Bloggarkiv

Filmtipset: One Cut of the Dead

Stäng inte av är mitt råd kring den här filmen. Det är roligare att se den utan att veta något om den, och även om det är frestande att bara stänga av den under den första halvtimmen råder jag dig att inte göra det.

One Cut of the dead är en japansk film som hade premiär 2017 men som inte synts så mycket utöver på filmfestivaler runt om i världen. Den är verkligen lågbudget men har en härlig twist som gör den fin och sevärd. För att inte spoila något så låter jag det vara så bara.

Lördagen den 15:e juni går det att se On Cut of the Dead och Anna and the Apocalypse på Bio Pio i Stockholm på Elmsta 3000s Zombie Night.

För dig som vill ha en lite sämre filmupplevelse kan du kolla på trailern. Men om du tänkt se filmen tycker jag det är bäst att skippa den:

Annonser

Zombiefilm: Redcon1

Ibland kan livet som zombieöverlevnadsexpert verka glamouröst, men efter att ha sett hela Redcon 1 (more like Red crap 1, am I right?) så kan jag säga att det inte är det

Under den första minuten tänkte jag: Hmm, ganska standard – nästan parodiskt.  Efter fem minuter till visste jag att det här skulle bli jobbiga 110 minuter att ta sig igenom. Jag vet inte hur många gånger jag funderade över varför de knäar zombierna i magen och i skrevet. Musiken ska vi inte tala om, ”tuff” hårdrock och illa spelade ballader. I sina bästa stunder är det en riktigt dålig kampsportsinfluerad actionfilm, i sina sämsta stunder är det tafflig pekoral fullspäckad av överdrivna klichéer.

Ett gäng elitsoldater från USA och England ska ta sig in i en infekterad zon och hämta ut en vetenskapsman som eventuellt har ett botemedel. Flera i truppen dör på olika spektakulära sätt och vetenskapsmannen blir överraskande skjuten av den onde generalen som gav dem uppdraget. Ledaren för truppen tar sig an ett barn som han ska rädda. Och ja, jag vet inte riktigt. De sista 20 minuterna är nog nästan hälften av klippen tillbakablickar från tidigare för att vi inte ska missförstå vad som händer.

Zombierna då? Ja de är i alla fall inte konsekventa. Ibland rusar de på som klassiska zombier. Ibland ligger de i bakhåll och bygger civilisation och ibland så står de i en cirkel och skickar in en i taget som kan göra schyssta sparkar mot de levande.

Här är trailern i alla fall, men jag varnar dig. Det är två minuter av ditt liv som inte kommer komma tillbaka.

Ny zombieserie: Black summer

Om det är något vi kan lära oss av Netflixserien Black Summer är det vikten av Cardio. Alltså rule no 1 för att överleva zombieapokalypsen enligt Zombieland. Det är en jävla massa springande i den här serien. Zombierna är snabba och det är de överlevande också. Ja ja, Black Summer är gjord av skaparen till Z nation (som jag knappt sett) men ska inte ha något att göra med den serien. Det är sex ganska korta avsnitt som något episodiskt berättar om ett gäng överlevare ur deras perspektiv. Det är svårt att avgöra deras drivkrafter utom en som letar efter sin dotter, de andra verkar mest hänga i för att överleva.

Jag vet att Black Summer fått en del skit för att inte vara så bra, för att ha träiga karaktärer och att det bara är en massa spring. Men jag tycker att serien funkar utmärkt. Den är inte lika bra som TWD eller Fear the Walking Dead, men den har absolut kvaliteter. Framförallt för att den är väldigt osentimental, det händer en massa saker och folk dör, men vi som tittare hinner liksom inte stanna upp och känna något kring det för vi bara sveps med i springandet till nästa sak som händer.

Som zombieserie är den ju helt ok, men om du bara är lite halvintresserad av zombier bör du se till exempel The OA istället. Men det är ju något helt annat.

 

Filmtipset: Anna and the Apocalypse

En highschoolmusikalkomedi… med zombier. Det skulle kunna vara Anna and the Apocalypses slogan. Ganska coola Anna och hennes lite töntiga vänner lever ett rätt vanligt liv. Töntarna blir trakasserade av de coola och Anna hjälper dem en del. Hon ska efter skolgången åka till Australien för att plugga och blir osams med sin pappa som vill att hon ska gå på universitet istället. Men istället kommer zombierna. Anna, den friend-zonade vännen Johnoch några till barrikaderar sig på sitt extrakneg i bowlinghallen men försöker efter ett tag ta sig till sin skola där vänner och släkt (men också den diaboliske rektorn) finns. Ja, handlingen är lite lökig men det är rätt bra splatter från och till. Och just det, det är jul också. Så varning för zombietomtar.

