Bloggarkiv

Boktipset: Väggen

En kvinna har blivit bjuden till sin systers sommarstuga i bergen. Systern och hennes make åker in till staden och kommer aldrig tillbaka. Det visar sig att någon typ av osynlig oförstörbar vägg har kommit till och alla som är utanför väggen har dött. Ja det låter rätt märkligt, men på något sätt så funkar det mycket tack vare att det är kvinnans hantering av det ofattbara som är det boken handlar om. Det är på vissa sätt som en lantlig I am Legend ur en kvinnas perspektiv.

Huvudpersonen (vars namn vi aldrig få veta) brottas med att skapa mening och att planera för hur hon ska kunna överleva. Odla mat, jaga och se till att de djur hon har mår bra. Ur prepperperspektiv är den intressant för det handlar mycket om både vad hon praktiskt måste göra, men också att jobba med de känslor av meningslöshet och maktlöshet som uppstår. Att brottas med att kroppen inte riktigt klarar av allt och hur sårbart livet är ensam. Och också hur beroende vi faktiskt är av eld. Det finns också en fin men krävande brottningsmatch med tanken på att det gamla livet aldrig kommer tillbaka. Att det är en ny värld med nya regler. En värld utan människor.

Hon bygger upp mycket av livet bakom väggen på att ta hand om djuren. Det skapar mening att se till att de får det så bra det kan, och det håller henne sysselsatt. Att ta hand om katter, hund och ko blir det som får dagarna att gå. Att odla potatisen, slå höet, mjölka kon, gå promenader med hunden och se till att katterna har det bra blir det som också skapar mening. Väggen är verkligen en bok om saknad, att släppa taget och att hitta mening i tillvaron.

Väggen kom ut första gången 1963 och är skriven av Österrikaren Marlen Haushofer. Boken är skriven utan styckes- eller kapitelindelningar vilket gör den lite svårläst, men det är väl värt att ta sig igenom den. Det är skrivet utifrån de anteckningar som kvinnan skriver på olika papperslappar. Jag rekommenderar verkligen Väggen, i efterordet står det att kvinnor får ut mer av boken, och det kan jag tänka mig. Men den är läsvärd för alla.

Bokus

Adlibris

 

BONUSTEXT:

Strax innan Haushofer avled 1970 skrev hon några fina meningar som kan kallas hennes litterära testamente.

”Oroa dig inte

Oroa dig inte. Du har sett för mycket och för lite, som alla människor före dig. Du har gråtit för mycket, kanske också för lite, som alla människor före dig. Kanske har du älskat och hatat för mycket – men bara några få år, tjugo eller så. Och vad är väl tjugo år? Efter det var en del av dig död, precis som hos alla människor som inte kan älska eller hata längre.

Du har fått utstå mycket smärta – motvilligt – som alla människor före dig.

Din kropp var tidigt till besvär, du har aldrig älskat den. Det var besvärligt för dig, men kanske också bra, eftersom själen inte behöver en oälskad kropp. Och vad är själen? Förmodligen har du aldrig ens haft någon, utan bara förstånd, och det hade ingen tanke på känslor. Eller fanns det ibland något annat? För ett ögonblick? När du ser blåklockor och kattögon och en människas omtanke för en annan, eller vissa stenar, träd och statyer; svalorna över den stora staden Rom. Oroa dig inte.

Även om du vore tyngd av en själ, önskar den sig inget annat än en djup, drömlös sömn. Den oälskade kroppen kommer inte längre att känna någon smärta. Men kött, skelett och hud, allt kommer att förvandlas till aska och också hjärnan kommer äntligen att sluta tänka. Därför tackar vi Gud, han som inte finns. Oroa dig inte – allt är förgäves, som för alla människor före dig.

En helt vanlig historia.”

Katastroftankar, att sätta avtryck och boken Slutet av Mats Strandberg.

