Bloggarkiv

Äntligen! The Last of Us (spoilerfritt)

Den 16 januari är det premiär för den efterlängtade serien The Last of Us som bygger på spelet med samma namn. Jag kan ärligt säga att jag sett framemot denna mer än jag ser framemot de tre nya The Walking Dead-serierna som är på gång i år. The Last of US är en riktigt bra serie, men den når inte upp till de stunder i TWD när den var som bäst. Däremot är den genomgående skyhögt bättre än TWD. Jag tycker den är jämn och fångar många delar i en postapokalyptisk värld som vi normalt bara skymtar i andra TV serier och filmer. Som till exempel saknaden över det som varit för de som levt både innan och efter, och fascinationen av den gamla världen för de som är unga.

Serien utspelar sig framförallt tjugo år efter att samhället brakat samman. Smittan orsakas av svampen Cordyceps eller Ophiocordyceps Unilateralis om man ska vara noga, precis som i till exempel Flickan med gåvorna (svampen finns alltså på riktigt). Den skapar monster som beter sig olika och ser lite olika ut, ibland är de monsterstora och ibland har svampen växt över ögonen på offret som på så kallade clickers. Jag vill också passa på att säga att Cordyceps säljs som kosttillskott och presenteras så här: ”Enligt traditionen har den använts som ett allmänt stärkande medel, och det har även studerats i modern forskning bland annat inom träningsprestation, hjärthälsa och immunsystem.” Tack, men nej tack.

Serien handlar om antihjälten Joel (som jag blir mer och mer irriterad på genom hela serien) och fjortonåringen Ellies resa genom ett postapokalyptiskt USA. Målet är att ta Ellie till en medicinsk inrättning eftersom hon verkar vara immun mot smittan. De flesta områdena styrs av FEDRA som är en fascistisk polisstat, men motståndsrörelsen Firefly gör allt vad de kan för att störta systemet och har på vissa platser lyckats. Mellan de stora städerna finns det små enklaver där folk lever i samhällen och mängder av plundrare, våldsverkare och såklart zombier.

Många sekvenser och scener känns som att de är ett dataspel. Men det stör inte berättelsen och någon gång skämtar Ellie och Joel om just att de återigen kommer till en blockerad väg som de måste ta sig runt på något smart sätt. Själv har jag inte spelat spelet (jag spar det här med dataspel, förutom Heroes of Might and Magic 3, till pensionen) men det är mycket som känns igen när jag frågat folk som har spelat om vad som egentligen händer. Flera medier har kallat The Last of Us den bästa serieadaptionen av ett TV-spel, vilket säkert kan stämma. Jag tror att de som spelat spelet får ut aningen mer, att det finns guldkorn som jag missar, även om det faktiskt inte känns som om jag missar något.

Bäst är nog att Ron Swanson från Parks and Rec är med (han är nästan samma karaktär). I det avsnittet, i likhet med flera andra som tar upp backstories för karaktärerna, får vi följa det postapokalyptiska livet närmare. Små grejer som Ellies glädje över att hitta bindor och menskopp gör att de postapokalyptiska vedermödorna blir tydligare och känns. Sånt som TWD var bra på i säsong två, men ofta slarvade bort i jakten på nästa stora skurk.

På den negativa sidan finns det en del lite trötta postapokalyptiska troper som kannibalsekter. Men det kan jag leva med så länge de är bra genomförda, vilket de i det här fallet är. Karaktärerna växer fram på ett bra sätt och via tillbakablickarna förstår vi varför saker händer.

Hur ska vi placera in det här i zombiegenren då? Serieformatet har i stort sett tagit över storproduktionerna även i zombievärlden. Från början var det tydligen tänkt att bli en film av TV spelet, men skönt nog blev det en serie istället. För det funkar bra att berättandet tar tid och att det går långsamt. Miljöerna är vackra och ger en ödslig ödesmättad känsla som är genomgående i hela serien. Zombierna är inte ens med i alla avsnitt. Eller de har inga stor roll i alla fall. Det gör inget, det är ändå världsbygget som är det mest intressanta. Konflikter mellan intressen och hur de försöker få tag i livsnödvändigheter och lyxartiklar speglas fint.

The Last of Us får fyra starka kofötter av fem möjliga. Om jag bara skulle räkna zombiegenren är det en solklar femma. Verkligen sevärd alltså.

Annons

Tipset: Betaal en indisk zombieserie.

Jag satt och kollade igenom vilka zombiefilmer och zombierserier som fanns på Netflix för någon vecka sedan och hittade den indiska serien Betaal. Kul tänkte jag. Och kul var det. Eller kul, det var en rätt obehaglig serie med starka zombieinslag kan vi säga. Det är en miniserie i fyra delar på knappt en timme styck.

Elitstyrkan BAZ ska hjälpa en rik affärsman att öppna en tunnel som varit stängd i flera hundra år. För att göra det behöver de jämna en by med marken. Indien måste ju moderniseras för sjutton! Byborna gör motstånd och i djungeln finns gerillarörelsen Naxaliterna. Men det där med att öppna en gammal stängd tunnel visar vara sig ett dåligt drag. Där finns nämligen döda onda Engelsmän som under kolonialtiden försökte väcka guden Betaal till liv. Ja, det blir kaos.

Zombierna har en del vampyrinslag som huggtänder och lysande röda ögon, men de rör sig i svärm och agerar som en organism. Så det är inga traditionella västerländska zombier. Jag vet inte hur mycket som är hämtat från indisk folktro och vad som är skapat för just den här serien, men bra är det. Många av de element vi vanliga ser i zombiefiktionen finns där. Belägring och instängdhet, huvudpersoner med mörkt förflutet, att det är svårt att lita människorna även i den nära gruppen. Visst är Betaal också lite töntig, de viktorianskt klädda zombierna med trekantiga hattar är mer roliga än skrämmande, men jag tycker ändå den var värd att kolla in.

Tips: All of us are dead

Jag blev äntligen klar med den tolv avsnitt långa sydkoreanska zombieserien ”All of us are dead”. Den handlar inledningsvis om några skolelever som blir fångade på sin skola när zombieutbrottet kommer. Men det finns en hel del annat intressant som händer runtomkring. Vi får följa hur viruset blev till, hur militären agerar och situationen i flyktinglägret dit invånarna i (det fiktiva) Hyosan tvingades på grund av utbrottet. Det samhälleliga perspektivet är intressant. Hur militären brottas med att förstå vad de står inför och vilka åtgärder som kan behöva att göras. Hur politikern försöker behålla sina gamla privilegier. Men också föräldrars kärlek till sina barn. Det finns många vinklar i serien.

Det är på många sätt ett drama om olycklig kärlek, mobbing, att vara utstött och att finna gemenskap. Ibland är den lite för mycket halvdåligt tonårsdrama, särskilt i första halvan av serien, men det finns så många andra delar som är intressanta så det har jag ändå överseende med. De två sista avsnitten är riktigt riktigt bra. Jag tycker att de känns något lång, serien hade tjänat på att vara 6-8 avsnitt kanske. Det blir lite upprepande i mitten när ungarna bara byter plats att vara i i skolan. Huvudpersoner dör titt som tätt och det är inte alls självklart vilka som ska klara sig till slutet eller ens hur den slutar.

Zombierna är klassiskt koreanska med ryckiga rörelser, knak i leder och stirrig blick. Det är verkligen en egen sorts zombie som inte finns utanför Korea, men där är zombierna så utan undantag (som jag kan komma på i alla fall). Det finns en hel del preppertips i serien inbakade i allt annat som sker. Ungdomarna påverkas också hårt av att inte få vatten eller mat under de första dagarna vilket märks.





Trailern lovar mer kaos än det egentligen är. Det är faktiskt en ganska stillsam film med mycket relationsbygge, även om det är en hel del riktigt bra action. Sydkorea fortsätter leverera grym zombiekultur.

