Bloggarkiv

Elitpanik och Coronakrisen

Den svenska debatten om myndighetrna gör tillräckligt går varm. Många tyckare och experter säger att vi borde stänga gränser, skolor och tvångsisolera som många andra länder har gjort. En del andra tror mer på att det är viktigt att behålla ett öppet samhälle och att vi ska kolla på forskningen om vad som faktiskt ger effekt hellre än att göra saker bara för att göra saker. Jag har tänkt mycket på begreppet elitpanik i det sammanhanget. Elitpanik handlar i korthet om att makten i samhället utgår från att människor kommer att bete sig illa vid kriser vilket leder till en felaktig tolkning av situationen då människor generellt beter sig bra eller som vanligt i akuta katastrofsituationer.

Elitpanik är inte särskilt utforskat, men begreppet myntades i artikeln: Elites and Panic: More to Fear than Fear Itself av Lee Clarke och Caron Chess. De menar att det finns tre centrala relationer kring elitpanik:

  • När eliten oroar sig för panik – alltså när eliten tror att människor ska bete sig illa och att människor blir farliga för varandra.
  • När eliten orsakar panik – när politiska beslut leder till att människor hamnar i konflikt med varandra eller med ordningsmakten.
  • Eliten som blir panikslagna – när makten börjar bete sig märkligt och utan att se vad som verkligen händer.

Det är den sista punkten som det här handlar om. I skrivande stund i Sverige tycker jag att det inte råder elitpanik, på presskonferenserna med experter eller med statsministern går det ut information i en sansad ton. Flera av experterna pratar om att vi faktiskt inte vet vad som är bäst. Kanske kommer vi aldrig få reda på det heller även om vi kan lita på att det kommer mängder av utvärderingar av den här krisen.

Däremot så går det att argumentera, utifrån Clarke och Chess, för att den typen av politiska förslag vi kan se i många andra länder besläktade elitpanik eftersom det i stor utsträckning handlade om att visa handlingskraft. Att agera snabbt blir viktigare än att göra övervägda beslut där konsekvenserna av handlingarna och de praktiska möjligheterna att genomföra dem är med i beräkningarna. Hellre göra något än att riskera att målas ut som passiv. Besluten om att inte stänga skolor och ta till hårdare tag mot att gå ut överhuvudtaget är noga övervägda skulle jag säga. Det kanske är fel, men min gissning är att det är bra. Och de siffrorna jag sett visar att siffrorna i Sverige ökar långsammare än i många andra länder. Men jag är noga med att påpeka att jag inte alls är säker på det här.

Makthavare tjänar ofta på krisartade händelser och det skapar möjligheter för drastiska åtgärder som inte skulle kunna drivas igenom i normala fall. Vid en kris söker sig människor ofta till något tryggt och stabilt. I Naomi Kleins bok (och film) Chockdoktrinen visas det tydligt hur en annan ekonomisk politik kan införas vid någon typ av katastrof (krig, statskupp eller andra större händelser). ”Never Waste a Good Crisis” handlar om just det. Att varje kris är en öppning i det normala och en möjlighet till radikala politiska beslut som skulle vara svåra att genomföra eller ens föreslå under normala förhållanden.

Så även om reaktionerna kanske inte är elitpanik i ordets egentliga meningen tycker jag att det finns kopplingar. Vi behöver tänka på vad som sker och hur retoriken efter en händelse ser ut. Det finns all anledning att hålla huvudet kallt och verkligen tänka igenom vilka de rimliga svaren på de problem som finns är.

Var vi förberedda på det här?

På tåget hem från Sundsvall efter ett föredrag i zombieöverlevnad såg jag The Day After Tomorrow. Inledningen till filmen är briljant. Något verkar vara fel. Det kommer rapporter om oregelbundet vädret från olika platser i världen. Ingen vet vad som verkar hända men helt plötsligt är katastrofen att faktum. De teoretiska bitarna faller på plats och alla förstår vad de är som händer.  När de dramatiska räddningsscenerna är igång och vargarna ylar på Manhattan är jag redan någon annanstans i huvudet. En annan potentiell katastrof. Den som är här och nu.

Det är något med de smygande katastroferna som fascinerar mig. Den senaste tiden har jag läst och skrivit en hel del om framtiden och klimatet. För bara tre veckor sedan var jag med och arrangerande en temadag om Klimatprepping. En av föredragshållarna var snuvig och återhämtade sig från influensa och det var ingen som tänkte på det som något särskilt. Idag är det tveksamt om vi ens skulle ha arrangerat temadagen alls. Trots att frågan är lika viktig även om utsläppen tillfälligt verkar minska.

Att vara mitt i en pågående katastrof, där det mesta funkar som vanligt men rädsla och motstridig information basuneras ut av olika kanaler är nästan lika spännande som skrämmande för mig som läst, föreläst och skrivit om kriser, katastrofer, apokalypsen och prepping i nästan tio år. Den pandemi vi ser nu är ett mellanting mellan den plötsliga naturkatastrofen och den utdragna klimatkollapsen vi också befinner oss mitt i.

I min poddspelare spar jag avsnitt som jag tänker att jag vill lyssna på igen. Ett av dem är en SR podd från Vetandets värld som heter ”Nästa pandemi kommer troligtvis inom 10 år”. Avsnittet släpptes den 1:a oktober 2019. Men budskapet är inte nytt. 2007 släppte Krisberedskapsmyndigheten (som 2009 blev Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) rapporten ”Planera för en pandemi”. De inledande orden är:

 En influensapandemi kommer, men vi vet inte när eller vilka effekter den kommer att medföra.

Sedan räknas typ de konsekvenser vi ser idag upp. Sist i första stycket står det:

 En pandemi kommer alltså att medföra flera problem och det är därför angeläget att samhällets alla aktörer förbereder sig på att minska effekterna av de påfrestningar som kan uppstå. Det är särskilt viktigt för dem som bedriver samhällsviktig verksamhet.

Liknande formuleringar finns i folkhälsomyndighetens rapporter om pandemier från de senaste fem åren. De flesta som på olika sätt arbetar med pandemier återkommer också till att det är en fråga om ”när”, inte en fråga ”om” nästa pandemi kommer. Nu är den alltså här. Och vi verkar inte särskilt förberedda. Anledningen handlar framförallt inte om inkompetens. Snarare handlar det om att förberedelser för alla kriser och katastrofer kostar pengar. Det kräver statlig samordning och i många fall att vården behöver ha överkapacitet. I dagens politiska paradigm bygger allt mer på privata aktörer med oklart ansvar i kriser och just-in-time produktion där allt behöver klaffa. Inga sandkorn får komma i maskineriet eftersom det stör hela kedjan. Vård, omsorg och apotek har kommit att behandlas som vilka konsumtionsvaror som helst. Det finns en uppenbar skillnad: i produktionen av konsumtionsvaror handlar det inte om människoliv men det gör det i vården. Hade terrorattentatet på Drottninggatan 2017 varit mer lyckosam hade vi haft den diskussionen redan då. Men nu har reella politiska beslut börjat fattas som att karensdagen slopas.

I pandemier blir det tydligt att de individuella förberedelserna är oförmögna att handskas med större kriser. Att vi är beroende av varandra och att de samhällsinstitutioner som skyddar oss i vardagen blir så mycket viktigare i kris. Smittan påverkar ekonomin samtidigt som en oljekris eventuellt kan förändra stora delar av världsekonomin. Det spelar egentligen till och med ganska liten roll vad enskilda stater gör eftersom människor och varor behöver röra sig för att hjulen ska fortsätta snurra. Ett viktigt exempel just nu är att sjukvårdens engångsartiklar, som till exempel ska skydda mot smittor, kommer från andra sidan jorden och är beroende av att fabrikerna där inte stänger ned.

