Elitpanik efter terrorattacken?

Jag har skrivit om både elitpanik och beteenden vid terrorattacken i Stockholm den 7 april men det tog mig en stund att se att det politiska efterspelet kanske har att göra med just elitpanik.

Elitpanik handlar i korthet om att makten i samhället utgår från att människor kommer att bete sig illa vid kriser vilket leder till en felaktig tolkning av situationen då människor generellt beter sig bra i katastrofsituationer. Den första dagen efter terrordådet så pratades det om vikten av att fortsätta leva som vanligt, att vi inte skulle ändra vårt liv eller sätt att leva eftersom det skulle resultera i att terroristen skulle vinna. Politikerna pratade om att det inte var tid för partipolitik utan att de gemensamt skulle ta avstånd (vilket också blir märkligt eftersom de olika partierna har olika åsikter och analyser om vad som bör göras). Mängder av människor visade solidaritet och hjälpte de som på olika sätt var strandsatta eller behövde hjälp. Enormt många dök upp på den manifestation som arrangerades ett par dagar senare. Ganska snabbt därpå kom politikernas svar i kör (utom från Vänsterpartiet). Det var tal om fotbojor, hårdare regler, tvångsutvisningar och olika typer av förslag som i princip alla hade gemensamt att de var dåligt researchade, om förslagen skulle kunna få några effekter eller om det ens var praktiskt möjligt. Det viktiga verkade vara att göra någonting – inte exakt vad som skulle göras.

Elitpanik är inte särskilt utforskat, men en av artiklarna som finns läste jag i dagarna: Elites and Panic: More to Fear than Fear Itself av Lee Clarke och Caron Chess. De menar att det finns tre centrala relationer kring elitpanik.

• När eliten oroar sig för panik – alltså när eliten tror att människor ska bete sig illa och att människor blir farliga för varandra.
• När eliten orsakar panik – när politiska beslut leder till att människor hamnar i konflikt med varandra eller med ordningsmakten.
• Eliten som blir panikslagna – när makten börjar bete sig märkligt och utan att se vad som verkligen händer.

Det är den sista punkten som det här handlar om. I fallet kring terrordådet på Drottninggatan så skulle jag säga att reaktionerna från politiskt håll kanske inte var panikslagna i den bemärkelsen vi vanligtvis pratar om panik – alltså som att besluten som fattades inte var övervägda. Det var de med all sannolikhet. Däremot så argumenterar Clarke och Chess för att den typen av politiska förslag vi kunde se dagarna efter attentatet är besläktade med elitpanik eftersom det i stor utsträckning handlade om att visa handlingskraft. Att agera snabbt blir viktigare än att göra övervägda beslut där konsekvenserna av handlingarna och de praktiska möjligheterna att genomföra dem är med i beräkningarna. Hellre göra något än att riskera att målas ut som passiv.

Makthavare tjänar ofta på krisartade händelser och det skapar möjligheter för drastiska åtgärder som inte skulle kunna drivas igenom i normala fall. Vid en kris söker sig människor ofta till något tryggt och stabilt. I Naomi Kleins bok (och film) Chockdoktrinen visas det tydligt hur en annan ekonomisk politik kan införas vid någon typ av katastrof (krig, statskupp eller andra större händelser). ”Never Waste a Good Crisis” handlar om just det. Att varje kris är en öppning i det normala och en möjlighet till radikala politiska beslut som skulle vara svåra att genomföra eller ens föreslå under normala förhållanden.

Det som framförallt visade sig efter attacken var solidaritet och att terror inte skulle hindra oss från att fortsätta leva som vi levt. Attacken tolkades som en attack på Stockholm eftersom nästan alla Stockholmare har en relation till Drottninggatan och människor som jobbar eller hänger där. Därför blir det politiska efterspelet extra märkligt. Hade den allmänna opinionen skrikit efter hämnd hade den politiska reaktionen varit lättare att förstå.  Men ungefär samma sak hände faktiskt under det stora flyktingmottagandet hösten 2015. Stora delar av det civila samhället började arbeta hårt för att göra situationen bättre, många nya aktivister började göra saker men de politiska förslagen handlade om ökade kontroller och repression. Extra märkligt är det när det visar sig i opinionsmätningar att de partier (M och MP) som mest sticker ut hakan tappar röster.

Så även om reaktionerna kanske inte är elitpanik i ordets egentliga meningen tycker jag att det finns kopplingar. Vi behöver tänka på vad som sker och hur retoriken efter en händelse ser ut. Det finns all anledning att hålla huvudet kallt och verkligen tänka igenom vilka de rimliga svaren på de problem som finns är.

Bildbax: Toivo Jokkala

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

PS: Jag ber om ursäkt för den något kvällstidningsartade rubriken på inlägget

Annons

Rustad för risk

Rustad för risk är en helt ny bok om riskpsykologi framförallt framtagen för militär och insatsorganisationer. Boken är en antologi och redaktörerna är Ann Enander och Marcus Börjesson.

En riskpsykologibok med fokus på militären kan kännas ganska smal, men jag utgår från att det faktiskt finns en målgrupp för boken. Syftet är att förstå och underlätta för ledare inom olika typer av insatsorganisationer, men flera av kapitlen tycker jag har stort värde för människor som tänker kring beredskapsfrågor. Vissa delar kändes som en uppfriskning av Enanders tidigare bok Människors förhållningssätt till risker olyckor och kriser. Själv läste jag framförallt boken som research inför min kommande bok. Det var flera intressanta kapitel för mig som inte alls är särskilt militärt intresserad.

En sak jag uppskattade med boken var att varje kapitel hade reflektionsfrågor som faktiskt var riktigt bra och genomtänkta. Jag skulle gissa att de som jobbar inom militär eller insatsyrken har stor nytta av dem för att reflektera över sina situationer utifrån de teorier och forskningsbakgrund som presenteras.

De kapitel jag tyckte var mest intressanta handlar om psykologisk resiliens. Det handlar om vilka som tål olika typer av psykologiska påfrestningar. Resiliens betyder ungefär motståndskraft. Begreppet kommer ursprungligen från biologin och handlar om vilka ekosystem som klarar av yttre påfrestningar. Inom biologin leder biologisk mångfald till hög resiliens och för människor är det dels inre, dels yttre funktioner. En av de faktorer som är extremt viktig är sociala nätverk av olika slag, alltså att människor har andra att ty sig till när det är jobbigt. Olika förklaringsmodeller som hardiness och optimism tas upp och det känns som en bra översikt.

Jag gillade också hela den första delen av boken som handlade om olika typer av risker. Hur vi ser på risker, vilka risker vi tar på allvar och hur vi påverkas av olika typer av risker. Men mycket mer om det kommer i min bok.

Adlibris

Bokus

 

Beteenden och terrorattacken

Terrorattacker är egentligen utanför det jag brukar skriva om. När jag skriver om katastrofer är det oftast sådana som saknar direkta förövare. Pandemier, naturkatastrofer eller längre elavbrott är konsekvenser av vårt sätt att leva men saknar en tydlig aktör. Men när jag läser och ser bilder om det som inträffade i Stockholm i fredags kan jag inte annat än känna att det är ju sånt här jag skriver om.

Mitt facebookflöde dominerades av hashtagen openstockholm under fredagskvällen. Folk öppnar upp sina hem för andra människor, bjuder på mat, fika och husrum. Den här solidariteten är överväldigande, men är egentligen inget förvånande. Samma mönster finns där människor upplever katastrofer. Vi hjälper varandra. Inbördes hjälp. Eller som en twittrare skrev – solidarity by default. Vi ser den i spåren av naturkatastrofer men det är sällan det som rapporteras.

En annan aspekt av det inträffade är att många tror att människor flydde i panik. Jag var inte på plats och kan bara utgå från de filmer från luften jag sett, men jag ser människor som rör sig bort från en fara. Helt ändamålsenligt utan att knuffa omkull, slåss eller springa över andra. Människor har alltså betett sig helt rationellt. Att ta sig bort från fara. Att vi tolkar det om panik är inte så konstigt eftersom många tror att den här typen av händelser leder till panik och så tolkar vi bilderna utifrån våra fördomar om katastrofbeteenden. Det är problematiskt men väldigt vanligt att vi gör så här. Att människor i den här typen av situationer kan känna panik, eller i alla fall stark stress är inte heller något konstigt, men det skapar inte masspanik. (Jag har skrivit lite om panik tidigare här och här)

Det finns ett filmklipp som visar hur några står och sopsorterar i närheten (i ärlighetens namn så vet jag inte om det faktiskt är ett klipp som är från centrala Stockholm i fredags kväll eller bara en kul grej som spridits) men det visar på ett annat vanligt beteende i kriser. Att vi fortsätter göra det vi gjorde innan. Vi följer ett rollmanus och bortser från det avviker från hur allt brukar vara. Det skiljer inte ut svenskar från katastrofer i andra länder (utöver att vi sopsorterar mer än många andra länder).

Vad jag önskar är att människor inte är så snabba på hanen. Vid en kris är behovet av information extremt viktigt. Vi vill ha någon form av kontroll av vad som händer och saknar vi information så börjar vi lätt fylla i luckor, eller lita mer på vad vi hör än vad vi faktiskt borde. När media rapporterar men säger ”enligt…” så har vi en tendens att tro mer på utsagorna än vad vi bör. Informationen som kablas ut om dödstal och vad som hänt är nästan alltid överdrivna. Men de skapar en ramberättelse som vi sen förhåller oss till. Det är svårt att ändra den första bilden vi får av en händelse. Jag önskar att vi fortsätter vara källkritiska och tänker att vi faktiskt kan vänta en timme, eller en dag innan vi bestämmer oss för vad som har hänt. Vi har den möjligheten som polisen inte har. Att inte ha så bråttom. Ta det lugnt.

Jag kände att jag behövde skriva något om terrorattacken i fredags. Inte för att jag tror att den kommer att förändra samhället i grunden, eller för att det är något nytt. Vi har haft flera terrordåd de senaste åren (mot flyktingförläggningar, politiska lokaler, i skolor och det misslyckade försöket för ett par år sedan i Stockholm). Ingen av dem har dock fått det gensvaret som den som skedde i fredags. Men för att händelsen kommit att få definieras som en attack mot Sverige. Den vidriga attacken följer ett mönster som vi sett på flera andra platser i Europa. Mediedramaturgin följer också ett mönster, så också rykten och desinformation. Det verkar finnas en vilja hos många twittrare och socialamediapersonligheter att vilja vara först med saker. En del av de rasistiska sajterna kablade ut rena lögner och ickerelaterade bilder på människor som ser ut att vara från mellanöstern som grips. Det här ligger i förövarnas intresse. De vill att vi ska bli rädda, skapa förvirring, kaos och osämja. Rasismen som ofta kommer efter terrorhandlingar, ropen på hårdare straff, hårdare tag, mer kontroll är något som faktiskt spelar dem i händerna. Det skapar större grogrund för deras rekrytering. Det ger inte ett bättre samhälle. Sidan mediebruset har sammanställt en lista på hur vi bör bete oss när den här typen av händelser inträffar.