The Walking Dead volym 10 – Att vara eller inte vara

Ganska nyligen kom nummer 10 ut i Apart Förlags översättning av The Walking Dead. Den har titeln Att vara eller inte vara (på Engelska What We Become). Även om jag ligger en bit längre fram i den amerikanska utgåvan brukar jag alltid försöka läsa den svenska översättningen också. Helt enkelt för att den är bra.

I det här numret har psykologen Jenny Jägerfeld skrivit förordet och det är ett av de bästa förorden än så länge tycker jag (det brukar jag iofs tänka i varje nummer). Förorden i den svenska utgåvan är bara de en anledning till att läsa den, eftersom de nästan alltid ger ett mervärde till serien. Jägerfeld skriver om traumabearbetning och olika copingstrategier för att klara av extrem psykisk påfrestning. Hon belyser de olika strategier som huvudpersonerna använder från Ricks ”telefonsamtal” till Michonnes självvalda isolering. Jag kommer att tänka på en text som nyligen publicerades på Tjugofyra7 (en tidning utgiven av MSB för att diskutera beredskap och krishantering) som handlar om myter om hur vi ska bete oss mot människor som varit med om en kris. Här är ett utdrag ur den med en intervju med neuropsykologen Christina Fichler.

— Vänta med att gå för nära, vänta med intervention för det kan störa den naturliga återhämtningen. Samtala så lite som möjligt, samtalet bidrar inte till en förståelse när man är upprörd. Vi har inte tillgång till samtalet som någonting som lindrar. Frågar vi hur var det, hur känns det? återupplevs traumat. Vi hamnar återigen i traumatiseringsfasen, återupplever obehagliga minnen som fastnar och det är det sista vi vill.

Det är här dataspelet Tetris kommer in i bilden. Forskning har visat att den funktion i hjärnan som lagrar obehagliga minnen, så kallade flashback memories, är den samma som aktiveras när man spelar Tetris. Genom att spela Tetris blockeras minneslagringen.

— Om vi kommer fram till att Tetris kan användas för bryta lagringen av flashback memories, ser jag inte ett problem med att ni använder er av den vetskapen.

Det är väldigt intressant hur mycket myter det finns om att bearbeta trauman och vilka faser människan måste gå igenom eller hantera. Artikeln visar också på hur Johan Cullberg, som varit väldigt inflytelserik inom traumabearbetning, är på väg ut. Traumabearbetning är helt enkelt en väldigt individuell process. Jag tycker det är väldigt intressant just nu eftersom det är just sånt här jag sitter och skriver på i zombieöverlevnadsboken.

 

Köp boken på Aparts webbshop här  eller Adlibris eller på Bokus

 

Annons

Zombie Apocalypse och lite om preppers

För ett tag sen blev jag tipsad om en svensk zombieöverlevarberättelse som heter Zombie Apocalypse. Boken, som kom ut 2009-2010, har ett dagboksupplägg och består av 83 episoder. Huvudpersonen är något av en prepper som vi får lära känna dels via vad han gör, dels genom tillbakablickar som beskrivs i dagboken. Det var kanske inte zombieapokalypsen han hade förberett sig för men han och några kompisar hade ändå skaffat en Bug Out Location (BOL på prepperspråk) alltså en plats att åka till om allt skulle gå åt helvete, vilket det också gjorde.

Det är en spännande berättelse som beskriver hur det svenska samhället rasar samman. Zombierna kallas för pestisar vilket är ett bra namn på svenska.  Då och då blir det tekniskt om stora bilar och vapen, men aldrig på ett sånt sätt som i amerikanska berättelser på samma tema.

Huvudpersonen är en ganska obehaglig typ egentligen även om jag inte tror att det är meningen att han ska framställas så. Han reflekterar över de han dödar, mår kanske lite dåligt över det men det är inte det jag stör mig på. Det är föraktet för svaghet som lyser igenom. Zombie Apocalypse får mig att tänka på vad jag har svårt för med prepperrörelsen i den mån det går att prata om preppers som en rörelse. När jag läser på Swedish Survivalistforumet så finns samma människosyn. Det handlar mycket om att se ”alla andra” som problem och potentiella hot istället för att se andra människor som hjälpande. Det handlar om att se sig själv (och ibland andra preppers) som en upplyst elit. Jag hårdrar det hela en smula, men det är en tendens som jag tycker finns och som är obehaglig och faktiskt kontraproduktiv för katastrofförberedelser. Hela idén om att jag-ska-minsann-klara-mig-själv är också tråkigt grabbig och rent ut sagt dålig för katastrofförberedelser.

Jag har läst flera berättelser från orkanen Katrina där folk som ser andra som hot har skadat och haft ihjäl andra. Människor som trott att andra var kriminella när de i själva verket ville se om de kunde hjälpa till med något. Sen spelar så klart också till exempel fördomar och strukturell rasism in i den typen av händelser. Synen på unga svarta är allt annat än positiv i den amerikanska södern. En bra film om Katrina (för dem som inte orkar kolla igenom Treme) är den danska dokumentären Welcome to New Orleans.

Samma syn på allmänheten som ett problem fanns tidigare inom mycket av myndigheternas katastrofhantering, det har som tur är ändrats efter forskning och erfarenheter. Nu ses allmänheten som en resurs i större utsträckning.

På det stora hela tycker jag Zombie Apocalypse är läsvärd. En något cynisk och tråkig människosyn är något jag kan köpa på grund av den jordnära berättelsen.

Kurs i att överleva zombiekatastrofen i Stockholm

Jag och min kamrat Johan kör Att överleva zombiekatastrofen vid Telefonplan i höst igen. När vi körde kursen i våras kändes det verkligen som om vi hittade formen för hur vi skulle göra. Dessutom kommer manuset till min bok vara en stor del av kursmaterialet, så om någon vill ha en sneak peak och tycka har ni chansen! Här kan du anmäla dig. Passa på för det kommer nog bli fullt den här gången också. Kursstart är 15 september, sex träffar och det kostar 750 kr (jag har inget att göra med prissättningen). Kursen görs med ABF Stockholm.