Bloggarkiv

Överlevnadspersonligheten

personalityAl Sieberts The Survival Personality är en av de många (typ fem-sex stycken) populärvetenskapliga psykologiinriktade överlevnadshandböckerna som kommit de senaste tio åren. Siebert är, till skillnad från de andra som skrivit om ämnet, doktor i psykologi och har både jobbat kliniskt och forskat inom ämnet. Det bäddar för en viss nivå av vetenskaplighet (tyvärr tycker jag ändå den tycker att den svajar en aning vetenskapligt men mer om det senare). Boken handlar mycket om hur vi ska klara motgångar i livet, alltså inte bara katastrofer, och är rätt lättläst trots att den inte bygger på anekdoter på samma sätt som många av de andra böckerna.

Sieberts grundläggande tes är att vi måste vara benägna att förändra oss i dagens samhälle, och det kommer också att ge oss fördelar vid såväl personliga som samhälleliga kriser. ”Livet är inte rättvist och det kan vara bra för dig” är titeln på bokens första kapitel. Vi måste alltså utgå från situationen vi hamnar i, inte se bakåt och tänka vad vi kunde gjort annorlunda, inte grubbla så mycket på varför utan köra på. Att misslyckas är det bästa sättet att lära sig saker och genom att utsätta oss för risker där vi kan misslyckas har vi förmåga att utvecklas. Att göra fel och vara obekväm i situationer är ett sätt att växa upp och det är en livslång process som vi bör omfamna enligt Siebert. Han tar även upp kreativitet och lekfullhet på ett förtjänstfullt sätt. Till skillnad från många andra böcker där det står ”Lär dig improvisera” (tack för tipset) så skriver han hur vi kan utveckla kreativiteten och lekfullheten. Vidare måste vi vara flexibla och ha god förmåga att anpassa oss till nya situationer.

En annan förmåga som jag tycker är värd att lyfta är förmågan att ha flera ståndpunkter eller flera motstridiga karaktärsdrag. Dagens krav på att människor ska vara konsekventa och inte förändras är problematisk. Det ger oss tillgång till färre handlingsalternativ i krisiga situationer. Empati är också viktigt inte minst för att det ger oss möjlighet att lära av situationer där andra människor är inblandade bättre.

Det jag gillar med boken är att den trots allt är handlingsfokuserad. I varje kapitel finns det också tips och råd för att förbättra de förmågor som Siebert tar upp (samma grej som jag gör i min kommande bok) även om det blir en smula för mycket Mia Törnblom över det hela ibland. Jag har svårt att tro att självkänslan, självkännedomen eller självförtroendet är saker som människor börjar jobba med efter att ha läst en sån här bok.

Tesen att det inte går att lära ut att bli bättre på att klara katastrofer, men det går att lära sig det är också bra. Det krävs mycket arbete med den egna personligheten för att utveckla det Siebert kallar en överlevnadspersonlighet. En betydligt smalare väg än att bara lära sig överlevnadsskills som att bygga vindskydd och skaffa ett matvarulager.

Det som är mindre bra är hur han helt frångår det uppenbara i att det inte går att forska på/intervjua människor som faktiskt inte överlevt. Urvalet blir skevt samt att recall bias alltså att folk kommer ihåg vissa saker, men andra inte är högst problematiskt. Särskilt tydligt blir det i fallen där Siebert skriver om Self-Managed Healing alltså att folk mirakulöst blivit friska från t ex cancersjukdomar, genom alla möjliga varianter av livsstilsförändringar och Gudstro. (En intressant krönika i Läkartidningen skriver lite om ett sånt fall som skulle varit intressant att ha med mer om).

Boken är alltså intressant för alla som är intresserade av överlevnad. Men den är lite träigare än Bli en överlevare, The Unthinkable, Varning!, Deep Survival som är de fyra andra standardverken inom överlevnadspsykologi (eller som handlar om överlevnad utan den praktiska överlevnadskunskapen).

Adlibris

Bokus

 

 

Annonser

Beteenden efter apokalypsen?

