Bloggarkiv
Kriserna vi står inför – och kriget
Det finns så mycket jag skulle kunna gissa om vad som händer i Ukraina eller hur utveckling kommer att bli. Men jag låter bli. Jag kan helt enkelt väldigt lite om krig. Har typ inte intresserat mig för det tidigare eftersom jag tänkte att det inte är aktuellt i Sverige just nu. Jag hade förmodligen fel. Inte för att det nödvändigtvis blir krig i Sverige, men risken för det är definitivt värd att ta med i beräkningarna.
När jag föreläser om våra kris- och katastrofbeteenden brukar jag alltid vara noggrann med att påpeka att det gäller just naturkatastrofer eller andra typer av kriser än krig. Jag pratar om hur folk blir mer solidariska, att vi vill hjälpa varandra och att det finns många myter om hur vi beter oss som inte stämmer (läs mer om krisbeteenden här och här). I krig eller under krigshot kan det slå åt flera håll. Rykten kommer att blåsas upp, människor kommer att bli rädda och försöka agera på bästa sätt men med bristfällig information. Oftast med goda intentioner, men inte alltid. Även om samhället blev mer polariserat så hoppas jag att de flesta i alla fall omprövat sina initiala ståndpunkter eller beteenden.
När coronapandemin blev ett faktum för ganska precis två år sedan tillhörde jag inte gruppen som skrek att slutet var nära. Tvärtom var jag mer inne på linjen att det nog inte skulle bli så farligt. Men som vid alla hot som reagerar vi starkt. Vi kräver att saker måste hända snabbt för att vi ska kunna känna någon slags kontroll över situationen. Att vi gör det vi kan. Därför skriks det extra mycket på NATO-medlemskap, att släppa neutraliteten som varit viktig länge, att alla sanktioner som behöver göras måste göras (även om vissa saker kanske mest drabbar den ryska civilbefolkningen). Jag ser många paralleller till situationen för två år sedan. Det är en svår situation och vi som privatpersoner kan göra ganska lite för att påverka den, men vi försöker påverka situationen genom att ha en massa åsikter som på det stora hela är dåligt underbyggda eftersom det saknas så mycket information. Vi vet inte, och det är svinjobbigt att inte veta vad som händer. Men det är så jag tror att framtiden kommer att bli. Det kommer att vara en massa händelser som vi behöver hantera utan att ha makt att påverka de stora skeendena.
IPCC släppte sin andra rapport om läget i världen och det var ingen rolig läsning (här kan du läsa en sammanfattning på några sidor). Tre miljarder människor är redan nu i akut fara, och vi är på väg mot tre graders uppvärmning. Rapporten har hamnat i medieskugga (av förståeliga skäl) men kommer att påverka oss och våra barn långt efter kriget i Ukraina. Vad vi kan vara säkra på är att världen kommer att bli mer oviss. De senaste 20 åren (attackerna på WTC, sommaren 2004 där 70 000 dog av värme, ekonomiska krisen 2008, arabiska våren och flyktingkrisen, vulkanen vid Eyjafjallajökull, IS framfart i Mellanöstern och terrorattentat i Europa, Breiviks terrorattentat i Norge, Ebola i Västafrika, orkanen Sandy, skogsbränderna i Sverige 2014 och 2018 samt i Australien, Ryssland och Kalifornien 2020 och 2021 och så vidare) har bara varit en försmak till det som komma skall. Kriser, katastrofer och ovisshet. En framtid att frukta.
Preppergrupperna på facebook svämmas just nu över av rädda människor som helt plötsligt insett att de borde läs och agerat på MSB:s broschyr Om krisen eller kriget kommer. Inga konstigheter egentligen. Samma sak var det för två år sedan. Men istället för toapapper är det jodtabletter som hamstras (helt i onödan enligt strålskyddsmyndigheten). Preppingen som skiljer krig från annan kris är inte särskilt stora. Tänk vad du behöver ha hemma för att klara en kortare tid med strömbortfall och kraschade IT-system. MSB:s broschyr är en bra ingång. Men tänk också på vad du kan göra tillsammans med andra för att förbättra situationen. Hur du är organiserad och vilka kunskaper och förmågor du har som kan bidra till ditt lokalområde. För i kris såväl som i krig är du aldrig ensam. Det finns människor runtomkring dig, grannar, familj, släkt och vänner som du kan bli beroende av och som du kan hjälpa. Var källkritisk, kolla information du får till dig en gång extra innan du sprider den vidare. Skapa inte rädsla, försök göra det du kan. Just nu är det väl att delta i manifestationer till stöd för människorna i Ukraina och om du har möjlighet skänk pengar eller andra saker som efterfrågas i någon av de insamlingar som görs. Det är det du kan kontrollera och göra.
Det jag hoppas på är att vi kan i större utsträckning acceptera att vi saknar kontroll och inte rusa iväg och agera utan ordentlig information. Jag säger inte att vi inte ska agera långsiktigt, tvärtom måste vi göra det, men vi måste kunna hålla flera bollar i luften. Förändra och ta kontroll över det vi kan, och inte drabbas av panik inför det vi står inför. Det är då vi faktiskt kan förändra.
Vill du veta mer om vad som skulle hända vid ett krig i Sverige rekommenderar jag dagens avsnitt av Beredsam (med Claes Tovetjärn och Linnea Gullholmer) som handlar just om lagar i krig och hur Sveriges civilbefolkning skulle kunna påverkas av ett krig. Den finns där poddar finns.