Ny Zombieminiserie: The Bite

Vad skulle hända om Coronaviruset muterade och skapade en zombiesmitta? Jag vet att du har tänkt på det. Och det finns filmer som kom redan i april 2020 om det (Corona Zombies) men den här är lite roligare (och mycket bättre) eftersom den utspelar sig ganska mycket genom videosamtal som alla har tröttnat på vid det här laget.

The Bite handlar om de två grannarna Rachel och Lily. Rachel är läkare med en nobelpristagare till mamma och kopplingar till CDC, Lily är Dominatrix på zoom och blivande författare till en självbiografisk bok om sitt liv som Dom. Till en början handlar det ganska mycket om deras liv och vedermödor med att hantera livet i karantän i New York. Men allt eftersom zombierna börjar bli påtagliga ändras deras uppgift till att försöka lösa gåtan och hitta ett vaccin. Serien har sex avsnitt och det kanske är i mesta laget men absolut inte för långt. Det hade kunnat gå åt skogen på slutet men jag tycker att det blev bra till sist.

The Bite är en trevlig serie, med en god portion uppfriskande humor. Den känns från och till lite lågbudget men den är betydligt mycket bättre än sista säsongen av Fear the Walking Dead som jag verkligen plågar mig igenom. Det var ett fräscht avbrott ta sig an den här som i alla fall är gjord med glädje. Inte det bästa som gjorts men ett bra tidsdokument över en jobbig tid och har en del fina poänger. Alltså typ sevärd i zombiegenren men inte som vanlig serie. Den kan ses på cmore.

Black Summer säsong 2

Netflix zombieserie Black Summer fick en andra säsong. Jag hade för mig att den var rätt dålig så jag tänkte första att jag inte pallade se den. Men sen var det en på konferensen Theorizing Zombiism 2 som tyckte den var sevärd som jag tittade igenom säsong 1 (som jag skrev om här) och sedan den nya säsongen. Säsong 1 var mycket bättre än jag mindes den. Särskilt de första avsnitten skildrade kaos på ett väldigt bra sätt. Det var en himla massa springande genom hela den säsongen vilket borde få den mest inbitne soffpotatisen att förstå rule no1.

I säsong 2 får vi följa ungefär samma personer som i första säsongen. Några tillkommer men basen är samma: Rose och hennes dotter Anna, den mystiske ”Spears” och Sun som fortsätter att bara prata koreanska genom hela säsongen. Om säsong 1 var avsnittet där alla sprang hela tiden var säsong 2 mer pangpang. Antalet eldstrider kunde gärna minskat ned till förmån för dialoger och stämning. För där var det ibland riktigt bra. En krypande och tryckande känsla där vi som tittar aldrig kunde känna oss trygga med vad som skulle hända.

För att heta Summer så är det väldigt kallt. Hela säsongen utspelar sig i ett vintrigt norra USA. De letar efter ett flygfält där planet de ofta ser ska landa. Flygplanen släpper av förnödenheter ute i vildmarken då och då och då blir det ofta… eldstrid. Ammunition verkar inte vara en bristvara. Våra fysiska behov för att överleva blir närvarande. Det är en kamp för att hitta mat och för att hålla sig borta från kylan.

Det jag kan ha emot den här säsongen är att alla bara verkar vilja ha ihjäl varandra hela tiden. Visst kan jag tänka mig att människor trubbas av men de måste ju också inse att de långsiktigt behöver varandra. De ”onda” gängen är så där genomruttna som bara onda gäng kan vara i zombieserier. Lite trist för det skulle kunna blivit riktigt bra.

