Bloggarkiv

Varför vi måste inse att det finns ett slut, eller varför ”more” inte alltid kan vara ”more”

Han sitter inomhus med solglasögonen på, en drink i handen och pratar upprört. ”People kept on telling me to slow down: ’Remember, less is more’. And I always say: How can that be? How can less be more? It’s impossible. More is more”. Det klassiska Youtubeklippet med gitarrvirtuosen Yngwie J Malmsteen är det jag får upp i huvudet när jag tänker på hur världen ser ut. Vilken framtid om presenteras för oss och hur omöjlig den är. Malmsteens ord speglar, helt omedvetet, hur det ekonomiska systemet och mycket av vårt tänkande är beskaffat. Vi kan inte tänka oss att ta bort. Om något är fel måste vi lägga till. Gör mer. Gärna snabbare.

Therese Uddenfeldts bok Gratislunchen – Eller varför det är så svårt att förstå att allt har ett slut (2016) handlar just om det orimliga i det tankesättet. Om hur vår ständiga vilja till mer är omöjlig. Framförallt handlar boken om energi, för det är det all mänsklig verksamhet handlar om. Ekonomi bygger på tillgången energi: ”Utan energi blir ingenting gjort. Men med ständigt mer energi blir ständigt mer gjort.” konstaterar Uddenfeldt.  

Det är solen som gör liv möjligt, men för mycket sol kan som bekant vara dåligt. Olja, och andra fossila bränslen som gas och kol, utgör idag över 80% av all energi vi använder globalt. Vi vet att vi måste sluta med det, men vårt välstånd bygger på att vi fortsätter med det. Och även om vi tänker bort klimatet ur ekvationen så är oljan en ändlig resurs och den blir dyrare allt mer energikrävande att utvinna. Den globala energiförbrukning ökar och det finns inga politiker som kan säga att den ska minska. De säger att den ska bli grönare men får svårare att förklara hur det skulle gå till. Istället håller vi krampaktigt oss kvar vid tanken på eviga framsteg och att allt åtminstone på sikt kommer att bli bättre. Vi har ju löst allt förut. För är det inte så att förnyelsebara energislag ökar otroligt fort och blir allt billigare? Jo, det stämmer. Men det hjälper föga eftersom de fossila energikällorna också ökar eftersom vårt samlade energibehov fortsätter växa.

Det välstånd som byggts upp i Sverige och det globala nord, är byggt på den billiga energi som vi nu alltså måste sluta använda. Det finns inget som på kort sikt kan ersätta den. Inte förnyelsebart. Inte ens kärnkraft. Hela vår infrastruktur är uppbyggt på ett föråldrat energislag, och det kommer ge effekter när det brister. Ett exempel är en intervju i DN när näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson intervjuas i DN den 9/7 2022. På frågan om alla ska ha elbil svarar han: ”Ja om det är det människor vill göra. Det finns ganska många som tycker att vi ska sluta flyga, sluta köra bil, sluta konsumera men det är inte regeringens strategi. Vi ska kunna göra de saker vi vill göra och leva det liv vi vill leva utan klimatpåverkan. Sedan ska vi inte underskatta så småningom arbeta cirkulärt.” I korthet, vi ska inte offra något, kanske i framtiden kommer det bli lite annorlunda. Klimatkrisen för inte störa vår vardag. Oavsett hur världen faktiskt ser ut.

Den svenska skogen är något som belyser problemet med more is more bra. Lisa Röstlund tar upp det i sin bok Skogslandet – En granskning (2022). Vi kan inte låta skogen växa och suga upp koldioxid från atmosfären samtidigt som den ska vara klimatsmart byggmaterial och ersätta fossila bränslen. Just vår syn på skogen är ett tydligt exempel på hur allt vi försöker lösa de stora problemen med bara blir till nya problem. Alla lösningar skapar nya problem när vi fortsätter att tänka att allt ska gå framåt.

Vi har sett missade möjligheter på missade möjligheter. Först pandemin, som skulle kunna varit en katalysator för omställning till ett annat samhälle när vi ändå var tvungna att börja förändra våra beteenden. Sedan invasionen av Ukraina när vi kunde gjort oss oberoende av ryska fossila energikällor och fått stöd för det i opinionen. Två chanser där politiker borde kunnat börja minskningen. Om viljan funnits.

Vi vill äta upp kakan och ha den kvar. Vi vill spela snabbare fast det i ärlighetens namn inte låter speciellt bra, det är mest gitarrunkeri på hög nivå. Vi vet vad vi har men inte vad vi kan få. Men kanske är det också så att det inte finns något bra framtidsscenario. Det finns olika nyanser av kriser. IPCCs rapport från i mars visade att det är teoretiskt möjligt att nå 1,5 gradersmålet. Men få tror att det är möjligt. Det är inte mycket som tyder på att våra utsläpp skulle minska – oavsett valutgång i september. Men det betyder inte att det är kört. Det är det aldrig. Framtiden är inte binär – katastrof eller att allt blir bättre. Lidandet och artdöden ökar för varje tiondels procent som världen värms upp. Men också för varje ny gruva eller plantage som skövlar naturområden. Det är svårt att balansera hopplöshet och att det faktiskt går att förändra. Socialdemokratins NATO-vändning är bara ett exempel på att det helt plötsligt kan gå fort. Men det kräver oftast en kris i kombination med starka folkrörelser som ställer krav.   

Uddenfeldt ställer i slutet på boken den centrala frågan: ”Vad kan vi göra?” Alla som oroar sig över planeten ställer sig frågan. Problemet med frågan är, som hon belyser, är att vi tror att det är bättre att göra något än att sluta göra. Studier visar att vi är benägna att vilja lägga till saker när vi ska lösa problem. Istället bör vi sluta göra så mycket som vi gör idag. Det handlar om konsumtion, resor, streama TV-serier. Hushålla med den begränsade mängd biomassa som finns. Ägna oss åt varandra. Den inre resan snarare än den yttre. Det sociala framför det materiella. Och, när vi tillgodosett de grundläggande fysiska behoven, det som gör livet värt att leva.

