Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 2

En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har nyligen kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här.

Det här andra inlägget om boken handlar om vad vi gör när krisen slår till (del 1 handlar om före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och den sista delen om återhämtning och hur vi lär oss av katastrofer). Det handlar om beteenden och hur vi agerar när vi förstått att något faktiskt hänt. Det är kapitel 6-8 i boken jag har sammanfattat.

Beredskap och varning 

En av de mest välstuderade områdena inom kris och katastrof är hur vi agerar vid varningar och larm. Det kan låta enkelt men det är flera faktorer som är måste uppfyllas för att varningen/larmet ska ge önskad effekt. Individen måste uppfatta larmet, kunna tolka det och sedan förstå innebörden. Sen måste vi veta vilka åtgärder vi förväntas ta och för det måste vi uppleva åtgärderna som möjliga att genomföra och relevanta.

Då måste vi se vilka varningskällor som finns. Det kan vara Hesa Fredrik, brandlarm eller uppmaning från t ex radio, men också vänner och bekanta. Budskap bör klargöra hur risken/hotet kan se ut och hur det påverkan människor. Var hotet finns. Tidsaspekten och råd om hur människor bör agera på det.

Den vanligaste reaktionen på varningar eller larm är misstro. Vi försöker hitta normala förklaringar som inte bryter för mycket mot hur det brukar vara. Ett exempel som brukar lyftas fram här är attacken mot World Trade Center 2001 när många i byggnaderna sökte info från andra källor innan de evakuerade.

Hur vi agerar handlar om familjekontext (alltså att leta upp familjen och agera som en enhet), om vi har en plan för vad vi ska göra, hur vi upplever den personliga risken samt om vi faktiskt tror på varningssignalen. Det sista är viktigt eftersom det leder till att vi faktiskt gör något. En viktig faktor här är tilltro till myndigheternas (eller vad källan nu är) information. Även vid upprepade ”falsklarm” (eller situationer som inte varit så allvarliga som förväntats) leder inte till sämre ageranden så länge tilltron till myndigheterna är korrekt.

Människor tror oftast att katastrofer ”inte händer mig” men att de är bättre förberedda än genomsnittet. Att ha en plan för agerande är viktigt för att kunna agera i den skarpa situationen. I vår preppa tillsammans-grupp har vi till exempel bestämt en mötesplats och tid där vi ses och börja agera. Det gör att vi först kan säkra vår egen situation, få mer info för att sedan börja se vad vi kan göra tillsammans.

Vid utrymningar söker vi oftast mer info och samlar familj/släkt/vänner innan vi utrymmer. Det är uppenbart att vi är sociala varelser som ogärna agerar ensamma. Vi tenderar ofta att skjuta upp utrymningen så länge som möjligt och särskilt om vi inte har ett tydligt bekant ställe att åka till. Varningar bör alltså betraktas som en social process. GEnerellt är det större risk att människor inte tar hotet på allvar än att vi överreagerar. Eftersom många risker och hot som det larmas för är diffusa och oklara till en början blir behovet av andra människor särskilt relevant.

Läs mer om hur vi agerar vid larm

Agerande vid olyckor och akuta hot

Vår bild av hur människor reagerar vid kris och katastrof är formade av rapporteringar av enskildas upplevelser eller populärkulturella föreställningar från t ex Hollywoodfilm. Där framställs panik, kaos och förvirring som det vanliga beteendet. Men verkligheten är en annan.

Alla katastrofer är sociala händelser men till exempel en brand i en lägenhet eller ett helt lägenhetshus får helt olika effekter för den drabbade individen. I den akuta fasen ser vi oftast en kollektiv känsla av gemenskap och motståndskraft där människor stödjer och tar risker för varandra.

Hur vi agerar och tolkar situationen beror också på om händelsen är orsakad av människor (misstag/försummelse eller av illvilja/ondska), av naturhändelser. Myndigheternas agerande kan också bli en social del av katastrofen särskilt i de fall den upplevs som  oengagerad eller inkompetent. Händelsen står alltså aldrig för sig utan hur det sociala och politiska spelet runtomkring utvecklar sig.

Stress vid akuta situationer

Stress är ett sätt att hantera svåra situationer. Stressreaktioner inbegriper fysiologiska, tankemässiga, motoriska och känslor såsom rädsla, ångest, vrede och skam. Flykt- eller kampreaktioner kan förstärka våra fysiska förmågor men inte för alla. Många kan istället få tunnelseende, få svårt att orientera sig eller fatta beslut. På engelska pratas det ofta om fight/flight/freeze reaktioner som de vanligaste. I bästa fall utgår krisplanering från de faktiska beteendena och inte hur människor borde bete sig (vilket tyvärr förekommer). När det gäller stress så ligger sanningen i betraktarens öga. Två olika människor bedömer ett hot helt olika och får olika reaktioner på samma händelse. Tolkningen och inte den objektiva sanningen är alltså det utgör grunden till reaktionen. Om din hjärna inte bedömer att den kan göra något är förnekelse vanligt, eller att du inte agerar alls.

