skriver Susanna Kierkegaard om Extinction Rebellions aktionsvecka ”fossilupproret” som var förra veckan i Stockholm. Hon menar att aktioner som blockader stör ”vanligt folk” och därför är kontraproduktiva. Det är lätt att förstå att människor som sitter fast i trafik blir sura, irriterade och frustrerade. De kanske sorterar sina sopor och handlar ekologiskt när det inte är för dyrt. De tänker minsann på miljön och klimatet lika mycket som alla andra. Jag skulle säkert att vara lika frustrerad. Men att trafiken står still i Stockholm är mer regel än undantag under rusningstrafik. Och problemet är bilarna. Massbilismen. Att det ofta är lättare att ta bilen även i Stockholm som har en väl utbyggd kollektivtrafik i jämförelse med de flesta andra orter i Sverige. Det är ett strukturellt problem som inga sorterade sopor eller ekologiska Kiwis kan lösa. Vi har byggt in oss i ett samhälle som gör det svårt för människor att agera på ett ansvarsfullt sätt. Det finns exempel från städer i Holland eller varför inte Köpenhamn där det byggts för att det ska vara lättare att till exempel cykla. Men för att det ska komma till stånd behövs människor som driver frågan.
Jag har framförallt två invändningar mot Kierkegaards text. Den första handlar om samhällsförändring. Historiskt är det sällan protester som inte utmanar det rådande som förändrar. Rösträttsrörelsen i början av 1900-talet, miljörörelsen eller medborgarrättsrörelsen har alla brutit mot lagar, varit besvärliga för folk i allmänhet. Det är så samhällsförändring går till. Med polemik som går bortom tyckandet. Och även om jag inte håller med XR i allt de gör så är det befriande att de gör något. Samhällsförändring bygger alltså på att utmana och ta risker för att förändra. ”Valet av metod kan diskuteras” skriver Kierkegaard. Det kan vi såklart göra. Och det görs nog internt i XR också. Men det är påfallande vanligt att människor på höga poster (eller höga hästar) tycker att människor borde agera annorlunda så det inte stör just dem. De lever i villfarelsen att deras sätt att leva på något sätt är hållbart.
Den andra invändningen handlar om att vi faktiskt inte har något val. Vanligt folk kommer kanske att få det lite besvärligare nu om till exempel trafikblockader ökar. Men det är inget mot hur besvärligt vi kommer få det om vi inte gör allt vi kan just nu. Förändrat väder, höga energipriser, migrationsströmmar när människor inte kan bo kvar på grund av hetta, torka eller extremkyla. Framtiden kommer att vara besvärlig, oviss och på många sätt obehagligt. Den kommer att vara något helt nytt. Men vi märker inte förändringen för vi är så bra på att vänja oss vid nya situationer. Jag grubblar ofta över just att vi tänker att det kommer att vara ungefär som nu även om 10-20 år. Jag är också fast i den tanken känslomässigt, även om jag rationellt inte tror att det blir så.
Och just det. En XR aktivist jag talade med sa att det inte var någon fara för räddningstjänstens fordon. Det är en myt som ofta sprids. De hade ringt i förväg och frågat om det skulle kunna störa, och fick svaret: ”Nej, det gör det inte”.
Men på det stora hela löser inte en fastklistrad aktivist klimatkrisen. Det är det nog ingen som tror. Men det är i alla fall något som har potential att förändra. Ingen enskild aktion förändrar hela samhällen. Men ingen massiv politisk rörelse är heller möjlig utan de enskilda handlingarna. Därför är de trots sina brister ett måste.
Om det här och en hel del annat skriver jag i min kommande bok Monstersamhället: från förnekelse till framtid” som kommer ut 17 maj. Den går att förbeställa här. För övrigt anser jag att bufféer bör förbjudas.
Vem blir du när framtiden tar slut?
Tänk om framtiden skulle ta slut. Hur skulle du bete dig? Vad skulle du ha att leva för? Efter sommarens extrema väder och IPCCs rapport är det kanske frågor du ställer dig. Jag gör det.
I debatten om människans påverkan på jorden, på miljön och på klimatet kommer domedagsscenarion ibland fram. Att det är kört. Som att allt liv är på väg att försvinna. Eller ”bara” att mänskligheten försvinner. Och med oss allt – eftersom vi är de enda djur, som så vitt vi vet idag, kan tänka i de banorna. Det enda djur som har kapaciteten att förstå att vi riskerar att utplåna oss själva. En hyfsat intelligent, självmedveten apa som nyligen fått hybris som gräver efter det sista i syltburken.
I boken Slaget om framtiden – Forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö lyfter Jenny Andersson och Erik Westholm fram en definition av framtiden: ”framtiden är ett avtryck i tiden av allt vi gör, men också av det vi inte gör, av vår oförmåga att handla med ansvar över tid.” Framtiden är allt vi inte gör. Det är mer än förhoppningar. Det är mer än projektionsyta. Den är framförallt icke-görande. Frånvaron av görande är väldigt tydlig just nu. Ord men inga visor.
Framtiden är svår förstå sig på, kanske särskilt när den ser så mörk ut som idag. IPCC:s rapport som kom i dagarna bidrog till att förstärka det alla redan visste. Att det kan bli riktigt illa på sikt. Att det är bråttom. Jag återkommer ofta till Sven Lindkvists ord i Utrota varenda jävel: ”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Det är inte kunskap som saknas. Det är modet att inse att vi lever över våra tillgångar. Att vi behöver få det materiellt sämre. Men det känns svårt att vinna val på det va?
De optimistiska bilderna av framtiden känns oftast inte trovärdiga. Och med optimistiska så menar jag egentligen tron på att allt kan fortsätta ungefär som nu. Fast lite mer och lite bättre. För vi är så matade med tanken på att allt ska fortsätta rulla på framåt. Framstegstanken som varit dominerande sedan upplysningen. Därför var det väldigt spännande att läsa Kim Stanley Robinsons tegelsten Ministry for the Future. Det är en optimistisk bok som bara blundar för en del av de katastrofer vi har framför oss. Boken inleds med en förstapersonsbeskrivning av en extrem värmebölja i Indien. Människor runt omkring Frank dör. Först gamla och barn. Sedan alla. Det är fruktansvärda scener av hur föräldrar knappt orkar sörja sina döda barn. De är för utmattade. De tar sin tillflykt till en sjö. Men den blir för varm och människor runt omkring honom dör i vattnet. Han hittas levande men kommer aldrig över traumat med vad han varit med om. Många miljoner döda men ändå tycker jag att den känns optimistisk. För den utgår från att vi faktiskt kan lösa många av de problem vi står inför. Att omställning, teknikutveckling och tvingande internationella regelverk kommer till stånd.
Jag började läsa Ministry for the Future strax innan värmeböljan i juni. Temperaturer på drygt 30 grader under en längre tid är besvärligt för de flesta och potentiellt dödligt för de mest utsatta. Senare under sommaren kom också skyfallen, översvämningarna och bränderna runt om i hela världen. En svensk i skogsbrändernas Grekland kommenterade: ”Det är en konstig känsla att sitta och dricka drinkar och se domedagen pågå genom fönstret.” Rapporten om att Golfströmmen försvagas och den första av de tre IPCC-rapporterna. Men just nu sitter vi kollektivt och dricker drinkar.
På ett sätt är det faktiskt kört. Vi har rubbat ett gammalt normalviktsläge och gått in i något annat. Men det är skillnad om vi får 1,5 eller 4 graders uppvärmning det närmaste århundradet. För hur vi lever våra liv, men också hur våra kommande generationer kommer att se på framtiden. Om vi tänker att den är dyster nu, hur kommer de att se den? Och vad kommer de säga om oss, som levde när det gick att stoppa en skenande uppvärmning. Framtiden är allt vi inte gör.
