Bloggarkiv
Boktipset: Även om allt tar slut
Även om allt tar slut av Jens Liljestrand utspelar sig några år i framtiden. En värmebölja och enorma bränder präglar tillvaron i Sverige. Läsaren får följa fyra personer under en vecka i slutet av augusti. Det känns som att det är längre när kaoset i samhället eskalerar. De fyra personernas öden flätas ihop. Det är en sociala media-drottning som lever på budskapet om att njuta av tillvaron medan vi kan. Hon har blivit beroende av läkemedel och försöker finna sig själv. En son till en superkänd tennisspelare som växer upp i att vara ett misslyckande i sin pappas ögon. En halvkänd reklamare från övre medelklassen som försöker vara en bra person men slits av löften om en bättre (mer spännande) tillvaro och hans tonårsdotter som visar sig vara långt mycket mer kompetent än vad som först ges sken av. Karaktärerna är ganska stereotypa och jag hade svårt för stora delar av boken eftersom några av berättarjagen var så vidriga. Särskilt när den övre medelklassen när den visar sig från sin värsta sida. Det är ett avancerat navelskådande när de försöker reflektera över sig själva och hitta sin plats i tillvaron. De håller krampaktigt kvar vid sina privilegier även om de vet att det förstör livsmiljön även för dem själva. Men så är det ju i hela samhället. Vi vill absolut inte ge upp det vi anser oss ha rätt till. Det samhället berättat att vi har rätt till. Trots att det inte är hållbart.
Det mest intressanta i Även om allt tar slut är scenariot. Och det är den typen av beskrivningar av ett samhälle som står och väger på balansen till kollapsen som verkligen gör boken läsvärd. Personer som gör vad de kan för att hantera en värld som håller på att förändras till det sämre. Normer som bryts, samtidigt som samhället på många ställen fungerar som vanligt. Sociala mediedrev mot det som utifrån ses som omoraliskt när det i den brinnande situationen är relevant. Det som känns mindre trovärdigt är de stora koordinerade attackerna på samhället av demonstranter som verkar väl koordinerade. En bild från deras perspektiv skulle varit intressant men det är nog mest mitt egna intresse för rörelser och kollektiv som spökar här.
På det stora hela är Även om allt tar slut men bok som ligger rätt i tiden. Jag tror (och hoppas) att det kommer mer av den här typen av böcker som skildrar en framtid vi rör oss mot. Romanen är aningen för lång för min smak, men den är läsvärd mycket på grund av den värld som vi ser ut att hamna i inom en inte allt för avlägsen framtid.
Förberedelser inför kriser och katastrofer – så kan du komma igång
Jag funderar på mycket på vad det är som gör att en del börjar förbereda sig för svåra situationer och andra inte gör det. Just nu läser jag ”Vad håller ni på med? – En antologi om klimatet” och i den skriver psykologerna Frida Hylander, Kata Nylén och Kali Andersson en text som heter ”Klimatpsykologerna förklarar” om klimatångest och engagemang. Jag tycker det finns många beröringspunkter mellan kris och katastrofförberedelser och klimattankar.
En beröringspunkt är en aktuell fråga som handlar om adaptation eller mitigation – alltså att anpassa sig till den kommande klimatförändringen eller att försöka hindra den. Där preppare (oftast) fokuserar på att anpassa sig till en på olika sätt jävligare värld, försöker klimatrörelsen förhindra den från att inträffa eller mildra dess styrka. Aja, det är ett spännande sidospår som jag hoppas kunna skriva mer om framöver och där min starka åsikt är att bägge bör fokusera mer på det de inte redan fokuserar på idag.
Ett intressant begrepp inom psykologin som tas upp i ”Klimatpsykologerna förklarar” är intentionsglappet. Det innebär i korthet att du tycker att något är viktigt men skjuter upp det eller att det bara inte blir av. I artikeln diskuteras det utifrån varför människor inte gör mer åt klimatförändringarna, om vi nu tror att det är så stort och så viktigt. Varför gör vi inte mer? När jag föreläser för folk brukar jag prata lite om broschyren Om krisen eller kriget kommer. Väldigt ofta säger människor att de har läst den och tagit till sig av budskapet men ytterst sällan gjort några fysiska, psykologiska eller sociala förberedelser utifrån det. Jag tänker att det handlar om samma sak. Om att vi människor i grund och botten inte fattar beslut utifrån vad som egentligen är bäst eller vad vi borde göra, utan oftast utifrån vad andra gör eller hur vi brukar göra. Vi är inte kallt rationella när vi fattar beslut. Det kan vara ett hinder, men det kan också vara en morot.
