Bloggarkiv

After Armageddon

After Armageddon är en något gammal ”dramadokumentär” (producerad av History Channel) om vad som skulle hända om samhället kollapsade. Det är lika delar spelad film och experter som kommer in och berättar hur mycket kaos det kommer att bli hela tiden.

Det handlar om en familj som efter att staden de bor i fallit bestämmer sig för att lämna staden. Ett tillbakablick visar hur smittan som brutit ut spridit sig och hur många veckor det tar innan 100 miljoner är döda i USA. Deras resa går genom deppig ökenvandring via ett auktoritärt tillfälligt lokalsamhälle till ett hippieparadis.

En del saker tycker jag dock skildras bra. Exempelvis hur vi tenderar att följa mönster och vanor vi har även om situationen förändras. Vi går till jobbet, upprätthåller sociala relationer och tenderar att inte ta risker på allvar. Samhällets sårbarhet tas också upp på ett hyfsat rimligt sett. Också intressant när det berättas om att sjukvårdspersonal nästan alltid fortsätter gå till jobbet även vid kriser.

De flesta experterna är vita män i övre medelåldern med någon slags tvivelaktig examina och som uttalar sig om saker som ligger utanför deras ämne. Det är frustrerande att höra när de upprepar vad någon annan sagt till dem om hur hemska människor skulle bli, hur folk direkt skulle ha ihjäl varandra för mat och knark, att vi är nio måltider från anarki, att det alltid blir kaos vid evakueringar. Det är antingen direkta spekulationer utan bas i forskning eller så är det direkta felaktigheter. Anarki verkar för många vara lite kravaller i stadskärnan, det är det såklart inte. Den typen av oroligheter uppstår med jämna mellanrum överallt och med olika faktorer som utlöser dem. Anarki och masspanik som de flesta amerikanska preppers väntar sig vid samhällsstörningar är extremt ovanligt.

En kort sekvens nämner att människor också är altruistiska och hjälper främmande i nödsituationer. Men det framstår i filmen som att det är undantaget, när det snarare är tvärtom. De allra flesta av oss hjälper varandra medan ett fåtal beter sig irrationellt eller dåligt.

Trots sina brister så är det en rätt ok dramatisering av en familjs öde. Det är en ganska rak handling och hade egentligen gjort sig bättre utan ”experternas” gissningar och spekulationer. En del intressanta tips, men samtidigt en del konstigheter kring kroppens behov tycker jag. Det borde handla mer om uttorkning än om matbrist, för det är ett långt större problem i nästan alla överlevnadssituationer.

Här kan du se filmen i sin helhet.

Annonser

Förberedd – en introduktion till skandinavisk krisberedskap och prepping

cover225x225Jag har väntat lite på en svensk renodlad prepperbok. Det är ett ämne som ligger rätt i tiden och som det finns mycket att diskutera kring. Det här är dock inte riktigt boken jag förväntat mig och jag misstänker att någon av de stora förlagen inom ganska kort kommer att släppa en mer omfattande bok. Förberedd, skriven av bröderna Stefan och Michael Sjödin, är precis som undertiteln säger en introduktion. Boken utgår från att något kan hända och att vi inte vet vad. Att samhället är såbart.

Boken utgår från kroppens behov (men använder inte samma definition som civilförsvarsförbundet/Svenska överlevnadssällskapet) vilket är det rimliga. Tyvärr är inte trygghet/psyke med som behov, inte heller sömn vilket jag tycker är en miss. Däremot har de med toalett som ett behov vilket kan kännas krystat (förlåt…) men jag tycker det är bra. Jag skulle hellre vilja se ämnet som hygien egentligen, eftersom det är det som kan brista efter toalettbesök. Och det är ofta något som kanske inte tas upp så mycket i apokalypssnacket. Det är också bra att boken inte har samma prylfokus som många delar av prepperrörelsen har.

Problemet med Förberedd är att den i ganska liten utsträckning ger oss tips på vad vi ska göra (t ex hur vi bygger värmekojor i lägenheten vid långvariga strömavbrott på vintern). Däremot finns tips på böcker/internetkällor som tar upp mer, men det borde kunna rymmas mer. Det är en introduktion, så en de gallring har ju såklart fått ske, men jag när jag läser den och jämför med till exempel Civilförsvarsförbundets ”Överlev hemma!” (som tyvärr är slutsåld) så är den senare mer ett hjälpmedel.  Överlev hemma har också till exempel checklistor för att underlätta prepping i det egna hemmet.

Det jag dock stör mig mest på är synen på människan. I början av boken slås fast: Det finns två sorters människor – de som förbereder sig och de som inte gör det. De som inte gör det kommer att stå helt handfallna och bara låta allt gå åt skogen. Människor i nya svåra situationer lär sig lösa problem snabbt. Ett fåtal kanske blir handlingsförlamade, men den stora majoriteten av alla människor, förberedda eller inte, anpassar sig snabbt till en ny situation och lär sig hantera de utmaningar som sker. Dessutom är alla förberedda på något, det är bara i varierande grad utifrån vilka hotbilder vi ser. Det är mer fruktbart att tala om mer eller mindre förberedd hela tiden. De flesta har kanske några huvudvärkstabletter hemma för att de vet att de behöver det någon gång, de flesta använder säkerhetsbälten i bilen inte för att de tror att de ska krocka men för att det är dumt att chansa. Det är alltså inte en fråga om allt eller inget, det är en fråga om mer eller mindre.

Även i slutet av boken är människosynen ett problem. Visst står det att vi söker oss till varandra och börjar samtala vid kriser, men ganska snabbt kommer de in på riskerna med att berätta att de preppar. I stället för att göra det till ett kollektivt projekt blir förberedelserna något som ska individualiseras. Jag tror det är helt fel väg att gå, de enkla tipsen för förberedelser som boken erbjuder är egentligen inte konstigare än att ha säkerhetsbälte. Om en bara lyckas presentera problemen som kan uppstå på ett rimligt sätt så förstår nog de allra flesta. Och varför inte ta med en vattendunk som present nästa gång du blir bjuden på middag hos grannarna? Eller pratar krisberedskapen i bostadsrättsföreningen eller bjuder in civilförsvarsförbundet att prata för grannar eller i Hyresgästföreningen?

 

Bokus

 

 

 

Every Day Carry

Every Day Carry, eller EDC som det populärt kallas i prepperkretsar, är de grejer du alltid bär med dig. En del har till exempel en liten plåtask med sig, andra har grejer löst i ryggsäcken som kan vara bra att ha. Mobil, nycklar och plånbok är ju sådana saker som folk har med sig nästan var de än går så de utgör ju grunden i en EDC (och glöm inte att smartphones är bra att ha efter zombieapokalypsen om du har möjlighet att ladda batterierna).

Eftersom vi inte vet när zombierna kommer – du kan vara på jobbet, på semester, på bussen eller på middag hos några jobbiga släktingar – är det rimligt att ha en viss beredskap hela tiden. Men det måste samtidigt avvägas mot foliehatt och att gå omkring som en packåsna. För de allra flesta, om du inte råkar vara old school inbrottstjuv eller någon typ av rivarsnickare, är kofoten inte ett alternativ att släpa med sig till vardags.

Jag tycker ändå att det är viktigt att tänka över lite vilka oväntade händelser som kan uppstå och vilka smågrejer som kan hjälpa vid de tillfällena. Till exempel har jag alltid med mig en vattenflaska (och bok eller dator) om jag åker tåg eftersom det inte är jätteovanligt att det blir en försening på två timmar. Det är ju inget livshotande men något som gör att väntan blir lite trevligare (och billigare). Samma gäller med de mesta av grejerna i en EDC. Det kanske inte alltid hjälper dig i en större katastrof men det kan göra vardagens umbäranden lite enklare.

I ärlighetens namn har jag först ganska nyligen fått ändan ur vagnen och systematiserat min EDC. Här är de (frånvarande på bilden är ett paket pappersnäsdukar). Kommentera gärna om du har egna synpunkter eller frågor på hur jag tänker kring de olika föremålen.

Grejer som kan passa bra att ha som EDC.

Grejer som kan passa bra att ha som EDC.

Patriots – A Novel of Survival in the Coming Collapse av J W Rawles

150px-PatriotsFrontCover36dpi

Maken till ful bok är också svårt att hitta

Det här är nog den nördigaste boken jag någonsin läst (fast just den här lyssnade jag på). Boken handlar om ett gäng preppers som har dragit till sin BOL (Bug Out Location) när en ekonomisk kris har gjort USA till ett ödeland där kriminella gäng och flyktingar driver omkring. Angående krisen så ägnas inledning till att beskriva hur hyperinflationen fungerade. Det är en vansinnigt tråkig början på en bok.

Vi möter kommunistkannibaler (ja, det är sant), frihetstörstande kristna vapentokar och en och annan vanlig människa som drar förbi preppergängets ställe. Patriots handlar om hur de klarar sig, vilka tekniker de använt och vilka tankar som ligger bakom vad de gör.

Jag gillar ändå ansatsen i boken. Att i en skönlitterär berättelse beskriva överlevnadstekniker och allt från vilka blodgrupper som passar andra när en ska donera blod till hur en förlöser barn. Men mest handlar det om vapen. Vapen, vapen vapen. Jag skulle gissa att en tjugondel av boken handlar om olika vapensorter eller prat om hur molotovcoctails eller minor enklast tillverkas. Det är synd att det blir så mycket vapen för det är vansinnigt ointressant varför de väljer Heckler & Koch framför M16A1 eller när de beskriver olika sorters pistolers för- och nackdelar.

Wesley Rawles är en survivalist- eller prepperguru i USA. Han driver bloggen Survival Blog och frilansar som survivalistkonsult. Boken är en av de mest inflytelserika böckerna för den den amerikanska survivaliströrelsen.

På det stora hela är Patriots patriarkal smörja. Männen styr och ställer och kvinnorna, även om de ofta är duktiga på vad de gör, får stereotypa roller eller blir bara omkringhunsade av sina män. Det är högerkristen teori i en militär förpackning. Som litteratur är den seg och det var aldrig så att jag ville läsa lite till för att veta vad som skulle  hända. Läsvärdet ligger i att få en inblick i survivalistikonens Rawles våta drömmar om livet efter katastrofen.

 Adlibris

Bokus

 

 

Zombie Apocalypse och lite om preppers

För ett tag sen blev jag tipsad om en svensk zombieöverlevarberättelse som heter Zombie Apocalypse. Boken, som kom ut 2009-2010, har ett dagboksupplägg och består av 83 episoder. Huvudpersonen är något av en prepper som vi får lära känna dels via vad han gör, dels genom tillbakablickar som beskrivs i dagboken. Det var kanske inte zombieapokalypsen han hade förberett sig för men han och några kompisar hade ändå skaffat en Bug Out Location (BOL på prepperspråk) alltså en plats att åka till om allt skulle gå åt helvete, vilket det också gjorde.

Det är en spännande berättelse som beskriver hur det svenska samhället rasar samman. Zombierna kallas för pestisar vilket är ett bra namn på svenska.  Då och då blir det tekniskt om stora bilar och vapen, men aldrig på ett sånt sätt som i amerikanska berättelser på samma tema.

Huvudpersonen är en ganska obehaglig typ egentligen även om jag inte tror att det är meningen att han ska framställas så. Han reflekterar över de han dödar, mår kanske lite dåligt över det men det är inte det jag stör mig på. Det är föraktet för svaghet som lyser igenom. Zombie Apocalypse får mig att tänka på vad jag har svårt för med prepperrörelsen i den mån det går att prata om preppers som en rörelse. När jag läser på Swedish Survivalistforumet så finns samma människosyn. Det handlar mycket om att se ”alla andra” som problem och potentiella hot istället för att se andra människor som hjälpande. Det handlar om att se sig själv (och ibland andra preppers) som en upplyst elit. Jag hårdrar det hela en smula, men det är en tendens som jag tycker finns och som är obehaglig och faktiskt kontraproduktiv för katastrofförberedelser. Hela idén om att jag-ska-minsann-klara-mig-själv är också tråkigt grabbig och rent ut sagt dålig för katastrofförberedelser.

Jag har läst flera berättelser från orkanen Katrina där folk som ser andra som hot har skadat och haft ihjäl andra. Människor som trott att andra var kriminella när de i själva verket ville se om de kunde hjälpa till med något. Sen spelar så klart också till exempel fördomar och strukturell rasism in i den typen av händelser. Synen på unga svarta är allt annat än positiv i den amerikanska södern. En bra film om Katrina (för dem som inte orkar kolla igenom Treme) är den danska dokumentären Welcome to New Orleans.

Samma syn på allmänheten som ett problem fanns tidigare inom mycket av myndigheternas katastrofhantering, det har som tur är ändrats efter forskning och erfarenheter. Nu ses allmänheten som en resurs i större utsträckning.

På det stora hela tycker jag Zombie Apocalypse är läsvärd. En något cynisk och tråkig människosyn är något jag kan köpa på grund av den jordnära berättelsen.

Swedish Zomcast 11

Swedish Zomcast 11 handlar om prepping och zombieöverlevnad. Det var första gången vikörde livesänt och det var roligt. Extra tack till personen som ringde in med frågor. Mer sånt.
Med oss i studion var Jesper Värn – scout, överlevnadsexpert och medveten prepper – som skriver om prepping på bloggen Praeparatus.Det finns mycket mer att prata om kring prepping och vi kommer förhoppningsvis ha med Jesper i studion igen framöver.

Lyssna direkt eller ladda ner här: .ogg .mp3

Att överleva zombiekatastrofen är inte en materialsport

När jag surfar runt på överleva zombiekatastrofen-sidor på nätet så hamnar jag nästan alltid på sidor som har vapen och överlevnadsutrustning som sin stora grej. Det ger en missvisande bild av hur vi måste tänka för att klara oss när de kommer. Det finns flera skäl till det. För det första så är det långtifrån säkert att du verkligen befinner dig där du har ditt förråd med grejer när det händer. För det andra så förlitar du dig på saker som du förmodligen inte har full kontroll över. För det tredje så är det extremt sällan vi ser superutrustade överlevare i zombiefilmer. I böcker kan vi dock träffa på dem som t ex galna militärer med huset fullt med vapen. Den första anledningen kanske är den mest verklighetsnära och den sista anledningen är den som har mest tyngd.

Namnlös

OBS mina mad skills i bildhantering

Svenska överlevnadssällskapet (som jag alltid kommer tillbaka till) ser det så här: Viljan att överleva är basen. Att hitta det som gör att du orkar fortsätta fast allt kanske ser mörkt ut. Det här går att träna upp som allt annat, men vissa har mer jävlaranamma i sig i grunden. Ett sätt att träna upp detta är fysiskt räning där du verkligen pushar dig fast du är helt slut som människa. Crossfit är en träningsform som är bra för att träna på att inte sluta fast det gör ont överallt, skaderisken är dock rätt hög. Intervallträning är en annan form som rekommenderas inte bara för att det är ett effektivt sätt att träna utan för att det också är lättare att verkligen ge allt.

images

Klarar sig alltid

Kunskap är en annan faktor som är viktigare än den vassaste katanan eller den mest titanbeklädda kofoten. Ditt viktigaste vapen är alltid din hjärna glöm aldrig det. Ta en snubbe som MacGyver, han klarade sig alltid med sitt know-how. Utrustning kan du bli av med, dina kunskaper och färdigheter bär du alltid med dig. Dessutom är det oftast billigare att lära sig saker än att beställa fräsiga crovels från USA. Dessutom är det roligt att utmana sig och lära sig nya saker. Att kunna odla och hitta ätbara växter är värt mer än 100 måltidsersättningsbars i långa loppet. Starta en studiecirkel vettja!

Utrustning är alltså bara toppen på pyramiden. Det som kan sätta lite guldkant på tillvaron. Göra saker lite lättare, men det får aldrig vara basen i överlevnadstänkande. Det hindrar inte att det är bra på att vara förberedd och att ha saker hemma, men det bör inte vara ett huvudsakligt fokus. Dessutom finns det en hel del sanning i Ani DiFrancos citat; Every tool is a weapon – if you hold it right. Du kan vara kreativ i vad redskap ska och kan användas till.

Varför är det så då? Varför är alltid fokus på häftiga och smarta grejer istället för kunnande och vilja? Jag tror det finns flera förklaringar. En har att göra med konsumtionshysteri och att en del har för mycket pengar. Rätt konsumtion ger status och man får kickar av att köpa/äga grejer, hur meningslösa de än är eller hur lite kunskap man har om hur de egentligen ska användas. En annan förklaring tror jag handlar om att det blir vanligare att man vill ha en quick fix och inte behöva göra jobbiga saker som att lära sig grejer eller förändra en livssituation – ett exempel på det är dieter och träning. Såklart finns här en genusaspekt också. Män tilltalas mer av prepperkulturen och män gillar i större utsträckning flashiga prylar och militära lösningar på sociala problem.

Kort om krisberedskap

Det finns preppers och så finns det preppers. Jag tycker att det finns en sund inställning i att förbereda sig på att saker i ens omgivning kommer att förändras, och att samhället är mer sårbart nu än på länge.  Det finns däremot en dum inställning till att göra att hela ens liv bara kretsar kring det som man ser hos en del preppers idag (kanske mer i USA än i Sverige dock). Eftersom vi inte satsar på en större lokal produktion och stadsodlingar i någon större utsträckning är vi beroende av att alla transporter funkar. Om något skulle gå fel skulle hyllorna i butikerna snabbt bli tomma och vi får äta vetemjöl och olja istället för någon härlig konservmat värmd på ljus eller fältkök.

I dagens samhälle blir vi fostrade in i att allt kommer fortsätta rulla på i samma takt som förut. Trots ökande kunskap om vad klimatförändringarna leder till, att peak oil och peak fosfor (och några andra peakar) står inför dörren så förväntar vi oss att allt rullar på. Det är dumt. Men kollapsen kommer inte med en meteorit, den kommer som korta notiser i våra dagstidningar eller artiklar om någon som råkat ut för något. Att koppla ihop händelserna med varandra och att se att vårt levnadssätt är orsaken görs sällan på riktigt. Vi vill inte se. Det är som en kollektiv förträngningsprocess som är nödvändigt för att samhällshjulen ska snurra.

Ett visst mått av krisberedskap är sunt (en del menar till och med att pessimism kan leda till ett längre och hälsosammare liv). Ha lite extra vatten hemma, ha mat som är lättillagad längst in i skåpet och förnya det förrådet då och då. Lite extra alkogel och en extra hink med lock om vattnet är borta i flera dagar. Civilförsvarsförbundet rekommenderar att du ska kunna klara dig tre dagar utan hjälp. Hur många i städerna har egentligen saker så de klarar sig utan el i tre dagar hemma? Kan du det? I dagens SvD var det en artikel om en ”vanlig” familj som tänkt lite extra. Gör det du med.

Preppers

Det känns som preppers är den nya medietrenden. Kobra har en pågående serie om apokalypsen och dom som förbereder sig, National Geographics och Discoverys program Doomsday preppers och Doomsday bunkers är stora tittarsuccéer och idag hade och SvD en artikel på ämnet. Det är ett visst mått av freakshow tyvärr, för frågan är intressant. I en tid när allt det gemensamma försvinner tvingas vi själva bli ansvariga för när något går snett. Tidigare fanns det förberedelser för att el skulle försvinna, att telekommunikationen skulle slås ut, det fanns planer för hur människor skulle bete sig i händelse av invasion och katastrofer. Idag är många av de skyddsnätet och människorna som arbetade med sånt borta och är ersatt av kortsiktigt kostnadseffektiva datasystem eller inget alls.

Det är dock stora skillnader på amerikanska och svenska preppers. Jag önskade ett inlägg på preppersbloggen ”Innan det sker” och fick ett intressant svar (läs det här). Det är inte så jätteförvånande läsning, men väldigt intressant. Trots att Sverige ligger i topp på antal vapen per capita är det inte det som är fokus bland svenska preppers. Istället är det de egna kunskaperna och tanken att världen snabbt kan komma att förändras snabbt. Det är egentligen ett rimligt förhållningssätt. Man får dock ta Doomsday bunkers/preppers och andra skildringar av preppers med en nypa salt då sensationsvärdet är en stor del av underhållningen. Inslaget i Kobra med de ganska sansade Ed Peden var trevligt ur det perspektivet.

Jag tror generellt att människor skulle bli lyckligare av att göra saker och lära sig saker tillsammans än att sitta hemma ensamma eller isolerade i en kärnfamilj. Gå en kurs i att odla på balkongen eller att lära sig hitta ätliga växter i staden är inte bara bra för en eventuell jobbig framtid, det är också bra i nuet.  Jag tror också att man är bättre förberedd om man tänkt att något oväntat kan inträffa. Risken är väl att oron för framtiden äter upp vardagen i nuet.

Är du väl förberedd på zombieapokalypsen blir ett två dagars strömavbrott rena picknicken.

Kobra: Är slutet nära?

I onsdags sände Kobra ett program om jordens undergång och survivalister/preppers. Programmet går inte att bädda in men klicka här för att komma till SVT Play. Tydligen hade de hört av sig till svenska preppers som valt att inte vara med. Det ökande intresset för apokalypsen och Mayakalenderns slut 2012 var i fokus.

Vi fick träffa Ed Peden som bodde i en bunker (och jobbade med att förmedla bunkerboenden till andra). Han verkade vara en trevlig hippiegubbe och inte alls någon vapengalen militärtyp. Han berättade om hur han dragits med i Reaganårens rädsla för kärnvapenkrig och att han behövde ta hand om sig själv och sin familj. Förutom dess historia var inte bunkern han bodde i särskilt annorlunda från andra alternativmänniskors boenden.  Här kan man se hela intervjun med honom.

En annan intressant del av programmet var en intervju med Susan Roy som pratade om hur de amerikanska myndigheterna under 50 och 60 talen lurade folk att ”duck and cover” och bygga egna ganska verkningslösa bunkrar för att kunna klara sig vid en kärnvapenattack. Den politiska dimensionen i detta är intressant. Att individualisera de negativa effekterna av ett kärnvapen krig  för att slippa lägga pengar på det och istället satsa hårdare på kapprustningen. Människor skulle tro att de var trygga för att rättfärdiga de miljarder dollar som lades på det egna militärindustriella komplexet. I Sverige valde man att kollektivt rusta upp ett civilt försvar med bergrum fyllda med olja och förnödenheter som man numer rustat ned.

Den lite märkliga reportaget från MSB (Myndigheten för Samhällsberedskap) tyckte jag sa väldigt lite. Min enda kontakt med dem tidigare var att de inte ville vara med i zombiekursen och prata om Sveriges beredskap för katastrofer vilket var lite tråkigt. CDC är ju på. Det verkade mest som om de gått en kurs i medieträning för att kunna prata utan att säga något egentligt om vad man höll på med. Jag har faktiskt inte hört någon säga något positivt om MSBs arbete, men jag låter mig gärna överbevisas.

Nästa program i serien verkar dock bli intressant när de tar upp kulturvärlden som apokalypsens stora profitörer. Det får mig att tänka på ett reportage i senaste numret av Effekt (3/2012) om varför så få beskriver livet under en långsammare kollaps. Hur man handskas med de små förändringarna och inskränkningarna i vardagen som en klimatkollaps kommer att innebära. Istället är det efter apokalypsen när allt redan kraschat som beskrivs. På ABF i Stockholm är det ett seminarium på just det temat som jag tror är intressant. Det är den 25 oktober och titeln är Grym natur och riktiga människor.

Svenska preppers om programmet:

Innan det sker

Swedish prepper