Monthly Archives: juni 2012

Stolthet och fördom och zombier

Stolthet och fördom och zombier kom ut 2009. Större delen av texten (typ 2/3) är exakt samma som Jane Austens men sedan har Seth Grahame-Smith lagt på perspektivet zombies. Briljant i teorin, uselt i verkligheten. Det kanske bara är jag men det är bland det tråkigaste jag har varit med om, jag läste typ de 50 första sidorna och slutade sen. Orkade helt enkelt inte igenom den träiga berättelsen och jag tror att det är lika mycket Austens som Grahame-Smiths fel. Det enda jag ville veta var exakt vad som var nytt och jag blev faktiskt sugen på att läsa Stolthet och fördom (utan zombies).

Men jag gav mig inte, jag köpte serietidningen som är gjord av Tony Lee och Cliff Richards. Men samma resultat, igår lkväll slutade jag efter ca 1/3 och bläddrade lite förstrött till slutet men inte ens det gav något.

I ärlighetens namn finns det en del roliga saker med den, jag gillar att systrarna rest i Asien och lärt sig the deadly arts (i motsats till de kvinnliga konsterna). De är någonslags ninjas vilket också är rätt kul. Men det håller inte hela vägen tyvärr.

På den roliga sidan i övrigt så fick jag låna David Moodys Autumn av Jonny på Swedish Zombie. Han betraktar den som bland det bästa som skrivits i zombiegenren. Hurra för sommarläsning.

Gästblogg: Zombitariatet

Jag bad min kompis Mathias skriva någon sida om zombiens klasskaraktär. Jag borde annat att det aldrig bara blir en sida när han skriver, men å andra sidan blir det alltid så jävla bra. Läs och njut. 

I.

Vampyren är aristokraten som blivit odjur. Det är greven i sin borg som fått smak på blod. Vampyren är det intellektuella rovdjuret som gillar att leka med sitt offer, som katten med musen, innan det slukar det. Det är en erotisk jakt, med dominans och underordning, förförelse och lockelsen i att begära sin egen undergång. Penetrationen och kroppsvätskor.

Vampyren är blod och börd. Zombien är något helt annat. Zombien saknar intellekt, ägnar sig inte åt spel och intriger. Zombien är bara kropp. Eller snarare kroppar, i plural. Kroppar som bildar massor, som myllrar, som återvänder. Kroppar som bara är rent köttsligt begär, ren hunger.

II.

I boken ”Tre revolutioner” försöker journalisten Stefan Jonsson teckna en bild av massornas historia. Det blir en bok om skräck, om aristokratin och den upplysta borgarklassens rädsla för den stora mängden. Det de kommer att kalla de farliga klasserna, proletariatet, ”the riff-raff”, den ”svinaktiga multituden”, pöbeln, populasen, lynchmobben. Hur massorna med franska revolutionen gör sin entré på den politiska arenan och sedan vägrar lämna den. Hur de kräver plats, rättigheter, mat, kungahuvuden. Massornas skrän blir allt mer påtagligt och går inte att stänga ute. Det är inte genom deras vapen, allianser eller intellekt underklasserna är farliga. Utan genom sin mängd, sin kroppslighet och sina glupande begär.

Franska revolutionen blir födseln för massaktionen och massans politik. Och därigenom kommer även den politik som utövas över massorna att förändras. Jonsson beskriver fyra faser. Till en början hanteras massorna som ren befolkningsstatistik, som siffror, kvantitet och antal. Det är i massornas obegränsade antal som hotet finns. Massorna är som en hydra, hugger man av ett huvud växer två nya ut. Thomas Carlyle skriver 1837 i Den franska revolutionen:

”Med det arbetande folket är det alltså inte så väl beställt. Olyckliga! Ty det finns tjugo till tjugofem miljoner av dem. Vi slår dem emellertid samman till ett slags dimmig enhet, ett monstruöst men dimmigt väsen som ligger oss i fjärran, under namn av la canaille eller, för att begagna oss av ett mer mänskligt uttryck, ‘massorna’.”