Så mitt tips kommer här. Hooka med någon som du tror eller vet är intresserad av ämnet. Gör lite utmaningar till varandra, börja enkelt med att skaffa vattendunk och vevradio och fortsätt med svårare men mer effektiva saker som att prata med grannar och organisera dig/lär dig mer på olika sätt.
Jag tycker för övrigt att ni verkligen borde köpa klimatantologin ”Vad håller ni på med” (inte bara för att jag också skriver en text där, men lite därför). Särskilt alla som jobbar som lärare på högstadium eller gymnasium borde använda den i undervisning eftersom den är tankvärd, rolig, bred och innehållsrik.
Överlevnadspersonligheten
Al Sieberts The Survival Personality är en av de många (typ fem-sex stycken) populärvetenskapliga psykologiinriktade överlevnadshandböckerna som kommit de senaste tio åren. Siebert är, till skillnad från de andra som skrivit om ämnet, doktor i psykologi och har både jobbat kliniskt och forskat inom ämnet. Det bäddar för en viss nivå av vetenskaplighet (tyvärr tycker jag ändå den tycker att den svajar en aning vetenskapligt men mer om det senare). Boken handlar mycket om hur vi ska klara motgångar i livet, alltså inte bara katastrofer, och är rätt lättläst trots att den inte bygger på anekdoter på samma sätt som många av de andra böckerna.
Sieberts grundläggande tes är att vi måste vara benägna att förändra oss i dagens samhälle, och det kommer också att ge oss fördelar vid såväl personliga som samhälleliga kriser. ”Livet är inte rättvist och det kan vara bra för dig” är titeln på bokens första kapitel. Vi måste alltså utgå från situationen vi hamnar i, inte se bakåt och tänka vad vi kunde gjort annorlunda, inte grubbla så mycket på varför utan köra på. Att misslyckas är det bästa sättet att lära sig saker och genom att utsätta oss för risker där vi kan misslyckas har vi förmåga att utvecklas. Att göra fel och vara obekväm i situationer är ett sätt att växa upp och det är en livslång process som vi bör omfamna enligt Siebert. Han tar även upp kreativitet och lekfullhet på ett förtjänstfullt sätt. Till skillnad från många andra böcker där det står ”Lär dig improvisera” (tack för tipset) så skriver han hur vi kan utveckla kreativiteten och lekfullheten. Vidare måste vi vara flexibla och ha god förmåga att anpassa oss till nya situationer.
En annan förmåga som jag tycker är värd att lyfta är förmågan att ha flera ståndpunkter eller flera motstridiga karaktärsdrag. Dagens krav på att människor ska vara konsekventa och inte förändras är problematisk. Det ger oss tillgång till färre handlingsalternativ i krisiga situationer. Empati är också viktigt inte minst för att det ger oss möjlighet att lära av situationer där andra människor är inblandade bättre.
Det jag gillar med boken är att den trots allt är handlingsfokuserad. I varje kapitel finns det också tips och råd för att förbättra de förmågor som Siebert tar upp (samma grej som jag gör i min kommande bok) även om det blir en smula för mycket Mia Törnblom över det hela ibland. Jag har svårt att tro att självkänslan, självkännedomen eller självförtroendet är saker som människor börjar jobba med efter att ha läst en sån här bok.
Tesen att det inte går att lära ut att bli bättre på att klara katastrofer, men det går att lära sig det är också bra. Det krävs mycket arbete med den egna personligheten för att utveckla det Siebert kallar en överlevnadspersonlighet. En betydligt smalare väg än att bara lära sig överlevnadsskills som att bygga vindskydd och skaffa ett matvarulager.
Det som är mindre bra är hur han helt frångår det uppenbara i att det inte går att forska på/intervjua människor som faktiskt inte överlevt. Urvalet blir skevt samt att recall bias alltså att folk kommer ihåg vissa saker, men andra inte är högst problematiskt. Särskilt tydligt blir det i fallen där Siebert skriver om Self-Managed Healing alltså att folk mirakulöst blivit friska från t ex cancersjukdomar, genom alla möjliga varianter av livsstilsförändringar och Gudstro. (En intressant krönika i Läkartidningen skriver lite om ett sånt fall som skulle varit intressant att ha med mer om).
Boken är alltså intressant för alla som är intresserade av överlevnad. Men den är lite träigare än Bli en överlevare, The Unthinkable, Varning!, Deep Survival som är de fyra andra standardverken inom överlevnadspsykologi (eller som handlar om överlevnad utan den praktiska överlevnadskunskapen).