En av huvudpersonerna i Ministry for the Future, Frank May, försöker hitta sätt att hantera vad han varit med om. Så han sätter upp en lapp badrumsspegeln. Du vet såna där lappar där det står ”du är vacker” eller något inspirerande självhjälpscitat av typ Dalai Lama (“Välj att vara optimistisk, det känns bättre”). På en av Franks lappar står det ”HOPE TO DO SOME GOOD, NO MATTER HOW FUCKED UP YOU ARE”. Och det är kanske så vi behöver börja. Vi måste hoppas att vi kan göra något bra, hur fördärvade vi än är. För vi är alla skadade av samhället vi växt upp i. Men det behöver inte göra oss passiva. Det kan också fylla oss med ilska och kampvilja.
På ett sätt vet du att framtiden kommer att ta slut för dig. Du kommer att dö. Vad gör du med tiden som du har kvar? Är du den som ger upp? Det är skönt, men kanske inte så du vill bli ihågkommen. Eller är du en av dem som försöker göra världen lite bättre. Hur förstörd du än är. För även om vi är en hyfsat intelligent apa har vi visat att vi faktiskt är kapabla att agera kraftfullt tillsammans. Kanske sommaren 2021 blir väckarklockan. Förmodligen inte. Det är inte kunskap som saknas. Det är modet och görande. Bara vi hittar modet. Det första steg är att ge upp tanken på att allt kommer att fortsätta som vanligt. Det andra är att hitta varandra. Det är då modet kommer. I gemenskapen. I organiseringen.
Frankensteins monster och vår samtid
Den här artikeln skrev jag till Arbetet Kultur och är en del i arbetet med mina nya bok ”Från förnekelse till framtid”.
En tid för nya monster?
Människan har i alla tider haft monster som hotat, varnat eller separerat människan från ”det andra”. Olika tider har haft olika varelser som representerar tidsandan. Ordet monster betyder ungefär ”att avslöja” eller ”att visa” och har ofta använts som järtecken för sämre tider.
2000-talet präglades av zombien. Från att varit helt ointressant under 1990-talet hände något under tidigt 00-tal. Flera filmer som 28 Days Later eller första filmen baserat på spelet Resident Evil, serietidningen The Walking Dead och överlevnadsguider gjorde att zombien stapplade in mot finrummen.
Från att ha varit ett monster som tilltalade svettiga tonåringar med smak för så mycket blod, avslitna huvuden och utslitna inälvor som möjligt under 80-talet, har monstret ändrat form. Ibland smart, botad eller en i mängden av jobbiga och farliga element att hantera i en postapokalyptisk miljö.
Men kanske är zombiens tid förbi och ett annat monster bättre representerar vår samtid. Människan har lämnat den stabila tidsepoken holocen, den period vi levt i ungefär 12 000 år och gått in, eller är på väg in i en ny period – antropocen.
En epok där vi själva, som art och som global kapitalistisk kultur, förändrat planeten i så stor utsträckning att vi inte vet vart det leder längre. Många av de planetära gränser som bland annat klimat- och miljöforskaren Johan Rockström beskriver är ”överskridna” eller ”nästan överskridna”.
Vi ser en försmak av vad som är på gång i de senaste årens skogsbränder. I de förskjutna årstiderna. I de allt kraftigare naturkatastroferna. I torkor och värmeböljor. Alltihop skapat av vår civilisations jakt på framsteg. På vinst.
Monstret som beskriver det här skeendet – när vi skapar vår egen förgörare – är Victor Frankensteins skapelse. Den namnlösa varelse som skapas, överges och sedan söker hämnd på sin skapare.
Berättelsen om hur boken Frankenstein: eller den moderne Prometeus kom till är fascinerande. År 1816, som ibland kallas för året utan sommar, kom att gå till historien som en av de kallaste i modern tid. Ett vulkanutbrott i Indonesien slungade ut partiklar som blockerade solens strålar.
Just den sommaren samlades ett gäng unga poeter och författare i ett sommarhus i Schweiziska alperna. På grund av ihållande regn och kyla satt de inomhus och diskuterade och berättade historier för varandra. Någon kom på idén att de skulle skriva spök- eller skräckhistorier.
En av dem, den då nittonåriga Mary Wollstonecraft Shelley – dotter till två av Englands stora intellektuella, protoanarkisten William Godwin och feministikonen Mary Wollstonecraft – påbörjade berättelsen som kom att bli världsberömd.