Under tidiga 1800-talet börjar fokus flyttas från rena befolkningssiffror till att beskriva fattigdomen, utslagningen. Massan kopplas samman med misären. I Les Miserables (1862) stiger Victor Hugo ner i denna jämmerdal och försöker socialrealistiskt skildra massorna utanför samhället.

”De hemska skuggbilder som vankar av och an i denna håla, nästan vilddjur och nästan spöken, är inte sysselsatta med det allmänna framåtskridandet, de är likgiltiga för ordet och idén, och bekymrar sig inte om annat än att tillfredsställa de egna behoven. De är nästan omedvetna, och inom dem finns ett slags förfärande tomhet. De har två mödrar, båda styvmödrar: okunnigheten och eländet. De har en vägvisare: behovet; och aptit på all slags tillfredsställelse. Deras glupskhet är brutal; det vill säga vild, inte på tyrannens sätt, utan på tigerns.”

Honoré-Antoine Frégiers skrift Des classes dangereuses de la population des grandes villes (De farliga klasserna bland storstädernas befolkning, 1840) kommer att sammanfatta samhällsdiskussionen. Med urbaniseringen och industrialiseringen börjar ett storstadsproletariat växa fram. De egendomslösa lämnar landsbygden och söker sig till storstäderna, med sin arbetsförmåga som enda resurs. Dessa arbetande klasser står utanför samhället, de saknar rättigheter och rösträtt, och kan endast representeras genom borgligheten, det tredje ståndets, förvaltning. ”Den sociala frågan” tvingar sig upp på den politiska agendan, hur man ska kunna hantera dessa classes dangereuses, farliga klasser. Polisvetenskapen föds för att kunna hantera, regera och kontrollera folkmassorna. Hotet ses inte bara från massan som antal eller begär, utan även dess organisering – dess förmåga att ställa krav, genom arbetarrörelsen.

En fjärde fas i beskrivningen av massorna inträffar efter Pariskommunen 1871 och revolutionsförsöken. Socialdarwinismen och psykologin börjar användas för att förklara proletariatet, denna nya samhällsaktör som försökt storma himlen. Gustave Le Bons La psychologie des foules (Massornas psykologi, 1895) får enorm genomslagskraft med sitt lanserande av masspsykologin för att tolka all form av kollektivt agerande.

Massornas beteenden förklaras patologiskt: hur skenande former av massvansinne uppstår som släpper lös de undre klassernas primitiva drifter. Le Bon talar om massfenomenen som mentala epidemier och kollektiva hallucinationer som gör att individerna förlorar förmågan att tänka självständigt. Effekten av denna mentala smittverkan i massorna blir att:

”… hennes medvetna personlighet försvinner, hennes omedvetna personlighet tar kommandot, hennes känslor och idéer [vänds] genom suggestion och smittverkan i en och samma riktning, och hon blir benägen att genast omsätta de framsuggererade bilderna i handling […]. Individen är inte längre sig självt, utan har blivit en automat som upphört att vara kontrollerad av viljan”.

III.

Under 1900-talet kom arbetarrörelsen att successivt integreras i det borgerliga samhället. Arbetarrörelsens krav på rättigheter, rösträtt och delaktighet i samhället hörsammades. Under hotet från en revolutionsvåg fann överklassen i väst att det var säkrare att ge vissa eftergifter och låta arbetarrörelsen representeras vid maktens församlingar. Men hotet från massan försvann aldrig helt. Den etablerade arbetarrörelsen, baserad på yrkesskolade arbetare som identifierade sig med produktionsprocessen, var aldrig allenarådande. Som den tyska marxisten Karl-Heinz Roth visade i sin bok Den andra arbetarrörelsen (1976) fanns alltid de ”andra”, de arbetarna som inte gick att integrera i folkhemmet; skeppsarbetare, rallare, skogshuggare, stenbrytare. Mobila, rörliga och tillfälliga arbetare som inte passade in i det skötsamma arbetaridealet.