Sången och dansen i gör tyvärr att den tappar lite tempo och den är egentligen inte särskilt rolig heller. Men filmen är å andra sidan väldigt oförutsägbar. Det ska den ha. Vi får också för första gången i zombiehistorien se en snögubbezombie. Inte alls illa. Det finns också en del blinkningar till klassiska zombiefilmer som Shaun of the Dead och re-maken på Dawn of the Dead.

På det stora hela tror jag den kan tilltala zombiefans som också gillar musikalkomedi. Anna and the Apocalypse tillhör absolut inte bottenskiktet bland zombiefilmer och den har vissa fina poänger. Framförallt tycker jag det känns som om den i all sin tafflighet är gjord med kärlek. Det är fint.

Trailer:

Dagens zombiefilm: An Accidental Zombie (Named Ted)

An Accidental Zombie (Named Ted) är en crowdfundad amerikansk mycket märklig zomedy (alltså zombiekomedi). Den handlar om Ted som verkar vara en zombie, men som inte riktigt tror det själv. Efter ett tag kommer det fram att han varit i ”karibien” och gått på en turistjippo-voodoocermoni där något gått fel och ja, hans hud börjar falla av och han får konstiga synvillor. Hans kollegor kallar honom för zombie och hans galna familj är också misstänksamma trots att det finns ”hudproblem” i hans familj. Han träffar en tjej med liknande syndrom fast åt vampyrhållet och de går knäpp gruppterapi tillsammans (med andra som verkar lida av att vara monster på olika sätt). Dessutom försvinner folk från Teds arbetsplats och han har en chef som skrattar varje gång någon säger ordet zombie. Låter det hela konstigt? Ja det är det också. Det hänger inte alls ihop särskilt bra.

Jag har inget emot att kolla på en riktigt dålig film ibland, men den här är inte ens så dålig att den blir bra. MEN det är något med att den är så konstigt som också gör att den är underhållande att kolla vidare på. Den har något som jag inte riktigt kan sätta fingret på som ändå gör den intressant. Kanske är det de två personerna som verkar helt normala? Kanske är det att finns en känsla av att vad som helst kan hända? Jag vet inte riktigt. Men den har något.

Så vill du se en märklig zombiekomedi (som inte är så rolig) men ändå fängslande på något sätt. Kolla in den.

Night of the Living Dead 50 år!

För femtio år sedan, den första oktober 1968, kom en av världens mest inflytelserika filmer ut – Night of the Living Dead – regisserad och till största delen skriven av George A Romero. Det var en rätt obehagligt film för sin tid, men hur den skulle gå till historien för populärkulturen framöver fanns nog inte på kartan när de arbetade med den. I filmen introducerades det vi idag kallar den moderna zombien (i filmen kallas de dock för Ghoul).  Det var en indiefilm med låg budget som spelades in i Pittsburgh. Ingen kunde förvänta sig att det skulle bli en sådan succé. Romero hade i ganska stor utsträckning snott manuset till Richard Mathesons roman I Am Legend (här har jag skrivit om den och de tre filmatiseringarna av den) men förlagt handlingen till i början av ”revolutionen” (som Romero beskriver det) istället för i slutet som i I am Legend.

Filmen släpptes som en matiné den första oktober och publiken utgjordes framförallt av barn och ungdomar. Åldersmärkningen på film i USA kom inte förrän i november samma år så även barn kunde köpa biljetter till filmen. Men å andra sidan så var det få filmer som var läskiga på det sättet. Barn satt och grät i salongen och stämningen var tryckt under och efter filmen.

NOTLD var på många sätt ett kollektivt verk. På grund av filmens låga budget (114 000 dollar) fick alla hjälpa till att göra allting.  De som sminkade, producenterna och de flesta som var delaktiga på något sätt i filmen spelade också olika roller. Manuset var skrivet men en hel del improviserades fram på plats och lokala nyhetsankare hoppade in och spelade journalister. Eftersom Pittsburgh inte var känt för film så ställde lokalsamhället upp. Poliserna som medverkar är till exempel riktiga poliser med riktiga polishundar.

