Månadsarkiv: december 2019

Zombieöverlevnadsåret 2019

Varje år gör jag en krönika över zombieöverlevnadsåret som passerat (tidigare år finns att läsa här 2013 2014, 2015, 2016,  2017 och 2018) eftersom det här med listor är det bästa med nytt år.

Det har kommit några nya bra zombiefilmer. Uppföljaren på Zombieland levde hyfsat upp till förväntningarna, Jim Jarmuschs The Dead Don’t Die var också helt ok. Den svenska Huntress – Rune of the Dead var mycket bättre än jag förväntat mig. Så på det stora hela var det ett rätt bra filmår för zombiegenren. Inte heller att förglömma att nya serien Black Summer kommit igång. En annan stor och oväntad nyhet i år var att det sista numret av The Walking Dead helt plötsligt kom ut. Det var sorgligt men också befriande att få läsa om den sista skälvande tiden i det universumet. Jag skrev ett avsked och summerade hela serien.

Preppingmässigt har det mest handlat om preppa tillsammans-gruppen jag är med i. Vi har haft en temadag och kört på med vår studiecirkel hela året. Jag var också med och arrangerade en temadag på ABF-huset i Stockholm om prepping. På ABF har preppingsatsningen kommit igång.

I vanlig ordning har jag rest land och rike runt och föreläst för alla möjliga roliga och konstiga ställen. Det blev knappt 40 föredrag i år (ett i Finland!). Förhoppningsvis blir det lite färre nästa år för det är väldigt slitsamt. På bokfronten har det faktiskt hänt en del när jag kollar upp det hela. Bli en zombieöverlevnadsexpert för 9-12åringar som Claes Tovetjärn och jag skrivit och som illustrerats av Elin Jonsson kom ut i maj lagom till krisberedskapsveckan. Den vetenskapliga zombieantologin som jag, Linda Flores Ohlson och Eva Kingsepp gör har fått förlag (Vertigo) och verkar komma nästa år. Dessutom har jag medverkat i klimatantologin Vad håller ni på med? Som grädde på moset har jag påbörjat ett nytt bokprojekt som jag kallar En gryning att frukta? men det är hemligt. Jag har med ABF, Anna Maria Stawreberg och Niklas Kämpargård börjat göra podcasten Beredsam (finns i vanliga poddappar och spotify). Det har varit roligt och lärorikt och något jag hoppas kunna fortsätta göra under 2020.

Något självgott vill jag lyfta några egna inlägg på bloggen som jag tycker extra mycket om. Ett av dem är om Orkanen Katrina. Ett annat handlar om vem du vill vara när katastrofen kommer som handlar om missuppfattningar om kriser. Sen gjorde jag en ordentlig sammanfattning av Ann Enanders bok Människans förhållningssätt till risker, olyckor och kriser som jag kallade Preppingskolan (det var lite för att få en rubrik som folk skulle bli intresserade av eftersom jag lagt en massa tid på inlägget, men det verkar inte ha hjälp). Här är de tre delarna iaf: 1 före katastrofen – 2 under katastrofen – 3. efter katastrofen.

Förhoppningar på 2020? Jag vet faktiskt inte riktigt vilka zombiefilmer som är förväntade nästa år. Train to Busan 2 har det talats om men jag litar inte på att uppföljare faktiskt kommer (även om Zombieland ju faktiskt fick sin fortsättning). WWZ2 lär ju knappast komma ut. Andra uppföljare som det pratats om är Död Snö 3 (där tydligen Hitler ska vara med), och två Romerofilmer (trots att han är död, eller?) en av George som han skrivit (Road of the Dead) och en prequel till NotLD som heter Rise of the Dead (som hans son gör). De här filmerna var också med 2018 års lista så det är ju inget som lär komma. Zack Snyder har en som heter Army of the Dead på gång också vet jag. Boken Breathers ska tydligen också bli film sägs det, det skulle kunna bli kul. Det är alltså ganska mycket old school om de här filmerna kommer. Intressant det. Men det finns inte mycket som tyder på att zombiegenren minskar i intresse nästa år heller. Men vi håller tummarna för att det inte ska bli någon apokalyps.

 

 

Varför finns det ingen ubåtszombiefilm?