Grannar och sociala nätverk vid kriser
De senaste dagarna har det kommit två nya forskningsrapporter om hur vi hanterar kriser på bra sätt. Först ut var en avhandling från Umeå Universitet som visade att grannar är viktiga vid kriser (som SR rapporterade om). Det är något som jag ständigt återkommer till när jag pratar om kriser och hur vi kan förbereda oss. Vi pratade en del om grannsamverkan på den senaste Preppa tillsammans-träffen vi hade (som var digital). De flesta hade fått bättre kontakt med grannarna under pandemin trots att det är en tid när vi inte ska träffas. Jag tror det handlar om att vi känner att vi är mer sårbara i krisen, vi vet alla att vi kan bli sjuka och bli beroende av stöd från andra. När allt rullar på som det ska är det lättare att glömma det eftersom det finns normer om att vi ska klara ss själva och inte be om hjälp i så stor utsträckning. Men i kriser så blir det tydligare att vi inte är isolerade öar utan att vi hör ihop. Och när vi, som nämns i radioreportaget, inte bor nära släkt och vänner blir grannarna än viktigare.
Och idag (20/1) rapporterade SVT om en studie från Uppsala Universitet där vikten av vänner och familj poängterades. Men även att vara ute i naturen och upprätthålla hobbies och fritidsaktiviteter. Även folkhälsomyndighetens pressträffar var viktiga och att få diskutera munskydd, den svenska strategin i jämförelse med andra länders strategier. Jag tycker inte alls att det är särskilt överraskande. Sociala nätverk är viktiga vid alla typer av kriser, från dödsfall och skilsmässor till större naturkatastrofer. Det är inte konstigt, att pressträffarna och att diskutera med andra, tror jag, är viktigt för att försöka skapa någon typ av ordning i kaoset. Att vi är informerade av vad som händer är viktigt för att känna kontroll, att vi inte famlar i mörkret. När vi samtalar med andra och delar information, vrider och vänder på argument så vi också känner att vi har möjlighet att påverka eller hjälpa till. Det är sånt vi människor mår bra av.
Det är synd att inte den här typen av kunskap får större fäste bland preppers. Tänk om det istället för frågor om knivar, uppvärmning och konservburkar skulle diskuteras bästa sätten att organisera sig lokalt och lära känna grannarna, eller stärka sammanhållningen i den lokala hyresgästföreningen, bostadsrättsföreningen eller samfälligheten. Och på sikt också rusta upp beredskapen där. Vilken tillgång det skulle kunna bli.
Så passa på att lära känna dina grannar. Delta på nästa städdag och börja prata. Skriv i den lokala facebookgruppen och föreslå någon typ av aktivitet. Kanske börja planera att odla tillsammans med andra? Det finns mängder med saker du kan göra som också gör livet enklare när det inte är kris.
Oljans baksmälla
Det är en vanlig dag. Du går till jobbet. Kommer hem. Lagar mat. Lägger ungarna. Helt plötsligt ringer det på dörren. Det är en frän kille som står med en bricka med shots. Ni går ut på gården (eftersom vi såklart inte ska hålla avstånd till varandra ”i dessa tider” (på google statistics grafer går det att se hur mycket just de orden används just nu – det är en stor ökning). Du häver i dig två shots ganska snabbt. Väntar lite. Tar några till. Och sen är det svårt att sluta. När du börjar närma dig tvåsiffrigt antal känner du fortfarande att livet är rätt bra ändå. Det är nog så här det ska vara. Någonstans i dig fattar du att det kanske är en dålig idé, men den här killen fortsätter bjuda och vem är du att säga nej? Och här står vi efter femton shots. Du börjar må ganska illa, men shotsen är goda och du funderar på om du ska ta en till.
Det här skulle kunna vara en bild av mänsklighetens historia. Allt har rullat på ungefär som vanligt i 200 000 år tills vi för drygt 10 000 år sedan blev bofasta och saker började förändras. Vår biologi har inte förändrats nämnvärt men samhället runtomkring oss och vår kunskap om människan är helt annorlunda. För några hundra år sedan började vi utvinna fossila bränslen, men det var egentligen på 1900-talet som det började ske i stor skala. Något som NJ Hagens beskriver som ”ett gäng måttligt intelligenta, väldigt social apor bröt sig in i en kakburk av fossil energi och haft en fest i 150 år”. Den här festen ledde fram till alla teknologiska framsteg vi har idag och det liv som är möjligt på grund av billig energi från solen som lagrats under miljoner år. Biologin har alltså inte alls hängt med i den snabba förändringen vi ser. Socialbiologins fader E. O. Wilson uttryckte kärnan i problemen vi står inför såhär: Mänsklighetens verkliga problem är att vi har paleolitiska känslor, medeltida institutioner och en gudalik teknologi. Vi har skapat en verklighet som vi själva inte klarar av att hantera på individnivå eller på systemnivå.
Precis som i början av ett rus är det lätt att tycka att allt är bra. Till och med att det är såhär det borde vara alltid. Och ju längre in i fyllan vi kommer desto mindre tänker vi på gårdagen och morgondagen. Vi har ju kul för bövulen! Vi har tillgängliggjort kultur, sjukvård, mat till nästan 10 miljarder människor och i princip utrotat en massa sjukdomar som tidigare var dödliga. Inte illa för en ”måttligt intelligent väldigt social apa”.
Vad oljan gjorde var att frigöra enorma mängder energi. Och har byggt hela vår samhällsekonomi på att det måste fortsätta vara så. Att hjulen måste snurra snabbare. Att vi har tillväxt. Vi måste alltså dricka mer och mer. Om ekonomin (och med dem utsläppen, det finns tydlig korrelation mellan ekonomisk tillväxt och ökade utsläpp) ökar med 3% om året vilket är önskvärt för ekonomin så har vi om runt 30 år gjort av med lika mycket råvaror och energi som vi gjort de senaste 10 000 åren. Är det scenariot önskvärt? Är det ens möjligt?
Jag lutar åt att svaret är nej på bägge frågorna. Det innebär att vi måste ha ett helt annat ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt i den form vi ser idag. Att försöka få hjulen att snurra långsammare för att på sikt stanna. Något som gör att de framsteg inom psykologin som givit oss clic bait-annonser, avancerade reklamkampanjer som vi inte fattar att vi utsätts för, strategisk musik och varor på ”rätt” plats i butikerna inte kan få påverka vår konsumtion. För vi är inte rationella, vi styrs inte av kalkylerade övervägningar i varje situation. Vi har andra drivkrafter. Till exempel driften att tillhöra en grupp och mäta oss med andra. Att känna att vi är en viktig del av gruppen leder i den kapitalistiska ekonomin käpprätt åt helvete. Våra inneboende behov av gemenskap exploateras och behandlas som varor i en ekonomi som hela tiden gör oss missnöjda för att vi inte har tillräckligt.
De flesta människor godkänner idag att vi ska ha ett oberoende rättsväsende. Att hämndkänslor hos den utsatta för ett brott inte ska styra påföljden. Så på vissa områden är vi för att begränsa känslor för att vi vet att de leder till orättvisa och ofta orimliga konsekvenser. Det borde också gå att tänka tanken att den formen inskränkning av känslor också kan läggas på konsumtion eftersom vi vet att det mänskliga psyket inte är skapt för den typen av överflöd vi lever i idag. Statusjakt och att ständigt vilja ha mer blir inte hållbart och leder till ett enormt lidande både hos de som inte har något och hos de som nästan har allt. För de som drabbas av den rovjakt på resurser som vår konsumtion syns inte. Men det hänger ihop med oss. Det handlar både våra barn och barnbarn och de som producerar våra varor under omänskliga förhållanden.
Ska du ta ett par shots till? Vår biologi säger ja ja ja. Men det som skiljer människan från de flesta andra djur är att vi trots allt har förmågan att säga nej. Frågan är hur du vill att morgondagen ska se ut.
Texten är ursprungligen publicerad i Arbetet och är lite löst material från researchen till min kommande bok som inte riktigt passade in någonstans.
Boktipset: Från storm till terror: individuella och kollektiva reaktioner vid samhällskriser
Ann Enanders nya bok ”Från storm till terror: individuella och kollektiva reaktioner vid samhällskriser” är en kortfattad forskningsgenomgång av hur människor beter sig vid kriser och katastrofer. Det är som en uppdaterad och kompakt version av hennes tidigare ”Människors förhållningssätt till risker olyckor och kriser”. På det stora hela är det en väldigt läsvärd bok för alla som tänker att det finns andra människor när en kris eller katastrof inträffar. Men den riktar sig nog framförallt till beredskapssamordnare och människor som i sitt jobb håller på med de här frågorna. I de fallen skulle jag säga att det är en måstebok även för att använda i övning.
Boken är uppdelad i nio kapitel som tar upp vad en kris är och kan vara. Hur vi reagerar vid krissituationer och olika typer av kriser som kan ha olika betydelser som naturkatastrofer, pandemier, toxiska hot, terror och krig. Bokens avslutande kapitel handlar om tankar inför kommande kriser. Den presenterar ingen egen tes utan beskriver mest vad forskningen tyder på och lyfter en del olika perspektiv på kriser och beteenden.
Enander lyfter upp en del exempel på händelser som terrorattackerna på Utöya, World Trade Center och Drottninggatan. Hon ifrågasätter om terrorattacker av de slag vi sett de senaste åren lyckas – alltså om de lyckas skapa skräck i befolkningen, eller om det leder till större sammanhållning. Terrorattacker verkar inte hellre ge större psykologiska men än andra kriser.
Jag kan också tipsa om mina tre längre inlägg om människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser.
1. före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och sånt.
2 under katastrofen – hur vi beter oss vid larm och vid den faktiska situationen.
3. efter katastrofen – Återhämtningsfasen är den tredje fasen och sker parallellt på samhällsnivå, i lokalsamhället och på individnivå.
De beskriver ganska bra de olika beteendena vi ser och som också återges i ”Från storm till terror”.
Beteenden i Coronakrisens fotspår
Hur stämmer det vi vet om kris och katastrofbeteenden in på den rådande pandemin? Idag släpps ett nytt avsnitt av Beredsam där jag och Niklas Kämpargård diskuterar pandemibeteenden med Misse Wester. På det stora hela verkar det som om beteendena vi ser är det vi redan visste om hur människor beter sig vid kriser och katastrofer. De absolut flesta gör det som är rimligt. Stannar hemma, tvättar händerna, undviker att besöka riskgrupper och försöker hjälpa varandra. Resandet under påsken har gått ned 90% i jämfört med 2019. I alla lokala facebookgruper finns exempel på människor som erbjuder sig att handla till andra, de som kan hjälper till att samla eller bygga material till sjukvården. Restauranger och fik bjuder den här krisens hjältar (vård- och omsorgsyrken) på lunch och bullar.
Det vi ser är en helt naturlig reaktion för människan. Vi håller ihop i det vi anser vara vår grupp och bryr oss om att de mår bra. Evolutionen har under årtusenden format det beteendet eftersom samarbete ger oss bättre chanser att överleva. I kriser ställs det på sin spets. Vi vet att alla kan bli drabbade, vi ser att andra lider vi vill göra något eftersom vi har förmågan att se oss själva i andra.