I andra typer av kriser söker vi oss till varandra för att få stöd och bekräftelse på att något hemskt inträffat. Forskningen visar att vi organiserar oss för att förbättra vår situation och klarar bra av att tillsammans hantera nya situationer. Innan undrade jag om det är annorlunda vid pandemier just med tanke på att andra människor också blir hot. Men det jag ser idag verkar visa på att vi generellt är bra på att anpassa oss till nya situationer. De absolut flesta finner sig i den nya situationen för att vi fattar att det är viktigt. En kollega berättade att människor i hans bostadsrättsförenings facebookgrupp skrev att de gick runt och torkade av handtagen på cykelförråden och frågade om någon behövde hjälp med att handla. Någon hade bakat bröd och ställt ut så att någon som behövde kunde ta. Andra vänner skriver på facebook om hur de skaffat Coronakompisar som lovar att handla, hjälpa till med hämtning/lämning när någon annan i gruppen blir sjuk. Folk organiserar sig i det lilla, med grannar för att försöka göra det bästa av situationen. Samma beteende som vi ser i de flesta kriser.

Självfallet kom det efter föredraget i Sundsvall en publikfråga om vad jag trodde om Corona. Jag hade inget riktigt vettigt att säga tyvärr förutom att tvätta händerna, nys i armvecket och kasta ut alla politiker som gör nedskärningar i vården.

 

(en kortare version av denna publicerades 19mars i Arbetet)

Att hantera en framväxande pandemi

Jag får ganska många frågor om vad vi bör göra nu när Coronaviruset covid-19 drar fram även över Sverige. Ska vi vara oroliga? Eller snarare – hur oroliga bör vi vara? Jag har tyvärr inget bra svar, men jag försöker se hur människor hanterar situationen. De vanliga reaktionerna som jag ser runt mig kan delas in i två huvudspår. 1. Det är inte värre än den vanliga säsongsinfluensan och 2. Nu är det slut med civilisationen. Ok, jag spetsar till det lite, men det är väl en skala där få är någonstans i mitten.

Det finns flera psykologiska aspekter av det som jag tycker är intressanta. En kallas normalitetsbias och handlar om att människor inte tycker om att inte veta hur det ska bli. Då är det lätt att falla in i att tänka bort att det skulle kunna bli riktigt illa. Amanda Ripley kallar den här fasen ”förnekelse” och det ligger nog något i det. Det kan också kallas obeslutsamhet kring en situation vi tidigare inte varit i.

Vi får inte heller glömma att en pandemi är den perfekta nyheten (som Johan Giesecke sa i Beredsamavsnittet om pandemier). Det är något nytt, något vi kan bli oroliga över och det kan hela tiden komma nya uppdateringar som generar nya klick. Och bara ett fån kan säga att den inte påverkas av detta. När det står katastrofrubriker i tidningarna påverkas vi. Det är alltså någon form av brottningsmatch mellan normalitetsbias och hur vi påverkas av att det pratas om smittans spridning flera gånger i varje nyhetssändning. Omedvetet väljer många ett spår att gå in i och tolkar sedan informationen som kommer utifrån det spåret.

Även om smittan förmodligen kommer att kommer att få ekonomiska konsekvenser (och positiva klimateffekter) och riskerar att sabba det ekonomiska systemet så vet vi inte hur det kommer att slå. Och det finns inte så mycket vi faktiskt kan göra åt det heller just nu.

Jag har storhandlat lite extra, särskilt tvål, men i övrigt har jag ännu inte gjort några större förändringar i livet. Att sitta lugnt i båten men att vara uppmärksam på eventuella förändringar och inte låsa sig vid ett spår tror jag är viktigt. Vi läser och delar oftast information som bekräftar det vi redan själva bestämt oss för att tro på. Jag tror det är bra att våga läsa olika bilder och ta sig och värdera informationen lite varsamt.