Jag hamnar förhållandevis ofta i diskussioner som handlar om hur det egentligen blir efter apokalypsen. Alltså hur människor kommer att bete sig efter den stora katastrofen. Det finns forskning som visar att vi hjälper varandra och följer det rollmanus vi hade innan när en katastrof inträffar. Det första människor gör är alltså inte att vässa tänderna och börja äta upp grannen en våning upp, utan vi kanske snarare knackar på och försöker hjälpa varandra att hantera situationen. Det vet vi utifrån forskning. Men vad händer sedan? När ett, två, tio eller tjugo år har gått?

the-road-thumb-300x230-58731Det finns ingen forskning att förlita sig på här (när jag frågade Ann Enander som är en av de främsta forskarna på katastrofbeteenden i Sverige svarade hon torrt: Det får du nog fråga någon romanförfattare om) utan vi får försöka hitta svar som kan vara trovärdiga. Den vanligaste tanken jag möter är att det snabbt skulle bli ett laglöst tillstånd där människor skulle ge sig på varandra. Att resursbrist per se leder till att människor gör vad som helst. Jag tror inte det stämmer, och jag tror vi skulle se betydligt vidrigare beteenden än vad vi gör vid svältkatastrofer eller i större flyktingläger om det skulle vara den vanliga reaktionen hos människor. Visst förekommer stölder, mord och våldtäkter även i sådana situationer, men de allra flesta lever på och försöker göra det bästa av en mörk tillvaro.

Misse Wester som är en annan forskare med inriktning på kris- och katastrofbeteenden ställer sig också skeptisk till trovärdigheten i de beteenden vi ser i till exempel The Walking Dead. Hon lyfter istället fram något som vår strävan efter jämlikhet. Trots att det aldrig funnits ett jämlikt samhälle så är det något nästan alla människor skulle skriva under på att det är eftersträvansvärt. Hon målar upp en bild av människan som kapabel att lösa problem tillsammans med andra. Att vi inte är hjälplösa offer för en situation utan att vi är fantastiska varelser som kommer på lösningar på de mest hemska problem som uppstår.

Många preppers brukar tala om att vi är nio måltider från anarki, alltså att människan beter sig hur som helst ganska snart efter en stor katastrof. Det är en, ur vetenskaplig synvinkel, illa underbyggd tes, ibland lyfts enstaka exempel eller anekdoter fram, men mycket sällan forskning. Thomas Hobbs tes om ”allas krig mot alla” passar så bra in i dagens världsbild att många människor köper den utan att veta något om bakgrunden till den. Jag tror att det handlar om att det är samma typ av beteende vi ser i dagens samhälle om än mildare. Och att vi tänker på  de folkmord och brutaliteter vi sett de senaste decennierna i Syrien, av Daesh, i Rwanda, i forna Jugoslavien etc. Vad vi kanske inte tänker på att det är människor som piskats ovanifrån till att bete sig så. Det är en följd av en demonisering och en aktiv politik som bygger på att ställa grupper mot varandra. Inte en naturkatastrof eller annan yttre händelse. Inte något naturligt beteende hos människan. Däremot skickar dessa händelser ett meddelande till dagens politiska klimat. Att vi måste vara extremt uppmärksamma på vad som håller på att hända. Till exempel på den process av islamofobi som vi faktiskt kan se idag.

Idén om ”allas krig mot alla” är inte något som alltid funnits. Det är en filosofi som skapats av en ideologi som bygger på att människor behöver en stark stat för att disciplineras och som när den formulerades under 1600-talet användes för att legitimera makt åt auktoritära regimer. Hobbs teori passade som hand i handske för att hindra folkliga resningar och tvinga människor att sälja sin frihet mot trygghet. Det finns vädligt lite forskning som tyder på att det skulle ha varit så i naturtillståndet, tvärtom finns det belägg för att vi varit fredliga och samarbetat.

En av de saker som jag tycker talar mot allas krig mot alla är att vi aldrig vet om det är The End Of The World As We Know It. Även om saker förändras väldigt snabbt är vi som människor så anpassningsbara att vi ganska snabbt skulle börja betrakta det som vardag. Även om det skulle kunna finnas en exakt punkt när allt brakade åt skogen (vilket i sig är extremt osannolikt) så skulle vi försöka hantera den situation som uppstod med de kognitiva förmågorna vi har idag. Vi skulle försöka skapa ordning i ett upplevt kaos och skrapa ihop de bitar av information för att börja handla på ett sätt vi tänker är rationellt. Vi får fråga oss när vi tror att det skulle komma en tipping point för oss själva när vi skulle göra vad som helst för en burk ärtsoppa. De flesta människor är tåliga, vi kan uthärda mycket och fortsätta kämpa på.