Det finns tsunamizombiefilm, en hel genre av nazizombier, zombiehajfilmer, vikingazombiefilmer, musikalzombiefilm, och stonerzombiefilm (ingen länk, för att filmen jag såg var faktiskt så dålig att jag inte ens recenserade den) och så vidare. Det här var bara ett axplock av de filmerna jag recenserat det senaste året. En av de stora skandalerna inom zombiegenren är att det inte finns någon ubåtszombiefilm. Det finns så mycket bra potential i ett sånt scenario. Vad i helvete! Filmen borde såklart heta Zombie Submarine och få den svenska titeln: ”Flottans döda gossar”. I värsta fall kan den också heta Hunt for Dead October.

Här kommer några bra anledningar till att det borde finnas ubåtszombiefilm:

1. Det skulle förmodligen gå att göra ganska billigt.

2. Alla killar gillar ubåtsfilmer och det är halva biomarknaden bara så där.

3. Det instängda scenariot kommer av sig självt. Dessutom så kan de levande ha halva båten eller lyckats isolera zombierna i en del och ändå vara tvungna att komma in där på något sätt och att zombierna försöker ta sig ut från där de är instängda.

4. De moraliska dilemmat som kan vara genomgående i filmen där de funderar över om de ska bara sänka ubåten (och dö själva) så att zombierna inte tar sig ut och förgör världen eller om de ska försöka överleva och ta risken.

Det är troligt att det är en sovjetisk atomubåt som hittar en tysk ubåt med zombier i, för att få in nazizombiepespektivet. Eller så är någon smittad matros med. De tror det är influensa i början, men sen när han börjar äta upp styrman inser besättningen vad som är på gång.

VEM PUMPAR IN PENGAR I DET HÄR PROJEKTET?

Efter lite research så hittade jag faktiskt en kort film på youtube om det hela.

(Tack till Gustav G för inspiration för det här inlägget)

 

 

Filmtipset: Zombieland 2 Double Tap

Det var tio år sedan Zombieland kom. Och nu i höstas kom tvåan. Zombieland var en rätt banbrytande film, en redig actionkomedi med zombier och en del riktigt bra överlevnadstips. Andra inte så bra. Men Double Tap har samma skådisar och egentligen ungefär samma handling.

Det har alltså gått ett tag sedan Columbus, Tallahassee, Wichita och Little Rock bosatte sig i Vita huset. Little Rock vill träffa jämnåriga och Columbus och Wichitas relation börjar bli slentriantråkig. Tallahassee meckar med sin bil och är rätt liknöjd. De blir separerade och försöker hitta varandra. Kommer till ett Elvishus och sedan till en häftig hippieby som heter Babylon.

Olika typer av zombier har börjat utkristallisera sig. Det finns Homer (efter Simpson) som är långsamma, dumma och inget de behöver bry sig om, Hawking (efter Stephen) som är rätt smarta, rätt snabba och livsfarliga och Ninjor för att de kommer där de minst anar och smyger. Sen utvecklas en ny sorts zombier som jag inte ska spoila.

Hur är filmen då? Jo den är som Zombieland fast lite sämre. Några halvdåliga underbältetskämt för mycket, lite för mycket fokus på oneliners och kanske för få nya överlevnadsregler. Ja egentligen inga nya har jag för mig, och det var en av de sakerna jag sett framemot. Just de där överlevnadsreglerna var nyskapande och ett roligt sätt att faktiskt börja tänka på vad vi kan lära oss från film. Jag gjorde en lista med hur reglerna från den första filmen faktiskt kunde användas ”på riktigt”.

Det märks att de fyra huvudrollsinnehavarna Emma Stone, Woody Harrelson, Jesse Eisenberg och Abigail Breslin hade roligt och att det var mer ett passionsprojekt än någon nyskapande stor film de var delaktiga i. Som sagt, den är sämre än den första filmen, men om du gillade den kommer du med all sannolikhet också gilla Double Tap.

 

Trailer:

Boktipset: Stayin’ Alive

Nyss utkomna Stayin’ Alive är Torbjörn Löwendahls debutroman. Det är väl bara delvis en zombiehistoria, mer apokalyptisk pandemi även om delar överlappar zombiegenren och de smittade från och till faktiskt beter sig som zombier.