På 60-talet bröt de sociala konflikterna upp till ytan i samhället igen. I de amerikanska storstädernas förorter gick den svarta medborgarrörelsen ut på gatorna. I bilfabriker, gruvor och annan storindustri utbröt en våg vilda strejker. Den yrkesskolade integrerade och fackligt anslutne arbetaren, socialdemokratins hörnsten, hade fått konkurrens av massarbetarna. De den italienska marxisten Mario Tronti kallade en ny sorts arbetartyp, en ”rude razza pagana”, en brutal hednisk sort, som inte drevs av någon protestantisk arbetsmoral eller skötsamhetsideal. Där alienationen, arbetsvägran, undandragandet och olydnaden vändes till en radikal kraft, ett negerande av produktionen och värdeförmeringen. Nu var det den officiella arbetarrörelsens tur att varna för de farliga klassernas återkomst, denna ”andra” vilda arbetarrörelse.

Det är denna kokande häxkittel som är kontexten när George A Romero gör zombieklassikern Night of the living dead (1968), som utspelar sig natten till första maj 1967. Tidigare zombiefilmer, som Victor Halperins White Zombie (1932) och Jacques Tourneurs I Walked with a Zombie (1943), handlade om levande människor som blev besatta genom karibisk voodoo. Det nyskapande med Romeros film är att skräcken kommer från den hotande massan. Romeros zombier är odöda som väcks till liv, reser sig ur sina gravar och stapplar fram för att äta levande kött. En vild kannibalisk massa, spridandes på ett virus, ständigt ökande i skara. Ett zombitariat som marscherade hasandes i takt med samhället omkring det.

Kopplingen till den hotande massan och de farliga klasserna blir ännu tydligare i uppföljarna och efterföljarna. I John Carpenters Assault on Precinct 13 (1976) har zombiesarna ersatts med Los Angeles ungdomsgäng, som under en hel natt med närmast övernaturlig styrka attackerar en polisstation. Carpenter berättar att inspirationen kom från Night of the living dead och westernfilmer där vilda indiansvärmar attackerar nybyggarnas karavaner och fort. Likt de skånska poliser som nedstiger i Rosengård och vars bil överklättras av apejävlar, hotas civilisationens sista fäste av flodvågor av framvällande kroppar.

Klassperspektivet blir ännu tydligare i Romeros uppföljning Land of the dead (2005), där överklassen byggt sina gated communities som skyddar dem mot zombiefaran. Från sina befästa torn hyr de in arbetare att plundra och göra raider i zombieland. I en belysande slutscen möter de revolterande arbetarna de ”andra”, den andra arbetarrörelsen, zombieskaran på väg mot palatsen. Revolten inifrån sammanfaller med attacken utifrån. Ett ögonblicks sympati och igenkännande uppstår mellan revoltören Riley och zombieledaren Big Daddy – en karaktär som Romero säger sig ha baserat på den mexikanska revolutionären Emiliano Zapata. Riley konstaterar att zombierna på marsch mot överklassfästningen har börjat få ett medvetande. ”They are trying to be us. They used to be us. They are learning to be us again”.

IV.

Nu fylls torgen igen av kroppar, begärande massor. Den globala ekonomiska krisen har lett till en systemkris, folk misstror sina makthavare och går ut på gatorna världen över. Samtidigt som zombiegenren har brutit igenom och blivit mainstream. Kanske behöver vi göra samma identifikation och igenkännande som Riley. Se att den farliga massan är intet annat än en spegelbild av oss själva, de är vi. Skräcken för zombien är inget annat än skräcken för massan. Skräcken för massan är inget annat än skräcken för proletariatet. Det är inget annat än styrkan i vårt antal, våra begär och våra kroppar – när vi agerar kollektivt. Detta är de privilegierade i sina elfenbentorns värsta mardröm.

Mathias Wåg, autonom aktivist och ansvarig utgivare för tidningen Brand. Wåg är fortfarande förbryllad över att Peyos Svartsmurfarna kom flera år innan Night of the Dead.

Snabba eller långsamma?

Ibland får jag frågan om zombies är snabba eller långsamma. Det är lite svårt att direkt svara på frågan eftersom det finns olika spår att tänka i. Ur en överlevnadssynpunkt skulle jag säga att det leder till två olika strategier. Jag återkommer till det. Om vi går tillbaka lite historiskt för att se hur zombien utvecklats så har zombien varit långsam. Enligt den haitiska traditionen är de långsamma (förmodligen på grund av hjärnskador) och rätt slöa på det stora hela. Den moderna zombien beter sig på olika sätt. Sedan 28 dagar senare har det kommit en hel del filmer där de inte alls är långsamma (även om de var både snabba och starka i t ex Return of the Living Dead).

En rolig detalj är att tiden från att man blir smittad till man har blivit zombie verkar hänga ihop med hur rörlig zombien är. I Max Brooks Zombie Survival Guide tar det ca ett dygn vilket verkar vara någon slags standard för långsamma zombies. I 28 dagar senare tar det bara någon minut. Det har väl att göra med dramatiken antar jag, men smittospridningen borde bli ganska annorlunda också. Om det är lång inkubationstid kan man nog räkna med att det blir globalt snabbare.

Det finns något komiskt i den långsamma zombien. Man kan knuffa omkull den och fly genom ett gäng. Det finns inget komiskt i något som springer mot dig med blod kring munnen. Samtidigt representerar de olika hot. Den långsamma är naturen som väller fram, antalet är det som gör dem farliga och håller man huvudet kallt kan man klara sig. Eller som överklassens rädsla för pöbeln.

Överlevnadsstrategierna då? Tar vi exemplen med 28 dagar senare är nog det vettigaste att i så långt det går hålla sig instängd på ett ”säkert” ställe. Det värsta blåser över på en månad. Det är fortfarande människor som behöver energi för att klara sig, Max Brooks zombies har dock en livstid på 3-5 år vilket gör stadsmiljön synnerligen olämplig. Då är det bättre att lämna staden (som jag tidigare skrivit). Att göra en bra barrikad i hemmet är förmodligen inte så svårt såvida man inte bor på bottenvåningen och har många fönster. Ett annat problem för stadsbor är att många ytterdörrar har elektriska låsmekanismer. Jag vet faktiskt inte hur de reagerar på frånvaron av ström. Jag vill mest påpeka att det finns en massa saker som vi inte tänker på som kommer att förändras. Ett annat problem är ju att ha vätska för en månad i sitt safe place. Visst går det att destillera urin till vatten med ganska enkla medel men det räcker inte så länge.

Zombie Nation

Som jag lovade häromveckan köpte jag magasinet Zombie Nation. Jag tänkte: Yeah 128 sidor zombiereportage (med visst vapen och krigsfokus eftersom den kommer från USA men ändå). Jag fick Guns and Ammo. Nej vänta, jag fick betala 149:- för, I shit you not, 44 sidor reklam för vapen och ammunition. Då räknade jag inte in de reportage som handlade om ett visst vapen (pris fanns vanligen med i artikeln) och egentligen är reklam med redaktionell text som utgjorde minst lika många sidor till. Utöver detta så var det två artiklar som inte handlade om vapen eller strid med zombies. Det var en intervju med en zombiesmikör och en om statister som spelade zombies i The Walking Dead. Men om du är intresserad över olika prickskyttetekniker och kikarsikten man bör använda, hur du bör använda den nya kombinerade bajonetten och ljuddämparen eller besvikelse över att ”fel” vapen användes i Zombieland så är det tidningen för dig.

När jag gjorde lite närmare efterforskningar så var det samma människor som ligger bakom Guns And Ammo som också ligger bakom Zombie Nation. Bland fans till tidningen går det rykten om att det egentligen bara är ett PR-trick för att sälja fler tidningar. Jag erkänner villigt att jag gick på det och att den var underhållande i hur sjuk den känns i en svensk kontext.

På det stora hela visar det skillnaden i svensk och amerikansk kultur. I USA finns survivalistidentiteten på ett helt annat sätt än vi har här. Den rörelsen verkar ha startat på 50 och 60-talet i USA men har såklart äldre rötter i vapenlagar och nybyggarideal. I Sverige har samhället i större grad haft, med betoning på haft, gjort saker för att säkra situationen för medborgare i kristider. Skyddsrum, egen matförsörjning etc är en del i en samhällelig krisberedskap som inte finns på samma sätt i USA. Där var det mer upp till var och en att bygga sitt eget skyddsrum på gården vilket såklart är högst ineffektivt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Panik!

Panik är något som de flesta förknippar med zombiekatastrofen. Men hur ser det ut i verkligheten så här innan den brutit ut? Jag går till Amanda Ripleys bok The Unthinkable för att få svar. Ripley lyfter fram exempel på trafikolyckor, från Hajj, muslimernas pilgrimsvandring, från IKEAs öppningserbjudande och forskning om panik för att göra sin poäng. Generellt kan man säga (och jag har tidigare skrivit om det) att panik väldigt sällan bryter ut. Nästan alltid följer människor sina tidigare roller och gör som de brukar. Panik är dock ett effektivt sätt att föreställa sig rädsla kring. Det är lätt att bli rädd för människor i panik eftersom de slutar agera rationellt. Därför används det effektivt i filmer. Men som Ripley skriver är det ganska sällan det uppkommer i verkligen livet. Hon anger tre större källor till panik.

1. Känslan av att kunna bli instängd. Rädslan för att man kan bli instängd orsakar panik i mycket högre grad än att faktiskt vara instängd. Ett exempel är ubåtar som hamnar på havets botten och är säkra på att de inte kan bli räddade. Panik utbryter sällan där. Och instängdheten är inte heller nödvändigtvis i ett trångt utrymme, det är känslan av instängdhet som är det primära panikbeteendet.

2. Hjälplöshet. Att uppleva att man inte kan göra något åt sin situation är också något som kan framkalla panik. Ett exempel här kan vara att man blir ihopträngd så man inte kan röra sig i en folkmassa och ens fötter lyfter från marken.

3. Ensamhet. Att känna sig isolerad och inte i kontakt med andra runt omkring sig gör också risken för panik större.

Ripley menar att panik inte alls är en ologisk reaktion. Om man känner sig instängd i en folkmassa och blir rädd för att kvävas eller att krossas är det fullt logiskt att försöka klättra upp på andra för att klara sig. Hon är inne på att se panik som en överreaktion snarare än en helt egen reaktionstyp.

Det finns många saker som samhället kan göra för att minska risken för panik. Ett exempel är att designa utrymningsvägar för hur folk beter sig i praktiken och inte hur de borde bete sig. En annan är att alltid försöka få ut så mycket information som möjligt för att människor inte ska känna sig hjälplösa och isolerade. Att inte veta leder lätt till ryktesspridning och oro. Ju mer man vet om en situation desto mindre risk att agera irrationellt.

The Walking dead s3

Nu börjar foton från The Walking Dead säsong 3 dyka upp på Internet. Mest intressant av de kommande karaktärerna i säsongen är The Governor och så klart Michonne. Jag har rätt höga förväntningar, men tillhörde å andra sidan skaran som inte tyckte det var ett problem att säsong två stundtals var en The Little House on the Prairie and Zombies. Jag tyckte det var mer problematiskt med undermåliga kvinnoroller och unken kristen kärnfamiljspropaganda. Att rollerna ges tid att utvecklas ganska tidigt hoppas jag att man får igen senare i serien.