Jag har precis läst klart Mats Strandbergs nya roman Slutet. I korthet handlar den om att kometen Foxworth ska träffa jorden och allt och alla kommer att gå under. När det hela upptäcks är det runt fyra månader tills domedagen och vi får följa de två tonåringarna Lucinda och Simons sista månad. Det är ett fascinerande scenario som såklart väcker en massa tankar. För mig satte den perspektiv på en tanke jag haft ett par veckor om människors drivkrafter. Jag tror att en viktig drivkraft för dagens människor är att på något sätt sätta ett avtryck. Döden är väldigt otidsenlig eftersom den är permanent och ofrånkomlig, allt annat ska vara valfritt och allt som händer är resultatet av våra enskilda val. Samhället uppmuntrar kortsiktig uppmärksamhet och yta medan vi är tomma och mår dåligt inuti. Syns du inte finns du inte. Vi är helt enkelt rädda för att bara försvinner ur allas medvetande när vi dör.  Att någon slags livsgärning, prestation eller (kanske vanligast) barn gör att vi lever kvar på något sätt fast vi dött. I bokens scenario så försvinner den drivkraften. Ingen kan göra avtryck eftersom allt liv upphör när kometen kraschar in i jorden. Och frågorna som dyker upp är: Vem är jag? Vad är viktigt? Vad spelar egentligen någon roll? Frågor som tonåringar ställer sig och som vi som är vuxna borde ställa oss oftare.

Hur kommer den här tanken om att ”leva vidare” in i överlevnadsämnet? Jo, att sätta ett avtryck tror jag kan vara en del i att vi också uppoffrar oss för andra. Att vi gör saker för att bli ihågkomna goda handlingar. I studiecirkeln (som går under namnet Preppa tillsammans) som jag har i mitt bostadsområde pratade vi på en av träffarna om hur problematiskt det skulle vara att ta sig hem om broarna som kopplar ihop Stockholm skulle vara obrukbara. Där tänkte jag att de båtar som finns skulle används till att hjälpa människor att ta sig från en av öarna till någon annan. Att det skulle vara ett naturligt beteende för att ha varit en av dem som hjälpte till vid ”XX katastrofen”. Alltså att kunna känna stolthet och sätta avtryck i att hjälpa andra människor att ta sig hem. Den typen av beteende är ju vanliga vid katastrofer generellt – se bara på de flyktingmottagandet 2015 eller stora bränderna i somras och vid branden i Västmanland 2014. Det är alltså troligt att något sådant skulle ske och drivkraften bakom tror jag kan handla om viljan att vara en av dem som gör något (och det är självfallet säkert bara en av många förklaringsmodeller). Samma tema finns på sätt och vis i Viktor Frankls bok Livet måste ha mening. Frankl argumenterar för att de som klarade den fruktansvärda tillvaron i koncentrationslägren var de som hade någon form av tro – antingen religiös eller ideologisk övertygelse – eftersom de kunde placera sig själva i tillvaron. Att lidandet kunde ha ett syfte.

I Slutet så berättas historien om Lucinda genom att hon skriver i appen TellUs. En app vars syfte är att skicka ut människors meddelanden i rymden så att någon/något kanske kan läsa i framtiden. Det är ett sätt för henne, som drömt om att bli författare, att ändå göra något bestående. Skrivandet blir på så sätt terapeutiskt på flera sätt, dels för att fylla livet, dels för att sätta ord på känslor och händelser. Hon talar även ibland till den tänkta läsaren som en annan livsform och försöker beskriva mänskligheten med alla brister och förtjänster vi har.

Boken är, liksom de andra av honom jag läst, riktigt bra. Även om den kanske riktar sig till en något yngre publik (jag fyller 40 idag!) så är den verkligen läsvärd. Den ger en obehaglig något kvävande känsla och får en att tänka på vad som faktiskt är viktigt i livet. Och det är ju ett bra sätt att överleva zombiekatastrofen också.

Bildresultat för slutet

Titeln är självlysande!