Att vänja sig vid det nya normala

För några månader sedan skrev jag en artikel till Arena Essä om att vänja sig vid nya situationer utifrån Anna Dahlqvists bok Det är tropiska nätter nu.

Du vet hur det är när någon stänger av spisfläkten och helt plötsligt blir det en skön tystnad. Du kanske inte tänkte på att den var på innan, men när den stängs av så märker du det. På psykologispråk kallas detta för habituering. Att vi vänjer oss vid saker.

På Wikipedia går att det att läsa att det är den enklaste formen av inlärning. Vi delar den förmågan med nästan alla andra djur. Och det är en förklaring till att vi kan leva mitt i en klimatkris och inte tänka särskilt mycket på den. Men olika människor habituerar olika mycket.

I den nyligen utkomna boken Det är tropiska nätter nu av Anna Dahlqvist  (Atlas) har huvudpersonen Clara mycket svårt att habitueras in i normaliteten. Hon lider och klarar inte av det som kallas ett normalt liv när hon upplever den varma sommaren, läser rubrikerna om vattenbrist, nödslakt av djur och värmerekord. Hon skriver in sig själv på en psykiatrisk avdelning för att försöka bli frisk. Men så länge världen ser ut som den gör går det inte att bli frisk. Till skillnad från annan ångest, som oftast inte är rationell, finns det ett reellt och mycket konkret hot som inte försvinner bara för att vi lär oss hantera det. I klimatfrågan är det en hårfin skillnad mellan galenskap och sund reaktion på en osund situation…

Läs resten av essän här: https://www.dagensarena.se/essa/vill-vi-habitueras-till-det-nya-normala/

Klimatkrisen får aldrig störa

Aftonbladet Ledare skriver Susanna Kierkegaard om Extinction Rebellions aktionsvecka ”fossilupproret” som var förra veckan i Stockholm. Hon menar att aktioner som blockader stör ”vanligt folk” och därför är kontraproduktiva. Det är lätt att förstå att människor som sitter fast i trafik blir sura, irriterade och frustrerade. De kanske sorterar sina sopor och handlar ekologiskt när det inte är för dyrt. De tänker minsann på miljön och klimatet lika mycket som alla andra. Jag skulle säkert att vara lika frustrerad. Men att trafiken står still i Stockholm är mer regel än undantag under rusningstrafik. Och problemet är bilarna. Massbilismen. Att det ofta är lättare att ta bilen även i Stockholm som har en väl utbyggd kollektivtrafik i jämförelse med de flesta andra orter i Sverige. Det är ett strukturellt problem som inga sorterade sopor eller ekologiska Kiwis kan lösa. Vi har byggt in oss i ett samhälle som gör det svårt för människor att agera på ett ansvarsfullt sätt. Det finns exempel från städer i Holland eller varför inte Köpenhamn där det byggts för att det ska vara lättare att till exempel cykla. Men för att det ska komma till stånd behövs människor som driver frågan.

Jag har framförallt två invändningar mot Kierkegaards text. Den första handlar om samhällsförändring. Historiskt är det sällan protester som inte utmanar det rådande som förändrar. Rösträttsrörelsen i början av 1900-talet, miljörörelsen eller medborgarrättsrörelsen har alla brutit mot lagar, varit besvärliga för folk i allmänhet. Det är så samhällsförändring går till. Med polemik som går bortom tyckandet. Och även om jag inte håller med XR i allt de gör så är det befriande att de gör något. Samhällsförändring bygger alltså på att utmana och ta risker för att förändra. ”Valet av metod kan diskuteras” skriver Kierkegaard. Det kan vi såklart göra. Och det görs nog internt i XR också. Men det är påfallande vanligt att människor på höga poster (eller höga hästar) tycker att människor borde agera annorlunda så det inte stör just dem. De lever i villfarelsen att deras sätt att leva på något sätt är hållbart.

Den andra invändningen handlar om att vi faktiskt inte har något val. Vanligt folk kommer kanske att få det lite besvärligare nu om till exempel trafikblockader ökar. Men det är inget mot hur besvärligt vi kommer få det om vi inte gör allt vi kan just nu. Förändrat väder, höga energipriser, migrationsströmmar när människor inte kan bo kvar på grund av hetta, torka eller extremkyla. Framtiden kommer att vara besvärlig, oviss och på många sätt obehagligt. Den kommer att vara något helt nytt. Men vi märker inte förändringen för vi är så bra på att vänja oss vid nya situationer. Jag grubblar ofta över just att vi tänker att det kommer att vara ungefär som nu även om 10-20 år. Jag är också fast i den tanken känslomässigt, även om jag rationellt inte tror att det blir så.

Och just det. En XR aktivist jag talade med sa att det inte var någon fara för räddningstjänstens fordon. Det är en myt som ofta sprids. De hade ringt i förväg och frågat om det skulle kunna störa, och fick svaret: ”Nej, det gör det inte”.

Men på det stora hela löser inte en fastklistrad aktivist klimatkrisen. Det är det nog ingen som tror. Men det är i alla fall något som har potential att förändra. Ingen enskild aktion förändrar hela samhällen. Men ingen massiv politisk rörelse är heller möjlig utan de enskilda handlingarna. Därför är de trots sina brister ett måste.

Om det här och en hel del annat skriver jag i min kommande bok Monstersamhället: från förnekelse till framtid” som kommer ut 17 maj. Den går att förbeställa här. För övrigt anser jag att bufféer bör förbjudas.

Vem blir du när framtiden tar slut?

Tänk om framtiden skulle ta slut. Hur skulle du bete dig? Vad skulle du ha att leva för? Efter sommarens extrema väder och IPCCs rapport är det kanske frågor du ställer dig. Jag gör det.  

I debatten om människans påverkan på jorden, på miljön och på klimatet kommer domedagsscenarion ibland fram. Att det är kört. Som att allt liv är på väg att försvinna. Eller ”bara” att mänskligheten försvinner. Och med oss allt – eftersom vi är de enda djur, som så vitt vi vet idag, kan tänka i de banorna. Det enda djur som har kapaciteten att förstå att vi riskerar att utplåna oss själva. En hyfsat intelligent, självmedveten apa som nyligen fått hybris som gräver efter det sista i syltburken.

I boken Slaget om framtiden – Forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö lyfter Jenny Andersson och Erik Westholm fram en definition av framtiden: ”framtiden är ett avtryck i tiden av allt vi gör, men också av det vi inte gör, av vår oförmåga att handla med ansvar över tid.” Framtiden är allt vi inte gör. Det är mer än förhoppningar. Det är mer än projektionsyta. Den är framförallt icke-görande. Frånvaron av görande är väldigt tydlig just nu. Ord men inga visor.

Framtiden är svår förstå sig på, kanske särskilt när den ser så mörk ut som idag. IPCC:s rapport som kom i dagarna bidrog till att förstärka det alla redan visste. Att det kan bli riktigt illa på sikt. Att det är bråttom. Jag återkommer ofta till Sven Lindkvists ord i Utrota varenda jävel: ”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Det är inte kunskap som saknas. Det är modet att inse att vi lever över våra tillgångar. Att vi behöver få det materiellt sämre. Men det känns svårt att vinna val på det va?

De optimistiska bilderna av framtiden känns oftast inte trovärdiga. Och med optimistiska så menar jag egentligen tron på att allt kan fortsätta ungefär som nu. Fast lite mer och lite bättre. För vi är så matade med tanken på att allt ska fortsätta rulla på framåt. Framstegstanken som varit dominerande sedan upplysningen. Därför var det väldigt spännande att läsa Kim Stanley Robinsons tegelsten Ministry for the Future. Det är en optimistisk bok som bara blundar för en del av de katastrofer vi har framför oss. Boken inleds med en förstapersonsbeskrivning av en extrem värmebölja i Indien. Människor runt omkring Frank dör. Först gamla och barn. Sedan alla. Det är fruktansvärda scener av hur föräldrar knappt orkar sörja sina döda barn. De är för utmattade. De tar sin tillflykt till en sjö. Men den blir för varm och människor runt omkring honom dör i vattnet. Han hittas levande men kommer aldrig över traumat med vad han varit med om. Många miljoner döda men ändå tycker jag att den känns optimistisk. För den utgår från att vi faktiskt kan lösa många av de problem vi står inför. Att omställning, teknikutveckling och tvingande internationella regelverk kommer till stånd.   

Jag började läsa Ministry for the Future strax innan värmeböljan i juni. Temperaturer på drygt 30 grader under en längre tid är besvärligt för de flesta och potentiellt dödligt för de mest utsatta. Senare under sommaren kom också skyfallen, översvämningarna och bränderna runt om i hela världen. En svensk i skogsbrändernas Grekland kommenterade: ”Det är en konstig känsla att sitta och dricka drinkar och se domedagen pågå genom fönstret.” Rapporten om att Golfströmmen försvagas och den första av de tre IPCC-rapporterna. Men just nu sitter vi kollektivt och dricker drinkar.

På ett sätt är det faktiskt kört. Vi har rubbat ett gammalt normalviktsläge och gått in i något annat. Men det är skillnad om vi får 1,5 eller 4 graders uppvärmning det närmaste århundradet. För hur vi lever våra liv, men också hur våra kommande generationer kommer att se på framtiden. Om vi tänker att den är dyster nu, hur kommer de att se den? Och vad kommer de säga om oss, som levde när det gick att stoppa en skenande uppvärmning. Framtiden är allt vi inte gör.

En av huvudpersonerna i Ministry for the Future, Frank May, försöker hitta sätt att hantera vad han varit med om. Så han sätter upp en lapp badrumsspegeln. Du vet såna där lappar där det står ”du är vacker” eller något inspirerande självhjälpscitat av typ Dalai Lama (“Välj att vara optimistisk, det känns bättre”). På en av Franks lappar står det ”HOPE TO DO SOME GOOD, NO MATTER HOW FUCKED UP YOU ARE”. Och det är kanske så vi behöver börja. Vi måste hoppas att vi kan göra något bra, hur fördärvade vi än är. För vi är alla skadade av samhället vi växt upp i. Men det behöver inte göra oss passiva. Det kan också fylla oss med ilska och kampvilja.

På ett sätt vet du att framtiden kommer att ta slut för dig. Du kommer att dö. Vad gör du med tiden som du har kvar? Är du den som ger upp? Det är skönt, men kanske inte så du vill bli ihågkommen. Eller är du en av dem som försöker göra världen lite bättre. Hur förstörd du än är. För även om vi är en hyfsat intelligent apa har vi visat att vi faktiskt är kapabla att agera kraftfullt tillsammans. Kanske sommaren 2021 blir väckarklockan. Förmodligen inte. Det är inte kunskap som saknas. Det är modet och görande. Bara vi hittar modet. Det första steg är att ge upp tanken på att allt kommer att fortsätta som vanligt. Det andra är att hitta varandra. Det är då modet kommer. I gemenskapen. I organiseringen.

Frankensteins monster och vår samtid

Den här artikeln skrev jag till Arbetet Kultur och är en del i arbetet med mina nya bok ”Från förnekelse till framtid”.