”The Governor”

Säsong tre, som startar i oktober, kommer att vara hela 16 avsnitt. Det bäddar för en fortsatt långsam handling. Mycket av skillnaden på säsong ett och två tyckte jag handlade hur hur mycket fokus det var på att driva handlingen framåt. Säsong två var långsam men med en del avsnitt där allt hände (t ex mid season-avsnittet) för att återigen vara ganska lugnt till precis framåt slutet. Å andra sidan är de nya karaktärerna som kommer in fartfyllda om serien kommer att följa serietidningen.

Michonne

Tips: Zombie Nation och bra novell

Det här blir bara två korta tips.

1. Press-stop har tydligen fått in en ny zombietidning som heter Zombie Nation tipsar bloggaren Feuerzeug om. Läs mer om vad den innehåller här. Jag satsar på att få tag i den och läsa till helgen, recension kommer efter det.

2. En bra zombienovell har publicerats exklusivt för Swedish Zombie och finns att läsa här. Novellen heter Flygrakan och är skriver av Malin Hydén. Den utspelar sig precis i utbrottets inledning och huvudpersonen Daniel är precis som vem som helst. Det är skönt när huvudpersonerna är som folk är mest och inte har några speciella kvaliteter som lyfter dem över genomsnittet. Det är också skönt att det inte finns en gnutta romantiskt skimmer över att vara en av de överlevande. Många böcker och noveller tycker jag på sätt och visa glamoriserar de som klarar sig. Kul miljö hur som helst, helt klart läsvärd! Over n out!

Död och skatter och zombies

Ibland stöter man på nya infallsvinklar i zombiestudierna. Adam Chodorow, juridiklärare vid Sandra Day O’Conner College of Law på Arizona State University, har skrivit en rolig och intressant genomgång av hur staten bör handskas med zombiekatastrofen. Chodorows utgångspunkt är att när staten som mest behöver resurser till att skydda medborgarna så sjunker skatteintäkterna på grund av att de flesta blir zombies. Frågan är alltså hur ska man beskatta zombies.  Så länge makthavarna inte har en plan riskerar man att bli tagen på sängen och förlora viktiga skatteintäkter i ett kritiskt läge (ja man kan se det här inlägget som ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt).

Lösningen då? Det finns två sätt att beskatta, dels dödsboet, dels inkomstskatt som Chodorow ser det. I bägge fallen är det viktigt att definiera zombien. Är den återuppstånden? Är det magi inblandat? Etc. Här tycker jag att Chodorow ställer fler frågor än ger svar vilket är synd. Idén på att beskatta de som dör är rätt spännande i sammanhanget, men det blir också svårt när man inte riktigt definierar en zombie. Chodorow nämner problem med nära döden upplevelser, folk som varit döda men kommit tillbaka, Lazarus i bibeln som var död i fyra dagar och sedan återuppväckt osv. Men också tvärtom svårt sjuka, människor i vegetativa tillstånd men som inte är hjärtdöda, och hjärn/hjärtdödsdefinitioner.

När det gäller inkomstskatten finns där också definitionsproblem. Är det en mästare som styr zombierna bör hen betala extra skatt då det verkar osannolikt att zombierna själva får någon typ av inkomst (utöver i natura). Även den moderna zombien arbetar i få fall för skattebaserad inkomst (möjligen kan det finnas undantag i t ex Shaun of the Dead eller Fido men det är oklart) trots att de i t ex Land of the Dead återvänder till sina tidigare arbeten.

Den generella slutsatsen blir att hitta en egen skattepolitik för odöda, även om det är svårt är det bättre att ha en klar i förväg. Tyvärr blir det inte mer konkret än så.

Hela rapporten kan läsas här och är rätt kul på sitt akademiska sätt. I slutet blandar Chodorow in spöken och vampyrer i ekvationen och då blir det overkligt så jag struntade i den biten.