”MEN VADÅ” tänker vän av ordning kanske. Vi ser också beteenden som skadar andra. Sjukhus har bestulits på handsprit, pensionärer går till saluhallen och Stockholmare åker till lantstället. Ja, det finns kriminella, det finns idioter och det finns dom som försöker tjäna pengar på andras misär. Det gör det alltid, inget som skiljer ut sig från när det inte är kris (ok, här skulle jag vilja påstå att vi faktiskt lever i en kris redan innan Covid-19 men att klimatkrisen inte får samma genomslag). Det är dock väldigt få som påstår att det är det som nästan alla människor är såna. Men vi älskar att läsa och dela artiklar om dom som beter sig illa. Det triggar något i oss och förstärker vår bild av att vi är de goda och några andra är idioterna. Och eftersom vi påverkas av de nyheterna vi får upp får vi en felaktig bild av hur folk faktiskt beter sig. Men det ser vi i alla kriser. Plundringar, misshandel, våldtäkt letar sig fram i nyhetsrubrikerna, att stanna hemma och hjälpa varandra gör det inte. Precis som i vanliga fall.
På det stora hela går det att argumentera för att det är samma beteenden som vanligt vi ser i kriser, men bara förstärkta. Vill ni få lite mer info om smartare uttryckt ttycker jag att ni ska lyssna på Misse Wester i podden (finns där poddar finns). Och gilla gärna sidan på facebook.
Och vill du engagera dig på något sätt så finns en bra lista med svenska och internationella initiativ här.
Ledarskap och gruppdynamik efter zombieapokalypsen
Idag släpptes ett nytt avsnitt av Beredsam som handlar om gruppdynamik och ledarskap i postapokalypsen, men även till viss del i ”normala” kriser. I det här inlägget tänkte jag gå in lite djupare och skriva bland annat om Markus Hällgrens (och David A Buchanans) ”Surviving a zombie apocalypse: Leadership configurations in extreme contexts” (läs den här). För tre år sen skrev jag en text om postapokalyptiska beteenden, det här kanske kan ses som en utveckling av den.
Vi vet ju alltså inte så mycket om hur människor kommer att bete sig efter ett storskaligt sammanbrott där inget någonsin kommer att återgå till det normala. Men det finns ju forskning på hur människor beter sig i det korta loppet i kriser och katastrofer och det finns historiska händelser där samhällen gått under som går att studera. Vad vi också kan göra som Hällgren påpekar är att se på populärkulturen och de postapokalyptiska skildringar som finns. Problemet är att de är skapade för att vara spännande och att sälja, men vi kan ändå tänka oss att människor skapar sina bilder av framtiden via populärkulturen och med psykologiska och socialpsykologiska teorier kanske kan hitta sätt att se på det hela.
Frågan om grupp och ledare är centralt för att förstå hur vi kommer att bete oss. Vi människor är utpräglade flockdjur och det mesta vi gör handlar om att passa in i en grupp (som kan vara liten eller samhällelig). När det gäller gruppdynamik är mycket av de gamla teorierna om låt-gå eller auktoritärt ledarskap utdaterade. Hällgren och Buchanan utgår från ledarskap i olika typer av kriser – chefer vid ekonomiska kriser, brandmän och ledarskap inom det militära under krig. Det finns ett mer direkt ledarskap där en ledare fattar besluten själv och ett mer demokratiskt ledarskap som mer handlar om en flytande ledarstruktur där olika människor tar vid som ledare i olika situationer, men än viktigare är att alla kommer till tals och vågar ifrågasätta. Ett bra ledarskap handlar mer om gruppen än om ledaren, att ledarskap är ett lagarbete mer än en individuell ledares kompetens.
Hur blir det då efter apokalypsen? Förmodligen på många sätt, beroende var du befinner dig, om du har tur och lyckas hitta en grupp som fungerar som ska starta något nytt utan auktoritära människor som agerar ledare. Som jag skrev tidigare så söker vi acceptans av gruppen, och om gruppens värderingar präglas av inkludering och öppenhet kommer ni med all sannolikhet kunna arbeta bättre tillsammans och nå gemensamma mål. Om du hamnar i kapten Rhodes (eller för all del Negans) gäng så löper du nog större risk att stryka med eftersom ledarna här inte formas av gruppens bästa utan av ledarens idéer bara.
Klimatpsykologi
Varför händer det inte mer? Om vi förstått vad som kan hända med klimatet och världen, varför agerar vi inte resolut för att med alla till buds stående medel stoppa fortsatta utsläpp? Och ur kan vi agera effektivt mot klimatförändringarna? Som jag skrev i ett tidigare inlägg om klimatprepping så är att hindra ytterliggare uppvärmning av planeten en av de bästa förberedelserna vi kan göra.
Hösten 2019 släpptes en en bok som heter Klimatpsykologi – hur skapar vi en hållbar förändring av Kali Andersson, Frida Hylander och Kata Nylén. Grunden är hoppet om att allt inte är kört. Att det fortfarande finns chans att förhindra den värsta förstörelsen, men att det kräver något av oss. Det kräver handling. Det är svårt men absolut möjligt.
Klimatförändringarna skaver. Att prata om vad vi behöver göra skaver och värker eftersom det är en katastrof som vi själva varit med och skapat. Det är klart att det, rättmätigt, går att skylla på andra men i grund och botten är det ändå det system vi lever i och drar fördelar av som är boven.
Ett genomgående tema i boken är effektglappet alltså att det som känns att som att det gör stor effekt i själva verket inte alltid spelar så stor roll. Med vår intuition kan vi inte säga vad som har stor eller liten klimatpåverkan. Som exempel tar klimatpsykologerna upp en enorm plastö som finns i stilla havet. Nästan 50% av platsen är fiskenät som dumpats, medan vi fokuserar på sugrör eller plastpåsar. Vad politiken borde göra är att skärpa regler eller förbjuda storskaligt trålarfiske, och vi som konsumenter borde inte äta fisk typ.