Boken handlar om Jonathan, en tråkig snubbe med psykopatiska drag som innan apokalypsen inte riktigt har något mål med livet, men som i stundens allvar faktiskt hittar något att leva och kämpa för. Han möter nya personer som behöver samarbeta och försöka hitta sätt att överleva i en alltmer fientlig miljö. Ett osannolikt gäng bildas och försöker hitta något ställe att utgå från och försöka komma vidare. Jonathan förälskar sig allt mer i den prostituerade Isabel han i smittans inledningsskede köpt samtidigt som han försöker leva upp till löftet till sitt ex som har hans barn. Smittan, eller pesten dödar vissa, gör andra sinnessjuka psykopater, en del mest obeslutsamma och andra till regelrätta kannibaler. Alla smittas inte, men tillräckligt många för att hela samhället rämnar.

Det stora problemet i boken är just huvudpersonen Jonathan som jag upplever som så ohyggligt osympatisk. Att den är skriven så att hans funderingar kommer fram gör att mycket av den intressanta handlingen kommer i andra rummet och hans närmast pubertala funderingar om livet placeras långt fram. Det jag speciellt gillar är att även om apokalypsen har kommit så beter sig folk rätt rimligt. Det förekommer en hel del hot om våld, men att alla förstår risken i att faktiskt börja utöva våld mot andra människor med vapen så det är i princip frånvarande i boken. I större utsträckning försöker folk samsas, byta saker med varandra och samarbeta mot de smittade som beter sig allt mer konstigt. Det är också bra beskrivningar av ett Linköping i kaos. Det ger en jordnära och realistisk bild av apokalypsen.

Ibland var boken riktigt bra, men den spretade åt lite för många håll, vilket särskilt märktes i slutet. Det finns en hel del trådar som inte följdes upp och jag upplevde lite stress i läsningen i slutet eftersom jag undrade hur det skulle knytas ihop egentligen. Efteråt kollade jag upp det lite närmare och det verkar bli en trilogi så de lösa trådarna kanske är mindre märkliga så här retrospektivt.

Bildresultat för stayin alive löwendahl

Hur bygger vi resiliens hos individen

Jag lyssnade på ett väldigt bra TEDx av Lucy Hone (det finns nederst i inlägget) och tänkte skriva lite kort om det. Det handlar om tre saker som gör människor mer resilienta. Det finns en massa forskning kring detta och de tre strategierna är möjliga att lära sig för alla människor. En del av det låter lite som mumbojumbosjälvhjälp men det finns forskning, och klinisk erfarenhet som backar upp de tre påståendena enligt Hone. Jag har inte riktigt hunnit kolla upp bakgrunden själv, men ska göra det. Tycker i vilket fall att TEDx-talket är väl värt sina 16 minuter.

 

1. Resilienta människor vet att det går åt helvete ibland. Att lidande är en del av att vara människa. Det innebär inte att de vill att dåliga saker ska hända, bara att de vet att saker kommer gå snett då och då. Detta gör också att de inte ställer frågan ”Varför händer det här mig?” för de vet att det händer alla då och då (och att det alltid finns folk som har det betydligt värre). Att gräva ned och i sin unika sorg gör det svårare för oss att ta oss upp igen när vi blir nedslagna (resiliens betyder just att kunna resa sig efter svårigheter, att vara robust är begreppet som används för människor som inte blir nedslagna). Hone argumenterar för att människor i dagens samhälle har en tendens att förneka detta i tider av instagrampostslycka i solnedgång.

2. Resilienta människor är bra på att lägga uppmärksamheten på rätt ställe. De fokuserar på saker de kan förändra och accepterar sakerna de inte kan förändra. Vi människor är programmerade att reagera starkt på olika negativa hotsituationer (som jag skrivit en del om Prepperskolan del ett, två och tre) medan de positiva erfarenheterna har en tendens att inte fastna i oss. Det är lätt att hela tiden fastna i det negativa istället och därigenom riskera att förlora det positiva vi har/får. Det handlar om att hitta  vad som är värt att leva och kämpa för och att våga se saker som är positiva i en förjävlig situation.

3. Resilienta människor frågar sig: Är det jag gör bra eller dåligt för mig? Det är en fråga Hone ofta ställer i terapisammanhang. Det kan både handla om tankar och om beteenden. Vi vet generellt vad som är bra för oss, eller vad vi borde göra. Problemet är så klart att i en tuff situation är det svårt att välja det goda (de flesta har svårt med detta även i vardagslivet när det gäller motion, kostvanor eller att se till till avsnitt av den där TV serien istället för att gå och lägga sig). Men Hone menar att det är viktigt att kunna ställa frågan till sig själv oftare. Det sätter dig i en aktörsroll, istället för en roll som offer och passiv åskådare till vad du varit med om.