En tid för nya monster?

Människan har i alla tider haft monster som hotat, varnat eller separerat människan från ”det andra”. Olika tider har haft olika varelser som representerar tidsandan. Ordet monster betyder ungefär ”att avslöja” eller ”att visa” och har ofta använts som järtecken för sämre tider.

2000-talet präglades av zombien. Från att varit helt ointressant under 1990-talet hände något under tidigt 00-tal. Flera filmer som 28 Days Later eller första filmen baserat på spelet Resident Evil, serietidningen The Walking Dead och överlevnadsguider gjorde att zombien stapplade in mot finrummen.

Från att ha varit ett monster som tilltalade svettiga tonåringar med smak för så mycket blod, avslitna huvuden och utslitna inälvor som möjligt under 80-talet, har monstret ändrat form. Ibland smart, botad eller en i mängden av jobbiga och farliga element att hantera i en postapokalyptisk miljö.

Men kanske är zombiens tid förbi och ett annat monster bättre representerar vår samtid. Människan har lämnat den stabila tidsepoken holocen, den period vi levt i ungefär 12 000 år och gått in, eller är på väg in i en ny period – antropocen.

En epok där vi själva, som art och som global kapitalistisk kultur, förändrat planeten i så stor utsträckning att vi inte vet vart det leder längre. Många av de planetära gränser som bland annat klimat- och miljöforskaren Johan Rockström beskriver är ”överskridna” eller ”nästan överskridna”.

Vi ser en försmak av vad som är på gång i de senaste årens skogsbränder. I de förskjutna årstiderna. I de allt kraftigare naturkatastroferna. I torkor och värmeböljor. Alltihop skapat av vår civilisations jakt på framsteg. På vinst.

Monstret som beskriver det här skeendet – när vi skapar vår egen förgörare – är Victor Frankensteins skapelse. Den namnlösa varelse som skapas, överges och sedan söker hämnd på sin skapare.

Berättelsen om hur boken Frankenstein: eller den moderne Prometeus kom till är fascinerande. År 1816, som ibland kallas för året utan sommar, kom att gå till historien som en av de kallaste i modern tid. Ett vulkanutbrott i Indonesien slungade ut partiklar som blockerade solens strålar.

Just den sommaren samlades ett gäng unga poeter och författare i ett sommarhus i Schweiziska alperna. På grund av ihållande regn och kyla satt de inomhus och diskuterade och berättade historier för varandra. Någon kom på idén att de skulle skriva spök- eller skräckhistorier.

En av dem, den då nittonåriga Mary Wollstonecraft Shelley – dotter till två av Englands stora intellektuella, protoanarkisten William Godwin och feministikonen Mary Wollstonecraft – påbörjade berättelsen som kom att bli världsberömd.

Boken kom ut 1818 och klassas som den första sci-fi berättelsen. Den handlar om vetenskapsmannen Victor Frankenstein som blir besatt av att lösa dödens gåta. Han sätter ihop en ny människa av döda kroppsdelar och ger den liv. Men när den vaknar drabbas Victor av panik för vad han har skapat och all energi som lyft honom under åren han arbetat med att göra varelsen försvinner.

Victor Frankenstein flyr, blir sjuk och galen. Tanken på monstret gör honom förtvivlad.  Han har skapat något fruktansvärt han inte kan kontrollera. Monstrets fysiska uppenbarelse gör att människor blir rädda. De attackerar honom trots att han hjälper dem.

Detta leder till att monstret vänder sig mot sin skapare i en eskalerande, bitter, konflikt där deras fientlighet mot varandra fyller bägges liv. Monstret vill förgöra allt skaparen älskar. Skaparen har insett att han inte kan kontrollera monstret och måste försöka få ”styggelsen” han skapat ogjord.

Varelsens blir som den blivit behandlad och fylls av hämndbegär på både sin skapare och människosläktet som sådant. Jag vill mena att vi har skapat ett monster vi tappat kontrollen över. Ett monster som vänt sig mot sin skapare, alltså oss.

Monster ställer frågor till sina skapare. Så vad ska vi, likt Victor Frankenstein, göra med vår skapelse? Är våra framsteg, vår kunskap, värd priset? Var vår industriella djuruppfödning och skövlandet av naturområden värda att betala med globala pademier? Vad är det vi har skapat?

Accepterar vi vår roll som någon form av härskare över planeten eller låter vi det vi monstret – klimatförändringarna, pandemin, rovdriften av alla tänkbara naturresurser, massutrotningen av arter, förstörandet av ekosystemen och så vidare – förgöra oss?

Ställer vi oss passiva till hoten vi står inför eller börjar vi agera?

Victor åts upp av tanken på det han skapat. Hans brott mot naturens lagar gjorde honom galen, och fick alla han älskade att gå under. Behöver vi som människor gå samma öde till mötes?

Vi kommer att få leva med ett förändrat klimat, med mer ovisshet och osäkerhet men det finns fortfarande möjlighet att vi inte går samma öde som Victor Frankenstein till mötes.

Artikeln finns att läsa här

Den obeboeliga planeten – livet efter uppvärmningen

Den obeboeliga planeten av David Wallace-Wells kom ut 2019 och bygger till stor del på en uppmärksammad artikel i NY Times. De första orden lägger ut stämningen: ”Det är värre, mycket värre än ni tror.” Wallace-Wells skriver om olika sätt vi kommer att drabbas av klimatförändringarna. Hunger på grund av att vi inte kan odla på samma sätt som tidigare och att jordarna är på väg att dö, att många kommer att avlida i värmeböljor, att en ganska stor del av världens städer kommer att översvämmas eller drabbas av återkommande förödande stormar. Kommande smittoutbrott, brist på luft (på grund av att mycket av syret vi andas produceras av alger som är känsliga för temperaturförändringar), ekonomisk kollaps och allehanda extremväder. Det är en ganska diger lista över problemen som hopar sig. Det handlar mycket om vad ökade temperaturer för med sig. Men den som trodde att det bara utsläpp av CO2 som är problemet står inför ett jobbigt uppvaknande. Det är ekosystem som rubbas vilket kan leda till konsekvenser vi inte alls kan förstå. 

Den obeboeliga planetenJag undrar hur mycket vi egentligen behöver veta. Om vi fattar att det är illa – kommer vi att göra mer bara för att vi förstår hur skitilla det kan bli? Eller är det att vi fattar att mycket av det vi idag tar för givet kommer att tas ifrån oss som vi borde prata mer om eftersom det kommer närmare oss och vår vardag? Det har blossat upp en kulturdebatt om det verkligen är kristrumman vi ska slå på för att få saker att hända, eller om vi behöver använda begrepp som ligger närmare det människor kan förstå. Jag har inget bra svar, men vad vi vet av forskning är att människor agerar när de känner att de eller deras närmaste drabbas (Lästips: Klimatpsykologi). Klimatkrisens abstrakta karaktär gör det svårt att behandla det som andra hot vi hanterat genom historien. Oavsett vilket som är bäst, så går det inte att blunda för att jorden kan bli obeboelig för stora däggdjur som oss själva inom något eller några decennier. Och det bör också lyftas.

De intressantaste delarna av boken är de som inte direkt handlar om klimatförändringarna utan om att hantera dem. Lösningar. Hur vi kan tänka kring undergången för att också kunna leva här och nu. De som brukar läsa det jag skriver vet så letar jag alltid efter hopp och motstånd. Det finns en del av det i Den obeboeliga planeten, men det är det jag egentligen vill se mer av. Just nu läser jag också Martin Hägglunds ”Vårt enda liv” som faktiskt kan ge en bild av just det (vilket jag kommer att återkomma till i en senare text). I korthet så handlar det väl om att värdesätta tiden och våra gemenskaper och kampen för något som är större än en själv. Det är där både tillfredsställelsen och det som potentiellt kan minska konsekvenserna är. Det är i alla fall det som jag ägnar mycket tanke- och skrivtid till just nu.  

En sak som stör mig i flera alarmistiska böcker om klimatförändringarna är att de inte går ihop (lite samma sak upplevde jag av Jonathan Jeppssons Åtta steg mot avgrunden). Alla de olika konsekvenserna kan inte staplas på varandra. En del konsekvenser kommer att förstärka varandra, medan andra faktiskt hindrar varandra. En ekonomisk kollaps med minskad tillväxt kommer att leda till mindre utsläpp. Vi ser just nu hur covid-19 faktiskt skickar in oss i en ekonomisk recession. Ekonomisk tillväxt är nära knuten till koldioxidutsläpp (historiskt det enda som lyckats minska de globala utsläppen). Just pandemi som lösning på klimatbekymren är såklart ingen hållbar lösning eftersom det kommer med så mycket lidande, men det kan ses som ett exempel på hur de olika tänkbara konsekvenserna av klimatförändringar inte går ihop. Jag skulle vilja läsa mer om det, om hur olika scenarion förstärker och förhindrar varandra.

Jag menar absolut inte att Wallace-Wells har fel, det finns en del kritik om att han cherrypickat studier, men framtiden är svår att sia i. Jag tror det finns problem i att det leder till att vi ser undergången som binär – nu är allt som vanligt, men om X antal år så kommer allt vara annorlunda. Det är redan annorlunda nu. Vi ser effekterna nu och de kan bli värre, men vi människor är också extremt bra på att anpassa oss till nya situationer och tänka att det så här det är nu. Men folk lider, idag på grund av klimatkrisen. Den extrema tyfonsäsongen i Centralamerika hänger ihop med klimatförändringarna och det är bara början.

Den obeboeliga planeten är ändå rätt bra, men något jobbig läsning. Det är problem och obehagligheter som staplas på varandra utan några tydliga svar om vad vi faktiskt kan göra.

Bokus Adlibris

Recension: Kris! – Från Estonia till Corona

Miljöhistorikern Sverker Sörlin kom i början av sommaren ut med essäsamlingen ”Kris! – Från Estonia till Corona”. Boken är en samling texter som Sörlin skrivit om de kriser som drabbat Sverige sedan början av 1990-talet. Den första är från ettårsdagen efter Estonia och de senaste är skrivna i år, mitt under brinnande kris. Så vad är egentligen en kris? Kriser är något som alla människor har och lever igenom. En del är små privata, andra är större och samhälleliga.

De mest intressanta texterna tycker jag är den nyskrivna inledningen som försöker sätta förstå och diskutera själva krisbegreppet. Kris kan betyda både ”svår utmaning eller prövning” men det kan också betyda att något står på spel och att vi har möjlighet att göra val inför framtiden. Martin Luther Kings berömda tal ”I Have A Dream” hette från början ”Normalcy – Never Again” och det kännetecknar kriser på ett bra sätt. Det är också möjligheten att göra något annat av situationen – som den gamla myten om att det kinesiska tecknet för kris är det samma som för möjlighet. Att vi kan välja något annat än det som vi tidigare betraktat som normalt. Jag har tänkt mycket på det i och med Coronakrisen. Att vi hade en chans, en möjlighet att ställa om samhället. Men att vi inte tog den. Under de första månaderna hade de flesta accepterat en omställning av samhället och kanske till med pandemins koppling till klimatförändringarna. Så här ett halvt år senare är tyder mer och mer på att momentumet har passerat.