Boken kom ut 1818 och klassas som den första sci-fi berättelsen. Den handlar om vetenskapsmannen Victor Frankenstein som blir besatt av att lösa dödens gåta. Han sätter ihop en ny människa av döda kroppsdelar och ger den liv. Men när den vaknar drabbas Victor av panik för vad han har skapat och all energi som lyft honom under åren han arbetat med att göra varelsen försvinner.
Victor Frankenstein flyr, blir sjuk och galen. Tanken på monstret gör honom förtvivlad. Han har skapat något fruktansvärt han inte kan kontrollera. Monstrets fysiska uppenbarelse gör att människor blir rädda. De attackerar honom trots att han hjälper dem.
Detta leder till att monstret vänder sig mot sin skapare i en eskalerande, bitter, konflikt där deras fientlighet mot varandra fyller bägges liv. Monstret vill förgöra allt skaparen älskar. Skaparen har insett att han inte kan kontrollera monstret och måste försöka få ”styggelsen” han skapat ogjord.
Varelsens blir som den blivit behandlad och fylls av hämndbegär på både sin skapare och människosläktet som sådant. Jag vill mena att vi har skapat ett monster vi tappat kontrollen över. Ett monster som vänt sig mot sin skapare, alltså oss.
Monster ställer frågor till sina skapare. Så vad ska vi, likt Victor Frankenstein, göra med vår skapelse? Är våra framsteg, vår kunskap, värd priset? Var vår industriella djuruppfödning och skövlandet av naturområden värda att betala med globala pademier? Vad är det vi har skapat?
Accepterar vi vår roll som någon form av härskare över planeten eller låter vi det vi monstret – klimatförändringarna, pandemin, rovdriften av alla tänkbara naturresurser, massutrotningen av arter, förstörandet av ekosystemen och så vidare – förgöra oss?
Ställer vi oss passiva till hoten vi står inför eller börjar vi agera?
Victor åts upp av tanken på det han skapat. Hans brott mot naturens lagar gjorde honom galen, och fick alla han älskade att gå under. Behöver vi som människor gå samma öde till mötes?
Vi kommer att få leva med ett förändrat klimat, med mer ovisshet och osäkerhet men det finns fortfarande möjlighet att vi inte går samma öde som Victor Frankenstein till mötes.
Den obeboeliga planeten – livet efter uppvärmningen
Den obeboeliga planeten av David Wallace-Wells kom ut 2019 och bygger till stor del på en uppmärksammad artikel i NY Times. De första orden lägger ut stämningen: ”Det är värre, mycket värre än ni tror.” Wallace-Wells skriver om olika sätt vi kommer att drabbas av klimatförändringarna. Hunger på grund av att vi inte kan odla på samma sätt som tidigare och att jordarna är på väg att dö, att många kommer att avlida i värmeböljor, att en ganska stor del av världens städer kommer att översvämmas eller drabbas av återkommande förödande stormar. Kommande smittoutbrott, brist på luft (på grund av att mycket av syret vi andas produceras av alger som är känsliga för temperaturförändringar), ekonomisk kollaps och allehanda extremväder. Det är en ganska diger lista över problemen som hopar sig. Det handlar mycket om vad ökade temperaturer för med sig. Men den som trodde att det bara utsläpp av CO2 som är problemet står inför ett jobbigt uppvaknande. Det är ekosystem som rubbas vilket kan leda till konsekvenser vi inte alls kan förstå.
Jag undrar hur mycket vi egentligen behöver veta. Om vi fattar att det är illa – kommer vi att göra mer bara för att vi förstår hur skitilla det kan bli? Eller är det att vi fattar att mycket av det vi idag tar för givet kommer att tas ifrån oss som vi borde prata mer om eftersom det kommer närmare oss och vår vardag? Det har blossat upp en kulturdebatt om det verkligen är kristrumman vi ska slå på för att få saker att hända, eller om vi behöver använda begrepp som ligger närmare det människor kan förstå. Jag har inget bra svar, men vad vi vet av forskning är att människor agerar när de känner att de eller deras närmaste drabbas (Lästips: Klimatpsykologi). Klimatkrisens abstrakta karaktär gör det svårt att behandla det som andra hot vi hanterat genom historien. Oavsett vilket som är bäst, så går det inte att blunda för att jorden kan bli obeboelig för stora däggdjur som oss själva inom något eller några decennier. Och det bör också lyftas.