Det sena 60-talet präglades av konflikt i USA. Romero lär ha sagt att filmen är politiskt, för allt var politiskt på den tiden. Både Vietnamkriget och motsättningar mellan vita och färgade var högst påtagligt och kopplingar till dessa händelser återfinns i filmen. NOTLD brukar kallas antirasistisk eftersom den okommenterat har en svart man (Duane Jones) i huvudrollen vilket inte existerade på 60-talet. Jag tycker att kopplingen mellan medborgargarden och den mobb som i slutet filmen skjuter zombier är en annan vinkeln på det som bör lyftas upp i större utsträckning.

Zombierna i filmen är trots allt inte så vi brukar tänka oss zombier. De verkar känna smärta, kan använda redskap och är rädda för eld. Men Romeros stora bidrag till zombiegenren är kannibalismen, smittsamheten, det apokalyptiska scenariot och att han inte kopplar ihop zombien med Haiti, en galen vetenskapsman eller svart magi (som nästan alltid var fallet innan).

Filmen går att se i sin helhet på Youtube. Varför? Jo, de glömde att sätta ut ett © i filmtiteln så det finns ingen som har legal rätt till den. Det gjorde att Romero inte fick särskilt mycket pengar trots att filmen blev en succé. Kolla in den om du inte redan gjort det, den håller fortfarande bra!

 

Det finns också flera bra dokumentärfilmer om NOTLD till exempel Birth of the Living Dead och Doc of the Dead. Kolla in dem vettja!

Filmtipset: The Cured

The Cured (2018) är en irländsk zombiefilm som kör på samma tema som den brittiska miniserien In the Flesh. Filmen handlar om Senan som är en av de botade från Maze viruset som hemsökt Irland. 75% av de som varit smittade kan återrehabiliteras med medicin, de övriga 25% svarar inte på den och är fortsatt en slags zombie (de är ju egentligen inte odöda, men beter sig i övrigt som zombier). Det jobbiga är dock att de botade har kvar minnena från när de var smittade och mår därför i regel väldigt dåligt.

Folk är väldigt misstänksamma mot de botade och behandlar de botade illa. Reaktionen kommer som ett brev på posten, de börjar organisera sig för att försvara och se till att osmittade inte kan göra som de vill mot dem.

Senan får åka hem till sin svägerska (väldigt bra spelad av Ellen Page) och hennes barn. Vad hon inte vet är att det var Senan som dödade hennes man (alltså sin egen bror) precis när han blev smittad. Det hela blir inte mindre komplicerat då Conor, en tidigare advokat med politikerambitioner, var den som smittade Senan och har därför ett speciellt band till honom.

The Cured är en mörk film och det finns en krypande känsla av lögner, rädsla för att bli avslöjad och oro för folks egentliga intentioner. Det blir en riktigt bra film med en del action men mest mörkt drama. Många säger att det är en nyskapande film, vilket det egentligen inte är. Återrehabiliterade zombier finns i flera filmer och serier, men det kanske är ett tecken på en ny subgenre under zombiens spretiga paraply.

 

Dagens zombiefilm: The Night Eats the World

The Night Eats the World (2018) är något av en modern version av I am Legend (boken då). Musikern Sam blir hembjuden till sitt ex för att hämta några kassetter, men exet visar sig ha en stor fest. Sam råkar slå i huvudet och svimmar inne på ett rum. När han vaknar dagen efter har alla blivit zombier. Lite en trött upprepning (The Walking Dead, 28 Days Later, Triffiderna etc) av hur huvudpersonen bara vaknar upp i en ny värld. Resten av filmen handlar mest om hur Sam utforskar byggnaden han är i och hur han hanterar ensamheten.Han fixar med mat och vatten, barrikaderar sig och småpratar lite med den instängda zombien i hissen. Det finns mycket spännande att göra i den miljön men tycker inte riktigt att det funkar.

Till skillnad från I am Legend saknar filmen djup. Det finns liksom ingen riktig nerv och Sam är inte tillräckligt intressant för att jag ska känna så mycket för honom. Det är inte en svindålig film, en del scener är fina och bra. Den har ett visst värde i genren eftersom den fokuserar på ensamhet och inte på interaktion, men på det stora hela tycker jag inte den lägger sig på någon zombietopplista.