En sista grej bara. Ett ord som ofta används just nu är panik. Massmedia älskar det ordet eftersom det säljer. Men det kan också handla om att många tror att alla andra får panik om myndigheterna gör si eller så, eller att det är panik för att munskydden är slut i butikerna eller liknande. Jag har inte sett någon skriva att de själva har panik – det handlar alltid om att andra har eller kommer att få panik. I verkligheten är panik är alltså väldigt ovanligt i krissituationer. Det är inte panik vi behöver vara rädda för, däremot finns det anledning att oroa sig för att makthavare ska tro att det blir panik. Alltså elitpanik. Panik är alltså fel ord, men folk är rädda och oroliga. Med rätta. Jag är också det även om jag inte tror att undergången är här.

Smittan är ett hot mot människor jag älskar och det är lätt att känna sig maktlös inför det, men det finns saker vi kan göra för att åtminstone minska risken att de smittas. Vi kan se till att de vi känner som skulle kunna drabbas hårt av covid-19 (och andra influensavirus) har mat och förnödenheter hemma. Vi kan prata med de som är ensamma så att oro inte växer till ångest hos dem. Och vi kan vara extra noga med hygien, att stanna hemma från arbete och aktiviteter när vi är sjuka. Vi kan vara solidariska helt enkelt. På lång sikt behöver vi också se till att vården är överbemannad istället för som det är nu underbemannad. En starkare offentlighet ger större möjligheter att minska konsekvenserna av epidemier.

Att skydda sig mot pandemier

Vad kan jag egentligen göra om det skulle vara så att Coronaviruset blev en riktig pandemi och kom till Sverige i stor skala? Tanken är lite svindlande att en ny sjukdom som Spanska sjukan kan svepa över världen, men det är absolut för tidigt att säga att det skulle vara så. Det är till och med troligt att det inte blir så farligt alls. Men det är en perfekt nyhet och kommer generera många klick (på sidor som denna)!

Coronaviruset är en ny typ av virus men är besläktat med SARS. För de flesta är det som en vanlig snuva, men för en del (särskilt människor med nedsatt immunförsvar) kan det bli som en kraftig influensa eller värre. Det är svårt att säga men dödligheten är än så länge väldigt låg ca 3% har jag läst siffror på och det är oftast förknippat med någon annan bakomliggande sjukdom. De influensor som sveper över Sverige och världen varje vinter är förmodligen värre (globalt avlider ca 300 000 per år i den). Det arbetas också på ett vaccin och det lär vara förhållandevis enkelt att ta fram ett mot Coronaviruset.

Vad du kan göra vid pandemi:

Det viktigaste är att vara mer noggrann med att tvätta händerna och att försöka inte peta så mycket i mun, näsa eller ögon.

Det finns ingen poäng i att använda munskydd. Det kan tvärtom vara dumt eftersom virus kan fastna i munskyddet och spridas mer av det. Munskydd är inte gjorda för virus i korthet.

Om det ändå skulle bli många sjuka skulle jag hålla barnen hemma från förskola och skolan och jobba hemifrån i större utsträckning. Jag cyklar ändå till jobbet, men att åka tunnelbana i rusningstrafik i Stockholm är ett bra sätt att exponeras för allt som går att bli sjuk av.

En av de viktigaste sakerna för att en pandemi ska vara hanterbar är en bra allmän sjukvård som alla har tillgång till. Ett bra sätt att förhindra konsekvenserna för människor i Stockholm kan vara att aldrig igen rösta borgerligt i landstingsvalet. Situationen på Stockholms sjukhus idag är verkligen en hälsofara.

TLDR

Men TLDR varianten då: Tvätta händerna, oroa dig inte allt för mycket om lyssna gärna på Beredsams avsnitt om pandemier för att få mer information. Om du vill oroa dig kan du lyssna på P3 Dystopias pandemiavsnitt som lägligt kom i veckan. Men som sagt, det är förmodligen ingen fara.

Här jag har skrivit om hur en stor pandemi skulle kunna se ut och påverka oss.