Boktipset: Flickan med gåvorna
Flickan med gåvorna (The girl with all the gifts 2014) som i dagarna kommit ut på svenska är en av de absolut bästa zombieromaner jag läst. Den känns fräsch och nyskapande och karaktärerna är trovärdiga och värda att faktiskt bry sig om.
För 20 år sedan så drabbades världen av en fruktansvärd smitta. De absolut flesta blev zombier, eller Hungriga som de kallas. Några få befästa zoner försöker hålla dem borta, och några människor – vildar – väljer att leva utanför murarna på dessa områden. I ett område som är en forskningsstation finns det barn som är smittade men har kvar sin förmåga att tänka och resonera. En grupp forskare understödda av militärer gör sociala experiment med barnen och dödar dem senare för att dissektion. Ett av barnen, Melanie, är bokens egentliga huvudperson och uppvisar en ovanlig intelligens.
När basen attackeras av hungriga och vildar så flyr Sergant Parks, en lärare, en forskare, en menig och Melanie mot Beacon som är det störst området som inte övertagits.
Flickan med gåvorna målar upp ett postapokalyptiskt samhälle där allt gått åt skogen. Det blir inte den romantiserande bilden av livet efter kollapsen som ibland visas upp. Det är grymt och oglamoröst med en genomgående tragik över allt som försvunnit.
Smittan är orsakad av en svamp Ophiocordyceps unilateralis som faktiskt finns på riktigt (kolla in det här youtubeklippet) och är känd från TV spelet The Last of Us. Det är en svamp som idag bara använder insekter (framförallt myror som visas i klippet ovan) som värdar men har i boken muterat till att också angripa människor.
Filmen kommer också att gå upp på bio den 7:e oktober i år vilket blir spännande. M. R. Carey skrev filmmanuset i princip parallellt med bokmanuset vilket är ett spännande grepp och tyder på att även de som läst boken kan få överraskningar. Hoppas på det även om det finns många scener i boken som jag gärna skulle se på film också.
Om jag ska jämföra Flickan med gåvorna med någon annan bok i samma genre så är det klassikern I Am Legend (1954) som jag spontant börjar tänka på. Den placerar sig i den postapokalyptiska zombieberättelsen, men känns relevant och nyskapande ändå. Läs den!
Zombie City – lättlästa zombieböcker
Zombie City är en serie på tre böcker De dödas stad, Ensam i mörkret, Under jorden och De levandes land skrivna av Benni Bødker. De är utgivna på Hegas förlag som ger ut lättlästa böcker för barn och ungdomar. Det märks såklart i språket och att de är skrivna i stor stil, men det är såklart en viktig del i att ge människor som har svårt med läsning möjligheter till spännande och bra historier.
Berättelsen handlar om Krille som är ensam i en död värld. Han växte upp som gatubarn och tog sin tillflykt till en bunker. Den första boken börjar med att han lämnat bunkern för att försöka få tag på mat. Han får ett armborst av Lea, en tjej som lär honom mer om vad som hänt i världen medan han suttit i sin bunker. Det blir hans räddning och följeslagare flera gånger. I övrigt är det en ganska klassisk historia med skillnaden att alla levande i berättelsen är barn. Det visar sig att fler gatubarn överlevt då zombieapokalypsen inte var en så mycket svårare situation än deras tidigare liv. Den genomgående plotten är att Krille letar efter ”de levandes land” som ska vara ett ställe där överlevare samlats.
Jag tycker det är asbra att det kommer mer böcker som riktar sig till barn och ungdomar med zombietema. Även om den här inte mäter sig med Varelserna är det ett välkommet bidrag för barn mellan kanske 9 – 12 år. Boken är rak och utan krusiduller. Och eftersom jag har ett sånt barn i hushållet bad jag honom att läsa och säga vad han tyckte.
”Jag tyckte att boken var spännande och att saker hände ganska hastigt. Det blev inte riktigt att Krilles tråkiga stunder kom fram, utan bara de delarna som var spännande. Jag tyckte också det var bra att scenerna var tydliga. I korthet var böckerna väldigt spännande. De var bra och lättlästa, så de beskrev hur det var med enkla ord. Det var bra att det inte alltid gick bra för Krille så det blev mer spännande. Att han liksom kom ur fällan i sista stund, så läsaren fick känna hur läskigt det var. Jag skulle rekommendera att läsa boken för alla som gillar spänning, men teckningarna kunde vara lite läskiga ibland. ”
Bokrecension: Monster i populärkulturen – död levande eller bara jävligt arg
Daniel Gustavsson som ligger bakom bloggen seriebibliotekarien släppte förra året boken Monster i populärkulturen. Det är en personlig men ändå torr genomgång av allehanda monster som finns omkring oss i böcker, filmer och på t-shirts. Gustavsson definierar monster som något övernaturligt med fysisk kropp. Det är en ganska bra definition som rymmer allt från zombier till Cthulu.