De intressantaste delarna av boken är de som inte direkt handlar om klimatförändringarna utan om att hantera dem. Lösningar. Hur vi kan tänka kring undergången för att också kunna leva här och nu. De som brukar läsa det jag skriver vet så letar jag alltid efter hopp och motstånd. Det finns en del av det i Den obeboeliga planeten, men det är det jag egentligen vill se mer av. Just nu läser jag också Martin Hägglunds ”Vårt enda liv” som faktiskt kan ge en bild av just det (vilket jag kommer att återkomma till i en senare text). I korthet så handlar det väl om att värdesätta tiden och våra gemenskaper och kampen för något som är större än en själv. Det är där både tillfredsställelsen och det som potentiellt kan minska konsekvenserna är. Det är i alla fall det som jag ägnar mycket tanke- och skrivtid till just nu.
En sak som stör mig i flera alarmistiska böcker om klimatförändringarna är att de inte går ihop (lite samma sak upplevde jag av Jonathan Jeppssons Åtta steg mot avgrunden). Alla de olika konsekvenserna kan inte staplas på varandra. En del konsekvenser kommer att förstärka varandra, medan andra faktiskt hindrar varandra. En ekonomisk kollaps med minskad tillväxt kommer att leda till mindre utsläpp. Vi ser just nu hur covid-19 faktiskt skickar in oss i en ekonomisk recession. Ekonomisk tillväxt är nära knuten till koldioxidutsläpp (historiskt det enda som lyckats minska de globala utsläppen). Just pandemi som lösning på klimatbekymren är såklart ingen hållbar lösning eftersom det kommer med så mycket lidande, men det kan ses som ett exempel på hur de olika tänkbara konsekvenserna av klimatförändringar inte går ihop. Jag skulle vilja läsa mer om det, om hur olika scenarion förstärker och förhindrar varandra.
Jag menar absolut inte att Wallace-Wells har fel, det finns en del kritik om att han cherrypickat studier, men framtiden är svår att sia i. Jag tror det finns problem i att det leder till att vi ser undergången som binär – nu är allt som vanligt, men om X antal år så kommer allt vara annorlunda. Det är redan annorlunda nu. Vi ser effekterna nu och de kan bli värre, men vi människor är också extremt bra på att anpassa oss till nya situationer och tänka att det så här det är nu. Men folk lider, idag på grund av klimatkrisen. Den extrema tyfonsäsongen i Centralamerika hänger ihop med klimatförändringarna och det är bara början.
Den obeboeliga planeten är ändå rätt bra, men något jobbig läsning. Det är problem och obehagligheter som staplas på varandra utan några tydliga svar om vad vi faktiskt kan göra.
Recension: Kris! – Från Estonia till Corona
Miljöhistorikern Sverker Sörlin kom i början av sommaren ut med essäsamlingen ”Kris! – Från Estonia till Corona”. Boken är en samling texter som Sörlin skrivit om de kriser som drabbat Sverige sedan början av 1990-talet. Den första är från ettårsdagen efter Estonia och de senaste är skrivna i år, mitt under brinnande kris. Så vad är egentligen en kris? Kriser är något som alla människor har och lever igenom. En del är små privata, andra är större och samhälleliga.
De mest intressanta texterna tycker jag är den nyskrivna inledningen som försöker sätta förstå och diskutera själva krisbegreppet. Kris kan betyda både ”svår utmaning eller prövning” men det kan också betyda att något står på spel och att vi har möjlighet att göra val inför framtiden. Martin Luther Kings berömda tal ”I Have A Dream” hette från början ”Normalcy – Never Again” och det kännetecknar kriser på ett bra sätt. Det är också möjligheten att göra något annat av situationen – som den gamla myten om att det kinesiska tecknet för kris är det samma som för möjlighet. Att vi kan välja något annat än det som vi tidigare betraktat som normalt. Jag har tänkt mycket på det i och med Coronakrisen. Att vi hade en chans, en möjlighet att ställa om samhället. Men att vi inte tog den. Under de första månaderna hade de flesta accepterat en omställning av samhället och kanske till med pandemins koppling till klimatförändringarna. Så här ett halvt år senare är tyder mer och mer på att momentumet har passerat.