Det finns saker vi kommer att behöva göra mindre av för att leva hållbart. Det handlar om att äta kött, resa (framförallt med bil och flyg), konsumera nya produkter eller kläder. Men för att det ska gå att sälja in det budskapet måste vi också prata om vad vi behöver göra mer av – umgås med släkt och vänner, vara i naturen, kräva förändringar av politiker, företag och institutioner. Dela på resurser istället för att äga allt själva. Ett budskap som bara handlar om vad vi ska minska på blir svårare. Vi människor gillar inte att bli av med saker vi har. Det kallas förlustaversion vi måste alltså försöka hitta saker vi kan vinna på en större omställning.
Det fokuseras ofta på att vara klimatsmart. Det räcker inte. Vad som behövs är beteenden inriktade på storskalig förändring som påverkar ekonomiska, sociala och juridiska strukturer. Det betyder inte att det är dåligt med beteenden i det lilla – att inte köpa nytt, byta till energisnålare produkter eller äta veganskt. Dessa beteenden kan kännas meningsfulla och minska känslan av skuld för att kunna organisera sig i det större. Men det får inte stanna vid det lilla. Ofta hamnar fokus och energi på de små sakerna istället för strukturen som ger mycket effekt (återigen effektglappet) vilket jag ofta ser till exempel i klimatgrupper på facebook. Hade vi haft mycket tid på oss hade de individuella åtgärderna varit meningsfulla att fokusera på. Men det har vi inte. Vi behöver därför fokusera på det som potentiellt kan påverka mycket. Problemet är att ju större effekt en beteendeförändring har, desto mindre villiga är vi att göra det. Målet kan inte vara att bli perfekta konsumenter utan att hitta de sakerna som gör stor effekt. En av sakerna som verkligen har stor effekt är att vara aktiva samhällsmedborgare.
Klimatpsykologi tar också upp skuld och ångest. Känslor som vi lätt drabbas av när klimatfrågor kommer upp på dagordningen. Men också hur skam och skrämsel fungerar som påverkansmetod. Den stora lärdomen tycker jag handlar om att vi behöver förändra de stora sakerna och att förhållandevis få människor kan sätta stora stenar i rullning. Även om problemen kan kännas övermäktiga när vi sitter ensamma på vår kammare, så är att göra saker tillsammans med andra det som får oss att må bättre och kan ge stor effekt.
Jag har försökt ta upp en del av vad boken tar upp, men den är så innehållsrik att det inte riktigt går. Jag rekommenderar alla som är intresserade av klimatfrågor att läsa den och bjuda in klimatpsykologerna till sina arbetsplatser eller liknande för föredrag. Och såklart att organisera sig för att skapa en mer hållbar värld.
Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 2
En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har nyligen kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här.
Det här andra inlägget om boken handlar om vad vi gör när krisen slår till (del 1 handlar om före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och den sista delen om återhämtning och hur vi lär oss av katastrofer). Det handlar om beteenden och hur vi agerar när vi förstått att något faktiskt hänt. Det är kapitel 6-8 i boken jag har sammanfattat.
Beredskap och varning
En av de mest välstuderade områdena inom kris och katastrof är hur vi agerar vid varningar och larm. Det kan låta enkelt men det är flera faktorer som är måste uppfyllas för att varningen/larmet ska ge önskad effekt. Individen måste uppfatta larmet, kunna tolka det och sedan förstå innebörden. Sen måste vi veta vilka åtgärder vi förväntas ta och för det måste vi uppleva åtgärderna som möjliga att genomföra och relevanta.
Då måste vi se vilka varningskällor som finns. Det kan vara Hesa Fredrik, brandlarm eller uppmaning från t ex radio, men också vänner och bekanta. Budskap bör klargöra hur risken/hotet kan se ut och hur det påverkan människor. Var hotet finns. Tidsaspekten och råd om hur människor bör agera på det.
Den vanligaste reaktionen på varningar eller larm är misstro. Vi försöker hitta normala förklaringar som inte bryter för mycket mot hur det brukar vara. Ett exempel som brukar lyftas fram här är attacken mot World Trade Center 2001 när många i byggnaderna sökte info från andra källor innan de evakuerade.
Hur vi agerar handlar om familjekontext (alltså att leta upp familjen och agera som en enhet), om vi har en plan för vad vi ska göra, hur vi upplever den personliga risken samt om vi faktiskt tror på varningssignalen. Det sista är viktigt eftersom det leder till att vi faktiskt gör något. En viktig faktor här är tilltro till myndigheternas (eller vad källan nu är) information. Även vid upprepade ”falsklarm” (eller situationer som inte varit så allvarliga som förväntats) leder inte till sämre ageranden så länge tilltron till myndigheterna är korrekt.
Människor tror oftast att katastrofer ”inte händer mig” men att de är bättre förberedda än genomsnittet. Att ha en plan för agerande är viktigt för att kunna agera i den skarpa situationen. I vår preppa tillsammans-grupp har vi till exempel bestämt en mötesplats och tid där vi ses och börja agera. Det gör att vi först kan säkra vår egen situation, få mer info för att sedan börja se vad vi kan göra tillsammans.
Vid utrymningar söker vi oftast mer info och samlar familj/släkt/vänner innan vi utrymmer. Det är uppenbart att vi är sociala varelser som ogärna agerar ensamma. Vi tenderar ofta att skjuta upp utrymningen så länge som möjligt och särskilt om vi inte har ett tydligt bekant ställe att åka till. Varningar bör alltså betraktas som en social process. GEnerellt är det större risk att människor inte tar hotet på allvar än att vi överreagerar. Eftersom många risker och hot som det larmas för är diffusa och oklara till en början blir behovet av andra människor särskilt relevant.