Black Summer finns på Netflix och är egentligen en prequel till Z Nation (som jag inte sett klart):

The Walking Dead: World Beyond

Liket från den nedlagda serietidningen har knappt kallnat förrän The Walking Dead universumet expanderar i TV-serieformat. Nyligen släpptes det sista (coronaförsenade) avsnittet i säsong 10 av The Walking Dead. Idag söndag den 11/10 börjar den sjätte säsongen av Fear The Walking Dead och förra helgen släpptes en ny serie som utspelar sig i samma universum – The World Beyond som jag kommer att skriva lite mer om inom kort. Vill ni läsa vad jag skrivit om serietidningen har jag skrivit ett långt inlägg här om hela serien från början till slut.

Det är såklart jättesmart att göra serier som utspelar sig i samma zombieversum. De kommer att sälja av sig själv, men också att det går att låta karaktärer vandra mellan serierna för att göra en cool grej. Men inte bara karaktärer, också städer och organisationer. Det ser vi också redan i första avsnittet och vi förstår vad som kan ha hänt med Rick, men också i kopplingar till händelser i Fear the Walking Dead. Det här är väldigt fascinerande, ett stort världsbygge håller på att sättas ihop och jag längtar efter att få redan på mer.

The World Beyond handlar om den första generationen som växer upp efter apokalypsen. Tio år har gått sedan zombierna tog över och mänskligheten lever i små enklaver omgiven av ödemark med zombier i. Ett tema som finns i många andra postapokalyptiska skildringar. Vi får höra att det finns tre städer Campus Colony Omaha, Portland och något som kallas The Civil Republic Military (CRM) som har militära resurser och också forskar om smittan. I det första avsnittet får vi inte veta så mycket men förhoppningsvis kommer det allt eftersom.

Det som känns lite problematiskt med serien är att det verkar vara en tonårsserie. Huvudpersonerna är ett gäng tonåringar som ska försöka hitta CRMs huvudkvarter och befria sin pappa. De kommer att bege sig över ödemarken för att hitta rätt. Jag gissar att tonårsroadmovie genom zombieland är det bästa sättet att förklara det hela på. Jag ser mest framemot att se världen efter katastrofen. Hur olika grupper av överlevare har organiserat sig för att klara det fruktansvärda. Men tycker att karakäterna inte känns särskilt intressanta. Inte heller den krystade relationen mellan syskonen och de två andra tror jag kommer bli så bra.

The World Beyond kommer att komma ut i två säsonger med tio avsnitt var. Skönt med något tydligt avslutat. Men också The Walking Dead verkar avslutas i och med nästa, den elfte, säsongen. Efter det kommer det att komma två långfilmer och sen får vi se vad som blir av det.

Trailer:

The Kingdom – kanske världens bästa zombieserie

Game of Thrones möter The Walking Dead – så skulle Sydkoreanska Netflixserien The Kingdom beskrivas. Den andra säsongen släpptes under våren i sin helhet och lämnade verkligen inte besviken. Första säsongen handlar i ganska stor utsträckning om maktspelet om tronen efter att kungen blivit zombie och kampen står mellan kungens oäkta son och hans ofödda son som hans unga fru är havande med. Hon tillhör en annan klan och därför börjar intriger tätna om vem som egentligen ska sitta på tronen. Och så är det ju zombier också (vän av ordning skulle kanske säga att det finns zombier i GoT också det har jag skrivit om här) men inte på samma sätt. Jag ska inte berätta så mycket om zombierna för att inte spoila serien.

Serien har en mängd bra vändningar och avslöjar bit för bit vad som egentligen har hänt. Även om jag verkligen gillade tionde säsongen av TWD så undrar jag inte om det här är bättre. Ibland finns det lite för mycket lustiga roller, och det är i början svårt att vänja sig med alla konstiga hattar som folk har på sig. Eftersom jag är rätt obekant med koreansk Joseonperiod (vilket är typ 1500-tal) så finns det säkert poänger jag missar, men den är tillräckligt bra i sig själv för att placera sig bland de absolut bästa zombieserierna som någonsin gjort.

Serien bygger på en grafisk novell som finns på nätet och det är samma person, Kim Eun-hee, som gjort TV-serien. Men men, det är bara att se den här jävla guldklimpen till zombieserie.

