Bloggarkiv

The Walking Dead – mina tankar om serietidningen

Det sista numret av The Walking Dead har kommit ut. Och jag började läsa igenom från #1 till det avslutande #193. När jag häromdagen hade läst klart det sista numret var det rätt sent på kvällen (ok, klockan var 23.15 men det är sent för mig). Jag satt med gåshud och kände mig både tom och tillfreds men saknade någon att prata om vad jag varit med om. Det är en stark berättelse med fantastiska personporträtt.

Det går inte att överskatta vilken betydelse serietidningen och sedan såklart också TV-serien haft på zombiegenren. Miljontals människor som knappt hade kontakt med genren innan har kommit att bry sig om Rick, Michonne, Carl och alla andra. Vad jag slogs av var att även om olika människor överlever olika länge och en del bara finns med i den ena varianten, så är handlingen påfallande lik. Många scener är exakt likadana även om det är andra människor som spelar rollerna. Det är först framåt slutet som det börjar skilja sig ordentligt. Men i vanlig ordning är böckerna dock bättre.

För mig personligen har TWD också varit väldigt viktig. Dels för att det var en stor del i att väcka till liv (förlåt) mitt intresse för zombier, dels för att Johan Kimrin på Apart förlag som ger ut The Walking Dead på svenska var den som frågade mig om jag inte skulle skriva en bok om zombieöverlevnad som han ville ge ut. Det kom att bli Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen och det var starten på en massa saker jag varit med om efter det. Tack Johan!

Det första numret kom i oktober 2003. Då var zombiegenren var död som… eh… en zombie? Jag menar att det var en bidragande orsak till att genren snabbt växte sig stor och aktuell. Strax innan hade Max Brooks Zombie Survival Guide och Danny Boyles 28 Days Later (2002) kommit ut. En riktig kanontrio i zombiekultur som beredde väg för Dawn of the Dead Remaken, Shaun of the Dead och Land of the Dead som alla kom ut ett par år senare.

Jag tror att jag tycker att de bästa delarna är i fängelset när allt kaosar samtidigt. Men också storyn med och efter kriget med Negan när de försöker hitta ro och utveckla de olika byarna och handeln mellan dem. Det som är lite svagare tycker jag är kriget mot viskarna eftersom det känns lite mer krystat.

Min favoritbildruta!

The Walking Dead handlar mycket om organisering. Hur det går att bygga upp något nytt, om att låta gamla drömmar dö och i kölvattnet efter katastrofen upptäcka vad som finns kvar – både fysiskt och psykologiskt. I efterordet skriver Robert Kirkman att han hade funderat på att avsluta serien runt #90. När Rick inser att de måste bygga vidare på gemenskapen och att Alexandria är ett ställe att leva på. Tur att han valde att fortsätta hundra nummer till, annars skulle vi missat Jesus, Negan och en massa fler intressanta karaktärer. Men framförallt hade vi missat att bygga en ny civilisation. Hur det går att finna lycka igen efter svåra trauman och om vikten av gemenskap.

Några ord om karaktärerna också. Det är ett fascinerande persongalleri där ganska få känns krystade. Även de mest utfreakade personerna (som Princess som introduceras precis i slutet) visar sig ha en rimlig story bakom sig. Sen har vi ju Negan som är platt i början men växer och växer, men att jag kände mig osäker på hans egentliga intentioner även när han verkade vara god framåt slutet. Jesus som är någon slags superhjälte och Maggie som kommer att bli en kraft att räkna med.

De sista delarna hettar till ordentligt. När Ricks grupp kommer in i The Commonwealth och inser att de inte vill tillbaka till hur det var förut. Hur problemen i den gamla världen blir synliga tack vare att de levt på ett nytt sätt. Här blir det verkligt intressant tycker jag. I den nya staden blir klassamhället tydligt eftersom det bygger på vad de överlevande jobbade med innan. Det blir direkt en konflikt med de vi fått följa eftersom de haft ett förhållandevis egalitärt system som inte bygger på prestation eller klass utan av var och en efter förmåga – till var och en efter behov. Det sägs inte rakt ut, men det är så det till stor del funkat.

Köp den svenska utgåvan på Apart förlag (just nu med 10% rabatt på allt du handlar om du använder koden ”zombieöverlevnad”).

 

*************SPOILERS***********

Den sista delen när Carl är vuxen och läser sagan om Rick för sin dotter är stark. Det som skaver i mig är att serien går från att vara en berättelse om att skapa något annat ur askan av det gamla till att handla om den starke mannen som gjort hela den nya världen möjlig. Om jag ska ge TV-serien något är det att den är bättre på att få historien att handla om mindre om Rick. Nu blev det som att det var han som var allt det handlade om, och det blir liksom oärligt mot hur berättandet faktiskt sett ut. Läs den! Bara gör det!

PS NEGAN LIVES! DS

Annonser

Ny zombieserie: Black summer

Om det är något vi kan lära oss av Netflixserien Black Summer är det vikten av Cardio. Alltså rule no 1 för att överleva zombieapokalypsen enligt Zombieland. Det är en jävla massa springande i den här serien. Zombierna är snabba och det är de överlevande också. Ja ja, Black Summer är gjord av skaparen till Z nation (som jag knappt sett) men ska inte ha något att göra med den serien. Det är sex ganska korta avsnitt som något episodiskt berättar om ett gäng överlevare ur deras perspektiv. Det är svårt att avgöra deras drivkrafter utom en som letar efter sin dotter, de andra verkar mest hänga i för att överleva.

Jag vet att Black Summer fått en del skit för att inte vara så bra, för att ha träiga karaktärer och att det bara är en massa spring. Men jag tycker att serien funkar utmärkt. Den är inte lika bra som TWD eller Fear the Walking Dead, men den har absolut kvaliteter. Framförallt för att den är väldigt osentimental, det händer en massa saker och folk dör, men vi som tittare hinner liksom inte stanna upp och känna något kring det för vi bara sveps med i springandet till nästa sak som händer.

Som zombieserie är den ju helt ok, men om du bara är lite halvintresserad av zombier bör du se till exempel The OA istället. Men det är ju något helt annat.

 

Miniserien: Dead Set

Jag insåg att jag inte skrivit om Dead Set och det kan faktiskt vara ett guldkorn som en del missat eftersom den kom redan 2008. Det är en brittisk miniserie på totalt 141 minuter. Serien utspelar sig i Big Brother-huset när zombieepidemin bryter ut. I huvudrollen ser vi Kelly en ung assistent som mest ser till att de andra får kaffe under produktionen men när zombierna kommer kliver hon fram och blir hjälten. I Dead Set så är det också rimligt att huvudpersonerna är så stereotypa som de ändå är.

Även om det finns referenser som jag inte riktigt förstår (eftersom jag aldrig sett det brittiska Big Brother) så är det en riktigt bra miniserie som funkar utmärkt att kolla på som film. Det finns humoristiska inslag och den har glimten i ögat men det är ändå rätt gripande och bra gjort. Särskilt slutet tycker jag lyfter serien och är bra skräck.

Det finns en del riktigt fina blinkningar till zombiegenren, som när tre av de överlevande står upp på taket på Big Brother-huset och en skjuter prick på zombierna där nere och han som skjuter säger ”Varför fortsätter de komma hit” varpå den som ska vara intellektuell svarar ”Någon primitiv intuition kanske? De vill vara nära oss. Glöm inte, det här stället brukade vara som en kyrka för dem”.

PS

Det kom också en svensk variant på den här serien som hette Den sista dokusåpan (som jag hoppas att någon kommer ihåg höll jag på att skriva, men jag hoppas att ingen minns den). Den var emellertid fruktansvärd (medverkande var bland annat jockiboi, Robinsson-Robban, Lill-Babs, Baren-Meral och en massa andra avdankade dokusåpakändisar).

Trailer

Är det egentligen zombier i Game of Thrones?

Den här självklara frågan dyker upp då och då. Särskilt kanske nu när horderna är lika stora som Game of Thrones är populärt. För det första så är zombien, liksom alla monster, i ständig utveckling. En del kan definiera zombien utifrån en fixerad punkt typ ”zombier ska vara långsamma och korkade som de var på 70-talet” men det är nog svårt att argumentera för varför just en viss tidpunkt/film/kultur ska vara den som definierar monstret. Att säga ”jag gillar bäst zombien som den var på 70-talet” är en annan femma, men det ger oss inget svar på om det är rimligt att kalla White Walkers eller deras hantlangare för zombier.

Låt oss första prata lite om de olika varianterna som finns i GoT. En sort kallas Wights och är odöda. De är lite som en blandning av den haitiska varianten där zombien är ganska viljelös i sig och styrs av sin mästare (skillnaden här är att häxmästarna själva är döda) och den moderna mer autonoma zombien. De är i olika stadier i förruttnelse och behåller samma form som när de återuppväcks, en del är alltså skelett och andra ser ut som emos. De kan använda enkla vapen, men inte mer avancerade som pilbågar eller liknande (vad vi sett).