En annan aspekt av postapokalyptiskt beteende är just att det finns så få människor kvar att vi i större utsträckning skulle förstå vikten av människors liv (kanske särskilt våra egna och våra närmastes). Att konsekvenserna av att döda eller skada syns direkt, till skillnad mot i dagens samhälle där den rovdrift på människor, djur och miljö som sker placeras innanför slutna väggar eller i avlägsna länder.

Visst finns det risker för att sluta sig samman bakom en stark ledare som erbjuder trygghet till priset av frihet (Guvernören i The Walking Dead är ett praktexempel) men det är inte nödvändigtvis vad som skulle hända. Att det är lätt att tro det beror nog dels på hur många gånger det upprepats i postapokalyptiska skildringar, dels på att det system vi lever i idag har många av de dragen (och inte minst med Trump ser vi det på stor skala). Vi börjar tro att de ”rötägg” som förgiftar hela korgen är naturgivna och inte avhängig en kultur där de tillåts vara rötägg istället för att plockas bort av det stora flertalet. Men det är viktigt att komma ihåg att det är politik det handlar om, och politiska processer som vi kan vara delaktiga i att förändra. Det är inget naturgivet i människan. Makt tas inte, makt ges.

Vid katastrofer tenderar människor att följa de rollmanus de hade sedan innan, de kommer säkert brytas, bytas ut och sociala band kommer att förändras. Men vad vi kan se är att vi gör vardag av alla möjliga situationer, och vi vill gör tillvaron bra för oss. Och så länge vi är villiga att kämpa för en bättre värld, både innan och efter katastrofen finns det hopp. Som sagt vet vi inget om hur det blir, vi vet knappt hur det är nu, men genom att aktivt arbeta med att förändra dagens samhälle till det bättre ökar vi våra chanser att göra samma sak efter apokalypsen.

 

 

Bokrecension: Bli en överlevare – Hemligheterna och forskningsrönen som kan komma att rädda ditt liv

Som några kanske vet har jag börjat skriva en uppföljare på Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen och i och med det läsa en massa böcker. Några av dem tänkte jag recensera här.

bli-en-overlevare-hemligheterna-och-forskningsronen-som-kan-komma-att-radda-ditt-livBli en överlevare! kom 2009 och är en i raden amerikanska böcker som handlar om katastrofpersonlighet, katastrofbeteenden och lite tips på hur vi kan göra för att bättre klara katastrofer. Om du bara är intresserad av överlevnadstipsen kan du hoppa längst ned i inlägget. (I den här boken finns också ett onlinetest survivorprofiler.org och en hemsida thesurvivorsclub.org och men av någon anledning finns inte någon av de hemsidorna uppe längre. Min teori är att det har att göra med att han numera är någon slags hög boss på Disney-ABC men jag har inte hittat något när jag sökt om det på internet. Om någon vet får ni gärna säga till).

Sherwood har gått militärutbildningar, besökt PTSD kliniker och intervjuat en massa forskare, flygplanssäkerhetsarbetare, överlevare och psykologer. Det är ett gediget arbete som ligger bakom boken, och den fyller sitt syfte rätt bra. Även om den är lite väl anekdotisk ibland tycker jag han balanserar det bra.

Sherwood intervjuar bland annat John Leach som skrivit avhandlingen ”Survival Psychology” som är ett portalverk inom överlevnadspsykologin. Leach pratar om att vi tenderar att följa den roll vi har i en situation. Till exempel vid en stor brand vid King’s Cross tunnelbanestation i London. Många pendlare gick ned i tunnelbanan trots att det kom rök därifrån. De gjorde helt enkelt som de brukade, de följde sina rutiner. Många andra var som paralyserade, de gjorde helt enkelt ingenting. Leach konstaterar krasst ”Förnekelse och inaktivitet förbereder människor utmärkt för rollerna som offer och lik”.

I boken tas många exempel på hur vi ska agera i situationer som är kritiska. Till exempel när du hamnar under vatten och är fastspänd inuti en helikopter (Håll fast vid ett riktmärke – Vänta tills all plötslig och våldsam rörelse har avstannat – Agera) och fallskärmshoppare där något går snett (Försök att slappna av – kom ihåg var du befinner dig – Ge aldrig upp).

Tro/vilja är något viktigt i överlevnadssituationer. Det handlar om att ha något att leva för och tanken på att en är en del i något större. Att det finns en plan för dig (som oftast inte är att dö i en olycka). Här är det ju rätt svårt att intervjua människor som faktiskt tror och ber men ändå dör. Det är helt enkelt svårt att mäta vad det är som gör att människor klarar sig bättre eftersom en urvalsgrupp av förklarliga skäl är omöjliga att intervjua.