 

The Walking Dead – mina tankar om serietidningen

Det sista numret av The Walking Dead har kommit ut. Och jag började läsa igenom från #1 till det avslutande #193. När jag häromdagen hade läst klart det sista numret var det rätt sent på kvällen (ok, klockan var 23.15 men det är sent för mig). Jag satt med gåshud och kände mig både tom och tillfreds men saknade någon att prata om vad jag varit med om. Det är en stark berättelse med fantastiska personporträtt.

Det går inte att överskatta vilken betydelse serietidningen och sedan såklart också TV-serien haft på zombiegenren. Miljontals människor som knappt hade kontakt med genren innan har kommit att bry sig om Rick, Michonne, Carl och alla andra. Vad jag slogs av var att även om olika människor överlever olika länge och en del bara finns med i den ena varianten, så är handlingen påfallande lik. Många scener är exakt likadana även om det är andra människor som spelar rollerna. Det är först framåt slutet som det börjar skilja sig ordentligt. Men i vanlig ordning är böckerna dock bättre.

För mig personligen har TWD också varit väldigt viktig. Dels för att det var en stor del i att väcka till liv (förlåt) mitt intresse för zombier, dels för att Johan Kimrin på Apart förlag som ger ut The Walking Dead på svenska var den som frågade mig om jag inte skulle skriva en bok om zombieöverlevnad som han ville ge ut. Det kom att bli Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen och det var starten på en massa saker jag varit med om efter det. Tack Johan!

Det första numret kom i oktober 2003. Då var zombiegenren var död som… eh… en zombie? Jag menar att det var en bidragande orsak till att genren snabbt växte sig stor och aktuell. Strax innan hade Max Brooks Zombie Survival Guide och Danny Boyles 28 Days Later (2002) kommit ut. En riktig kanontrio i zombiekultur som beredde väg för Dawn of the Dead Remaken, Shaun of the Dead och Land of the Dead som alla kom ut ett par år senare.

Jag tror att jag tycker att de bästa delarna är i fängelset när allt kaosar samtidigt. Men också storyn med och efter kriget med Negan när de försöker hitta ro och utveckla de olika byarna och handeln mellan dem. Det som är lite svagare tycker jag är kriget mot viskarna eftersom det känns lite mer krystat.

Min favoritbildruta!

The Walking Dead handlar mycket om organisering. Hur det går att bygga upp något nytt, om att låta gamla drömmar dö och i kölvattnet efter katastrofen upptäcka vad som finns kvar – både fysiskt och psykologiskt. I efterordet skriver Robert Kirkman att han hade funderat på att avsluta serien runt #90. När Rick inser att de måste bygga vidare på gemenskapen och att Alexandria är ett ställe att leva på. Tur att han valde att fortsätta hundra nummer till, annars skulle vi missat Jesus, Negan och en massa fler intressanta karaktärer. Men framförallt hade vi missat att bygga en ny civilisation. Hur det går att finna lycka igen efter svåra trauman och om vikten av gemenskap.

Några ord om karaktärerna också. Det är ett fascinerande persongalleri där ganska få känns krystade. Även de mest utfreakade personerna (som Princess som introduceras precis i slutet) visar sig ha en rimlig story bakom sig. Sen har vi ju Negan som är platt i början men växer och växer, men att jag kände mig osäker på hans egentliga intentioner även när han verkade vara god framåt slutet. Jesus som är någon slags superhjälte och Maggie som kommer att bli en kraft att räkna med.

De sista delarna hettar till ordentligt. När Ricks grupp kommer in i The Commonwealth och inser att de inte vill tillbaka till hur det var förut. Hur problemen i den gamla världen blir synliga tack vare att de levt på ett nytt sätt. Här blir det verkligt intressant tycker jag. I den nya staden blir klassamhället tydligt eftersom det bygger på vad de överlevande jobbade med innan. Det blir direkt en konflikt med de vi fått följa eftersom de haft ett förhållandevis egalitärt system som inte bygger på prestation eller klass utan av var och en efter förmåga – till var och en efter behov. Det sägs inte rakt ut, men det är så det till stor del funkat.