Häxmästarna (White Walkers) reproducerar sig med hjälp av barn som offras på något sätt. Lite oklart hur de växer upp och själva blir White Walkers. De är magiska på det sättet att vanliga vapen inte verkar kunna döda dem. Det som gäller är eld (?), magi, draksten eller Valeriskt stål. Det finns mycket på zombieträdet men just att ha svårt att bli dödad av ”vanliga vapen” brukar inte förknippas med zombier, det är snarare ett vampyrdrag. I övrigt så finns många av de dödas egenskaper i olika delar av zombiegenren.

Sen finns det eventuellt en mellankategori där Benjen Stark, som ju dött, och blivit en odöd men fortfarande är god och kan tänka. Och sen har vi också Berget som kan sägas vara mer av en Frankenstein (eller Haitizombie) än besläktade med de odöda från norr. (Och John Snow för att han dött och börjat leva igen, är korkad och död inombords). Det är alltså inte helt glasklart – men jag kan ärligt säga att jag inte riktigt kommer ihåg allt som hänt i GoT.

Som jag skrivit tidigare så är jag egentligen inget fan av statiska definitioner. Jag ser nog inte GoT som en zombieserie även om det kanske finns zombier där. Men det finns ju också en annalkande apokalyps, och vore det inte roligt om vintern ändå kom och det blev en postapokalyptisk berättelse där några få levande bara kämpade för att behålla livhanken mot omöjliga odds. Det är mina förhoppningar för säsong åtta i alla fall.

White Walkers och de andra odöda i GoT är absolut zombielika. De kan sägas höra hemma på zombieträdet och allt tyder på att den stora plotten ju är de döda mot de levande. En skillnad mot de vanliga skildringarna är att White Walkers har ett syfte med vad de gör och det handlar om makt och världsherravälde. Vi ser mycket sällan den typen av beteenden i zombiegenren. Att de finns med kan snarare ses som ett tecken på att zombien ätit sig in i populärkulturen och smittat den med sin popularitet.

En ganska rolig youtube som säger typ samma sak:

 

 

 

Dylan Dog: De levande döda

21468_IP DD013 Dylan dog_A60235 bor rippNu i dagarna kommer Dylan Dog boken ”De levande döda” ut på svenska. Jag har skrivit efterordet och det handlar väl lite kort om zombiens historia med fokus på 80-talet när albumet kom ut för första gången. Kolla in serien och köp här. Den är väldigt bra.

År 1986 när De levande döda kom ut var zombiegenren på en av sina första toppar. Det kom mängder av zombiefilmer och monstret hade börjat äta sig in i mainstream-populärkulturen. Tre år tidigare hade Michael Jacksons inflytelserika musikvideo till hiten Thriller kommit och därmed introducerades zombien för en bredare publik. År 1985 var viktigt för zombiefilmen. Dels släpptes George Romeros Day of the Dead med den första namngivna zombien (Bub), dels kom Return of the Living Dead där hjärnätande för första gången kopplas ihop med zombien.

Men vi tar det från början. Night of the Living Dead av George Romero slog 1968 ned som en bomb i skräckgenren. Den moderna zombien föddes, även om ordet zombie använts i film och pulp-litteratur sedan flera decennier. Zombien kännetecknades nu av att den var smittsam, kannibalistisk och saknade i stort sett tankeförmåga även om de kunde använda enklare verktyg. Den stapplande gången, de utsträckta armarna, det omättliga begäret efter människokött och deras stön blev zombiens viktigaste karakteristika. Zombien som vi känner den idag definierades i stor utsträckning under 80-talet.

Zombiens rötter går dock ännu djupare. De finns i den haitiska religionen/kulturen Voodoo, men då som arbetskraft under en besvärjelse eller förbannelse av en bokor, en häxmästare. En annan föregångare till den moderna zombien är Frankensteins monster. Mary Shelleys klassiker handlar om hur människan ska besegra döden och lura Gud genom att skapa nytt liv. Denna berättelse återfinns även i exempelvis H.P. Lovecrafts novell Herbert West – Reanimator (som också kom som film i mitten av 80-talet). Inom den traditionen platsar även det här Dylan Dog-äventyret, där Xabaras är den geniale men galne vetenskaps-mannen som vill ändra på spelreglerna för mänskligt liv.