Sherwood listar fem olika typer av överlevarpersonligheter. De är inte bättre eller sämre än någon annan och klarar kanske av olika typer av överlevnadssituationer olika bra.

Krigaren är en som vägrar ge upp och kastar sig in i en kris rakt framifrån. De har en passionerad inställning till livet och reser sig när de blivit slagna och försöker igen. De kan vara envisa och orubbliga, tävlingsinriktade och aggressiva, modiga och djärva. Många idrottsstjärnor skulle nog placera in sig här.

Den troende litar på att Gud skyddar dig. Tron är det som håller dig över ytan i svåra stunder och som ger dig tröst och stöd. Gud har en plan för dig och du litar på att den är sann. Din tro ger dig hopp och optimism vilket är viktiga egenskaper i överlevnadssituationer.

Länkbyggaren hanterar kriser i styrkan i relationer. Kärleken till andra får dig att tackla de största hindren och ger dig också stöd i svåra stunder. Empati och solidaritet är nyckelord för länkbyggaren. De är bra lagspelare och kommer lätt överens med andra.

Tänkaren använder sitt intellekt för att klara problem. Den teoretiska och praktiska intelligens du har gör att du har full tro på att du klarar av att hantera problem som uppstår. Du är fokuserad och koncentrerar dig på vad som behöver göras. Du kan improvisera och lösa problem genom påhittighet.

Realisten vet att allt inte går enligt planerna. Du är medveten om att du kan hamna i dåliga situationer och följer med i ett flow i vad som händer. När du ställs inför ett problem är du pragmatisk och kommer på att bra sätt att agera på. Många förlorar greppet vid en kris, men du brukar hålla huvudet kallt och agera när det blir dags. Du överlever genom att rida ut stormen och göra det du behöver för att överleva.

Jag blir inte riktigt klok på vilken av de här typerna jag är. Förmodligen någon sorts kombination, men det är trubbigt och svårt att göra något med den eventuella kunskapen. Det finns ingen metod för att screena vem som blir en överlevare i förväg. De flesta sådana försök är i grunden ovetenskapliga. Säkert också i fallet med Överlevnadsprofilen som Sherwood gjort (tyvärr har jag som sagt inte kunnat göra den själv) även om han menar att den har vetenskapligt stöd och är framtagen i samarbete med psykologer och experter inom överlevnadsfältet.

Slutligen presenterar Sherwood några förhållningssätt som kommer att göra att du bättre klarar situationer som kommer att uppstå i ditt liv som du inte hade förberett dig på. För det är något som kommer att drabba oss alla (särskilt om när zombierna kommer). Det här är lite kärnan i boken skulle jag säga, även om punkterna sammanfattningen är otydliga.

  1. En tugga i taget. Det finns något slags talesätt som lyder: Hur äter man en elefant? En tugga i taget. Alltså gör saker i tur och ordning. Sätt upp små mål och beta av dem. Det fokuset kommer att kunna göra att problem som för många ses som oöverstigliga blir hanterbara.
  2. Isolering är en illusion. Vi hänger alla i en skör tråd ibland och när vi är som mest sårbara eller sårade behöver vi andra för stöd och hjälp. Vi klarar oss inte ensamma.
  3. Ett syfte större än en själv. Generositet och osjälviskhet är vanliga egenskaper som gör att överlevare ofta vill dela med sig av sina erfarenheter. Genom att ha ett större syfte och en känsla av sammanhang får vi mer att kämpa för och större chanser att överleva när något oväntat händer.
  4. Tillsammans är vi starka. Vid kriser skapas nya starka band mellan människor. Ur ett evolutionärt perspektiv är det rimligt, eftersom inbördes hjälp är något som gör oss mer resilienta.
  5. Öda inte bort ett andetag. Genom att leva nu, eller carpa som ungdomen skulle säga, gör vi oss själva en tjänst. Vi vet inte när det otänkbara inträffar, men om vi lever livet nu kommer vi ha levt även om vi inte klarar oss. Så våra förberedelser inför något otänkbart ska inte ha karaktären av att vara uppoffringar. De ska vara en positiv del av livet, något som gör det värt att leva. Och livet levs bäst tillsammans med andra.

PS: Ursäkta om jag ibland låter som en livscoach. Det är inte min mening och jag skäms för varje sånt ord jag skriver.

 

Om Guvernören, Negan och ondskan i oss

En av de vanligaste frågorna jag får är om det är realistiskt att människor blir onda och har ihjäl varandra, som de har i exempelvis The Walking Dead, efter katastrofen. Eftersom jag brukar prata om hur katastrofer oftare tar fram det bästa i människor blir mitt svar något svävande om att det är underhållning och att bra berättelser behöver bad guys. Jag är medveten om att den förklaringen inte är så bra egentligen.

GuvenörenOfta när vi nås av rapporter som övergreppen i Abu Ghurayb-fängelset, eller för all del övergrepp av polismakt eller militär, så blir förklaringsmodellen att det handlar om ruttna äpplen. Att det är individer med bristande moralisk karaktär, sadister eller praktarslen som råkat hamna i den ena eller andra maktpositionen. Visst kan det finnas en poäng där, men jag tror att vi missar den stora bilden genom att bara se det på det sättet.

Stanford Prison Experiment var ett experiment som genomfördes 1971 på universitetet i Stanford. Syftet var från början att se hur konflikter kunde uppstå mellan vakter och fångar men blev känt för något helt annat. Det var 24 frivilliga studenter, framförallt vita medelklassmän, som fick uppgiften att spela vakter eller fångar (av 75 sökande för att det skulle vara stabila människor utan psykiska problem eller kriminellt förflutet). Vakterna fick inte fysiskt skada fångarna, men hade utöver det möjlighet att se till ordningen upprätthölls. Vakterna hade typiska vaktkläder och skulle alltid ha solglasögon, medan fångarna fick ha kläder som skulle minska deras individualitet och dessutom ha nummer på sig som de skulle tilltalas som. Experimentet skulle hålla på i två veckor men redan efter sex dagar tvingades de avbryta eftersom vakterna varit för sadistiska. De kunde stänga in en fånge i en mörk garderob och slå på dörren för att störa sömnen eller tvinga dem att ta av sig nakna och förnedra dem på det sättet. Kopplingen Abu Ghurayb-fängelset är tydlig. Även om Stanford Prison Experiment har möts av ganska mycket kritik så finns det flera andra liknande psykologiska experiment som visar på liknande resultat som exempelvis Milgrams smärtexperiment eller Vågen som de flesta sett på film i skolan. Så mycket tyder på att det ligger något viktigt i de här grupprocesserna.

NeganSå risken är att du hamnar i ett gäng som Negans eller Guvernörens när zombierna kommit. Och då är det sannolikt att oavsett hur trevlig du varit innan kommer du att bli som dem. Så välja dina vänner väl, tänk och var med att forma gruppen för du kommer att bete dig som dem. Det är  inte så att det är ruttna ägg som söker sig till samma grupp, det är en rutten kultur som skapar ruttna ägg. Och det här gäller som vi sett exempel på även innan zombieapokalypsen.

Svaret på frågan vem blir du efter apokalypsen, kanske snarare handlar om vilka du kommer att umgås med, eller vilken grupp du vill vara med att skapa. Den solidaritet som uppstår vid katastrofer kan bli kortvarig om den inte blir inkluderande. Och svaret på frågan om The Walking Dead-scenariot egentligen är trovärdigt är väl – kanske. Att grupper kan utvecklas åt alla möjliga håll och att det alltid är viktigt att hålla koll på auktoritära tendenser. Risken är att du överlever men sedan inte klarar av att leva med dig själv.

Skildringar av apokalypsen

Apokalypsen är inne just nu. Från zombieserier som The Walking Dead och spinn-offen Fear the Walking Dead till filmer som Mad Max 4 Fury Road och spel som Fallout som nyss kommit ut. Det är som om vi inte kan få nog av att världen som vi känner den idag kommer kollapsa. Det finns flera sätt att förklara den ökade populariteten. En förklaringsmodell handlar att våra liv idag känns så komplexa och samtidigt meningslösa att bara en kollaps kan frigöra oss. Att våra sanna jag inte kan komma fram när vi kontrolleras av tråkiga jobb och den enda känslan av tillfredsställelse kommer genom konsumtion av saker vi egentligen inte behöver. Efter apokalypsen kan den vi tänker oss att vi är innerst inne träda fram. Det handlar helt enkelt längtan efter ett enklare och mer naturligt liv.

metro-last-lightEn annan aspekt av apokalypsens popularitet finns i att vi ser så mycket direkta bilder av naturkatastrofer och hör om hur problem i media. Det är mest klimathot, bostadskrascher, krig och elände som det rapporteras om. Det är svårt att handskas med tanken på att vår framtid är mörk, men ett sätt att hantera det är genom kultur. Där blir postapokalyptiska TV spel och filmer ett sätt att kanalisera den rädsla som finns, som ett sätt att bearbeta det vi inte vill ta in.