Köp den svenska utgåvan på Apart förlag (just nu med 10% rabatt på allt du handlar om du använder koden ”zombieöverlevnad”).

 

*************SPOILERS***********

Den sista delen när Carl är vuxen och läser sagan om Rick för sin dotter är stark. Det som skaver i mig är att serien går från att vara en berättelse om att skapa något annat ur askan av det gamla till att handla om den starke mannen som gjort hela den nya världen möjlig. Om jag ska ge TV-serien något är det att den är bättre på att få historien att handla om mindre om Rick. Nu blev det som att det var han som var allt det handlade om, och det blir liksom oärligt mot hur berättandet faktiskt sett ut. Läs den! Bara gör det!

PS NEGAN LIVES! DS

Ny zombieserie: Black summer

Om det är något vi kan lära oss av Netflixserien Black Summer är det vikten av Cardio. Alltså rule no 1 för att överleva zombieapokalypsen enligt Zombieland. Det är en jävla massa springande i den här serien. Zombierna är snabba och det är de överlevande också. Ja ja, Black Summer är gjord av skaparen till Z nation (som jag knappt sett) men ska inte ha något att göra med den serien. Det är sex ganska korta avsnitt som något episodiskt berättar om ett gäng överlevare ur deras perspektiv. Det är svårt att avgöra deras drivkrafter utom en som letar efter sin dotter, de andra verkar mest hänga i för att överleva.

Jag vet att Black Summer fått en del skit för att inte vara så bra, för att ha träiga karaktärer och att det bara är en massa spring. Men jag tycker att serien funkar utmärkt. Den är inte lika bra som TWD eller Fear the Walking Dead, men den har absolut kvaliteter. Framförallt för att den är väldigt osentimental, det händer en massa saker och folk dör, men vi som tittare hinner liksom inte stanna upp och känna något kring det för vi bara sveps med i springandet till nästa sak som händer.

Som zombieserie är den ju helt ok, men om du bara är lite halvintresserad av zombier bör du se till exempel The OA istället. Men det är ju något helt annat.

 

Miniserien: Dead Set

Jag insåg att jag inte skrivit om Dead Set och det kan faktiskt vara ett guldkorn som en del missat eftersom den kom redan 2008. Det är en brittisk miniserie på totalt 141 minuter. Serien utspelar sig i Big Brother-huset när zombieepidemin bryter ut. I huvudrollen ser vi Kelly en ung assistent som mest ser till att de andra får kaffe under produktionen men när zombierna kommer kliver hon fram och blir hjälten. I Dead Set så är det också rimligt att huvudpersonerna är så stereotypa som de ändå är.

Även om det finns referenser som jag inte riktigt förstår (eftersom jag aldrig sett det brittiska Big Brother) så är det en riktigt bra miniserie som funkar utmärkt att kolla på som film. Det finns humoristiska inslag och den har glimten i ögat men det är ändå rätt gripande och bra gjort. Särskilt slutet tycker jag lyfter serien och är bra skräck.

Det finns en del riktigt fina blinkningar till zombiegenren, som när tre av de överlevande står upp på taket på Big Brother-huset och en skjuter prick på zombierna där nere och han som skjuter säger ”Varför fortsätter de komma hit” varpå den som ska vara intellektuell svarar ”Någon primitiv intuition kanske? De vill vara nära oss. Glöm inte, det här stället brukade vara som en kyrka för dem”.

PS

Det kom också en svensk variant på den här serien som hette Den sista dokusåpan (som jag hoppas att någon kommer ihåg höll jag på att skriva, men jag hoppas att ingen minns den). Den var emellertid fruktansvärd (medverkande var bland annat jockiboi, Robinsson-Robban, Lill-Babs, Baren-Meral och en massa andra avdankade dokusåpakändisar).

Trailer