Monthly Archives: december 2017

Zombieöverlevnadsåret 2017

Det bästa med nyår är alla årskrönikor överallt. Så kommer här en årskrönika över zombieöverlevnadsåret 2017 (tidigare år finns att läsa här 2013 2014 och 2015 och 2016). Det blev ganska lite skrivet på bloggen i jämförelse med tidigare år, och det har att göra med att jag skrev klart boken Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig samt Zombieöverlevnadskalendern 2018. Faktiskt var juni 2017 den enda månaden jag inte skrivit ett enda inlägg under hela NejTackZombies-bloggens tid. Det var också ganska många bokrecensioner av populärvetenskapliga och mer vetenskapliga böcker som jag ändå läste i researchsyfte till boken. Det blev inte särskilt många filmtips, dels eftersom jag prioriterade bort film, dels för att det faktiskt inte kom någon vettig zombiefilm 2017 vad jag kommer på just nu.

Ja året började ganska tungt egentligen. Trump tillträdde som president och jag skrev om att hantera känslan av att slutet närmar sig. I april var det ett terrorattentat i centrala Stockholm som jag skrev två inlägg om: Om beteenden vid katastrofer och hur efterspelet kunde definieras som elitpanik. Annars är jag mest nöjd över mina lite längre inlägg om beteenden. Det här skrev jag efter att ha hamnat i diskussion med några idioter till preppers på facebook eftersom de VISSTE hur det skulle bli totalt kaos och ett allas krig mot alla vid någon större plötslig kollaps. Något de alltså absolut inte har stöd för i forskning. Visst förekommer det att folk beter sig illa (och misstänksamhet kan späs på) men det är inte något som definierar katastrofbeteenden som vi ser i forskning. I somras var det också ett falskt VMA i Stockholm som det snackades mycket om, jag skrev lite om hur vi generellt beter oss vid larm. Det var också MSBs första krisberedskapsvecka i maj 2017, och nästa blir i månadsskiftet maj-juni 2018.

Den stora grejen för mig har såklart varit Överlev katastrofen (och till viss del Zombieöverlevnadskalendern 2018). Men jag har också varit med och skrivit en liten bok som heter Boken om hemberedskap – bli bättre förberedd (dock i jobbsammanhang) i samverkan med Civilförsvarsförbundet. Tillsammans med Anna-Maria Stawrebergs bok Prepping som också kom under hösten går det nog att säga att det är en trend eller rörelse i samhället där de här frågorna verkligen börjar diskuteras. Inte minst med tanke på beredskapsrapporten: ”Motståndskraft, inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025” som kom i slutet av december där det står att vi förväntas klara oss en vecka utan hjälp av myndigheterna i händelse av krig. Så det har snarare varit ett år med katastrofberedskap än ett år med zombier.

Jag har hållit runt 20 föredrag runt om i landet. Väldigt kul att träffa människor och diskutera olika strategier. Förutom bibliotek (som varit det vanligaste) har jag föreläst på Räddningstjänstens skola i Revinge, på räddningstjänstkonferenser, för MSB och kommunledningskontor, Närcon och olika företag. Jag gjorde också min första utlandsföreläsning i Helsingfors.

Jag vill återigen tacka alla som jag intervjuade till Överlev katastrofen. Det blev nästan 20 stycken och även om inte alla är med i boken har de på olika sätt färgat den. Har du inte köpt kalendern eller boken så tycker jag verkligen att du ska passa på. Det finns liksom inget bättre nyårslöfte än att öka chanserna att överleva zombieapokalypsen (med upp till 25% enligt osäkra källor). Bokus är billigast så slå till på direkten! Bok Kalender

Och precis som vanligt kom inte den svenska zombiefilmen Zon 261 (som numera har bytt namn till Operation Ragnarök) i år heller. Vi håller tummarna för 2018 🙂

 

Annonser

Filmtipset: What We Become aka Sorgenfri

What We Become (eller Sorgenfri som är orginaltiteln) som är är en dansk zombiefilm som kom 2015. Den har visats på ett par festivaler men tyvärr gått under radarn iallafall här i Sverige. Jag skriver tyvärr för det är en riktigt bra zombiefilm.

Vi får följa Gustav och hans familj under några kaotiska sommardagar. Det börjar talas om en mystisk zmitta och ganska snart är det idylliska villaområdet satt i karantän av myndigheterna och svartklädda män i gasmasker och automatvapen. De försöker lista ut vad det egentligen är som händer samtidigt som de tar in några grannar i huset.

Det är ganska jordnära och överlag bra skådespeleri även om jag gärna skulle sett mindre osannolika utsvävningar, men i jämförelse med många amerikanska zombiefilmer är det mycket behagligt. Det går en krypande känsla genom filmen och det finns en del bra skräckmoment. What We Become är en rätt långsam film, det kan gå längre stunder utan att riktig action, vilket jag ändå gillar. Kontrasterna till när något händer blir bättre av det.