Vid rapportering av kriser och katastrofer ser vi oftast bilder av bränder, plundring, mord och våldtäkter. Helt enkelt den lägsta formen av mänskligt beteende. Detta återspeglas ofta i filmer. Det för tankarna till 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes som menade att det naturliga tillståndet för människan är ett ”allas krig mot alla” och att endast genom en stark stat kunde kampen mellan människor tyglas. Det är en mörk människosyn som har väldigt lite stöd i forskning kring mänskligt beteende. Om alla andra är potentiella fiender behöver jag vara rädd för andra, och för det som är främmande.

Tittar vi istället på forskning på beteenden vid kriser och katastrofer träder en annan bild fram. Människor söker sig till varandra. Vi behöver bekräftelse på att något hemskt inträffat och har vi ingen tidigare erfarenhet av den typen av händelser behöver vi hitta sätt att hantera dem på. Människan är i första hand en social varelse, vi klarar oss ytterst dåligt ensamma särskilt när vi konfronteras med en ny och skrämmande situation. Det skapas väldigt starka band mellan människor i katastrofsituationer.

Panik är ett beteende som vi ofta ser på film. Människor beter sig irrationellt och springer runt och ställer till oreda utan synbart mål. Masspanik är i verkligheten väldigt ovanligt. Det vanliga är att vi tillsammans med andra försöker hitta lösningar på problem som vi själva och andra upplever. Det finns flera teorier om varför och när panik uppstår. En av de vanligare skapades av Enrico Quarantelli 1954. Enligt den finns det tre grundförutsättningar för att panik ska uppstå:

– Människor ska känna att de kanske är instängda. Det är skillnad om det absolut inte finns en väg ut som till exempel att vara fast på botten av havet i en sjunken ubåt. Det behöver finnas en tänkbar möjlighet till flykt.

– En känslan av hjälplöshet i samspelet med andra människor. Människor runtomkring ses också som hjälplösa och den egna utsattheten speglas och förstärks genom de andra.

– En känsla av isolering och ensamhet. Att ingen runt omkring kommer att hjälpa till. Att det inte finns stöd utifrån.

Det finns mängder av exempel från katastrofer såväl i Sverige som i resten av världen som styrker detta. Vid branden i Västmanland förra sommaren strömmade det till frivilliga i en takt som det inte fanns beredskap för. Mängder av förnödenheter skänktes. Det var framförallt vanliga människor som slöt upp snabbt medan myndigheter och det officiella Sverige tog längre tid på sig. Samma sak hände när det rapporterna om det fruktansvärda som drabbade flyktingar från Syrien kom. Människor kände att de behövde göra något, det naturliga var känslan av att vilja hjälpa andra. Andra exempel är den ekonomiska kollapsen i Argentina 2001. Först var det stora protester och demonstrationer på gatorna, sedan började människor organisera sig på ett nytt sätt. Medelklassen och arbetarklassen möttes och försökte tillsammans hitta lösningar på de problem som uppstod.

Att det också finns en mörk sida och att människor också är kapabla till ohyggliga grymheter är svårt att förneka om vi ser på vad som hände i kriget i forna Jugoslavien eller folkmordet i Rwanda. Men det är inte det vanliga beteendet vid katastrofer, det kommer ofta ur politiska motiv och i kombination av rädsla. Inbördeskrig handlar mycket om att måla ut ”den andra gruppen” i ett land som problemet. Vid naturkatastrofer eller liknande händelser så blir ryggradsreflexen för de flesta att ställa sig fråga: Hur kan jag hjälpa till?

I de flesta apokalyptiska berättelser som finns i religioner och kulturer finns det hopp. Att det efter katastrofen kommer något annat. Något bättre. Kanske har de kommit till ur erfarenheten att när situationen är om värst, beter sig människan som bäst.

 

Texten är skriven inför lanseringen av det kritikerrosade Fallout 4 och gjordes på uppdrag av Mi5 Communications

MSB pod: Om krisen kommer

MSB fortsätter sin kamp för att nå ut med information om privatpersoners krisberedskap genom Din säkerhet. 

Nu har de startat en podcast som heter Om krisen kommer och kommer att vara i fyra avsnitt. I skrivande stund har två kommit ut: En som heter Din hemberedskap och en som heter Att agera i kris. Jag tycker att båda är bra. Din hemberedskap känns som ganska standard inom beredskap. Den tar upp att det är bra att ha lite extra mat och vatten hemma, vikten av att kunna få information om vad som händer och att det är viktigt att ha tänkt lite på det här i förväg. Särskilt intressant tyckte jag Sandra Beijers berättelse om hur det var när stormen Sandy kom till New York (där hon bodde då). Det har varit ganska mycket forskning kring vad som blev viktigt för folk och just information, som betyder möjlighet att ladda mobiltelefoner, har belysts. Det är något som beredskapen måste vara inriktad på. Tänk själv, hur skulle du få information om din mobil och dator slutade funka i hemmet? Har du tillgång till extrabatteri?

Att agera i kris tar upp flera saker jag brukar skriva om, och även den senaste zomcasten med Jenny Jägerfeld handlade om det, alltså hur människor beter sig och om det går att träna sig i positivt katastrofbeteende. En intressant del tycker jag är hur en del människor som varit med om större kriser fortsätter söka sig till den typen av situationer eftersom de känner sig viktiga då. Eller känner att de har ett syfte med livet. En annan viktig punkt som lyftes upp var att ”folk blir som bäst när det är som värst”. En av mina favoritböcker i katastrofpsykologi A Paradise Built in Hell av Rebecca Solnit handlar just om det.

Poddarna är väldigt välgjorda och jag tyckte de höll P1 kvalitet.  De finns även på iTunes för dem som vill lyssna på det sättet.

Swedish zomcast 14: Om psykologi

authorI den 14:e zomcasten snackar vi med psykologen och författaren Jenny Jägerfeld om hur människor beter sig vid kriser. Vi pratar om coping, KASAM och lite kring huruvida The Walking Dead är realistisk. Beter sig Rick rimligt? Är hans ledarstil vettig? Vad skiljer den inledande fasen av zombieapokalypsen från de påfrestningarna som kommer sen?

Vi avslutar med att ge tre tips på hur du kan förbereda dig inför att zombierna kommer.

Lyssna  här

Dokumentärfilmtips: Överlev katastrofer!

Jag hittade en bra dokumentär från BBC2 Horizon som heter How to Survive a Disaster. Den tar upp en hel del intressanta aspekter av katastrofer, som hur människor blir handlingsförlamade, hur minnen förändras eller skapas vid katastrofsituationer och hur människor påverkas av grupptryck när något oväntat inträffar.

Så här kommer det alltså se ut...

Så här kommer det alltså se ut…

En ganska stor del i början handlar om bränder och det är viktigt ur ett zombieöverlevnadsperspektiv eftersom det alltid börjar brinna när zombierna kommer. Många tänker att de har mer tid än de egentligen har vid bränder och det har till och med fått ett namn: Friendly Fire Syndrome. Människor gör andra saker än försöker ta sig ut. Oftast handlar det om att söka sig till andra och tillsammans försöka lista ut vad som är bäst att göra. När det otänkbara händer blir det viktigt att få bekräftelse av andra på att det verkligen händer. Det är lite samma sak med grupptryck vid katastrofer. Om ingen annan gör något, varför skulle jag?

Hela tanken med programmet är att visa hur vi kan göra för att öka våra överlevnadschanser vid en katastrof. En av idéerna är att vi ska vara förberedda. Att börja tänka och fatta beslut när katastrofen väl inträffar är försent. Det gäller att göra det innan. Till exempel genom att kolla var brandutgången finns i en byggnad du är i, särskilt om du är i den ofta. Eller att räkna stolsraderna till nödutgången på flyget och känna med handen eftersom det kan vara mörkt och rökfyllt och då måste du lita till din känsel.

En annan faktor som de tar upp för att överleva katastrofer är viljan att leva. De kallar det självförtroende men jag tycker inte riktigt att det är rätt ord att använda. Just den här viljan att överleva är det som gör att barn kan överleva aslänge i vildmarken medan tuffa män som normalt ”klarar allt” inte gör det.

 

Överlevnadsbågen

En bok som jag ständigt återkommer till är Amanda Ripleys The Unthinkable – Who Survives When Disasters Strike – and Why? Det är en populärvetenskaplig reportagebok som handlar om hur människor beter sig i katastrofsituationer. Ripley lägger fram varför människor som klarar sig gör det, det finns nämligen både miljöfaktorer (som övning i stressade lägen på de sakerna en kan råka ut för) och biologiska förklaringar (om din hippocampus är liten klarar du katastrofer sämre och återhämtningen efteråt tar längre tid).