Boken är uppdelad i fem delar. Den första handlar om vad en kris är. Därefter kommer texter om de svenska kriserna som varit. De tre sista kapitlen handlar om klimatkrisen, finanskrisen och den demokratiska kriserna. Några av essäerna och talen går in i varandra men det stör inte särskilt mycket.
Sörlin skriver bra, underfundigt även om jag kan sakna de konkreta lösningarna i hans texter. Men så är det väl ofta med essäer. De ställer frågor snarare än ger svar, men med flera sådana texter på varandra kunde jag uppleva en viss frustration i vad han egentligen föreslår för åtgärder som inte bara är reaktiva eller slagordsmässiga (minska fossilberoende, rusta upp det gemensamma, för humanistisk integrationspolitik).
Det jag tar till mig mest av i den här boken är hur mycket och hur snabbt vi glömmer det vi varit med om och går vidare. Människor är suveräna på att anpassa sig och gå vidare till nya situationer, men också på att lägga det gamla bakom sig. Finanskris, bränder eller stormar vi glömmer att de hänt och ställer inte som samhälle inte om, de specialister som jobbar med frågorna kanske blir strået vassare på att handskas med konsekvenserna, men det sker inget (eller mycket litet) åt de större frågorna runt omkring. Lite på samma sätt som SVTs meteorologer kan prata om bränderna som rasar i Kalifornien utan att ens nämna hur de ökat i takt med att klimatförändringarna eskalerar. Vi glömmer och vi kopplar inte ihop. Det gör det svårt för oss att förstå den kopplade klimatkris vi nu lever i. Och det är svårt att se (och förstå) hur klimatkrisen också skapar andra kriser. Migrationskriser för att folk inte kan leva kvar där de bor. Demokratikriser för att vi inte inser att vi måste förlora en del av vårt välstånd och så vidare.
Hopp i en hopplös värld – tankar om boken ”Aktivt hopp”
Jag funderar mycket kring hopp just nu. I zombiefilmer finns det ofta där, hoppet om att kunna fly. Ta sig till något annat. Men nästa plats är också nästan alltid fylld med problem, det går liksom inte att undkomma den nya postapokalyptiska världen. Det gäller att acceptera att allt är förändrat och hitta redskapen som behövs för inte bara överleva utan också kunna leva på riktigt.
Jag tänker att vi befinner oss i den här situationen just nu fast i verkligheten. Det klimat som varit relativt stabilt under en rätt lång tid håller snabbt på att förändras. Våren kommer tidigare. I år var den metrologiska våren redan i mitten av februari. I Stockholm där jag bor fick mitt barn använda sin julklappspulka en enda gång (och i ärlighetens namn var det för lite snö för att det skulle bli särskilt kul). Utan att dra på växlar av enskilda skitår (jag pratar om dig 2020!) har det blivit betydligt varmare. Naturskyddsföreningen skriver:
Sedan temperaturmätningarna startade 1880 har samtliga av de tio varmaste åren inträffat efter 1998. Hela 15 av de 16 varmaste åren hittills har inträffat efter 2001, och mellan 2014 och 2018 har nya rekord slagits varje år. Och nu spås rekordet slås igen och 2020 att bli det varmaste året någonsin. Hittills i år har flera temperaturrekord redan satts och maj månad var globalt den varmaste maj sedan temperaturmätningarna började.
Det här är bara början. Vi kommer att se allt märkligare väderhändelser under de kommande åren även om vi skulle sluta med alla utsläpp av Co2 redan idag på grund av en eftersläpningseffekt. Väderförändringar kommer att accelerera och bli allt märkligare för oss. Bränderna 2014 och 2018 är nog bara början. Och om nyheten som kom häromveckan att Grönlands isar är bortom räddning kommer de kustnära städerna drabbas av återkommande översvämningar. Hur kan vi känna något hopp? Hur kan vi försöka göra situationen dräglig för oss samtidigt som vi försöker hindra att det blir ännu värre?