Jag gillar också att det är alldeles i inledningen på zombieutbrottet och zombierna visas egentligen inte förrän typ en timme i filmen. Det är en bra uppbyggnad och de håller tittaren i de inledande dagarna av utbrottet ganska länge.

Få tag i filmen och se den på något sätt. Plus i kanten är att kofot finns med och används.

Mina tankar om beredskapsrapporten: ”Motståndskraft, inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025”

Igår kom Försvarsberedningens rapport Motståndskraft Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. Det som hittills fått mest rubriker är uppmaningen att svenska medborgare ska kunna klara sig en vecka själva utan stöd från myndighetshåll. I rapporten sägs att risken för krig och konflikt har ökat (ingen är förvånad, jag är tveksam till att den typ av rapporter skulle kunna säga ”ingen oro, allt är lugnt”) vilket säkert stämmer och att vi därför måste satsa mer resurser på civilt försvar.

Zombiebild för maximal effekt

Rapporten är omfattande och delar av den ligger utanför vad jag kan något om (och världen behöver inte fler tyckare som saknar bakgrundskunskap). Men det finns en del saker jag tittat närmare på och vågar ha åsikter om. Till exempel på begreppet ”värna civilbefolkningen”. Det implicerar att civilbefolkningen inte kan agera själva. Forskningen visar tvärtom att vi kan agera vid kriser. Och civilbefolkningen kan vara en resurs om vi tillåts vara det. Det vore toppen om de inte bara fokuserat på de frivilliga försvarsorganisationerna utan även tar med andra grupper i civila samhället som kan vara aktörer. Det finns säkert bra skäl för att hålla isär försvarsorganisationerna med andra organisationerna i det civila samhället, men vid en kris så kan nog idrottsföreningar, rädda barnen eller andra organisationer verkligen minska trycket på räddningstjänsten och den enskildes ansvar genom att ha kunskap i att agera vid kris. I rapporten står det att hemskyddsorganisationer ska fylla en viktig funktion i kontakten mellan kommunen och befolkningen. Jag tror det vore bättre att använda de redan existerande organisationerna men det krävs utbildning och förberedelser och här tror jag det är bra att fokusera på civila kriser snarare än krigsscenarion. Vi måste alltså utgå från att även civilbefolkningen kommer att agera, så som forskningen säger att den kommer att göra.

Att lägga en veckas ansvar på individerna är orealistiskt. Därför är det positivt att förslaget innefattar ökade lager och förhoppningsvis att ålägga företag att ha krisberedskap. Alltså att säga åt handeln att de måste ha varulager (precis som oljebolagen måste ha), kunna hantera strömavbrott etc. Det vore betydligt mycket mer effektivt, men det går tvärtemot tidsandan av att individualisera kollektiva problem. Jag säger inte att det inte är bra för individen att ha beredskap för strömavbrott, tvärtom det är bra och viktigt för dem som har möjlighet till det, men att förlita sig på det utifrån hur dagens samhälle ser ut är hopplöst. Det finns en hel del både psykologiska försvarsmekanismer och praktiska hinder som gör att vi inte förbereder oss. Jag skrev lite om det i samband med krisberedskapsveckan och utvärderingen av Göteborgs stads 72timmarskampanj. Dessutom är det de svagaste i samhället, dom i periferin, som kommer att drabbas hårdast. Har du funktionsnedsättningar, inga sociala nätverk, svårt med svenska språket, flyttar mellan andra och tredjehandsboenden eller inte har ekonomiska marginaler kommer du ha svårt att kunna göra de förberedelser som förväntas.

I rapporten slås fast att det ”fortfarande förvaltas 65 000 skyddsrum med cirka sju miljoner platser och det
finns anläggningar för utomhusvarning i alla större tätorter”. Vi är visserligen fler än sju miljoner i Sverige men många bor inte i tätorter där det finns samma risker för bombangrepp. Jag undrar egentligen hur relevant skyddsrum är utifrån dagens situation. Öppna mellanstatliga krig är inte det som ligger i tiden riktigt.

Det här var lite blandade tankar utifrån hur rapporteringen varit och lite vad som står. Här har SVT skrivit lite mer om vad den innebär. Är du intresserad av att läsa hela finns den här

Mellan individualistisk prepping och statlig styrning

I en intressant Essä i OBS i P1 pratade juristen Tormod Otter Johansen om katastrofen som möjlighet och om hur vi inte behöver välja den individualistiska preppingen eller tron på att staten kommer att lösa alla våra problem. Otter Johansen hade läst Rebecca Solnits A Paradise Built in Hell – the Extraordinary Communities that Arise in Disaster och diskuterar utifrån bokens optimistiska grundtes – att katastrofer faktiskt är en möjlighet till något nytt. Till gemenskaper som inte annars uppstår. Mina tankar går direkt till den våg av organisering och sociala rörelser som uppstod efter den ekonomiska kollapsen i Argentina 2001. Hur människor som tidigare aldrig varit organiserade eller kände att de var en del av något större tog till gatorna och krävde förändring.

Går det att redan innan en katastrof skapa något som kan vara ett frö till något bättre? Jag tror det. Tanken är att vi med grannar och närstående gemensamt kan förbereda oss för att något kan hända. Jag har tidigare i en rad inlägg lyft fram ”Att känna sina grannar” som en viktig katastrofförberedelse, och det är det det handlar om. Men förutom att bara känna sina grannar så gäller du ju att prata om de här frågorna tillsammans.

Det finns ett problem med 72 timmars-kampanjer då de lägger över delar av ansvaret som det gemensamma tidigare haft på individerna. Det är en del av en trend i samhället att lägga över mer på vanligt folk och att minska det offentligas resurser, vilket drabbar de resurssvaga mest. Men att satsa på att bygga upp lokala gemenskaper som kan vara en resurs vid kriser är en brygga mellan att människor ska tvingas klara sig helt själva och att förvänta sig att staten ska lösa problemen som uppstår. 72-timmarskampanjer har ofta också svårt att nå ut ordentligt vilket utvärderingen av Göteborgs stads kampanj visade. Jag tror helt enkelt att vi behöver samtala tillsammans om problemen, och inte bara få information ”uppifrån”.

ABF och Civilförsvarsförbundet har nyligen tagit fram ”Boken om hemberedskap – bli bättre förberedd” och det kan ju vara ett första steg till att organisera mera lokalt. Gör en shout out i den lokala facebookgruppen för området eller sätt upp lappar eller lägg lappar i brevlådor om du föredrar det mer gammaldags. Att ha en studiecirkel kring boken är ett bra sätt att både få kontakter med människor som bor i närheten och att lära dig mer om kris och katastrofberedskap. Det går såklart också att läsa boken tillsammans med andra i en redan befintlig organisation. Ha ett möte där ni pratar om vad ni skulle kunna göra tillsammans vid en kris i innebandyföreningen eller läxläsningsgruppen. En redan existerande organisation har stora möjligheter att snabbt komma igång vid en katastrof, och har ni pratat om det i förväg är det kortare avstånd till handling när något verkligen sker.

I USA är det här rätt populärt i beredskapskretsar, det finns en större vana av att organisera sig i lokala communitys (som det saknas ett bra svenskt begrepp för).  Konceptet Community Resilience utarbetades efter Orkanen Katrina där det i dess svallvågor visade sig att de som hade starka lokala nätverk och kände varandra klarade sig bättre och kunde vara en resurs i efterarbetet. På länken ovan finns det PDFer om hur en kan gå till väga för att komma igång. Det har använts för att göra fattigare omården i Los Angeles mer resilienta till exempel. Optimalt vore ju också att engagera föreningar och sammanslutningar i lokalområdet för att bli starkare och mer förberedda. Jag skriver en del om hur det går att göra praktiskt i kapitlet om att känna sina grannar i ”Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig”.

Så när myndigheterna nästa gång (kanske vid nästa krisberedskapsvecka i slutet av maj 2018) ställer frågan till dig: ”Klarar du 72 timmar”, frågar du dina grannar: Hur klarar vi 72 timmar?

 

 

 

 

Överlev katastrofen är här!

Jaaaaaaaaaaaaaaaa!!! Jaaaaaaaaa!!! Jaaaaaaa!!! Beställ den på din bokhandel eller köp den online! 

”Skulle du överleva en katastrof? Och går det att förbereda sig på pandemier, bränder, naturkatastrofer, kriser eller rentav en zombieapokalyps?

Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig djupdyker zombieöverlevnadsexperten och folkbildaren Herman Geijer i vad vi faktiskt kan göra för att öka våra chanser att klara en katastrof eller en helt oväntad händelse. Utifrån forskning och intervjuer med experter går han igenom bland annat riskhantering, kroppens behov, möjliga hot i det moderna samhället, myter kring katastrofhantering så väl som praktiska tips på hur man kan träna upp överlevnadsförmågorna, själv eller tillsammans med andra.

Överlev katastrofen är den första svenska populärvetenskapliga boken på temat som inte bara handlar om överlevnadstekniker och styrka utan också fokuserar på hur människor fungerar och vad vi kan göra för att förbereda oss praktiskt och mentalt. Med zombieapokalypsen som ingång till allvarliga samhällsfrågor berättar Geijer hur du blir en överlevare – inte genom att försöka förvandla dig till en Rambotyp utan genom att förändra ditt vardagsliv.”