Första kapitlet är en grundlig genomgång av zombien (och följaktligen det som jag kommer att skriva om). Den är riktigt bra tycker jag och även om får räknas som relativt insatt i zombien som monster tycker jag att jag lär mig något. Särskilt bra är den historiska genomgången av filmer. Jag har saknat den här typen av genomgång av zombiens historia och populärkulturella påverkan på svenska (i hemlighet har jag haft fantasier om att skriva något liknande men nu slipper jag).
Jag kan tycka att vissa böcker fattas i hans genomgång av vilka de viktigaste böckerna om zombien är. Särskilt kanske The Rising av Brian Keene, men det är extremt svårt att göra en sådan genomgång. Det som slår mig är också hur snabbt det går i zombiegenren just nu, även om Monster i populärkulturen kom ut förra året känns den lite daterad redan. Zombiegenren är verkligen något i högsta grad levande, trots att zombien dödförklaras då och då (förlåt).
Boken är utgiven av BTJ förlag som riktar sig till typ bibliotekarier och lärare som jag fattat det. Därför är den, tyvärr, anpassad till att ge information om viktiga böcker/filmer/serier i de olika genrerna. Vad jag saknar lite är en diskussion om monstrets betydelse för oss idag. Varför vänder vi oss till monster? Och varför är vissa monster populära i vissa perioder? Men den diskussionen hoppas jag det kan dyka upp andra böcker om. Jag vet att t ex Anna Höglund på Linnéuniversitetet håller på med monsterforskning (lyssna på Forskarliv i P1 med henne här).
Zombiekapitlet är det längsta kapitlet tillsammans med det om vampyren. Det är ganska tydligt att dessa två har en särställning i populärkulturen, både historiskt och i nutid. Det hade varit intressant med mer paralleller mellan zombien och vampyren som det finns väldigt mycket av. De var på många sätt samma monster fram till 1800-talet då romantiken gjorde vampyren till något helt nytt. Monster i populärkulturen är en väldigt bra genomgång av monsterskildringar i böcker och filmer. Det finns en hel del nya böcker och framförallt filmer på mina att läsa/se-listor).
Patriots – A Novel of Survival in the Coming Collapse av J W Rawles
Maken till ful bok är också svårt att hitta
Det här är nog den nördigaste boken jag någonsin läst (fast just den här lyssnade jag på). Boken handlar om ett gäng preppers som har dragit till sin BOL (Bug Out Location) när en ekonomisk kris har gjort USA till ett ödeland där kriminella gäng och flyktingar driver omkring. Angående krisen så ägnas inledning till att beskriva hur hyperinflationen fungerade. Det är en vansinnigt tråkig början på en bok.
Vi möter kommunistkannibaler (ja, det är sant), frihetstörstande kristna vapentokar och en och annan vanlig människa som drar förbi preppergängets ställe. Patriots handlar om hur de klarar sig, vilka tekniker de använt och vilka tankar som ligger bakom vad de gör.
Jag gillar ändå ansatsen i boken. Att i en skönlitterär berättelse beskriva överlevnadstekniker och allt från vilka blodgrupper som passar andra när en ska donera blod till hur en förlöser barn. Men mest handlar det om vapen. Vapen, vapen vapen. Jag skulle gissa att en tjugondel av boken handlar om olika vapensorter eller prat om hur molotovcoctails eller minor enklast tillverkas. Det är synd att det blir så mycket vapen för det är vansinnigt ointressant varför de väljer Heckler & Koch framför M16A1 eller när de beskriver olika sorters pistolers för- och nackdelar.
Wesley Rawles är en survivalist- eller prepperguru i USA. Han driver bloggen Survival Blog och frilansar som survivalistkonsult. Boken är en av de mest inflytelserika böckerna för den den amerikanska survivaliströrelsen.
På det stora hela är Patriots patriarkal smörja. Männen styr och ställer och kvinnorna, även om de ofta är duktiga på vad de gör, får stereotypa roller eller blir bara omkringhunsade av sina män. Det är högerkristen teori i en militär förpackning. Som litteratur är den seg och det var aldrig så att jag ville läsa lite till för att veta vad som skulle hända. Läsvärdet ligger i att få en inblick i survivalistikonens Rawles våta drömmar om livet efter katastrofen.
Zombieöverlevnad 