De här tre strategierna lyfter Hone upp som sätt att försöka hantera de kriser som med all sannolikhet kommer att dyka upp i ditt liv, och de kommer att hjälpa dig. Det är inte raketforskning, men det kräver aktivt arbete av dig. Individuell resiliens är inget som folk har eller inte har, även om jag gissar att vi har olika förutsättningar för det, det är förmågor och förhållningssätt som kan tränas upp. De tre strategierna tar inte bort smärtan men gör det möjligt att båda sörja och leva vidare samtidigt.

Ny bok: Zombier, zombier, zombier!

Nu kan jag äntligen gå ut med lite information om det nya bokprojekt jag hållit på med ett tag. Det är en populärvetenskaplig antologi om zombier som jag är redaktörar tillsammans med de grymma zombieforskarna Linda Flores Ohlson (som skriver om zombier och pronomen) och Eva Kinsgepp (Sveriges främsta nazizombieexpert). Boken har den preliminära titeln zombier zombier zombier och kommer ut på Vertigo förlag hösten 2020. Superkul känns det hela. Linda, Eva och jag har arbetat i 18 månader med att samla in texter från olika forskare som skrivit om zombier på olika sätt. Det hela startade med ett panelsamtal på en zombiefilmfestival i februari 2018 där vi tre och fyra till deltog. Efteråt pratade vi om att vi borde göra något ihop och sen sate vi igång!

Texterna kommer att handla om allt från zombier och klass (zombietariatet), nazizombier, tänkbara orsaker till zombiesmittor, apokalypsgenren och zombieapokalypsen, normbrytande bland överlevande i zombiegenren, zombien som filosofiskt problem, zombielika varelser i svensk folktro. Jag har skrivit inledningen som är innehåller en introduktion och historik till zombiegenren och lite kring hur vi kan definiera zombierna. Det finns också en liten novell och eventuellt någon mer text.

Hur som helst, sjukt kul att Vertigo vill ge ut boken och att det äntligen är på rull nu. Hurra!

Dagens zombiefilm: Zombie Tidal Wave

Tyckte du Sharknado var helt ok, men saknade zombier? Då är Zombie Tidal Wave verkligen något för dig. Inte mindre än två tsunamis med zombier i kommer in över en tropisk bukt. Det fullkomligt regnar zombier som dessutom i princip är odödliga. Inte ens huvudskott hjälper.

Handling: Några är ute med en båt. Det kommer zombier i vattnet. Ett sänkt skepp visar sig härbärgera en massa zombier. Ett par tsunamis kastar in zombierna till fastlandet och sen är det att överleva som gäller. Bakom den här ”fantastiska filmen” ligger såklart SYFY. I huvudrollen ser vi Ian Ziering, mer känd för min generation som Steve i Beverly Hills, som sjukt nog ser likadan ut som på den tiden. Det är såklart en B-film av sällan skådat slag, men till skillnad från en del andra lågbudgetvarianter är den ändå rätt underhållande att kolla på.

Handlingen med de överlevande är rätt standard, men en del nyskapande saker finns det ändå. Zombierna tål inte elektricitet vilket gör att Ian Ziering tejpar fast en taser på en stor dubbelbladig kniv. Det funkar ibland. Vad som tydligen inte funkar är att sparka zombier, för de kan fånga sparkarna och göra en svepning så du ändå ligger på marken. Utöver allt detta så ser vi också det fulaste skägget på mycket länge. Mycket nöje!

Trailer

Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 3

En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har nyligen kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här.

Det här tredje och sista inlägget om boken. Och det handlar om återhämtning och hur vi kommer tillbaka till vardagen.  De två tidigare finns här: 1 före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och sånt. 2 under katastrofen – hur vi beter oss vid larm och vid den faktiska situationen. Återhämtningsfasen är den tredje fasen och sker parallellt på samhällsnivå, i lokalsamhället och på individnivå.