Jag har den senaste tiden läst flera böcker om hopp (och även skrivit om det tidigare). I boken Aktivt hopp skriver ekofilosofen Joanna Macy och läkaren Chris Jonstone, båda med bakgrund i omställningsrörelsen om hur vi kan hitta hopp och faktiskt börja agera i allt det mörka. Boken har en del svaga sidor upplever jag, framförallt att den är idealistisk – alltså att den utgår från att det är människors medvetande som förändrar världen. Att medvetandehöjningen kommer före agerandet och förändringen. Goda idéer eller åsikter förändrar inte världen. Den innehåller också en ganska stor dos som jag betraktar som flum, det är egentligen inget jag har något emot, men jag vet inte riktigt hur jag tycker det hör ihop med hopp. Boken innehåller övningar att göra som bygger på decenniers erfarenhet av att hålla workshops runt om i världen.
Det finns dock mycket intressant att hämta ur boken i fråga om hur vi kan hantera en ny och osäker värld rent mentalt. Något jag tycker är väldigt intressant (och som också Martin Hägglund var inne på i sitt sommarprat) är just hur vi kan vara i nuet att värdera de goda ögonblicken. Jag tror att det blir allt mer av en bristvara i dagens samhälle, men att det är ögonblicken som faktiskt ger oss möjligheter att våga se det osäkra som något positivt. Improvisatörer brukar prata om att det aldrig blir riktigt bra om de inte är ute på tunn is och vågar riskera något. Macy och Johnstone vill på samma sätt omfamna ovissheten. Att se livet som en berättelse där du som protagonist vågar ta risker, möta motgångar och sedan tillsammans med andra och med träning kan övervinna. Ovissheten är idag en av fienderna. Men jag tror det finns något viktigt i ovisshet, och att lära oss att hantera det om vi ska orka kämpa och kunna leva bra liv. Att våga något nytt för att kunna hitta något bättre, och bättre är i det här fallet något som ger oss mening. Inom terapimetoden ACT (Acceptance and Commitment Therapy) används begreppet psykologisk flexibilitet för att beskriva hur vi hanterar livet som människa. En av grundpelarna inom ACT är att människor inte bara undviker det som är farligt utan också det som är associerat med risk för oro, ångest eller misslyckande. Om du vill byta jobb, lära dig något nytt eller förälska dig så är det ofta förknippat med någon form av risk och oro. Att vara psykologiskt flexibel innebär i de sammanhangen att du inte undviker att försöka nå dit du vill på grund av de initiala rädslorna. De tre grundprinciperna för detta är:
- Öppenhet – acceptera obehagskänslorna utan att försöka kontrollera eller förändra dem.
- Närvaro – var uppmärksam på nuet utan att värdera eller döma de egna upplevelserna.
- Engagemang – prioritera dina värderingar och agera utifrån dem mot ett (långsiktigt) mål du satt upp.
Laurence Gonzales skriver i Deep Survival – Who Lives, who dies and why om en av de viktigaste faktorerna för att nyktra till och inse vilken situation du är i. Han kallar det till och med ”första livsregeln” (first rule of life): Var här nu (Be here now). Det handlar om att acceptera läget som det är. Att tänka att den gamla världen är borta och att en ny står för dörren. Att ge upp hoppet om omedelbar räddning och börja arbeta med att förbättra den faktiska situationen du befinner dig i. Jag tror det finns något viktigt i att just möta lidandet. Att acceptera det vi, våra barn och mycket av livet på jorden står inför och börjar agera på det sättet vi kan (OBS inte med konsumentmakt eftersom det är det sämsta sättet att förändra något). För om dagens samhälle skulle vara en berättelse är det svårt att se något lyckligt slut. Men det kan ha mening ändå, precis som att lidande också kan ha mening för att vara mer hanterbart. Precis som att närvaro av döden kan få oss att se mening i livet. Det gäller även i akuta katastrofsituationer då vi behöver hitta mening i det som händer.