Boken är uppdelad i fem delar. Den första handlar om vad en kris är. Därefter kommer texter om de svenska kriserna som varit. De tre sista kapitlen handlar om klimatkrisen, finanskrisen  och den demokratiska kriserna. Några av essäerna och talen går in i varandra men det stör inte särskilt mycket.

Sörlin skriver bra, underfundigt även om jag kan sakna de konkreta lösningarna i hans texter. Men så är det väl ofta med essäer. De ställer frågor snarare än ger svar, men med flera sådana texter på varandra kunde jag uppleva en viss frustration i vad han egentligen föreslår för åtgärder som inte bara är reaktiva eller slagordsmässiga (minska fossilberoende, rusta upp det gemensamma, för humanistisk integrationspolitik).

Det jag tar till mig mest av i den här boken är hur mycket och hur snabbt vi glömmer det vi varit med om och går vidare. Människor är suveräna på att anpassa sig och gå vidare till nya situationer, men också på att lägga det gamla bakom sig. Finanskris, bränder eller stormar vi glömmer att de  hänt och ställer inte som samhälle inte om, de specialister som jobbar med frågorna kanske blir strået vassare på att handskas med konsekvenserna, men det sker inget (eller mycket litet) åt de större frågorna runt omkring. Lite på samma sätt som SVTs meteorologer kan prata om bränderna som rasar i Kalifornien utan att ens nämna hur de ökat i takt med att klimatförändringarna eskalerar. Vi glömmer och vi kopplar inte ihop. Det gör det svårt för oss att förstå den kopplade klimatkris vi nu lever i. Och det är svårt att se (och förstå) hur klimatkrisen också skapar andra kriser. Migrationskriser för att folk inte kan leva kvar där de bor. Demokratikriser för att vi inte inser att vi måste förlora en del av vårt välstånd och så vidare.

Bokus

Adlibris

 

Hopp i en hopplös värld – tankar om boken ”Aktivt hopp”

Jag funderar mycket kring hopp just nu. I zombiefilmer finns det ofta där, hoppet om att kunna fly. Ta sig till något annat. Men nästa plats är också nästan alltid fylld med problem, det går liksom inte att undkomma den nya postapokalyptiska världen. Det gäller att acceptera att allt är förändrat och hitta redskapen som behövs för inte bara överleva utan också kunna leva på riktigt.

Jag tänker att vi befinner oss i den här situationen just nu fast i verkligheten. Det klimat som varit relativt stabilt under en rätt lång tid håller snabbt på att förändras. Våren kommer tidigare. I år var den metrologiska våren redan i mitten av februari. I Stockholm där jag bor fick mitt barn använda sin julklappspulka en enda gång (och i ärlighetens namn var det för lite snö för att det skulle bli särskilt kul). Utan att dra på växlar av enskilda skitår (jag pratar om dig 2020!) har det blivit betydligt varmare. Naturskyddsföreningen skriver:

Sedan temperaturmätningarna startade 1880 har samtliga av de tio varmaste åren inträffat efter 1998. Hela 15 av de 16 varmaste åren hittills har inträffat efter 2001, och mellan 2014 och 2018 har nya rekord slagits varje år. Och nu spås rekordet slås igen och 2020 att bli det varmaste året någonsin. Hittills i år har flera temperaturrekord redan satts och maj månad var globalt den varmaste maj sedan temperaturmätningarna började.

Det här är bara början. Vi kommer att se allt märkligare väderhändelser under de kommande åren även om vi skulle sluta med alla utsläpp av Co2 redan idag på grund av en eftersläpningseffekt. Väderförändringar kommer att accelerera och bli allt märkligare för oss. Bränderna 2014 och 2018 är nog bara början. Och om nyheten som kom häromveckan att Grönlands isar är bortom räddning kommer de kustnära städerna drabbas av återkommande översvämningar. Hur kan vi känna något hopp? Hur kan vi försöka göra situationen dräglig för oss samtidigt som vi försöker hindra att det blir ännu värre?

Aktivt hopp : att möta vår tids utmaningar utan att bli galen ...Jag har den senaste tiden läst flera böcker om hopp (och även skrivit om det tidigare). I boken Aktivt hopp skriver ekofilosofen Joanna Macy och läkaren Chris Jonstone, båda med bakgrund i omställningsrörelsen om hur vi kan hitta hopp och faktiskt börja agera i allt det mörka. Boken har en del svaga sidor upplever jag, framförallt att den är idealistisk – alltså att den utgår från att det är människors medvetande som förändrar världen. Att medvetandehöjningen kommer före agerandet och förändringen. Goda idéer eller åsikter förändrar inte världen. Den innehåller också en ganska stor dos som jag betraktar som flum, det är egentligen inget jag har något emot, men jag vet inte riktigt hur jag tycker det hör ihop med hopp. Boken innehåller övningar att göra som bygger på decenniers erfarenhet av att hålla workshops runt om i världen.

Det finns dock mycket  intressant att hämta ur boken i fråga om hur vi kan hantera en ny och osäker värld rent mentalt. Något jag tycker är väldigt intressant (och som också Martin Hägglund var inne på i sitt sommarprat) är just hur vi kan vara i nuet att värdera de goda ögonblicken. Jag tror att det blir allt mer av en bristvara i dagens samhälle, men att det är ögonblicken som faktiskt ger oss möjligheter att våga se det osäkra som något positivt. Improvisatörer brukar prata om att det aldrig blir riktigt bra om de inte är ute på tunn is och vågar riskera något. Macy och Johnstone vill på samma sätt omfamna ovissheten. Att se livet som en berättelse där du som protagonist vågar ta risker, möta motgångar och sedan tillsammans med andra och med träning kan övervinna. Ovissheten är idag en av fienderna. Men jag tror det finns något viktigt i ovisshet, och att lära oss att hantera det om vi ska orka kämpa och kunna leva bra liv. Att våga något nytt för att kunna hitta något bättre, och bättre är i det här fallet något som ger oss mening. Inom terapimetoden ACT (Acceptance and Commitment Therapy) används begreppet psykologisk flexibilitet för att beskriva hur vi hanterar livet som människa. En av grundpelarna inom ACT är att människor inte bara undviker det som är farligt utan också det som är associerat med risk för oro, ångest eller misslyckande. Om du vill byta jobb, lära dig något nytt eller förälska dig så är det ofta förknippat med någon form av risk och oro. Att vara psykologiskt flexibel innebär i de sammanhangen att du inte undviker att försöka nå dit du vill på grund av de initiala rädslorna. De tre grundprinciperna för detta är:

  • Öppenhet – acceptera obehagskänslorna utan att försöka kontrollera eller förändra dem.
  • Närvaro – var uppmärksam på nuet utan att värdera eller döma de egna upplevelserna.
  • Engagemang – prioritera dina värderingar och agera utifrån dem mot ett (långsiktigt) mål du satt upp.

Laurence Gonzales skriver i Deep Survival – Who Lives, who dies and why om en av de viktigaste faktorerna för att nyktra till och inse vilken situation du är i. Han kallar det till och med ”första livsregeln” (first rule of life): Var här nu (Be here now). Det handlar om att acceptera läget som det är. Att tänka att den gamla världen är borta och att en ny står för dörren. Att ge upp hoppet om omedelbar räddning och börja arbeta med att förbättra den faktiska situationen du befinner dig i. Jag tror det finns något viktigt i att just möta lidandet. Att acceptera det vi, våra barn och mycket av livet på jorden står inför och börjar agera på det sättet vi kan (OBS inte med konsumentmakt eftersom det är det sämsta sättet att förändra något). För om dagens samhälle skulle vara en berättelse är det svårt att se något lyckligt slut. Men det kan ha mening ändå, precis som att lidande också kan ha mening för att  vara mer hanterbart. Precis som att närvaro av döden kan få oss att se mening i livet. Det gäller även i akuta katastrofsituationer då vi behöver hitta mening i det som händer.

Jag tror att det finns fördelar med att se sitt liv som en berättelse där du som hjälten tar beslut som kommer att påverka berättelsen som Macy och Johnstone är inne på. Grundtesen i deras bok Aktivt hopp handlar om att först identifiera vad vi hoppas på och att sedan ta steg i riktning ditåt. Det handlar inte om optimism eller att sitta och vänta på att det ska bli bättre. Den amerikanska journalisten Rebecka Solnit beskriver det så här ”Hopp är inte en lott du håller i handen i soffan. Hopp är en yxa som du hugger sönder dörren med i en kris.” Hoppet är den näring som sinnet behöver för att inte ge upp för att kämpa vidare. Är det passivt är det i bästa fall en snuttefilt som gör att allt känns lite bättre innan isen brister under dina fötter, men den gör inget för att förbättra din faktiska situation. Det passiva hoppet leder inte till förändring men om hoppet är kopplat till handling kan det vara en viktig del för att inte bara förändra det som är dåligt utan också att få dig att må bra. Ge dig ett sammanhang och mening i de problem vi kommer att möta.

(och ja det här är också ett tema i den bok jag håller på att skriva just nu).

Aktivt hopp på bokus och adlibris eller ännu hellre via förlagets hemsida.

Boktipset: Upphettning – demokratin i klimatkrisens tid

Kan demokratin hantera klimatkrisen vi lever i? Hur hänger klimatförnekelse och nedmontering av demokratier ihop och hur ser lobbyarbetet från fossilindustrin ut? Hur ser extremhöger och konservativa på klimatfrågan? Hur kommer framtiden egentligen se ut om vi inte ställer om samhället? Det är några av frågorna som Daniel Lindvall, Kjell Vowles och Martin Hultman svarar på i ”Upphettning: Demokratin i klimatkrisens tid” som kom ut i början av 2020.

Upphettning | Fri Tanke

Klimatkrisen och demokratin hänger ihop. Det finns utmaningar med den liberala demokratin eftersom det som är viktigt är att bli omvald. Den tar föga hänsyn till de utmaningar som kommande generationer kommer att uppleva och kanske rent av existensen av mänskligt liv på lång sikt. Jag hörde i något radioprogram om en kultur som menade att de styrande skulle ta hänsyn till sju generationer framåt. Men massor av kommande generationer har ingen röst i dagens samhälle, och lika lite röst över västvärldens utsläpp har de som framförallt drabbas av klimatkrisen. Att Afrika söder om Sahara riskerar att bli obeboeligt inom 50 år på grund av de extrema temperaturerna eller att Sydeuropa kommer att vara livsfarligt för gamla och sjuka är inte heller något som val ill parlamenten tar upp.  Men författarna argumenterar inte för att diktatur skulle vara bättre. Mer om att folkrörelser kan pressa på och skapa en samhällsklimat där klimat och miljöfrågor står i första rummet. Det är intressant när vikten av folkrörelser lyfts och kopplar till slaveriets avskaffande eller andra kamper som har drivits.För på samma sätt som vi tycker att vår livsstil är någon slags rättighet sågs slaveriet som något naturligt. Eller som kampen för allmän rösträtt.

Jag gillar boken även om den kan kännas lång ibland. Det finns mycket noter och tips på vidareläsning som jag tycker känns spännande (jag har lagt till flera böcker till min läslista på hur vi kan hantera klimatkrisen). Mycket av innehållet är sådant som jag själv skriver om just i till min kommande bok vilket både var kul men också lite jobbigt eftersom tja, det blir inte så nytt.