När det akuta skedet är över börjar återuppbyggnaden. Vid en hel del händelser är gränsen inte skarp och entydig. Det kan vi ofta se i zombieskildringar där de överlevande gång på gång tror att de kan börja om och starta på nytt, men zombierna eller något ondsint gäng kommer alltid tillbaka. Men även vid till exempel toxiska utsläpp som kanske inte märks kan det vara svårt att veta exakt när återuppbyggnaden kan börja. Perioden efter är också början på att bygga upp något bättre.

Det finns en mängd normala reaktioner på onormala händelser. Emotionella, kognitiva, sociala och fysiska reaktioner som nedstämdhet, ilska, rädsla, skuld, skam och tomhet. Sämre tankeförmåga, koncentrationssvårigheter, minnessvårigheter och tankspriddhet är andra reaktioner som kan förekomma. Det finns stora individuella skillnader och oftast så försvinner de här reaktionerna efter några veckor.

PTSD är något som ofta pratas om efterdyningarna av katastrofer. I en systematisk översikt verkar 20-30 % av människor som drabbas av katastrofer uppvisa symptom på PTSD (även om det är stor variation beroende på katastrof fanns det en mycket liten höjd risk för svenskar som varit med om tsunamin 2004 i en undersökning som gjordes 2010). Att möta en katastrof eller kris på annan ort gör det generellt svårare att tackla händelserna, men ju bättre rotad du är i samhället du befinner dig i, desto lättare att hantera krisen.

Det finns faktorer som påverkar. Såklart exponeringen dvs om någon närstående avlidit eller om panik/dödshot. Men också om du tvingats evakuera är en negativ faktor. Kvinnor och flickor verkar också drabbas hårdare psykologiskt av trauman. Personer mellan 40-60år verkar också påverkas mer negativt, det kan hänga ihop med att de generellt har större ansvar för barn eller samhälle. Äldre verkar i mindre utsträckning påverkas negativt. Även minoriteter och socioekonomiskt svaga grupper drabbas hårdare. Psykiska eller sociala problem är också något som lättare leder till mer negativa konsekvenser. Särskilt i de fall det inte finns stödjande nätverk. Just nätverk och psykosocialt stöd är en viktig faktor för att minska risken av negativa effekter.

Tiden strax efter den akuta fasen präglas generellt av mobilisering av resurser och aktiviteter. Många kämpar mot samma mål vilket gör att gamla konflikter ofta begravs. Det kallas ibland för smekmånad. Många frivilliga strömmar till och försöker hjälpa till på bästa sätt. I Sverige har vi sett stora mängder frivilliga dyka upp vid katastrofer och det ses numer i större utsträckning som en resurs än tidigare, även om mycket kan göras bättre i den frågan.

För den drabbade individen innebär återhämtningsfasen i bästa fall också en omdefinition från offer till överlevande. Att känna sig som ett offer och inte ha möjlighet att definiera om sig själv till aktör försvårar processen.

Att skapa ritualer för viktiga händelser i människans liv är något som funnits väldigt länge. Samma gäller med kriser. Det finns både spontana minnesstunder och de mer officiella som fyller viktiga funktioner för drabbade, men också för människor som påverkats utan att direkt varit drabbade själva.

Det var det, jag rekommenderar verkligen alla att ladda ned och läsa boken. Det finns också kortare sammanfattningar i slutet av varje kapitel som är lite enklare att läsa än att traggla sig igenom hela den något akademiska texten. Hoppas du lärde dig något, det gjorde jag trots att det är tredje eller fjärde gången jag läser boken nu. Den uppdaterade varianten bidrar med lite mer även om det inte direkt är några större nyheter.

 

 

 

Det här med mat i krissituationer

Jag blev utmanad på twitter om att hitta en inköpslista för preppingmat. Jag tänkte lite kring det och insåg att det är väldigt svårt att ta fram en generell lista som ska gälla för alla. En av de viktigaste sakerna tänker jag är att vi vill äta så likt en normal situation som möjligt i en krissituation. Så istället skriver jag om hur jag ser på mat och vad som finns i mitt förråd hemma.

För det första så är mat inte viktigt för överlevnad i det korta loppet. Vi klarar oss väldigt länge utan att få i oss något, men vi börjar fungera sämre snabbt, även om mycket tyder på att de flesta återfår en hyfsad arbetsförmåga när kroppen ställt in sig på att det är lite tuffare energimässigt. För hemberedskap, alltså att klara en begränsad tid utan tillgång till affärer, el eller transporter handlar det alltså inte alls om överlevnad utan att få en bättre tillvaro, att vara mindre rädd och att kunna vara en resurs för mitt lokalsamhälle.

De flesta överlever uppåt 50 dygn utan mat, sedan dör de flesta hyfsat snabbt. Det verkar vara tillgången till B1 som avgör detta. Mat är ändå viktigt som det går att se i Minnesota Starvation Experiment där 36 män mellan 22 och 33 år fick äta drygt 1 500 kilokalorier och röra sig runt fem kilometer om dagen i 24 veckor. Deltagarna blev i större utsträckning deprimerade och hypokondriska, med stora humörsvängningar och apati som vanliga reaktioner. Det formulerades till och med en diagnos för det psykiska tillståndet som kallas semi-starvation neurosis. Tillståndet är präglat av ett extremt fokus på mat: tankar, drömmar, samtal och fantasier kretsade kring hur och vad de skulle äta härnäst. Rent fysiskt sattes kroppen också i energisparläge; de blev tröttare (men fick sömnproblem), mer frusna, reflexerna blev sämre och de tappade i styrka. Även pulsen gick ned och deltagarnas kroppstemperatur sjönk. Intresset för sex minskade och de sökte många gånger ensamhet framför sällskap.

I mitt hushåll är fyra av fem veganer vilket påverkar hur vi preppar. En sak som vi alltid har skitmycket av är soja- och havredryck. Bra källor till både vätska och kalorier som kan stå i rumstemperatur och har lång hållbarhet. Andra saker vi har mycket extra av är mjöl och havregryn eftersom det också är livsmedel vi ofta använder i vardagen. Även pasta och ris har vi några kilo extra. Tortillabröd, jordnötssmör och sylt finns också nästan alltid i det vi brukar kalla zombieförrådet. Jag tänker inte på det som prepp utan mer som att det ska finnas grejer att äta och slipa gå och handla basvaror hela tiden. Jag har ingen metod för att allt ska finnas hela tiden eftersom det verkar så fruktansvärt tråkigt.

Jag skulle gissa att det är ok mat för någon vecka, men att det finns kalorier för betydligt längre tid. Det är mat som är hållbar (särskilt ur klimatperspektiv), relativt billigt och mycket enkelt.

Punktlista

Vätska

Soja/havredryck (några med chokladsmak för att smör för barnen) men ca 30-50liter

Två vattendunkar

några sexpack folköl

Vin (självklart Slayers vin Reign in Blood)

Några läsk och kolsyrat vatten

Kaffe

 

Mat

Cornflakes/havrefras

Tortillabröd

Sylt

Rapsolja

Jordnötssmör

Torkade bönor och linser

Tetraförpackningar med bönor

Tetraförpackningar med tomatkross

Stora burkar med vegetarisk ravioli

Proteinpulver (egentligen rätt värdelös för prepp, men det kan ge lite bättre mättnadskänsla åt en kolhydratsrik kost i övrigt)

Huel (mättar förvånansvärt bra även om det inte alls ger någon psykologisk nöjdhet)

Snacks/godis (det är bara jag som vet var det är gömt eftersom resten av familjen skulle äta upp det annars).

Så här ser zombieförrådet ut alltså efter att jag nyss storhandlat.

Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 2

En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har nyligen kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här.

Det här andra inlägget om boken handlar om vad vi gör när krisen slår till (del 1 handlar om före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och den sista delen om återhämtning och hur vi lär oss av katastrofer). Det handlar om beteenden och hur vi agerar när vi förstått att något faktiskt hänt. Det är kapitel 6-8 i boken jag har sammanfattat.

Beredskap och varning 

En av de mest välstuderade områdena inom kris och katastrof är hur vi agerar vid varningar och larm. Det kan låta enkelt men det är flera faktorer som är måste uppfyllas för att varningen/larmet ska ge önskad effekt. Individen måste uppfatta larmet, kunna tolka det och sedan förstå innebörden. Sen måste vi veta vilka åtgärder vi förväntas ta och för det måste vi uppleva åtgärderna som möjliga att genomföra och relevanta.