Jag tror att det finns fördelar med att se sitt liv som en berättelse där du som hjälten tar beslut som kommer att påverka berättelsen som Macy och Johnstone är inne på. Grundtesen i deras bok Aktivt hopp handlar om att först identifiera vad vi hoppas på och att sedan ta steg i riktning ditåt. Det handlar inte om optimism eller att sitta och vänta på att det ska bli bättre. Den amerikanska journalisten Rebecka Solnit beskriver det så här ”Hopp är inte en lott du håller i handen i soffan. Hopp är en yxa som du hugger sönder dörren med i en kris.” Hoppet är den näring som sinnet behöver för att inte ge upp för att kämpa vidare. Är det passivt är det i bästa fall en snuttefilt som gör att allt känns lite bättre innan isen brister under dina fötter, men den gör inget för att förbättra din faktiska situation. Det passiva hoppet leder inte till förändring men om hoppet är kopplat till handling kan det vara en viktig del för att inte bara förändra det som är dåligt utan också att få dig att må bra. Ge dig ett sammanhang och mening i de problem vi kommer att möta.
(och ja det här är också ett tema i den bok jag håller på att skriva just nu).
Aktivt hopp på bokus och adlibris eller ännu hellre via förlagets hemsida.
Boktipset: Upphettning – demokratin i klimatkrisens tid
Kan demokratin hantera klimatkrisen vi lever i? Hur hänger klimatförnekelse och nedmontering av demokratier ihop och hur ser lobbyarbetet från fossilindustrin ut? Hur ser extremhöger och konservativa på klimatfrågan? Hur kommer framtiden egentligen se ut om vi inte ställer om samhället? Det är några av frågorna som Daniel Lindvall, Kjell Vowles och Martin Hultman svarar på i ”Upphettning: Demokratin i klimatkrisens tid” som kom ut i början av 2020.
Klimatkrisen och demokratin hänger ihop. Det finns utmaningar med den liberala demokratin eftersom det som är viktigt är att bli omvald. Den tar föga hänsyn till de utmaningar som kommande generationer kommer att uppleva och kanske rent av existensen av mänskligt liv på lång sikt. Jag hörde i något radioprogram om en kultur som menade att de styrande skulle ta hänsyn till sju generationer framåt. Men massor av kommande generationer har ingen röst i dagens samhälle, och lika lite röst över västvärldens utsläpp har de som framförallt drabbas av klimatkrisen. Att Afrika söder om Sahara riskerar att bli obeboeligt inom 50 år på grund av de extrema temperaturerna eller att Sydeuropa kommer att vara livsfarligt för gamla och sjuka är inte heller något som val ill parlamenten tar upp. Men författarna argumenterar inte för att diktatur skulle vara bättre. Mer om att folkrörelser kan pressa på och skapa en samhällsklimat där klimat och miljöfrågor står i första rummet. Det är intressant när vikten av folkrörelser lyfts och kopplar till slaveriets avskaffande eller andra kamper som har drivits.För på samma sätt som vi tycker att vår livsstil är någon slags rättighet sågs slaveriet som något naturligt. Eller som kampen för allmän rösträtt.
Jag gillar boken även om den kan kännas lång ibland. Det finns mycket noter och tips på vidareläsning som jag tycker känns spännande (jag har lagt till flera böcker till min läslista på hur vi kan hantera klimatkrisen). Mycket av innehållet är sådant som jag själv skriver om just i till min kommande bok vilket både var kul men också lite jobbigt eftersom tja, det blir inte så nytt.
Ett problem med Upphettning är att den inte kopplar ihop ekonomi med utsläpp i större utsträckning, för de koldioxidutsläpp vi gör just hänger väldigt starkt ihop med hur rika våra länder är. Ju rikare, desto mer utsläpp (både som individer och nationer). Demokratin är kanske en del i det hela, men demokratiutveckling har svagare samband med utsläpp än ekonomin.
Men jag rekommenderar den här boken för alla med något slags samhällsintresse.
Zombieöverlevnad 