Monthly Archives: maj 2015

Filmtipset: Maggie

indexSå har äntligen Maggie haft premiär. Det är inte så ofta som zombiefilmer går upp på bio i Sverige så varje gång är det lite extra kul. Maggie, med Arnold Schwarzenegger i en av huvudrollerna, handlar om en far och hans dotter Maggie. Hade han inte varit med är det troligt att filmen inte fått så mycket uppmärksamhet utan gått direkt till videohyllan. Maggie är egentligen inte en postapokalyptisk film utan snarare ett ganska lågmält drama som utspelar sig när samhället balanserar på gränsen till kollaps. Vi får inte veta så mycket av det, mer än att saker och ting försämras.

Maggie har blivit smittad av en zombiesmitta, men det tar flera veckor från bettet till personen faktisk blir en fullfjädrad zombie. Det gör filmen långsam och stämningsfull. Den som förväntar sig en actionfilm blir besviken, men Arnold gör den bästa rollen jag någonsin sett honom i. Han skådespelar faktiskt och säger aldrig ”I’ll be back” (trots att läge faktiskt fanns). De smittade ska föras i karantän där de avlivas efter en omänsklig behandling, men vissa har istället kvar de smittade hemma tills de blir för sjuka. Och att avgöra exakt när det är, är lite temat för filmen. När är det egentligen dags att ge upp och släppa taget?

Relationen mellan Wade (Arnold) och Maggie (spelade av Abigail Breslin) är det centrala. Och hur vi handskas med att förlora någon. Det skulle egentligen lika gärna kunnat handla om något annat än zombier, det kändes som om det finns paralleller till hur människor handskades med AIDS-sjuka under 80-talet. Men det är det här som jag ändå gillar att zombiegenren utvecklats till. Jag skrev för något år sen om filmen Exit Humanity, som är en westernfilm med zombier, och hur det är svårt att ens tala om EN zombiegenre. Det är liksom ett tecken på att zombier går att använda lite till vad som helst. Maggie är ett bra exempel på det.

Hur som helst är det här en bra introduktion till zombiegenren till folk som kanske inte skulle gilla splatterfilmerna från 80-talet.

Kolla trailern här:

Annonser

Bokrecension: Varelserna

varelserna-nordin_magnus-23036111-413569306-frntl”Varelserna” är en bokserie på fyra böcker av Magnus Nordin med illustrationer av Lars Gabel. Den utspelar sig på Gotland efter ett zombieutbrott. De fyra böckerna är Elias bok, Emmas bok, Fristaden och Uppror. Det är i första hand  ungdomsböcker riktade till yngre tonåren men jag tycker helt klart de är läsvärda, om inte annat för att böckerna är den enda riktigt apokalyptiska zombieberättelsen  som utspelar sig i Sverige (än så länge…).

Zombierna är lite mer monstruösa än de traditionella, de utvecklar klor och de kommer bara fram på natten men är otäcka så det förslår ändå. Det är inte de blodigaste skilldringarna men det gör inget. Det finns med avhuggna huvuden så det räcker ändå.

Nordin lyckas skapa en bra stämning av hopplöshet och osäkerhet som känns fin. Människorna som finns med känns också ganska mycket som folk är mest. Det finns såklart en ond antagonist, men på det stora hela är det bra personporträtt som inte är stereotypa.

Elias och Emma är syskon, deras föräldrar har dött och de tvingas leta sig fram i ett fientligt Gotland. Olika människor dör och nya kommer till när berättelsen utvecklas. En del oväntade vändningar tycker jag ändå finns med vilket är bra. Den första boken fokuserar på Elias och hur han letar efter Emma. I den andra boken får vi följa Emma och hur hon klarar sig. I den tredje boken presenteras den klassiska militärdiktaturen (typ som i 28 days later) och i sista boken får vi träffa Liemannen. Karaktärerna utvecklas efterhand och det ges förklaringar till det, som kanske är lite övertydliga för en vuxen läsare men som jag kan tänka mig är jättebra för målgruppen.

Fina bilder av Lars Gabel

Fina bilder av Lars Gabel

 

Jag rekommenderar verkligen böckerna till alla  i 10-15årsåldern och gillar lite spänning. En väldigt bra ingång till zombiegenren eftersom den inte bygger på en massa referenser som en bör ha sedan innan. En bra present helt enkelt.

 

Uppror: adlibris, bokus

Fristaden: adlibris, bokus

Emmas bok: adlibris, bokus

Elias bok: adlibris, bokus

Zombieöverlevnad i P1 Sommar?

Jag har blivit nominerad till lyssnarnas sommarvärd i P1. Gå gärna in och rösta så fler får lära sig om zombier, överlevnad, katastrofer, krisbeteenden och sånt. Klicka här för att gå in och rösta!

Det här med zombiers stank

Jag fick en fråga mailad till mig som jag tyckte var värd att publicera med ett längre svar.