Zombierna i De levande döda är styrda men kan även agera autonomt. Den styrda zombien är oftast förknippad med den haitiska traditionen och är ovanlig inom den moderna zombie-genren. Öppningsscenen antyder däremot att om de inte får order från sin mästare så fungerar de som den moderna zombien brukar. Som konsument med ett omättligt begär efter människokött. I samma scen finns dessutom många av zombiegenrens kännetecken; instängdhet och det fruktansvärda i när någon närstående blir zombie. De levande döda heter i original L’alba dei morti viventi (ungefär ”De levande dödas gryning”) vilket kan ses som en anspelning på Dawn of the Dead och Return of the Living Dead, två av de mest inflytelserika och klassiska filmerna inom zombiegenren.

Slutet av 80-talet och hela 90-talet var en ganska dålig period för zombiegenren. I slutet av 80-talet kom mängder av B-filmer med undermålig kvalitet ut men under 90-talet försvann
zombien nästan helt från vita duken. Ett av undantagen är den märkliga Dellamorte Dellamore (även känd som Cemetary Man) från 1994 som faktiskt bygger på Dylan Dog även om
kopplingen inte är tydlig. Det var inte förrän 2003 (då boken The Zombie Survival Guide, filmen 28 dagar senare och serien The Walking Dead kom ut) som genren återigen började blomstra. Idag är zombien inte längre underground. Snarare än att själv utgöra en egen kategori så har den nästlat sig in överallt och finns i allt från barnfilmer och romcoms. Det är ett långt steg från den smutsiga, blodiga genre som kopierades på VHS under 80-talet.

Ny zombieserie: iZombie

izombieiZombie är en splitterny zombieserie som har kommit ut i två avsnitt än så länge. Den handlar om Liv Moore (!) som blir zombie på en fest på en båt av en typ av drog i kombination med zombieattack. Hon är läkare så hon tar jobb på ett bårhus för att få tillgång till hjärnor utan att behöva döda någon. Emellertid har hjärnätandet samma bieffekt som i Warm Bodies, alltså att hon också får minnen (och förmågor) av personen hjärnan tillhört. I övrigt fungerar hon som de levande. Eftersom hon jobbar på bårhus är det en del mördade som kommer in. Ganska snabbt börjar hon lösa brott tillsammans med en polis som tror att hon är synsk och får visioner, när hon i själva verket ser det offren såg. iZombie utvecklar sig alltså till en lite lättsam deckarserie. Det börjar dyka upp andra zombier också och det ställer till med problem för Liv. iZombie bygger på en seriebok som jag inte läst och inte kan säga så mycket om, men TV serien är rätt bra ändå. Den är trevlig, lite smårolig och tar zombiegenren till en annan plats än till exempel The Walking Dead. Genren utvecklas hela tiden och mina profetior om att vi kommer se mer experimenterande och mer smarta zombier verkar hålla i sig. Serien är inget för folk som bara gillar zombieskräck eller action, men jag tycker den är rätt trevlig. Eventuellt att den riktar sig till en något yngre publik än jag själv men det är inte i hela världen. Kolla trailern:

Z nation

Z-nation är en ny zombieserie som lågkvalitetskanalen SyFy börjat sända. Asylum (som till exempel gav oss klassikern som Sharknado) är producenter och det bäddar för B-kvalitet av högsta klass. Utifrån dessa förutsättningarna hade jag låga förväntningar på Z Nation. Serien utspelar sig tre år efter apokalypsen, det finns få människor kvar. En snubbe behöver transporteras till Kalifornien eftersom han verkar ha immunitet mot smittan. Det har ännu bara sänts två avsnitt, men än så länge verkar plotten gå ut på att få honom dit. En rolig grej är att det sitter en militär i en bunker långt norrut och sänder radio och håller koll på folk. Han agerar sambandscentral.

Det är inte jättebra. Dialogen är styltig och övertydlig. När någon känner något räcker det inte med att de visar det, de måste också säga det rakt ut. Det är mest action och scenerna som ska vara läskiga blir platta. Att lägga in ett fult zombiebarn gjorde ingen glad heller. Men men, serien är ändå helt ok tycker jag (eller i alla fall utifrån mina förväntningar). Karaktärerna verkar inte vara något speciellt än så länge men de kanske får personligheter längre fram. Så mitt omdöme är gillar du verkligen att se zombier bli skjutna eller få inslagna huvuden med basebollträn med spikar i då kan du gott titta. Om du gillar skräck, krypande obehag och hur människor beter sig efter katastrofen så kan du gott strunta i den och vänta till 12:e oktober då nästa säsong av The Walking Dead kommer (även om den kanske inte alltid heller lever upp till förväntningarna).

En rolig detalj är att Mack ser ut att ha en Crovel (fast med kofotsdelen avbruten för att kunna använda spaddelens egg).

Kolla in trailern.