Då måste vi se vilka varningskällor som finns. Det kan vara Hesa Fredrik, brandlarm eller uppmaning från t ex radio, men också vänner och bekanta. Budskap bör klargöra hur risken/hotet kan se ut och hur det påverkan människor. Var hotet finns. Tidsaspekten och råd om hur människor bör agera på det.

Den vanligaste reaktionen på varningar eller larm är misstro. Vi försöker hitta normala förklaringar som inte bryter för mycket mot hur det brukar vara. Ett exempel som brukar lyftas fram här är attacken mot World Trade Center 2001 när många i byggnaderna sökte info från andra källor innan de evakuerade.

Hur vi agerar handlar om familjekontext (alltså att leta upp familjen och agera som en enhet), om vi har en plan för vad vi ska göra, hur vi upplever den personliga risken samt om vi faktiskt tror på varningssignalen. Det sista är viktigt eftersom det leder till att vi faktiskt gör något. En viktig faktor här är tilltro till myndigheternas (eller vad källan nu är) information. Även vid upprepade ”falsklarm” (eller situationer som inte varit så allvarliga som förväntats) leder inte till sämre ageranden så länge tilltron till myndigheterna är korrekt.

Människor tror oftast att katastrofer ”inte händer mig” men att de är bättre förberedda än genomsnittet. Att ha en plan för agerande är viktigt för att kunna agera i den skarpa situationen. I vår preppa tillsammans-grupp har vi till exempel bestämt en mötesplats och tid där vi ses och börja agera. Det gör att vi först kan säkra vår egen situation, få mer info för att sedan börja se vad vi kan göra tillsammans.

Vid utrymningar söker vi oftast mer info och samlar familj/släkt/vänner innan vi utrymmer. Det är uppenbart att vi är sociala varelser som ogärna agerar ensamma. Vi tenderar ofta att skjuta upp utrymningen så länge som möjligt och särskilt om vi inte har ett tydligt bekant ställe att åka till. Varningar bör alltså betraktas som en social process. GEnerellt är det större risk att människor inte tar hotet på allvar än att vi överreagerar. Eftersom många risker och hot som det larmas för är diffusa och oklara till en början blir behovet av andra människor särskilt relevant.

Läs mer om hur vi agerar vid larm

Agerande vid olyckor och akuta hot

Vår bild av hur människor reagerar vid kris och katastrof är formade av rapporteringar av enskildas upplevelser eller populärkulturella föreställningar från t ex Hollywoodfilm. Där framställs panik, kaos och förvirring som det vanliga beteendet. Men verkligheten är en annan.

Alla katastrofer är sociala händelser men till exempel en brand i en lägenhet eller ett helt lägenhetshus får helt olika effekter för den drabbade individen. I den akuta fasen ser vi oftast en kollektiv känsla av gemenskap och motståndskraft där människor stödjer och tar risker för varandra.

Hur vi agerar och tolkar situationen beror också på om händelsen är orsakad av människor (misstag/försummelse eller av illvilja/ondska), av naturhändelser. Myndigheternas agerande kan också bli en social del av katastrofen särskilt i de fall den upplevs som  oengagerad eller inkompetent. Händelsen står alltså aldrig för sig utan hur det sociala och politiska spelet runtomkring utvecklar sig.

Stress vid akuta situationer

Stress är ett sätt att hantera svåra situationer. Stressreaktioner inbegriper fysiologiska, tankemässiga, motoriska och känslor såsom rädsla, ångest, vrede och skam. Flykt- eller kampreaktioner kan förstärka våra fysiska förmågor men inte för alla. Många kan istället få tunnelseende, få svårt att orientera sig eller fatta beslut. På engelska pratas det ofta om fight/flight/freeze reaktioner som de vanligaste. I bästa fall utgår krisplanering från de faktiska beteendena och inte hur människor borde bete sig (vilket tyvärr förekommer). När det gäller stress så ligger sanningen i betraktarens öga. Två olika människor bedömer ett hot helt olika och får olika reaktioner på samma händelse. Tolkningen och inte den objektiva sanningen är alltså det utgör grunden till reaktionen. Om din hjärna inte bedömer att den kan göra något är förnekelse vanligt, eller att du inte agerar alls.

Vid t ex bränder är det vanligt att vi följer ett rollmanus alltså fortsätter bete oss om vi brukar göra. Därför kan det ibland vara svårare att reagera konstruktivt i en välbekant miljö än i en främmande. Rollmanus kan såklart förändras med träning, men det är vanligt att vi fortsätter göra som vi brukar och helt negligerar hot som inte passar in i ”hur det brukar vara”. När vi är något förvirrade som vi lätt blir i akuta situationer tar vi gärna råd från människor som utstrålar självsäkerhet eller tar ledarskap vilket det även den finns exempel på från 9/11.

Beteenden som sitter i ryggmärgen är det vi oftast gör. I bästa fall har vi övat på situationerna som kan komma och då blir de reaktionerna de vi följer. I värsta fall kan det vara att betala på en restaurang trots att det brinner. Det är svårt att förutsäga vad just du skulle göra vid en kris eftersom det är så bundet av kontext och hur du mår för tillfället. Sårbarhet är ett relativt begrepp och varierar i plats, tid och beroende på grupp du är i.

Panik

Studier på samhällen i svårighet visar att människor är aktiva och försöker förbättra situationen de befinner sig i. Redan på 1950-talet vederlade forskare myterna om panik, utpräglat irrationella eller asociala beteenden vid katastrofer, men de är fortfarande det många förknippar med kriser. Det är också viktigt att påpeka att t ex en snabb ändamålsenlig evakuering av en farlig plats/situation inte är panik utan ett rimligt agerande på en farlig situation. Panik innebär att beteendet hindrar eller försvårar en ändamålsenlig reaktion på en livshotande fara. Situationer där panik uppstår kännetecknas av:

– Att människor tror att de är i omedelbar fara.

– Att de tror att finns chans att undkomma faran men att möjligheterna snabbt minskar.

– Att de upplever sig vara utan hjälp, ensamma eller övergivna och i avsaknad av ledarskap.

Situationer där panik kan uppstå kan vara brandkatastrofer eller fartygsförlisningar. Men även när panik uppstår finns ofta respekt gentemot auktoritetsfigurer eller normala  umgängesmönster kvar. Sociala relationer bryts endast gradvis ned av extrema hot, mest stabila är familjeband.

Myterna om panik är seglivade. I ärlighetens namn trodde jag också på dem innan jag började läsa mer. De upprätthålls av nyhetsrapporteringar och ihopblandningar mellan naturkatastrofer och sociala uppror, där plundring och kravaller är vanligare. Människor kan säga att de drabbas av panik när det egentligen mest handlade om rädsla och stress i samband med en jobbig situation. Myterna skapar felaktiga förväntningar och gör att människor i mindre utsträckning t ex evakuerar eftersom de tror att deras hem ska bli plundrade. Även myndigheter kan undvika att berätta saker av rädsla för panik i de fall de inte läst på.

Osäkerhet och diffusa hot

När hotbilder inte är tydliga är det extra svårt för oss att hantera dem. Särskilt om vi misstänker att något ska hända men vi inte vet när. Upplevelsen av hotet ökar när vår känsla av kontroll minskar. Att bli förvarnad ger oss större möjlighet att mentalt hantera nya situationer. Det kan emellertid bli problem när vi inte riktigt vet när situationen slutar, alltså att det inte finns en klar gränsen mellan själva katastrofen, hjälparbete och återhämtning.

Upplevd brist på information är vanligt vid kriser och att inte veta exakt vad som händer är något vi kan förvänta oss. Ett strömavbrott är oftast inte ett stort problem om du vet när det slutar. Om du däremot inte vet det så blir handlingsalternativen fler och svårare att ta hänsyn till. Myndigheterna kan också ge… ehh… mindre bra information som t ex efter Tjernobylolyckan där budskapet ”Ät inte persilja, men om du gör det är det inte farligt” förekom. Negativa budskap tenderar att få större och snabbare genomslag än positiva budskap. Ju mer osäker situationen är, desto viktigare med så tydlig information som möjligt, eller åtminstone information om när mer information kan komma.

Summa summarum av de här kapitlen i boken handlar mycket om att vi måste utgå från att folk kommer att hantera hot olika. En del rationellt, andra kommer att kräva mer stöd. En faktor som är viktig är vår känsla av att ha kontroll över situationer. Om vi känner att det finns något att göra åt hotet så har vi lättare att hantera situationen. Så en viktig sak är att just finna mening i att agera på olika sätt.

Här har jag skrivit lite mer om beteenden i naturkatastrofer.