En sak som nästan aldrig spelar någon roll i skönlitterära skildringar av zombies men som borde vara problematisk när de kommer hasande är stanken. Efter att ha jobbat på en spelning med Watain för ett par år sen förstod jag snabbt att stanken av ruttnande kött väldigt fort kan knäcka ens förmåga att fokusera på det som borde göras. Då vägde inte heller Watains halvruttna grishuvuden 75 kilo och stapplade efter och försökte bita mig.
I The walking dead smörjer de in sig med ruttna inälvor och rynkar lite på näsan, men jag har svårt att se hur jag skulle stå ut med stanken i min sons sheriffhatt veckorna efter.
Borde det inte vara svårt att missa att en zombie kommer smygande i mörkret eller är inne i huset jag ska utforska? Borde inte stanken av tio tusen zombies som går runt i en stad vara helt fruktansvärd? Mvh T Andersson, Malmö.
Jag började fundera och skriva och googla. Ganska snabbt hittade jag en svensk forskare som heter Linus Andersson som skrivit om stank och tillvänjning. Jag mailade honom och till min stora glädje var han bekant med zombiegenren (det blir lite konstigt annars när en hör av sig till forskare/myndighetspersoner om zombiefrågan). Så här är hans svar:

För att svara på din fråga om lukttillvänjning så är det lite svårt att svara på. I regel brukar man säga att man vänjer sig vid lukter som inte tolkas som relevanta, farliga eller på annat sätt uppseendeväckande. Blir odörerna för starka eller associerade till fara så blir det däremot svårt att vänja sig. Denna aspekt av lukttillvänjning har faktiskt behandlats, bland annat i en ganska ny bok om hur slagfälten luktade: http://www.smithsonianmag.com/smart-news/nurse-describes-smell-civil-war-180953478/?no-ist.

Stanken på slagfälten i amerikanska inbördeskriget var så överväldigande att soldaterna blev handlingsförlamade och sjuka. Det är (som du också kan läsa i länken) en viktig lärdom som bland annat nu utnyttjas för stridssimulatorer. Även om man kan simulera syn och hörsel är det tillsynes inte ovanligt att soldater blir överväldigade av krigets stank.

Så hur skulle man klara av att smörja in sig i zombieklet? Jag tänker att det beror lite på setting. En sak jag störde mig på i Walking Dead-serien (som fick mig att sluta läsa) var faktiskt att karaktärerna kunde uthärda så mycket smärta och sorg, och liksom resa sig och fortsätta som om (nästan) ingenting hade hänt. Jag har inte tänkt på luktaspekten tidigare, trots att jag är luktforskare, utan tänkte mer på alla sönderslagna händer och ansikten osv. Så vad ska man säga om lukten? Tja, jag kan ju (uppenbarligen) bara spekulera.

Jag tänker att det är många som borde ha utvecklat en slags luktfobi för zombiestanken. Det måste som du skriver stinka fruktansvärt. Stanken borde för övrigt egentligen utgöra en varningssignal som borde göra att överlevarna kunde förutse var zombierna är. Angående luktfobin tänker jag mig att stanken alltid borde finnas där när zombierna kommer, så folk har associerat lukten till detta fruktansvärda hot. Man skulle kunna tänka sig att stanken, exempelvis när zombierna skockas utanför fängelset i Walking Dead, blir så outhärdlig att folk inte klarar av situationen. Speciellt eftersom man är fångad i denna lukt och inte kan göra något för att komma bort från den. Å andra sidan skulle man också kunna tänka sig att man verkligen vänjer sig. Karaktärerna i Walking Dead verkar ju vara övermänniskor i många avseenden som har att göra med uthärdande, så varför inte även med avseende på lukttillvänjning?

Så skulle man kunna smörja in sig i zombieklet? Jag skulle väl spekulera i att vissa skulle kunna göra det i krissituationer. Jag skulle väl däremot kunna tänka mig att åtminstone några borde ha utvecklat en sådan aversion mot stanken (utöver själva handlingen att smörja in sig i lik) att de inte skulle klara av det, och att detta skulle likna en slags krigspsykos eller PTSD.

Linus Andersson som är filosofie doktor i psykologi och forskar om luktöverkänslighet på Högskolan i Gävle och Umeå universitet. Han är finansierad av Riksbankens Jubileumsfond inom ramen för forskningsprogrammet ”Our unique sense of smell” (http://www.humanolfaction.org/).

 

För att sammanfatta lite så är det troligt att det kommer att bli svårt att vänja sig vid stanken av zombier som är i närheten. Det är ett argument för att ta sig så långt bort som möjligt för allting. I så fall torde också stanken förekomma zombierna. Troligen skulle människor som är väldigt känsliga för lukter inte klara sig så bra eller hitta copingstrategier för det, och att det blir en fördel för dem som inte har så bra utvecklat luktsinne (ca 2/1000 lider av anosmi som är luktblindhet). I vilket fall som helst är det ett problem som borde tas upp mer i zombielitteraturen tycker jag. Det kommer ju att vara ett stort vardagsbekymmer för de absolut flesta så länge som zombierna rör sig. Ett liknande problem kan ju också uppstå i städer om sopsorteringen slutar fungera eller en stor pandemi där myndigheterna inte har möjlighet att frakta iväg alla döda snabbt.