Ett problem med Upphettning är att den inte kopplar ihop ekonomi med utsläpp i större utsträckning, för de koldioxidutsläpp vi gör just hänger väldigt starkt ihop med hur rika våra länder är. Ju rikare, desto mer utsläpp (både som individer och nationer). Demokratin är kanske en del i det hela, men demokratiutveckling har svagare samband med utsläpp än ekonomin.

Men  jag rekommenderar den här boken för alla med något slags samhällsintresse.

Bokus

Adlibris

Oljans baksmälla

Det är en vanlig dag. Du går till jobbet. Kommer hem. Lagar mat. Lägger ungarna. Helt plötsligt ringer det på dörren. Det är en frän kille som står med en bricka med shots. Ni går ut på gården (eftersom vi såklart inte ska hålla avstånd till varandra ”i dessa tider” (på google statistics grafer går det att se hur mycket just de orden används just nu – det är en stor ökning). Du häver i dig två shots ganska snabbt. Väntar lite. Tar några till.  Och sen är det svårt att sluta. När du börjar närma dig tvåsiffrigt antal känner du fortfarande att livet är rätt bra ändå. Det är nog så här det ska vara. Någonstans i dig fattar du att det kanske är en dålig idé, men den här killen fortsätter bjuda och vem är du att säga nej? Och här står vi efter femton shots. Du börjar må ganska illa, men shotsen är goda och du funderar på om du ska ta en till.

Det här skulle kunna vara en bild av mänsklighetens historia. Allt har rullat på ungefär som vanligt i 200 000 år tills vi för drygt 10 000 år sedan blev bofasta och saker började förändras. Vår biologi har inte förändrats nämnvärt men samhället runtomkring oss och vår kunskap om människan är helt annorlunda. För några hundra år sedan började vi utvinna fossila bränslen, men det var egentligen på 1900-talet som det började ske i stor skala. Något som NJ Hagens beskriver som ”ett gäng måttligt intelligenta, väldigt social apor bröt sig in i en kakburk av fossil energi och haft en fest i 150 år”. Den här festen ledde fram till alla teknologiska framsteg vi har idag och det liv som är möjligt på grund av billig energi från solen som lagrats under miljoner år. Biologin har alltså inte alls hängt med i den snabba förändringen vi ser. Socialbiologins fader E. O. Wilson uttryckte kärnan i problemen vi står inför såhär: Mänsklighetens verkliga problem är att vi har paleolitiska känslor, medeltida institutioner och en gudalik teknologi. Vi har skapat en verklighet som vi själva inte klarar av att hantera på individnivå eller på systemnivå.

Precis som i början av ett rus är det lätt att tycka att allt är bra. Till och med att det är såhär det borde vara alltid. Och ju längre in i fyllan vi kommer desto mindre tänker vi på gårdagen och morgondagen. Vi har ju kul för bövulen! Vi har tillgängliggjort kultur, sjukvård, mat till nästan 10 miljarder människor och i princip utrotat en massa sjukdomar som tidigare var dödliga. Inte illa för en ”måttligt intelligent väldigt social apa”.

Vad oljan gjorde var att frigöra enorma mängder energi. Och har byggt hela vår samhällsekonomi på att det måste fortsätta vara så. Att hjulen måste snurra snabbare. Att vi har tillväxt. Vi måste alltså dricka mer och mer. Om ekonomin (och med dem utsläppen, det finns tydlig korrelation mellan ekonomisk tillväxt och ökade utsläpp) ökar med 3% om året vilket är önskvärt för ekonomin så har vi om runt 30 år gjort av med lika mycket råvaror och energi som vi gjort de senaste 10 000 åren. Är det scenariot önskvärt? Är det ens möjligt?

Jag lutar åt att svaret är nej på bägge frågorna. Det innebär att vi måste ha ett helt annat ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt i den form vi ser idag. Att försöka få hjulen att snurra långsammare för att på sikt stanna. Något som gör att de framsteg inom psykologin som givit oss clic bait-annonser, avancerade reklamkampanjer som vi inte fattar att vi utsätts för, strategisk musik och varor på ”rätt” plats i butikerna inte kan få påverka vår konsumtion. För vi är inte rationella, vi styrs inte av kalkylerade övervägningar i varje situation. Vi har andra drivkrafter. Till exempel driften att tillhöra en grupp och mäta oss med andra. Att känna att vi är en viktig del av gruppen leder i den kapitalistiska ekonomin käpprätt åt helvete. Våra inneboende behov av gemenskap exploateras och behandlas som varor i en ekonomi som hela tiden gör oss missnöjda för att vi inte har tillräckligt.

De flesta människor godkänner idag att vi ska ha ett oberoende rättsväsende. Att hämndkänslor hos den utsatta för ett brott inte ska styra påföljden. Så på vissa områden är vi för att begränsa känslor för att vi vet att de leder till orättvisa och ofta orimliga konsekvenser. Det borde också gå att tänka tanken att den formen inskränkning av känslor också kan läggas på konsumtion eftersom vi vet att det mänskliga psyket inte är skapt för den typen av överflöd vi lever i idag. Statusjakt och att ständigt vilja ha mer blir inte hållbart och leder till ett enormt lidande både hos de som inte har något och hos de som nästan har allt. För de som drabbas av den rovjakt på resurser som vår konsumtion syns inte. Men det hänger ihop med oss. Det handlar både våra barn och barnbarn och de som producerar våra varor under omänskliga förhållanden.

Ska du ta ett par shots till? Vår biologi säger ja ja ja. Men det som skiljer människan från de flesta andra djur är att vi trots allt har förmågan att säga nej. Frågan är hur du vill att morgondagen ska se ut.

 

Texten är ursprungligen publicerad i Arbetet och är lite löst material från researchen till min kommande bok som inte riktigt passade in någonstans.