Vid t ex bränder är det vanligt att vi följer ett rollmanus alltså fortsätter bete oss om vi brukar göra. Därför kan det ibland vara svårare att reagera konstruktivt i en välbekant miljö än i en främmande. Rollmanus kan såklart förändras med träning, men det är vanligt att vi fortsätter göra som vi brukar och helt negligerar hot som inte passar in i ”hur det brukar vara”. När vi är något förvirrade som vi lätt blir i akuta situationer tar vi gärna råd från människor som utstrålar självsäkerhet eller tar ledarskap vilket det även den finns exempel på från 9/11.

Beteenden som sitter i ryggmärgen är det vi oftast gör. I bästa fall har vi övat på situationerna som kan komma och då blir de reaktionerna de vi följer. I värsta fall kan det vara att betala på en restaurang trots att det brinner. Det är svårt att förutsäga vad just du skulle göra vid en kris eftersom det är så bundet av kontext och hur du mår för tillfället. Sårbarhet är ett relativt begrepp och varierar i plats, tid och beroende på grupp du är i.

Panik

Studier på samhällen i svårighet visar att människor är aktiva och försöker förbättra situationen de befinner sig i. Redan på 1950-talet vederlade forskare myterna om panik, utpräglat irrationella eller asociala beteenden vid katastrofer, men de är fortfarande det många förknippar med kriser. Det är också viktigt att påpeka att t ex en snabb ändamålsenlig evakuering av en farlig plats/situation inte är panik utan ett rimligt agerande på en farlig situation. Panik innebär att beteendet hindrar eller försvårar en ändamålsenlig reaktion på en livshotande fara. Situationer där panik uppstår kännetecknas av:

– Att människor tror att de är i omedelbar fara.

– Att de tror att finns chans att undkomma faran men att möjligheterna snabbt minskar.

– Att de upplever sig vara utan hjälp, ensamma eller övergivna och i avsaknad av ledarskap.

Situationer där panik kan uppstå kan vara brandkatastrofer eller fartygsförlisningar. Men även när panik uppstår finns ofta respekt gentemot auktoritetsfigurer eller normala  umgängesmönster kvar. Sociala relationer bryts endast gradvis ned av extrema hot, mest stabila är familjeband.

Myterna om panik är seglivade. I ärlighetens namn trodde jag också på dem innan jag började läsa mer. De upprätthålls av nyhetsrapporteringar och ihopblandningar mellan naturkatastrofer och sociala uppror, där plundring och kravaller är vanligare. Människor kan säga att de drabbas av panik när det egentligen mest handlade om rädsla och stress i samband med en jobbig situation. Myterna skapar felaktiga förväntningar och gör att människor i mindre utsträckning t ex evakuerar eftersom de tror att deras hem ska bli plundrade. Även myndigheter kan undvika att berätta saker av rädsla för panik i de fall de inte läst på.

Osäkerhet och diffusa hot

När hotbilder inte är tydliga är det extra svårt för oss att hantera dem. Särskilt om vi misstänker att något ska hända men vi inte vet när. Upplevelsen av hotet ökar när vår känsla av kontroll minskar. Att bli förvarnad ger oss större möjlighet att mentalt hantera nya situationer. Det kan emellertid bli problem när vi inte riktigt vet när situationen slutar, alltså att det inte finns en klar gränsen mellan själva katastrofen, hjälparbete och återhämtning.

Upplevd brist på information är vanligt vid kriser och att inte veta exakt vad som händer är något vi kan förvänta oss. Ett strömavbrott är oftast inte ett stort problem om du vet när det slutar. Om du däremot inte vet det så blir handlingsalternativen fler och svårare att ta hänsyn till. Myndigheterna kan också ge… ehh… mindre bra information som t ex efter Tjernobylolyckan där budskapet ”Ät inte persilja, men om du gör det är det inte farligt” förekom. Negativa budskap tenderar att få större och snabbare genomslag än positiva budskap. Ju mer osäker situationen är, desto viktigare med så tydlig information som möjligt, eller åtminstone information om när mer information kan komma.

Summa summarum av de här kapitlen i boken handlar mycket om att vi måste utgå från att folk kommer att hantera hot olika. En del rationellt, andra kommer att kräva mer stöd. En faktor som är viktig är vår känsla av att ha kontroll över situationer. Om vi känner att det finns något att göra åt hotet så har vi lättare att hantera situationen. Så en viktig sak är att just finna mening i att agera på olika sätt.

Här har jag skrivit lite mer om beteenden i naturkatastrofer.

 

 

Annons

Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 1

En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har precis nu kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Jag tror att boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här. 

Boken utgår från de tre faser en kris är indelad i och jag tänkte göra tre inlägg i recensionen av boken. Före – under – efter. Det här inlägget handlar alltså om den första fasen. Hur vi upplever och hanterar risker, vilka skillnader som finns mellan människor och hur vi kan förändra beteenden hos andra människor (som det femte avsnittet av Beredsam handlar om). Samhällsrisker kan aldrig ses som enbart en teknisk fråga, det handlar om människor och vår psykologi.

Risk och rädslor

Rädslor och oro är något som är ständig förändring. Tidigare, i bondesamhället, har vi mer varit mer rädda för naturen och det övernaturliga, idag är våra rädslor annorlunda.  Vår tid präglas mer av det fysiska än det andliga, mer av andra människor än väsen är hot eftersom vi är mindre religiösa och samhället mer avförtrollat. Ett samhälles rädslor kan förändras snabbt.

I en undersökning från 2018 toppade ”terrordåd” listan över vad 18åringar var rädda för. Däremot trodde de att det var störst risk för trafikolyckor. Det visar att människor kan uppleva stor personlig rädsla av en fara, samtidigt som vi bedömer att risken är större för en annan fara. Drygt hälften av de svarande trodde också att mänskligheten skulle dö ut. Risk kan alltså upplevas på flera nivåer, och upplevd risk behöver inte betyda rädsla eller åtgärd. Vi överskattar risken för olyckor eller farligheter som är mer spektakulära och dramatiska samt som syns i media men undervärderar de mer vardagliga som fallolyckor. Här finns en bra artikel om de vanligaste dödsorsakerna, vad folk googlar på och vilka dödliga händelser som media skriver om.

Preppers är rent definitionsmässigt intresserade av de spektakulära händelserna, medan saker som motion, kost eller alkoholbruk inte diskuteras i någon större utsträckning, även om det är det som i allmänhet förkortar människors liv. Risker som upplevs som onaturliga betraktas som värre och de vardagliga riskerna tonas ned. Samma gäller hur vi ser på andras liv. När det gäller identifierbara personer (som gruvarbetare som fastnat i ett ras långt under marken) kommer ofta krav på ”kosta vad det kosta vill” medan mindre akuta händelser, som den smygande klimatkollapsen, inte blir lika akut. Begreppet ”psykofysisk bedövning” handlar just om den bristande känslighet för människoliv när gruppen som hotas är stor.

Media spelar en viktig roll i att snedvrida vad vi är rädda för. De har ett intresse av att sälja och vet att spektakulära händelser säljer mer än vardagliga. Det gör att myndigheter har svårt att sprida information. Att vi dessutom har en sociala media-kultur där det är lätt att sprida rena påhitt på nätet blir det svårt att nå ut med fakta om vad som egentligen är viktigt. Vad vi faktiskt bör oroa oss för. Det finns olika grupper som har intressen av att vissa hot lyfts upp, såväl ekonomiska som olika politiska intressen arbetar med att göra sina frågor till de som ses som de stora hoten. Jag tänker att det går att se ”risker” som ett slagfält av olika intressen som försöker vinna hegemoni – att just deras frågor blir de som lyfts. Myndigheternas information är bara en spelpjäs. Det blir här, som alltid, viktigt för oss som privatpersoner att vara källkritiska.

Vår riskmedvetenhet påverkas också av om det uppfattas vara av naturen eller skapat av människan. Därför är vi kanske mer oroliga för kärnkraftsolyckor än för radonhalter i våra hus. Generellt tror vi att risken för egen del är mindre än risken i allmänhet (det verkar dock skilja en del på män och kvinnor (i den här studien trodde 63% av männen och 47% av kvinnorna att de var bättre rustade för att klara en zombieattack). Det finns risker men också fördelar med orealistisk optimism. Jag brukar istället lyfta realistisk optimism som en bra överlevnadsegenskap eftersom optimism verkar leda till ett bättre liv än pessimism.

Ju fler och mer anonymt som människor dör, desto mindre bryr vi oss alltså. Det kan vara en anledning till att vi inte tar till gatorna för klimathotet och utsläpp trots att det dödar många människor idag. Utsläppen av trafik bara i Sverige kortar runt 3000 människoliv varje år och 3,3 miljoner av luftföroreningar globalt – mer än HIV och Malaria tillsammans. Enander konstaterar att vår psykologi är dåligt rustad för långsamt smygande hot som klimatförändringar.

Att bry sig och gå från ord till handling

Att vara med om svåra händelser kan vara ett sätt att öka medvetenheten, men det kan också leda till en minskad oro eftersom en faktiskt har överlevt en sådan händelser. Effekterna av att ha varit med om en kris avtar dock med tiden. Tron på den egna förmågan, upplevd kunskap och upplevd meningsfullhet samt normer är viktiga faktorer för att genomföra säkerhetsåtgärder. Upplevd krånglighet och att inte tro att åtgärderna är meningsfulla är anledningar att inte vidta åtgärder. I fallet prepping så tänker jag att det därför är viktigare att kommunicera små kriser som strömavbrott än större katastrofer eller samhällskollapser.

Det är svårt att förändra vanor hos människor eller stimulera människor till att ta åtgärder, vilket går att se kring till exempel motion – alla vet att vi borde röra mer på oss men få orkar hålla i vanan. Lagar kan verka normerande (t ex i fråga om lag om säkerhetsbälte eller rökning inomhus då stödet för lagen ökade efter genomförandet). Det finns många modeller och teorier om att förändra beteenden som Teorin om planerat beteende eller stadieteorier som PAPM. Att sätta sig in i dem kan nog vara intressant för dem som jobbar med kommunikation men inte riktigt så relevant för oss andra (läs mer i kapitel 4).

Säkerhetsåtgärder mellan olika grupper (kön, ålder etc)

Betydelsen av kön är en av de mest studerade gruppeffekterna inom risk- och säkerhetsområdet. Det finns vissa strukturella skillnader men variationen inom grupperna är självfallet stort. Skillnaderna verkar också minska i stressade och belastade miljöer där större risker finns hela tiden. Om vi tittar på fler aspekter än bara kön verkar det också som om framförallt vita män ser mindre/färre risker och är mer kritiska till begränsande säkerhetsåtgärder, detta kallas Vitamanseffekten ( jag skulle gissa att det ofta är vita män som är mer obenägna att tro på t ex klimatförändringar).

– Kvinnor tenderar att skatta risker högre än män

– Män bedömer sina kunskaper i risk- och säkerhetsfrågor högre än kvinnor (vilket vi också kunde se i zombieexemplet ovan)

– Män anser sig vara mer informerade än kvinnor och uttrycker starkare tilltro till de egna möjligheterna att agera i kris.

– Kvinnor generellt mer positiva till säkerhets och säkerhetsåtgärder

– Kvinnor upplever i större utsträckning samhället som sårbart.

Utöver kön så spelar ålder, ensamhushåll, barn, ursprung, utbildning, bostadsort med mera också roll. Generellt så tenderar känslan av utsatthet och intresset för säkerhetsfrågor öka med åldern. Att känna ansvar för någon annan, t ex barn,  eller att vara sammanboende är också faktorer som ökar riskmedvetenheten.

Ok, det var del ett av den här serien. Kanske den minst intressanta, men det kommer mer framöver om hur vi agerar vid en kris. Alltså vad som händer under katastrofen. Och det här är bara en kortare överblicksbild över några saker jag tycker är extra intressanta med bokens första fem kapitel. Det finns mycket mer under ytan som är lärorikt för alla som är intresserade av kris och katastrof.

Det här med krisbeteenden…

I torsdags föreläste jag på uppstartskonferensen inför MSBs krisberedskapsvecka. Det var nervöst och rätt svårt (eftersom föreläsningen handlade en del om riskkommunikation som ligger lite utanför vad jag är bra på). En bild spreds senare på sociala media, hamnade i den största svenska preppergruppen på facebook och satte igång en shitstorm (runt 400 kommentarer). Inte direkt mot mig men mot budskapet i bilden. Så jag tänkte skriva en lite längre text och hänvisa till forskningen jag lutar mig mot i slutet av inlägget för den som vill läsa mer.

Pinsamt nog är Powerpointen också lite sned

Det är såklart generella drag jag talar om. Det finns alltid exempel på motsatsen. Alla kan hitta exempel på när folk har betett sig som rövhattar i katastrofer, eller medierapportering om det (vilket mycket väl kan vara felaktigt, som vid Katrina som du kan läsa om nedan). Forskningen handlar om naturkatastrofer och inte om krig eller krigsliknande situationer. Dessa har jag dålig koll på och vill inte uttala mig om.

För det första så är vår förståelse av en katastrof som inträffar påverkad av vår förförståelse. Om vi tror att grupper drabbas av masspanik kommer vi att tolka människor som rör sig tillsammans från en katastrofplats som panik. Det kan också vara så att människor själva känner panik och därigenom tolkar alla andras beteenden på det sättet. Just ”alla hade panik” är ganska vanligt förekommande rubrik i media, men det stämmer sällan. Masspanik kan inträffa men bara under vissa speciella omständigheter. Normer upplöses långsamt även i katastrofer.

Att människor är aktiva och försöker förbättra sin situation är naturligt. Vi hade som art klarat oss väldigt dåligt om vi inte löste problemen som vi möter. Särskilt i Sverige finns det en bild av att vi skulle förlita oss på staten (vilket vi i viss mån gör) men de större kriser som hänt i Sverige. Stormen Gudrun, terrorattacken på Drottninggatan eller branden i Västmanland visar att människor inte varit passiva utan hjälpts åt och agerat. Ibland pratas det om begreppet ”inlärd hjälplöshet” vilket det inte finns några som helst belägg för i katastrofsituationer, det är något annat. Där kan vi också se hur det skänktes saker och pengar i en omfattning som inte kunde tas emot.

Det här med kriminalitet är ju också något vi starkt förknippar med katastrofer. Att den skulle minska känns kontraintuitivt eftersom vi sett som många bilder på sönderslagna fönster. Men det handlar om att vi blandar ihop social oro och kravaller med naturkatastrofer. Forskningen visar också att det som stjäls i allmänhet är livsmedel och mediciner, inte kapital- eller statusvaror. Och att människor som är sjuka eller hungrar tar mat och mediciner när butikerna är stängda är något som jag tycker är rimligt.

Och människor är såklart olika. En del reagerar konstruktivt på akuta situationer (10-25%), de flesta är passiva och förvirrade men kan hjälpa till när det går (65-80%), och en liten del funkar dåligt och kan bete sig illa och här kan kanske katastrofchock kan räknas in (10-15%). Men det är alltså i den mest akuta fasen – precis när det inträffar. Även om vi är olika så reagerar ändå kroppen på likartade sätt. Om vi ska prata evolution och historia så finns det starka skäl att tro att människan insett vikten av den egna gruppen och därför fokuserat på solidaritet vid hot och fara.

Jag tycker ändå att det är väldigt intressant att bevisen för att folk i allmänhet beter sig schysst när det skiter sig väcker så starka reaktioner. Känslan av att många vill att människan ska vara egoistisk innerst inne och istället för att intresserat sätta sig in i påståendena måste ju bero på något. Jag tänker att den som är seriöst intresserad av ämnena kris, katastrof och överlevnad borde vilja veta mer. Lära sig, och sätta sig in i frågor som är av enorm betydelse för en katastrof. Sen är det ju upp till var och en att tolka eller tro på forskningen.

Det är rimligt att vara källkritisk och när jag började lära mig mer om det här så var jag också skeptisk. Sedan har jag läst ungefär samma budskap från många olika källor och olika forskare som kommer fram till liknande slutsatser. Jag har hittills inte läst någon forskning som skulle säga motsatsen. Det finns exempel på när saker gått illa, men allt tyder på att det inte är det som karaktäriserar mänskligt beteende vid krissituationer. Argument som baserar sig på vad folk tror, egna upplevelser, vad de hört eller ”sunt förnuft” är något annat än forskning och det säger väldigt lite om just myter och sanningar vid katastrofbeteenden.

Det finns ju ingen empiri av en zombieapokalyps eller vad som skulle ske om hela samhället raserades och alla fattade direkt att inget någonsin skulle bli sig likt. Det är ren fiktion att spekulera kring det (vilket kan vara kul, men förväxla inte de idéerna eller de populärvetenskapliga skildringarna med empiri). Vad vi kan slå fast är att det finns minst lika mycket som talar för ökad sammanhållning och solidaritet som om ”allas krig mot alla”.

Mer eller mindre akademiska lästips:

Ann Enander: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser

Misse Wester: Mänskligt beteende i stora kriser fakta och fiktion

Henry W Fischer: Response to Disaster: Fact Versus Fiction & Its Perpetuation : the Sociology of Disaster https://books.google.se/books?id=-H17D_PwL1IC&printsec=frontcover&hl=sv#v=onepage&q&f=false

Sarita J. Robinson: Human Behaviour When Disaster Strikes: Human behaviour in emergency situations http://clok.uclan.ac.uk/9573/

Patrick S Robert: Disasters and the American State (Om medias rapportering, orkanen Katrina och vad som faktiskt hände sid 163-165) https://books.google.se/books?redir_esc=y&hl=sv&id=xZU2AQAAQBAJ&q=los%20angeles%20times#v=snippet&q=los%20angeles%20times&f=false

För den som vill läsa mer om bra beteenden och gemenskap vid kriser rekommenderar jag A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster av Rebecca Solnit. En reportagebok om olika katastrofer som har inträffat och hur människor agerar.

Sen har ju Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig ett ordentligt kapitel där jag går igenom frågorna lite mer ordentligt. Adlibris Bokus

 

 

Zombieöverlevnadsåret 2017

Det bästa med nyår är alla årskrönikor överallt. Så kommer här en årskrönika över zombieöverlevnadsåret 2017 (tidigare år finns att läsa här 2013,  2014 och 2015 och 2016). Det blev ganska lite skrivet på bloggen i jämförelse med tidigare år, och det har att göra med att jag skrev klart boken Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig samt Zombieöverlevnadskalendern 2018. Faktiskt var juni 2017 den enda månaden jag inte skrivit ett enda inlägg under hela NejTackZombies-bloggens tid. Det var också ganska många bokrecensioner av populärvetenskapliga och mer vetenskapliga böcker som jag ändå läste i researchsyfte till boken. Det blev inte särskilt många filmtips, dels eftersom jag prioriterade bort film, dels för att det faktiskt inte kom någon vettig zombiefilm 2017 vad jag kommer på just nu.

Ja året började ganska tungt egentligen. Trump tillträdde som president och jag skrev om att hantera känslan av att slutet närmar sig. I april var det ett terrorattentat i centrala Stockholm som jag skrev två inlägg om: Om beteenden vid katastrofer och hur efterspelet kunde definieras som elitpanik. Annars är jag mest nöjd över mina lite längre inlägg om beteenden. Det här skrev jag efter att ha hamnat i diskussion med några idioter till preppers på facebook eftersom de VISSTE hur det skulle bli totalt kaos och ett allas krig mot alla vid någon större plötslig kollaps. Något de alltså absolut inte har stöd för i forskning. Visst förekommer det att folk beter sig illa (och misstänksamhet kan späs på) men det är inte något som definierar katastrofbeteenden som vi ser i forskning. I somras var det också ett falskt VMA i Stockholm som det snackades mycket om, jag skrev lite om hur vi generellt beter oss vid larm. Det var också MSBs första krisberedskapsvecka i maj 2017, och nästa blir i månadsskiftet maj-juni 2018.

Den stora grejen för mig har såklart varit Överlev katastrofen (och till viss del Zombieöverlevnadskalendern 2018). Men jag har också varit med och skrivit en liten bok som heter Boken om hemberedskap – bli bättre förberedd (dock i jobbsammanhang) i samverkan med Civilförsvarsförbundet. Tillsammans med Anna-Maria Stawrebergs bok Prepping som också kom under hösten går det nog att säga att det är en trend eller rörelse i samhället där de här frågorna verkligen börjar diskuteras. Inte minst med tanke på beredskapsrapporten: ”Motståndskraft, inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025” som kom i slutet av december där det står att vi förväntas klara oss en vecka utan hjälp av myndigheterna i händelse av krig. Så det har snarare varit ett år med katastrofberedskap än ett år med zombier.

Jag har hållit runt 20 föredrag runt om i landet. Väldigt kul att träffa människor och diskutera olika strategier. Förutom bibliotek (som varit det vanligaste) har jag föreläst på Räddningstjänstens skola i Revinge, på räddningstjänstkonferenser, för MSB och kommunledningskontor, Närcon och olika företag. Jag gjorde också min första utlandsföreläsning i Helsingfors.

Jag vill återigen tacka alla som jag intervjuade till Överlev katastrofen. Det blev nästan 20 stycken och även om inte alla är med i boken har de på olika sätt färgat den. Har du inte köpt kalendern eller boken så tycker jag verkligen att du ska passa på. Det finns liksom inget bättre nyårslöfte än att öka chanserna att överleva zombieapokalypsen (med upp till 25% enligt osäkra källor). Bokus är billigast så slå till på direkten! Bok Kalender

Och precis som vanligt kom inte den svenska zombiefilmen Zon 261 (som numera har bytt namn till Operation Ragnarök) i år heller. Vi håller tummarna för 2018 🙂

 

Prepping – boken

Nu har boken Prepping kommit ut av Anna-Maria Stawreberg. Jag hörde talas om den tidigt i år och har varit spänd på den sedan dess. Tidigare finns ju egentligen bara Förberedd som är en svensk bok om prepping och förberedelser (om jag inte räknar med Zombieöverlevnad).

Stawreberg är i grunden journalist även om hon haft ett prepperintresse i flera år, det märks lite på hur den är skriven. Den är lättläst och en bra grund men saknar lite av djupet som jag tycker behövs. Boken känns mer som en introduktion till tankesättet mer än en bok som preppers själva har nytta av. Ibland är den lite rörig och borde kanske ha getts lite tydligare struktur. De olika delarna i boken är skrivna i olika stil, ibland redogör hon för de kurser hon varit på, andra kapitel bygger är mer gör-så-här-fakta.

Det finns dock en hel del guldkorn som jag tycker saknas i andra prepperböcker. Till exempel intervjun med Misse Wester om krisbeteenden är en viktig del. Att hon slår hål på myten om människan i kris som egoistisk. Att vi snarare söker oss till varandra och samarbetar. Det är också bra med checklistor och enkla funktionella illustrationer som gör det enklare att förstå och läsa.

I intervjuer får vi möta olika preppers som resonerar kring hur de förbereder sig. Det är intressanta lite korta porträtt som jag gärna skulle läst mer om. Det skulle kunna ge den lite större djup och mer kött på benen för den som redan har ett grundläggande hum om prepping.

Så på det stora hela är det en bra grundbok att sätta i händerna på någon som är intresserad men inte vet så mycket, en introduktion helt enkelt. För erfarna prepper ger den inte så mycket nytt tyvärr.

Adlibris

Bokus

 

Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig!

Nu börjar de sista pusselbitarna till boken bli klara. Just nu sliter jag med den näst sista redaktörsgenomgången  samtidigt som jag planerar releasefest (15 dec på Kraken i Stockholm) och en massa annat.

Boken är uppdelad i två delar. Den första delen handlar framförallt om olika typer av katastrofer, beteenden och teorier om om vad som gör oss resilienta – alltså motståndskraftiga. Men även om kroppens behov och överlevnadssituationer, vad som sannolikt kan hända och vad som är mindre sannolikt. Del två är uppdelad i tolv kortare kapitel och tar upp olika faktorer som påverkar din förmåga att klara en katastrof. Alltså sätt att förbereda dig på:

• Känn dina grannar
• Känn dig själv – känn din kropp
• Stresshantering och STOP-regeln
• Ha något att leva för
• Hemberedskap
• Fysisk träning
• Organisering
• Gruppdynamik och ledarskap
• Katastrofträning och förberedelser
• Förmågan att improvisera
• Skaffa en hobby
• Optimistisk realism

Det är helt enkelt en långversion av Zombieöverlevnadskalendern 2018 (bokus, adlibris) med både en teoretisk genomgång men även en del praktiska tips på hur du kan utveckla dina överlevnadsförmågor. Helt enkelt att bli bättre förberedd på någon typ av katastrof. De här olika egenskaperna/förmågorna/färdigheterna har jag kommit fram till genom intervjuer och genom att läsa en massa forskning om katastrofer. Tanken är att det ska vara saker som du ska kunna göra i ditt liv och till och med göra det bättre (ibland hatar jag mig själv en smula för att det känns som om jag skriver en självhjälpsbok). Zombierna finns med såklart, men de har en något mindre roll än i Zombieöverlevnad.

Så här blev omslaget i alla fall. Det var svårt att klura ut vad jag egentligen vill ha på det och det är lite svårt att tänka sig hur den blir ”på riktigt”.

 

After Armageddon

After Armageddon är en något gammal ”dramadokumentär” (producerad av History Channel) om vad som skulle hända om samhället kollapsade. Det är lika delar spelad film och experter som kommer in och berättar hur mycket kaos det kommer att bli hela tiden.

Det handlar om en familj som efter att staden de bor i fallit bestämmer sig för att lämna staden. Ett tillbakablick visar hur smittan som brutit ut spridit sig och hur många veckor det tar innan 100 miljoner är döda i USA. Deras resa går genom deppig ökenvandring via ett auktoritärt tillfälligt lokalsamhälle till ett hippieparadis.

En del saker tycker jag dock skildras bra. Exempelvis hur vi tenderar att följa mönster och vanor vi har även om situationen förändras. Vi går till jobbet, upprätthåller sociala relationer och tenderar att inte ta risker på allvar. Samhällets sårbarhet tas också upp på ett hyfsat rimligt sett. Också intressant när det berättas om att sjukvårdspersonal nästan alltid fortsätter gå till jobbet även vid kriser.

De flesta experterna är vita män i övre medelåldern med någon slags tvivelaktig examina och som uttalar sig om saker som ligger utanför deras ämne. Det är frustrerande att höra när de upprepar vad någon annan sagt till dem om hur hemska människor skulle bli, hur folk direkt skulle ha ihjäl varandra för mat och knark, att vi är nio måltider från anarki, att det alltid blir kaos vid evakueringar. Det är antingen direkta spekulationer utan bas i forskning eller så är det direkta felaktigheter. Anarki verkar för många vara lite kravaller i stadskärnan, det är det såklart inte. Den typen av oroligheter uppstår med jämna mellanrum överallt och med olika faktorer som utlöser dem. Anarki och masspanik som de flesta amerikanska preppers väntar sig vid samhällsstörningar är extremt ovanligt.

En kort sekvens nämner att människor också är altruistiska och hjälper främmande i nödsituationer. Men det framstår i filmen som att det är undantaget, när det snarare är tvärtom. De allra flesta av oss hjälper varandra medan ett fåtal beter sig irrationellt eller dåligt.

Trots sina brister så är det en rätt ok dramatisering av en familjs öde. Det är en ganska rak handling och hade egentligen gjort sig bättre utan ”experternas” gissningar och spekulationer. En del intressanta tips, men samtidigt en del konstigheter kring kroppens behov tycker jag. Det borde handla mer om uttorkning än om matbrist, för det är ett långt större problem i nästan alla överlevnadssituationer.

Här kan du se filmen i sin helhet.

Förberedd – en introduktion till skandinavisk krisberedskap och prepping

Jag har väntat lite på en svensk renodlad prepperbok. Det är ett ämne som ligger rätt i tiden och som det finns mycket att diskutera kring. Det här är dock inte riktigt boken jag förväntat mig och jag misstänker att någon av de stora förlagen inom ganska kort kommer att släppa en mer omfattande bok. Förberedd, skriven av bröderna Stefan och Michael Sjödin, är precis som undertiteln säger en introduktion. Boken utgår från att något kan hända och att vi inte vet vad. Att samhället är såbart.

Boken utgår från kroppens behov (men använder inte samma definition som civilförsvarsförbundet/Svenska överlevnadssällskapet) vilket är det rimliga. Tyvärr är inte trygghet/psyke med som behov, inte heller sömn vilket jag tycker är en miss. Däremot har de med toalett som ett behov vilket kan kännas krystat (förlåt…) men jag tycker det är bra. Jag skulle hellre vilja se ämnet som hygien egentligen, eftersom det är det som kan brista efter toalettbesök. Och det är ofta något som kanske inte tas upp så mycket i apokalypssnacket. Det är också bra att boken inte har samma prylfokus som många delar av prepperrörelsen har.

Problemet med Förberedd är att den i ganska liten utsträckning ger oss tips på vad vi ska göra (t ex hur vi bygger värmekojor i lägenheten vid långvariga strömavbrott på vintern). Däremot finns tips på böcker/internetkällor som tar upp mer, men det borde kunna rymmas mer. Det är en introduktion, så en de gallring har ju såklart fått ske, men jag när jag läser den och jämför med till exempel Civilförsvarsförbundets ”Överlev hemma!” (som tyvärr är slutsåld) så är den senare mer ett hjälpmedel.  Överlev hemma har också till exempel checklistor för att underlätta prepping i det egna hemmet.

Det jag dock stör mig mest på är synen på människan. I början av boken slås fast: Det finns två sorters människor – de som förbereder sig och de som inte gör det. De som inte gör det kommer att stå helt handfallna och bara låta allt gå åt skogen. Människor i nya svåra situationer lär sig lösa problem snabbt. Ett fåtal kanske blir handlingsförlamade, men den stora majoriteten av alla människor, förberedda eller inte, anpassar sig snabbt till en ny situation och lär sig hantera de utmaningar som sker. Dessutom är alla förberedda på något, det är bara i varierande grad utifrån vilka hotbilder vi ser. Det är mer fruktbart att tala om mer eller mindre förberedd hela tiden. De flesta har kanske några huvudvärkstabletter hemma för att de vet att de behöver det någon gång, de flesta använder säkerhetsbälten i bilen inte för att de tror att de ska krocka men för att det är dumt att chansa. Det är alltså inte en fråga om allt eller inget, det är en fråga om mer eller mindre.

Även i slutet av boken är människosynen ett problem. Visst står det att vi söker oss till varandra och börjar samtala vid kriser, men ganska snabbt kommer de in på riskerna med att berätta att de preppar. I stället för att göra det till ett kollektivt projekt blir förberedelserna något som ska individualiseras. Jag tror det är helt fel väg att gå, de enkla tipsen för förberedelser som boken erbjuder är egentligen inte konstigare än att ha säkerhetsbälte. Om en bara lyckas presentera problemen som kan uppstå på ett rimligt sätt så förstår nog de allra flesta. Och varför inte ta med en vattendunk som present nästa gång du blir bjuden på middag hos grannarna? Eller pratar krisberedskapen i bostadsrättsföreningen eller bjuder in civilförsvarsförbundet att prata för grannar eller i Hyresgästföreningen?

 

Bokus

 

 

 

Every Day Carry

Every Day Carry, eller EDC som det populärt kallas i prepperkretsar, är de grejer du alltid bär med dig. En del har till exempel en liten plåtask med sig, andra har grejer löst i ryggsäcken som kan vara bra att ha. Mobil, nycklar och plånbok är ju sådana saker som folk har med sig nästan var de än går så de utgör ju grunden i en EDC (och glöm inte att smartphones är bra att ha efter zombieapokalypsen om du har möjlighet att ladda batterierna).

Eftersom vi inte vet när zombierna kommer – du kan vara på jobbet, på semester, på bussen eller på middag hos några jobbiga släktingar – är det rimligt att ha en viss beredskap hela tiden. Men det måste samtidigt avvägas mot foliehatt och att gå omkring som en packåsna. För de allra flesta, om du inte råkar vara old school inbrottstjuv eller någon typ av rivarsnickare, är kofoten inte ett alternativ att släpa med sig till vardags.

Jag tycker ändå att det är viktigt att tänka över lite vilka oväntade händelser som kan uppstå och vilka smågrejer som kan hjälpa vid de tillfällena. Till exempel har jag alltid med mig en vattenflaska (och bok eller dator) om jag åker tåg eftersom det inte är jätteovanligt att det blir en försening på två timmar. Det är ju inget livshotande men något som gör att väntan blir lite trevligare (och billigare). Samma gäller med de mesta av grejerna i en EDC. Det kanske inte alltid hjälper dig i en större katastrof men det kan göra vardagens umbäranden lite enklare.

I ärlighetens namn har jag först ganska nyligen fått ändan ur vagnen och systematiserat min EDC. Här är de (frånvarande på bilden är ett paket pappersnäsdukar). Kommentera gärna om du har egna synpunkter eller frågor på hur jag tänker kring de olika föremålen.

Grejer som kan passa bra att ha som EDC.

Patriots – A Novel of Survival in the Coming Collapse av J W Rawles

Maken till ful bok är också svårt att hitta

Det här är nog den nördigaste boken jag någonsin läst (fast just den här lyssnade jag på). Boken handlar om ett gäng preppers som har dragit till sin BOL (Bug Out Location) när en ekonomisk kris har gjort USA till ett ödeland där kriminella gäng och flyktingar driver omkring. Angående krisen så ägnas inledning till att beskriva hur hyperinflationen fungerade. Det är en vansinnigt tråkig början på en bok.

Vi möter kommunistkannibaler (ja, det är sant), frihetstörstande kristna vapentokar och en och annan vanlig människa som drar förbi preppergängets ställe. Patriots handlar om hur de klarar sig, vilka tekniker de använt och vilka tankar som ligger bakom vad de gör.

Jag gillar ändå ansatsen i boken. Att i en skönlitterär berättelse beskriva överlevnadstekniker och allt från vilka blodgrupper som passar andra när en ska donera blod till hur en förlöser barn. Men mest handlar det om vapen. Vapen, vapen vapen. Jag skulle gissa att en tjugondel av boken handlar om olika vapensorter eller prat om hur molotovcoctails eller minor enklast tillverkas. Det är synd att det blir så mycket vapen för det är vansinnigt ointressant varför de väljer Heckler & Koch framför M16A1 eller när de beskriver olika sorters pistolers för- och nackdelar.

Wesley Rawles är en survivalist- eller prepperguru i USA. Han driver bloggen Survival Blog och frilansar som survivalistkonsult. Boken är en av de mest inflytelserika böckerna för den den amerikanska survivaliströrelsen.

På det stora hela är Patriots patriarkal smörja. Männen styr och ställer och kvinnorna, även om de ofta är duktiga på vad de gör, får stereotypa roller eller blir bara omkringhunsade av sina män. Det är högerkristen teori i en militär förpackning. Som litteratur är den seg och det var aldrig så att jag ville läsa lite till för att veta vad som skulle  hända. Läsvärdet ligger i att få en inblick i survivalistikonens Rawles våta drömmar om livet efter katastrofen.

 Adlibris

Bokus