Läs mer om hur vi agerar vid larm
Agerande vid olyckor och akuta hot
Vår bild av hur människor reagerar vid kris och katastrof är formade av rapporteringar av enskildas upplevelser eller populärkulturella föreställningar från t ex Hollywoodfilm. Där framställs panik, kaos och förvirring som det vanliga beteendet. Men verkligheten är en annan.
Alla katastrofer är sociala händelser men till exempel en brand i en lägenhet eller ett helt lägenhetshus får helt olika effekter för den drabbade individen. I den akuta fasen ser vi oftast en kollektiv känsla av gemenskap och motståndskraft där människor stödjer och tar risker för varandra.
Hur vi agerar och tolkar situationen beror också på om händelsen är orsakad av människor (misstag/försummelse eller av illvilja/ondska), av naturhändelser. Myndigheternas agerande kan också bli en social del av katastrofen särskilt i de fall den upplevs som oengagerad eller inkompetent. Händelsen står alltså aldrig för sig utan hur det sociala och politiska spelet runtomkring utvecklar sig.
Stress vid akuta situationer
Stress är ett sätt att hantera svåra situationer. Stressreaktioner inbegriper fysiologiska, tankemässiga, motoriska och känslor såsom rädsla, ångest, vrede och skam. Flykt- eller kampreaktioner kan förstärka våra fysiska förmågor men inte för alla. Många kan istället få tunnelseende, få svårt att orientera sig eller fatta beslut. På engelska pratas det ofta om fight/flight/freeze reaktioner som de vanligaste. I bästa fall utgår krisplanering från de faktiska beteendena och inte hur människor borde bete sig (vilket tyvärr förekommer). När det gäller stress så ligger sanningen i betraktarens öga. Två olika människor bedömer ett hot helt olika och får olika reaktioner på samma händelse. Tolkningen och inte den objektiva sanningen är alltså det utgör grunden till reaktionen. Om din hjärna inte bedömer att den kan göra något är förnekelse vanligt, eller att du inte agerar alls.
Vid t ex bränder är det vanligt att vi följer ett rollmanus alltså fortsätter bete oss om vi brukar göra. Därför kan det ibland vara svårare att reagera konstruktivt i en välbekant miljö än i en främmande. Rollmanus kan såklart förändras med träning, men det är vanligt att vi fortsätter göra som vi brukar och helt negligerar hot som inte passar in i ”hur det brukar vara”. När vi är något förvirrade som vi lätt blir i akuta situationer tar vi gärna råd från människor som utstrålar självsäkerhet eller tar ledarskap vilket det även den finns exempel på från 9/11.
Beteenden som sitter i ryggmärgen är det vi oftast gör. I bästa fall har vi övat på situationerna som kan komma och då blir de reaktionerna de vi följer. I värsta fall kan det vara att betala på en restaurang trots att det brinner. Det är svårt att förutsäga vad just du skulle göra vid en kris eftersom det är så bundet av kontext och hur du mår för tillfället. Sårbarhet är ett relativt begrepp och varierar i plats, tid och beroende på grupp du är i.
Panik
Studier på samhällen i svårighet visar att människor är aktiva och försöker förbättra situationen de befinner sig i. Redan på 1950-talet vederlade forskare myterna om panik, utpräglat irrationella eller asociala beteenden vid katastrofer, men de är fortfarande det många förknippar med kriser. Det är också viktigt att påpeka att t ex en snabb ändamålsenlig evakuering av en farlig plats/situation inte är panik utan ett rimligt agerande på en farlig situation. Panik innebär att beteendet hindrar eller försvårar en ändamålsenlig reaktion på en livshotande fara. Situationer där panik uppstår kännetecknas av:
– Att människor tror att de är i omedelbar fara.
– Att de tror att finns chans att undkomma faran men att möjligheterna snabbt minskar.
– Att de upplever sig vara utan hjälp, ensamma eller övergivna och i avsaknad av ledarskap.
Situationer där panik kan uppstå kan vara brandkatastrofer eller fartygsförlisningar. Men även när panik uppstår finns ofta respekt gentemot auktoritetsfigurer eller normala umgängesmönster kvar. Sociala relationer bryts endast gradvis ned av extrema hot, mest stabila är familjeband.
Myterna om panik är seglivade. I ärlighetens namn trodde jag också på dem innan jag började läsa mer. De upprätthålls av nyhetsrapporteringar och ihopblandningar mellan naturkatastrofer och sociala uppror, där plundring och kravaller är vanligare. Människor kan säga att de drabbas av panik när det egentligen mest handlade om rädsla och stress i samband med en jobbig situation. Myterna skapar felaktiga förväntningar och gör att människor i mindre utsträckning t ex evakuerar eftersom de tror att deras hem ska bli plundrade. Även myndigheter kan undvika att berätta saker av rädsla för panik i de fall de inte läst på.
Osäkerhet och diffusa hot
När hotbilder inte är tydliga är det extra svårt för oss att hantera dem. Särskilt om vi misstänker att något ska hända men vi inte vet när. Upplevelsen av hotet ökar när vår känsla av kontroll minskar. Att bli förvarnad ger oss större möjlighet att mentalt hantera nya situationer. Det kan emellertid bli problem när vi inte riktigt vet när situationen slutar, alltså att det inte finns en klar gränsen mellan själva katastrofen, hjälparbete och återhämtning.
Upplevd brist på information är vanligt vid kriser och att inte veta exakt vad som händer är något vi kan förvänta oss. Ett strömavbrott är oftast inte ett stort problem om du vet när det slutar. Om du däremot inte vet det så blir handlingsalternativen fler och svårare att ta hänsyn till. Myndigheterna kan också ge… ehh… mindre bra information som t ex efter Tjernobylolyckan där budskapet ”Ät inte persilja, men om du gör det är det inte farligt” förekom. Negativa budskap tenderar att få större och snabbare genomslag än positiva budskap. Ju mer osäker situationen är, desto viktigare med så tydlig information som möjligt, eller åtminstone information om när mer information kan komma.
Summa summarum av de här kapitlen i boken handlar mycket om att vi måste utgå från att folk kommer att hantera hot olika. En del rationellt, andra kommer att kräva mer stöd. En faktor som är viktig är vår känsla av att ha kontroll över situationer. Om vi känner att det finns något att göra åt hotet så har vi lättare att hantera situationen. Så en viktig sak är att just finna mening i att agera på olika sätt.
Här har jag skrivit lite mer om beteenden i naturkatastrofer.
Förberedelser inför kriser och katastrofer – så kan du komma igång
Jag funderar på mycket på vad det är som gör att en del börjar förbereda sig för svåra situationer och andra inte gör det. Just nu läser jag ”Vad håller ni på med? – En antologi om klimatet” och i den skriver psykologerna Frida Hylander, Kata Nylén och Kali Andersson en text som heter ”Klimatpsykologerna förklarar” om klimatångest och engagemang. Jag tycker det finns många beröringspunkter mellan kris och katastrofförberedelser och klimattankar.
En beröringspunkt är en aktuell fråga som handlar om adaptation eller mitigation – alltså att anpassa sig till den kommande klimatförändringen eller att försöka hindra den. Där preppare (oftast) fokuserar på att anpassa sig till en på olika sätt jävligare värld, försöker klimatrörelsen förhindra den från att inträffa eller mildra dess styrka. Aja, det är ett spännande sidospår som jag hoppas kunna skriva mer om framöver och där min starka åsikt är att bägge bör fokusera mer på det de inte redan fokuserar på idag.
Ett intressant begrepp inom psykologin som tas upp i ”Klimatpsykologerna förklarar” är intentionsglappet. Det innebär i korthet att du tycker att något är viktigt men skjuter upp det eller att det bara inte blir av. I artikeln diskuteras det utifrån varför människor inte gör mer åt klimatförändringarna, om vi nu tror att det är så stort och så viktigt. Varför gör vi inte mer? När jag föreläser för folk brukar jag prata lite om broschyren Om krisen eller kriget kommer. Väldigt ofta säger människor att de har läst den och tagit till sig av budskapet men ytterst sällan gjort några fysiska, psykologiska eller sociala förberedelser utifrån det. Jag tänker att det handlar om samma sak. Om att vi människor i grund och botten inte fattar beslut utifrån vad som egentligen är bäst eller vad vi borde göra, utan oftast utifrån vad andra gör eller hur vi brukar göra. Vi är inte kallt rationella när vi fattar beslut. Det kan vara ett hinder, men det kan också vara en morot.
Så mitt tips kommer här. Hooka med någon som du tror eller vet är intresserad av ämnet. Gör lite utmaningar till varandra, börja enkelt med att skaffa vattendunk och vevradio och fortsätt med svårare men mer effektiva saker som att prata med grannar och organisera dig/lär dig mer på olika sätt.
Jag tycker för övrigt att ni verkligen borde köpa klimatantologin ”Vad håller ni på med” (inte bara för att jag också skriver en text där, men lite därför). Särskilt alla som jobbar som lärare på högstadium eller gymnasium borde använda den i undervisning eftersom den är tankvärd, rolig, bred och innehållsrik.
Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 1
En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har precis nu kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Jag tror att boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här.
Boken utgår från de tre faser en kris är indelad i och jag tänkte göra tre inlägg i recensionen av boken. Före – under – efter. Det här inlägget handlar alltså om den första fasen. Hur vi upplever och hanterar risker, vilka skillnader som finns mellan människor och hur vi kan förändra beteenden hos andra människor (som det femte avsnittet av Beredsam handlar om). Samhällsrisker kan aldrig ses som enbart en teknisk fråga, det handlar om människor och vår psykologi.
Risk och rädslor
Rädslor och oro är något som är ständig förändring. Tidigare, i bondesamhället, har vi mer varit mer rädda för naturen och det övernaturliga, idag är våra rädslor annorlunda. Vår tid präglas mer av det fysiska än det andliga, mer av andra människor än väsen är hot eftersom vi är mindre religiösa och samhället mer avförtrollat. Ett samhälles rädslor kan förändras snabbt.
I en undersökning från 2018 toppade ”terrordåd” listan över vad 18åringar var rädda för. Däremot trodde de att det var störst risk för trafikolyckor. Det visar att människor kan uppleva stor personlig rädsla av en fara, samtidigt som vi bedömer att risken är större för en annan fara. Drygt hälften av de svarande trodde också att mänskligheten skulle dö ut. Risk kan alltså upplevas på flera nivåer, och upplevd risk behöver inte betyda rädsla eller åtgärd. Vi överskattar risken för olyckor eller farligheter som är mer spektakulära och dramatiska samt som syns i media men undervärderar de mer vardagliga som fallolyckor. Här finns en bra artikel om de vanligaste dödsorsakerna, vad folk googlar på och vilka dödliga händelser som media skriver om.
Preppers är rent definitionsmässigt intresserade av de spektakulära händelserna, medan saker som motion, kost eller alkoholbruk inte diskuteras i någon större utsträckning, även om det är det som i allmänhet förkortar människors liv. Risker som upplevs som onaturliga betraktas som värre och de vardagliga riskerna tonas ned. Samma gäller hur vi ser på andras liv. När det gäller identifierbara personer (som gruvarbetare som fastnat i ett ras långt under marken) kommer ofta krav på ”kosta vad det kosta vill” medan mindre akuta händelser, som den smygande klimatkollapsen, inte blir lika akut. Begreppet ”psykofysisk bedövning” handlar just om den bristande känslighet för människoliv när gruppen som hotas är stor.
Media spelar en viktig roll i att snedvrida vad vi är rädda för. De har ett intresse av att sälja och vet att spektakulära händelser säljer mer än vardagliga. Det gör att myndigheter har svårt att sprida information. Att vi dessutom har en sociala media-kultur där det är lätt att sprida rena påhitt på nätet blir det svårt att nå ut med fakta om vad som egentligen är viktigt. Vad vi faktiskt bör oroa oss för. Det finns olika grupper som har intressen av att vissa hot lyfts upp, såväl ekonomiska som olika politiska intressen arbetar med att göra sina frågor till de som ses som de stora hoten. Jag tänker att det går att se ”risker” som ett slagfält av olika intressen som försöker vinna hegemoni – att just deras frågor blir de som lyfts. Myndigheternas information är bara en spelpjäs. Det blir här, som alltid, viktigt för oss som privatpersoner att vara källkritiska.
Vår riskmedvetenhet påverkas också av om det uppfattas vara av naturen eller skapat av människan. Därför är vi kanske mer oroliga för kärnkraftsolyckor än för radonhalter i våra hus. Generellt tror vi att risken för egen del är mindre än risken i allmänhet (det verkar dock skilja en del på män och kvinnor (i den här studien trodde 63% av männen och 47% av kvinnorna att de var bättre rustade för att klara en zombieattack). Det finns risker men också fördelar med orealistisk optimism. Jag brukar istället lyfta realistisk optimism som en bra överlevnadsegenskap eftersom optimism verkar leda till ett bättre liv än pessimism.
Ju fler och mer anonymt som människor dör, desto mindre bryr vi oss alltså. Det kan vara en anledning till att vi inte tar till gatorna för klimathotet och utsläpp trots att det dödar många människor idag. Utsläppen av trafik bara i Sverige kortar runt 3000 människoliv varje år och 3,3 miljoner av luftföroreningar globalt – mer än HIV och Malaria tillsammans. Enander konstaterar att vår psykologi är dåligt rustad för långsamt smygande hot som klimatförändringar.
Att bry sig och gå från ord till handling
Att vara med om svåra händelser kan vara ett sätt att öka medvetenheten, men det kan också leda till en minskad oro eftersom en faktiskt har överlevt en sådan händelser. Effekterna av att ha varit med om en kris avtar dock med tiden. Tron på den egna förmågan, upplevd kunskap och upplevd meningsfullhet samt normer är viktiga faktorer för att genomföra säkerhetsåtgärder. Upplevd krånglighet och att inte tro att åtgärderna är meningsfulla är anledningar att inte vidta åtgärder. I fallet prepping så tänker jag att det därför är viktigare att kommunicera små kriser som strömavbrott än större katastrofer eller samhällskollapser.
Det är svårt att förändra vanor hos människor eller stimulera människor till att ta åtgärder, vilket går att se kring till exempel motion – alla vet att vi borde röra mer på oss men få orkar hålla i vanan. Lagar kan verka normerande (t ex i fråga om lag om säkerhetsbälte eller rökning inomhus då stödet för lagen ökade efter genomförandet). Det finns många modeller och teorier om att förändra beteenden som Teorin om planerat beteende eller stadieteorier som PAPM. Att sätta sig in i dem kan nog vara intressant för dem som jobbar med kommunikation men inte riktigt så relevant för oss andra (läs mer i kapitel 4).
Säkerhetsåtgärder mellan olika grupper (kön, ålder etc)
Betydelsen av kön är en av de mest studerade gruppeffekterna inom risk- och säkerhetsområdet. Det finns vissa strukturella skillnader men variationen inom grupperna är självfallet stort. Skillnaderna verkar också minska i stressade och belastade miljöer där större risker finns hela tiden. Om vi tittar på fler aspekter än bara kön verkar det också som om framförallt vita män ser mindre/färre risker och är mer kritiska till begränsande säkerhetsåtgärder, detta kallas Vitamanseffekten ( jag skulle gissa att det ofta är vita män som är mer obenägna att tro på t ex klimatförändringar).
– Kvinnor tenderar att skatta risker högre än män
– Män bedömer sina kunskaper i risk- och säkerhetsfrågor högre än kvinnor (vilket vi också kunde se i zombieexemplet ovan)
– Män anser sig vara mer informerade än kvinnor och uttrycker starkare tilltro till de egna möjligheterna att agera i kris.
– Kvinnor generellt mer positiva till säkerhets och säkerhetsåtgärder
– Kvinnor upplever i större utsträckning samhället som sårbart.
Utöver kön så spelar ålder, ensamhushåll, barn, ursprung, utbildning, bostadsort med mera också roll. Generellt så tenderar känslan av utsatthet och intresset för säkerhetsfrågor öka med åldern. Att känna ansvar för någon annan, t ex barn, eller att vara sammanboende är också faktorer som ökar riskmedvetenheten.
Ok, det var del ett av den här serien. Kanske den minst intressanta, men det kommer mer framöver om hur vi agerar vid en kris. Alltså vad som händer under katastrofen. Och det här är bara en kortare överblicksbild över några saker jag tycker är extra intressanta med bokens första fem kapitel. Det finns mycket mer under ytan som är lärorikt för alla som är intresserade av kris och katastrof.
Zombieöverlevnad 