0307352900När det otänkbara händer heter boken på svenska som dessvärre är slut hos förlaget, men jag lyckade ändå komma över ett exemplar. Det Ripley målar upp är en Survival Arc eller överlevnadsbåge på svenska. Jag förstår inte riktigt varför det är en båge (om någon läsare har en bättre översättning får ni gärna maila), för det handlar om tre faser som människan går igenom i katastrofsituationer – Förnekelse, övervägande och beslut. Inte helt otippat handlar det om att så fort som möjligt komma till beslutsfasen och agera efter det.

I Förnekelsefasen vill huvudet hålla borta tankarna på att något hänt. Det är vanligt att vi fördröjer handling genom att samla på oss saker, städa i ordning eller helt enkelt paralyseras (en sidostory kring paralysering är att nästan alla djur också kan drabbas av det beteende, såväl krabbor som däggdjur och fjäderfä). Vi vill och kan inte ta in det som händer helt enkelt.

Övervägande handlar om den inre dialogen. Polletten har trillat ned, men vi vet inte hur vi ska handskas med faktumet att allt inte står rätt till. Den här fasen går att träna bort. Det är det vi gör vid brandövningar, när vi kör halkbana och gör militärtjänsten.

I beslutsfasen har vi accepterat att något har hänt och börjat komma fram till vad det är och vad vi kan göra åt det. Utifrån tidigare kunskaper och tankar kan vi hitta rätt agerande.

Här följer två tips för att snabbt komma till beslutsfasen. Det första handlar om andning. Bland annat De gröna baskrarna och FBI använder en vanlig yogaandning för att kunna agera på rätt sätt snabbt. Andas in och räkna till fyra, håll luften i lungorna och räkna till fyra, andas ut och räkna till fyra. Upprepa.

Det andra sättet är att tänka STOP.stopskylt_284957w_53266096

Stanna upp – lugna ned dig och göra inget förhastat
Tänk – vad har hänt? Hur är situationen?
Orientera/Observera – Var är du? Vad finns runt omkring dig?
Planera – vad kan du göra? Vad har du för valmöjligheter?

Två misstag  i stressade situationer är antingen att inte göra något alls, eller att göra utan att tänka. Bägge kan få förödande konsekvenser. Men nog om det. Köp nu Amanda Ripleys bok och lär dig lite om katastrofbeteende så ökar dina chanser att klara dig efter zombiekatastrofen med skitmånga procent.

 

 

 

 

Att människor drabbas av panik är en myt

Jag tror de flesta tänker på panik när de funderar över zombiekatastrofen eller andra typer av katastrofer. För några dagar sedan sändes ett grymt program på Vetenskapsradion forum som tar upp den myten – lyssna här.

Problemet är nästan att vi för sällan reagerar när något händer som helt bryter av vardagens lunk. Oftast krävs det att någon agerar för att andra ska göra det. Beteendet känns igen från många situationer. Det krävs att någon går före. Vi är utpräglade flockvarelser och styrs av de konventioner och vanor vi har. Det går dock att träna upp att bli aktör istället för att vänta med att agera som t ex Amanda Ripley skriver om i sin bok The Unthinkable – Who Survives When Disasters Strike and Why (som jag precis fick tag i på svenska med titeln När det otänkbara händer). De som drabbas av panik är oftast de som i förväg blir stressade av ovana situationer eller har ”hög nivå” av vardaglig ångest.

I boken tar Ripley också upp vilka faktorer som kan trigga panik. Det är känslan av instängdhet, ensamhet och hjälplöshet. Då är risken för panik störst. Ofta handlar det om att platser och byggnader inte är designade för hur människor faktiskt agerar.

Radioprogrammet tar upp en del av de myterna som Ann Enander (som också är intervjuad i programmet) tar upp i Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Jag vet att jag postat den här bilden från boken tidigare men den är värd att ta upp igen. Våra förväntningar från populärkulturen eller nyhetsrapporteringar på människors beteende vid katastrofer och kriser stämmer sällan.

Vad som händer vid kris

Från Ann Enanders bok: Människors förhållningssätt till risker olyckor och kriser

Jag rekommenderar verkligen att de som är intresserade av gruppdynamik och katastrofbeteenden lyssnar på programmet.