 

Trailer:

Filmtipset: Patient Zero

I slutet av 2015 gladde jag mig åt att Patient Zero, en zombiefilm med bland andra Matt Smith (Dr Who) och Natalie Dormer och John Bradley (båda från Game of Thrones) skulle komma ut 2016. Och jag väntade, och väntade. Men nu har den i alla fall precis haft premiär. Dock ganska undanskymd och eventuellt senare på bio (knappast i Sverige dock). Regissören, Stefan Ruzowitzky, lär ha sagt : ”Zombiens stora dagar är förbi. Det är dags för något nytt. De smittade är mycket sexigare än den traditionella zombien. De har mycket energi, de är snabba, de är snygga, inte såna där vandrande grönsaker”. Hade jag läst citatet innan jag såg filmen skulle mina förväntningar nog varit lägre. Nu var de ganska höga fortfarande även om att filmens premiär flyttas två år och att den går direkt till DVD/Bluray.

Till handlingen. En muterad rabiesvariant har slagit sönder hela civilisationen. Det började med djur som blev aggressiva och galna och ganska snart blev även människor smittade. Patient Zero utspelar sig i någon form av bunker under jord där ett samhälle av civila överlevande, styrda av ett gäng militärer lever. De har smittade som fångar eftersom Morgan (Smith) kan tala med de odöda eftersom han blivit biten men inte förvandlats. Han förhör dem i en speciell cell och de försöker hitta den som först blev smittade – Patient Zero – för att kunna ta fram ett vaccin som kan bota dem. Det är på en del sätt en klassisk plot. Forskare och militärer har bråk i bunker, en komplicerad kärlekshistoria och ja zombierna kommer in och det gäller att fly. Ja, ganska mycket som Romeros Day of the Dead från 1985.

De smittade däremot är snabba och blir smartare och smartare. De utvecklas och en del har goda förmågor i både att behärska sig och att tänka logiskt. De flesta inte dock. Vi får ingen som helst förklaring till något men det gör inte så mycket.

Alltså, jag vill så mycket tycka om filmen. Och jag gör det lite grann. Men det är lite för klichéartat och den saknar faktiskt något eget. Jag tycker nog inte att han kan prata med dem och att de söker efter den första zombien riktigt gör den originell. Zombier nu för tiden kan ha så många olika egenskaper och förmågor att det är svårt att göra något nytt. De är inte sexiga, men de har energi och snabbhet. Det är också lite för många trådar som inte riktigt löses upp eller får utrymme. Den känns både seg och för snabb emellanåt. Det är en ganska habil zombiefilm, men den kommer inte att gå till historien som något speciellt. Den har typ 4,3 på IMDB vilket är lite i lägsta laget, men ja det kunde ha varit bättre helt enkelt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Filmtipset: Night of the Comet

Night of the Comet (1984) hade gått under radarn för mig. Det är inte heller en helt klassisk zombiefilm, men jag tycker absolut att den ändå hör hemma i zombiegenren. En komet med väldigt vid bana som senast passerade jorden när dinosaurierna dog ut är på gång igen. Det förväntas bli en vacker syn så människor är ute på stan och ska kolla in spektaklet. Trist nog pulvriseras de av att se kometen. Men några forskare/militärer har låst in sig under marken i en bunker och en del som råkar ha varit i rum av metall klarar sig. De som inte utsattes direkt för kometen genomgår en förvandling och blir vildsinta zombielika varelser.

Scenariot med några få överlevare i en övergiven stad känns igen. Det är ett av de moderna zombiefilmer/seriernas signum. Att vakna upp i en död stad. Det kommer ursprungligen från Day of the Triffids, men det är inte den enda postapokalyptiska klichén i filmen, tvärtom är den ganska fylld av sådana. Men det är helt ok. Den utger sig inte för att vara nyskapande eller något speciellt.  Däremot är det, till skillnad från många andra postapokalyptiska filmer, flera starka och dominanta kvinnoroller. Huvudpersonen ”Reggie” och hennes syster Sam kan ta hand om sig själva och löser problem snarare än står och skriker hysteriskt. De är vapentränade och gillar att panga på!

Som B-film är den förvånansvärt bra tycker jag. Den finns skräckmoment och det finns humor i en bra blandning även om den blir mer och mer cheezy ju längre filmen går. Trevligt soundtrack och härlig 80-tals estetik genomsyrar också filmen.

Kolla in filmen här: