Månadsarkiv: september 2017

Zombierna kommer! Om hur vi agerar vid larm.

Även om zombieapokalypsen kommer att vara oväntad (för många) är det sannolikt att någon form av VMA kommer att hinna gå ut. När Hesa Fredrik gick igång i Stockholm den 9:e juli sent på kvällen så var det många som inte visste hur de skulle agera (det var flera kompisar som hörde av sig till mig för råd). Ganska snabbt fylldes sociala media med olika typer av skämt (vilket även jag själv var delaktig i) vilket ett ganska vanligt sätt att hantera en diffus oro. Eftersom jag inte var i Stockholm när det hände så fick jag inte själv uppleva oron och osäkerheten av ett larm, men det finns forskning på larm och människors reaktioner på olika typer av larm.

Men hur brukar vi då agera vid larm?

Först och främst: Har du en plan för vad du ska göra vid ett larm, det kan handla om brandlarm eller VMA, så ökar chanserna att du snabbt skrider till handling – även om du inte följer just den planen är den mentala beredskapen du skapar genom att tänka igenom det viktig.

Det svenska krisberedskapssystemet bygger bland annat på att förskola och skola ser till att utföra de nödvändiga åtgärderna vid ett larm och att föräldrarna litar på det. Numera är det sannolikt att de ändå kommer att hämta barn för att samla familjen. Det är idag en naturlig reaktion som myndigheternas krisplanering måste ta hänsyn till även om det inte är det mest effektiva. De flesta familjer agerar som en enhet vid ett larm. Det vanligaste är alltså att människor kontaktar och samlar familjen för att sedan ta tag i problemen. Det är också konsekvensen av en normförskjutning där familjen som enhet blivit viktigare och tilliten till samhällets förmåga att lösa problem minskat.

Människor söker oftast skydd hos släkt eller bekanta snarare än att nyttja de skyddsmöjligheter som brukar erbjudas av myndigheter. Emellertid visar flera studier att svenska beslutsfattare har låg tilltro till människors förmåga till förberedelser. Det finnas alltså en ömsesidig misstro kring att lösa problem som uppstår.

Det finns tre vanliga hinder för att agera vid larm: kostnaden, de praktiska svårigheterna att svara på varningen samt familjeband.

Kostnaden handlar både om de faktiska ekonomiska kostnaderna och om tiden och resurserna som du måste investera i en eventuell evakuering. Den ekonomiska kostnaden kan handla om att köpa på dig extra mat/vatten och annat som kan vara bra att ha, samt om transportmöjligheter. Det har visat sig att människor med låga inkomster evakuerar i mindre utsträckning än mer välbärgade. Det har också visat sig att människor är mer benägna att evakuera i slutet av en semester än i början då de inte vill missa hela eller stora delar av semestern.

De praktiska svårigheterna handlar om att alla kanske inte tar del av larmet. Även här är klass en viktig aspekt. Människor som inte talar bra svenska, saknar kunskaper om larmsignaler, har fysiska-, psykiska- eller intellektuella funktionsnedsättningar har betydligt svårare att uppfatta hotbilden utifrån larmet och evakuerar därför inte.

Familjeband handlar, som tidigare nämnts, om att evakuering sällan sker utan att hela familjen är samlad. Människor med husdjur evakuerar sällan utan sina djur. De här hindren gör att människor hellre än att följa myndigheternas rekommendationer chansar på att det inte blir så farligt, att det går över eller att det handlar om falsklarm.

Vid tydliga hot som jordbävningar (i områden som är jordbävningsdrabbade) eller bränder är det enklare att börja handla. Ju mer diffust eller konstigt hotet upplevs som, desto svårare är det att göra något alls eftersom det är oklart när och hur du ska agera. En anledning till att många inte förbereder sig inför hot är att det är svårt att veta exakt vad du ska förbereda dig på. Den upplevda hotsituationen är viktig eftersom det är den alla handlingar utgår från. Om du inte identifierar en situation som farlig finns det stor risk att du inte gör något åt den. Om du däremot uppfattar situationen som farlig eller rent av livshotande beror din reaktion mycket på huruvida du tror att du kan göra något åt situationen – och av hur människor omkring dig beter sig. I de fall du inte upplever att du kan göra något är risken stor att du blir passiv, det ingår i det beteendemönster som brukar kallas förnekelse och är väldigt vanligt vid krissituationer.

Vid meddelanden om utrymningar av städer, områden eller stadsdelar är också misstro den vanligaste första reaktionen, även om det är kan finnas en klar och tydlig hotsituation och tidigare erfarenheter kring det. Vi söker ofta förklaringar som känns bekanta och ofarliga istället för att betrakta varje larm som en potentiell fara. Det finns också en risk att människor inte uppfattar faran om det tidigare förekommit falska larm eller om källan inte känns tillförlitlig. Många undersöker flera källor innan de börjar agera (något som tyvärr skiljer sig från hur människor delar information på sociala medier). Vi lägger också stor vikt vid hur andra människor reagerar vid händelser som avviker från det normala. Vi söker oss till varandra för att få bekräftelse och stöd för att något faktiskt har hänt. Misstro är vanligare än överreaktion vid larm. Att bryta sin sociala roll och börja agera på ett sätt som är avvikande sitter långt inne. Det är det lättare att spela cool och låtsas som att inget händer.

Från myndighetshåll är det svårt att kommunicera vid olika typer av potentiella hot. Förtroende är A och O. Att slå på stora trumman om det inte blir så farligt kan vara förödande i långa loppet samtidigt som det finns stora risker i att inte göra människor redo. Tittar vi på de senaste stormarna som kommit in till USAs södra delar har många inte utrymt trots påbud från myndigheterna. En viktig lärdom är att myndigheterna måste prata med en röst (och inte som vid t ex stormen Harvey, när guvernören i Greg Abbott sa till invånarna i Houston att evakuera medan borgmästaren Sylvester Turner sa åt dem att stanna hemma och ta skydd).

Annonser

Boktipset: ”En sekund i taget” och uppföljare

Sofia Nordins En sekund i taget (2013)är den första i en trilogi (de andra är Spring så fort du kan (2014) och Som om jag vore fantastisk (2015)) som handlar om en epidemi (pandemi?) som utbryter i Sverige och det är få som överlever. Målgruppen skulle jag gissa är 10-15 men jag gillar storyn även om huvudpersonerna är yngre och det är stort fokus på klassiska ungdomsproblem. Grundstoryn är att nästan alla dör helt plötsligt (och samtidigt) i en jobbig feber. Hedvig som är huvudperson i den första boken hittar en gammal undervisningsbondgård där hon sakta men säkert lär sig ta hand om det som finns på gården.

Ett grepp jag gillade med böckerna var hur Nordin byter huvudperson i varje bok. Den första är ur Hedvigs perspektiv och det är nog den jag tycker är starkast (möjligen för att jag har lättare att identifiera mig med henne än med de andra huvudkaraktärerna). Den är nog också den som är mest överlevnadsinriktad eftersom det handlar mycket om det inledande skedet, alltså när nästan alla insjuknar och dör. Det handlar mycket om hennes ensamhet och längtan efter andra. Och när hon väl träffar andra överlevande, svårigheterna med det.

Den andra boken, Spring så fort du kan, handlar om Ante som de hittar i skogen och han är mycket illa medfaren. Han hade givit upp och sitter egentligen bara och väntar på att dö när Ella och Hedvig hittar honom. Jag gillar Antes flyktkänslor, alltså att han har svårt att våga ge sig hän och dras med viljan att bara sticka iväg.

Den tredje boken, Som om jag vore fantastisk, är den som mest är en ungdomsroman. Det tar sitt början i ett avsked och handlar om Ella som kanske beter sig mest stereotypt som en tonåring. Det är som är intressant är försöken att skapa vardag i något nytt och hur funderingarna på varför och vad som egentligen har hänt börjar dyka upp i större utsträckning.

Sofia Nordin har i trilogin gjort en bra berättelse (eller egentligen tre) som handlar lika mycket om att vara ung som om apokalypsen. Kul med de svenska miljöerna och den apokalyptiska stämningen.

Det finns tydligen en fjärde bok som heter Om du såg mig nu också, men den kom precis nyss och jag har inte hunnit läsa den (än).