Äntligen! The Last of Us (spoilerfritt)

Den 16 januari är det premiär för den efterlängtade serien The Last of Us som bygger på spelet med samma namn. Jag kan ärligt säga att jag sett framemot denna mer än jag ser framemot de tre nya The Walking Dead-serierna som är på gång i år. The Last of US är en riktigt bra serie, men den når inte upp till de stunder i TWD när den var som bäst. Däremot är den genomgående skyhögt bättre än TWD. Jag tycker den är jämn och fångar många delar i en postapokalyptisk värld som vi normalt bara skymtar i andra TV serier och filmer. Som till exempel saknaden över det som varit för de som levt både innan och efter, och fascinationen av den gamla världen för de som är unga.

Serien utspelar sig framförallt tjugo år efter att samhället brakat samman. Smittan orsakas av svampen Cordyceps eller Ophiocordyceps Unilateralis om man ska vara noga, precis som i till exempel Flickan med gåvorna (svampen finns alltså på riktigt). Den skapar monster som beter sig olika och ser lite olika ut, ibland är de monsterstora och ibland har svampen växt över ögonen på offret som på så kallade clickers. Jag vill också passa på att säga att Cordyceps säljs som kosttillskott och presenteras så här: ”Enligt traditionen har den använts som ett allmänt stärkande medel, och det har även studerats i modern forskning bland annat inom träningsprestation, hjärthälsa och immunsystem.” Tack, men nej tack.

Serien handlar om antihjälten Joel (som jag blir mer och mer irriterad på genom hela serien) och fjortonåringen Ellies resa genom ett postapokalyptiskt USA. Målet är att ta Ellie till en medicinsk inrättning eftersom hon verkar vara immun mot smittan. De flesta områdena styrs av FEDRA som är en fascistisk polisstat, men motståndsrörelsen Firefly gör allt vad de kan för att störta systemet och har på vissa platser lyckats. Mellan de stora städerna finns det små enklaver där folk lever i samhällen och mängder av plundrare, våldsverkare och såklart zombier.

Många sekvenser och scener känns som att de är ett dataspel. Men det stör inte berättelsen och någon gång skämtar Ellie och Joel om just att de återigen kommer till en blockerad väg som de måste ta sig runt på något smart sätt. Själv har jag inte spelat spelet (jag spar det här med dataspel, förutom Heroes of Might and Magic 3, till pensionen) men det är mycket som känns igen när jag frågat folk som har spelat om vad som egentligen händer. Flera medier har kallat The Last of Us den bästa serieadaptionen av ett TV-spel, vilket säkert kan stämma. Jag tror att de som spelat spelet får ut aningen mer, att det finns guldkorn som jag missar, även om det faktiskt inte känns som om jag missar något.

Bäst är nog att Ron Swanson från Parks and Rec är med (han är nästan samma karaktär). I det avsnittet, i likhet med flera andra som tar upp backstories för karaktärerna, får vi följa det postapokalyptiska livet närmare. Små grejer som Ellies glädje över att hitta bindor och menskopp gör att de postapokalyptiska vedermödorna blir tydligare och känns. Sånt som TWD var bra på i säsong två, men ofta slarvade bort i jakten på nästa stora skurk.

På den negativa sidan finns det en del lite trötta postapokalyptiska troper som kannibalsekter. Men det kan jag leva med så länge de är bra genomförda, vilket de i det här fallet är. Karaktärerna växer fram på ett bra sätt och via tillbakablickarna förstår vi varför saker händer.

Hur ska vi placera in det här i zombiegenren då? Serieformatet har i stort sett tagit över storproduktionerna även i zombievärlden. Från början var det tydligen tänkt att bli en film av TV spelet, men skönt nog blev det en serie istället. För det funkar bra att berättandet tar tid och att det går långsamt. Miljöerna är vackra och ger en ödslig ödesmättad känsla som är genomgående i hela serien. Zombierna är inte ens med i alla avsnitt. Eller de har inga stor roll i alla fall. Det gör inget, det är ändå världsbygget som är det mest intressanta. Konflikter mellan intressen och hur de försöker få tag i livsnödvändigheter och lyxartiklar speglas fint.

The Last of Us får fyra starka kofötter av fem möjliga. Om jag bara skulle räkna zombiegenren är det en solklar femma. Verkligen sevärd alltså.

Annons

Publicerat på januari 15, 2023, i litteratur och film och märkt , , , , . Bokmärk permalänken. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: