Tre sätt att inte bli en zombie!

Det vore falskt att säga att jag tillbringar större delen min vakna tid med att förhindra att människor blir zombier. Men det är nog sant att säga att jag ägnar det mer tid än de flesta. De bokstavligt levande döda är inte här, men vårt förhållningssätt till den annalkande massdöd som klimatförändringarna innebär är utan tvekan zombielikt. Vi fortsätter utan att tänka på omgivningen. Drivna av våra begär, utan tanke på den framtid vår livsstil skapar. Zombier känner sig inte maktlösa, ledsna eller uppgivna, de knallar på. Söker nästa levande att äta samtidigt som de tanklöst kan vandra in i utplåningen. Precis som vi. En del av oss kanske känner oro, men i vardagens lunk är det en oro av många andra orosmoment.

Omfattningen på och konsekvenserna av klimatförändringarna är lika ofattbara som tanken döden. Men de är, som det verkar just nu, lika ofrånkomliga. När jag konfronteras med tanken på både döden och vår kollapsande värld vill jag ofta bara skrika rakt ut. Människan har många psykologiska försvarsmekanismer för att hantera en annalkande katastrof. Ingen vill se det livshotande komma. Precis som i psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross fem faser av sorgbearbetning är förnekelsen en vanlig första reaktion. Det är för jobbigt att tänka på så vi tänker att det kanske löser sig. Det kanske kommer teknologiska landvinningar som löser det om vi bara fortsätter ha tillräckligt bra tillväxt eller kanske att det alltid funnits domedagsvurmare som ropat ”slutet är nära”. Det är betydligt lättare än att ifrågasätta hela vårt sätt att leva, och inse att det bygger på ohyggligt orättvist fördelade resurser.

Efter förnekelsen kommer ilskan. Det är det jag känner när jag vill skrika, men också peka ut de 100 företagen som står för över 70% av utsläppen och tvinga dem att stå till svars (eller ställa mot väggen som Greta lite svengelskt uttryckte det). Sen börjar förhandlingen och tanken på att det kanske går att lösa ändå. Vi kanske kommer på någon ny teknik som löser allt. Vi har ju löst en massa problem förut, som det där med ozonet. När vi slutat tro på lösningar är det lätt att bli deprimerad, det är liksom inte så kul när jag börjar fantisera om att mitt barn kommer kunna vara pappan i Cormac McCarthys The Road. Tur att jag är påläst och inser att varken Mad Max eller The Road är troliga samhällsskildringar och kan lite lättare komma fram till det slutgiltiga steget acceptans. Depression är det fjärde steget som vi förhoppningsvis inte stannar så länge i. Vi måste komma till slutet som är acceptans. Men acceptans måste också innebära handling. Att acceptera att det kommer att bli annorlunda men att minska lidandet som kommer av det.

Såklart är inte klimatkatastroftankarna, i likhet med sorg, något linjärt. Vi hoppar fram och tillbaka mellan olika steg. Och det är inte ens så att vi alltid går igenom allihop. Många fastnar i förnekelse och det är där den rådande politiken rör sig.

Tre sätt att undvika att bli en zombie

Men för att bli lite konkret: Vad kan vi göra för att anpassa oss till de förändringar som kommer? Och vad behöver vi göra för att hindra de värsta konsekvenserna? Jag frågar populärkulturen och det monster som mest representerar vår samtid – zombien.

• Bli inte biten

Låt dig inte dras med i domedagspessimism. Det är lätt att fastna i det fjärde stadiet depression och det är passiviserande. Genom att se vad du kan göra, ensam och tillsammans med andra, har du möjlighet att inte långsamt fösas in i ett vegetativt zombieliknande tillstånd. Agerar du på något sätt har du möjlighet att uppleva att du tar kontroll över situationen. Och känslan av kontroll gör att du faktiskt har bättre möjligheter att återhämta dig förutom att faktiskt göra något.

• Tänk på de grundläggande behoven

Din kropp har till skillnad från zombiernas kroppar behov för att överleva. Det som är lättast att fixa och att tillgodose de fysiska behoven av näring och vätska. Svenska myndigheter vill att vi ska klara en vecka utan hjälp utifrån. Vi behöver också hålla värmen. Det är lätt att känna sig isolerad i en kall värld. Med människor omkring dig kan du hantera kylan och göra något åt den. En av de starkaste faktorerna för ett bra liv är sociala nätverk. Det är ofta jobbigt att gå iväg på möten och agera istället för Netflix eller att sitta och uppröras vid sociala media-flöden. Men det gör dig lyckligare. Att högt koffeinintag korrelerar med ökad livslängd beror förmodligen inte på de fantastiska egenskaperna i koffein utan att de som dricker kaffe oftast gör det tillsammans med andra.

Men sen finns det ett annat behov, hopp och tro att något kan bli bättre. Utan att tillgodose det är svårt att överleva och ännu svårare att faktiskt leva. I överlevnadssammanhang pratas det ibland om regeln om 3 (mycket förenklat och inte helt korrekt: tre minuter utan syre, tre timmar utan skydd, tre dagar utan vatten och tre veckor utan mat). Ibland nämns också tre sekunder utan vilja. Hopp och vilja är intimt sammankopplat. Om det känns meningslöst att göra något är risken stor att du inte agerar. Men det finns också något förrädiskt i hopp. Journalisten Rebecka Solnit beskriver det så här ”Hopp är inte en lott du håller i handen i soffan. Hopp är en yxa som du hugger sönder dörren med i en kris.” Hoppet är den näring som sinnet behöver för att inte ge upp. För att kämpa vidare.

• Rule no 1

I filmen Zombieland (2009) är den första regeln för att klara sig i en zombieinfesterad värld Cardio – alltså konditionsträning. Men det som krävs är också att vara intellektuellt och praktiskt rörlig. Att kunna anpassa sig till nya situationer, till en ny värld som med all sannolikhet kommer att vara annorlunda än den jag växt upp i. Den intellektuella rörligheten handlar om att hitta strategier för att kunna förstå och agera mot de indirekta konsekvenser klimatkatastrofen riskerar att få. All form av kamp kräver en analys av nuläget.

 

Avslutning

Dessa tre regler tror jag kan hjälpa oss rent konkret. Och jag tror att det att utveckla de här förmågorna är ett långt bättre sätt att preppa inför en kommande katastrof än att hamstra konservburkar och vattendunkar.

Allt oftare tänker jag på Sven Lindqvists ord från Utrota varenda jävel: ”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Hur kan vi hitta det modet? Det kanske kan skönjas i kulturdebatten som kommit upp om litteraturvetaren Martin Hägglunds bok This Life. Hur kampen om vår tid faktiskt är det som spelar någon roll. Vad vi gör med våra liv. Det sägs att de som vet att de är dödliga och omfamnar sin egen dödlighet är lyckligare än människor som förtränger det. Att vi genom dödligheten faktiskt också kan leva. Kanske kan det vara på samma sätt när vi erkänner det kollapsande klimatet och ser att vi inte bara kan fortsätta utan att faktiskt förändra våra prioriteringar i vad som är viktigt i världen. Kom igen, bli inte en zombie. Det finns tillräckligt många döda ögon därute. Om du stirrar livet i vitögat kanske det stirrar tillbaka.

 

Den här texten skrev jag strax innan Corona blev den stora snackisen. Men den är lika giltig även om det massmediala fokuset ligger på annat.

 

Den här texten publicerades också i ETC veckomagasin.

Annons

Elitpanik och Coronakrisen

Den svenska debatten om myndighetrna gör tillräckligt går varm. Många tyckare och experter säger att vi borde stänga gränser, skolor och tvångsisolera som många andra länder har gjort. En del andra tror mer på att det är viktigt att behålla ett öppet samhälle och att vi ska kolla på forskningen om vad som faktiskt ger effekt hellre än att göra saker bara för att göra saker. Jag har tänkt mycket på begreppet elitpanik i det sammanhanget. Elitpanik handlar i korthet om att makten i samhället utgår från att människor kommer att bete sig illa vid kriser vilket leder till en felaktig tolkning av situationen då människor generellt beter sig bra eller som vanligt i akuta katastrofsituationer.

Elitpanik är inte särskilt utforskat, men begreppet myntades i artikeln: Elites and Panic: More to Fear than Fear Itself av Lee Clarke och Caron Chess. De menar att det finns tre centrala relationer kring elitpanik:

• När eliten oroar sig för panik – alltså när eliten tror att människor ska bete sig illa och att människor blir farliga för varandra.
• När eliten orsakar panik – när politiska beslut leder till att människor hamnar i konflikt med varandra eller med ordningsmakten.
• Eliten som blir panikslagna – när makten börjar bete sig märkligt och utan att se vad som verkligen händer.

Det är den sista punkten som det här handlar om. I skrivande stund i Sverige tycker jag att det inte råder elitpanik, på presskonferenserna med experter eller med statsministern går det ut information i en sansad ton. Flera av experterna pratar om att vi faktiskt inte vet vad som är bäst. Kanske kommer vi aldrig få reda på det heller även om vi kan lita på att det kommer mängder av utvärderingar av den här krisen.

Däremot så går det att argumentera, utifrån Clarke och Chess, för att den typen av politiska förslag vi kan se i många andra länder besläktade elitpanik eftersom det i stor utsträckning handlade om att visa handlingskraft. Att agera snabbt blir viktigare än att göra övervägda beslut där konsekvenserna av handlingarna och de praktiska möjligheterna att genomföra dem är med i beräkningarna. Hellre göra något än att riskera att målas ut som passiv. Besluten om att inte stänga skolor och ta till hårdare tag mot att gå ut överhuvudtaget är noga övervägda skulle jag säga. Det kanske är fel, men min gissning är att det är bra. Och de siffrorna jag sett visar att siffrorna i Sverige ökar långsammare än i många andra länder. Men jag är noga med att påpeka att jag inte alls är säker på det här.

Makthavare tjänar ofta på krisartade händelser och det skapar möjligheter för drastiska åtgärder som inte skulle kunna drivas igenom i normala fall. Vid en kris söker sig människor ofta till något tryggt och stabilt. I Naomi Kleins bok (och film) Chockdoktrinen visas det tydligt hur en annan ekonomisk politik kan införas vid någon typ av katastrof (krig, statskupp eller andra större händelser). ”Never Waste a Good Crisis” handlar om just det. Att varje kris är en öppning i det normala och en möjlighet till radikala politiska beslut som skulle vara svåra att genomföra eller ens föreslå under normala förhållanden.

Så även om reaktionerna kanske inte är elitpanik i ordets egentliga meningen tycker jag att det finns kopplingar. Vi behöver tänka på vad som sker och hur retoriken efter en händelse ser ut. Det finns all anledning att hålla huvudet kallt och verkligen tänka igenom vilka de rimliga svaren på de problem som finns är.

Var vi förberedda på det här?

På tåget hem från Sundsvall efter ett föredrag i zombieöverlevnad såg jag The Day After Tomorrow. Inledningen till filmen är briljant. Något verkar vara fel. Det kommer rapporter om oregelbundet vädret från olika platser i världen. Ingen vet vad som verkar hända men helt plötsligt är katastrofen att faktum. De teoretiska bitarna faller på plats och alla förstår vad de är som händer.  När de dramatiska räddningsscenerna är igång och vargarna ylar på Manhattan är jag redan någon annanstans i huvudet. En annan potentiell katastrof. Den som är här och nu.

Det är något med de smygande katastroferna som fascinerar mig. Den senaste tiden har jag läst och skrivit en hel del om framtiden och klimatet. För bara tre veckor sedan var jag med och arrangerande en temadag om Klimatprepping. En av föredragshållarna var snuvig och återhämtade sig från influensa och det var ingen som tänkte på det som något särskilt. Idag är det tveksamt om vi ens skulle ha arrangerat temadagen alls. Trots att frågan är lika viktig även om utsläppen tillfälligt verkar minska.

Att vara mitt i en pågående katastrof, där det mesta funkar som vanligt men rädsla och motstridig information basuneras ut av olika kanaler är nästan lika spännande som skrämmande för mig som läst, föreläst och skrivit om kriser, katastrofer, apokalypsen och prepping i nästan tio år. Den pandemi vi ser nu är ett mellanting mellan den plötsliga naturkatastrofen och den utdragna klimatkollapsen vi också befinner oss mitt i.

I min poddspelare spar jag avsnitt som jag tänker att jag vill lyssna på igen. Ett av dem är en SR podd från Vetandets värld som heter ”Nästa pandemi kommer troligtvis inom 10 år”. Avsnittet släpptes den 1:a oktober 2019. Men budskapet är inte nytt. 2007 släppte Krisberedskapsmyndigheten (som 2009 blev Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) rapporten ”Planera för en pandemi”. De inledande orden är:

 En influensapandemi kommer, men vi vet inte när eller vilka effekter den kommer att medföra.

Sedan räknas typ de konsekvenser vi ser idag upp. Sist i första stycket står det:

 En pandemi kommer alltså att medföra flera problem och det är därför angeläget att samhällets alla aktörer förbereder sig på att minska effekterna av de påfrestningar som kan uppstå. Det är särskilt viktigt för dem som bedriver samhällsviktig verksamhet.

Liknande formuleringar finns i folkhälsomyndighetens rapporter om pandemier från de senaste fem åren. De flesta som på olika sätt arbetar med pandemier återkommer också till att det är en fråga om ”när”, inte en fråga ”om” nästa pandemi kommer. Nu är den alltså här. Och vi verkar inte särskilt förberedda. Anledningen handlar framförallt inte om inkompetens. Snarare handlar det om att förberedelser för alla kriser och katastrofer kostar pengar. Det kräver statlig samordning och i många fall att vården behöver ha överkapacitet. I dagens politiska paradigm bygger allt mer på privata aktörer med oklart ansvar i kriser och just-in-time produktion där allt behöver klaffa. Inga sandkorn får komma i maskineriet eftersom det stör hela kedjan. Vård, omsorg och apotek har kommit att behandlas som vilka konsumtionsvaror som helst. Det finns en uppenbar skillnad: i produktionen av konsumtionsvaror handlar det inte om människoliv men det gör det i vården. Hade terrorattentatet på Drottninggatan 2017 varit mer lyckosam hade vi haft den diskussionen redan då. Men nu har reella politiska beslut börjat fattas som att karensdagen slopas.

I pandemier blir det tydligt att de individuella förberedelserna är oförmögna att handskas med större kriser. Att vi är beroende av varandra och att de samhällsinstitutioner som skyddar oss i vardagen blir så mycket viktigare i kris. Smittan påverkar ekonomin samtidigt som en oljekris eventuellt kan förändra stora delar av världsekonomin. Det spelar egentligen till och med ganska liten roll vad enskilda stater gör eftersom människor och varor behöver röra sig för att hjulen ska fortsätta snurra. Ett viktigt exempel just nu är att sjukvårdens engångsartiklar, som till exempel ska skydda mot smittor, kommer från andra sidan jorden och är beroende av att fabrikerna där inte stänger ned.

I andra typer av kriser söker vi oss till varandra för att få stöd och bekräftelse på att något hemskt inträffat. Forskningen visar att vi organiserar oss för att förbättra vår situation och klarar bra av att tillsammans hantera nya situationer. Innan undrade jag om det är annorlunda vid pandemier just med tanke på att andra människor också blir hot. Men det jag ser idag verkar visa på att vi generellt är bra på att anpassa oss till nya situationer. De absolut flesta finner sig i den nya situationen för att vi fattar att det är viktigt. En kollega berättade att människor i hans bostadsrättsförenings facebookgrupp skrev att de gick runt och torkade av handtagen på cykelförråden och frågade om någon behövde hjälp med att handla. Någon hade bakat bröd och ställt ut så att någon som behövde kunde ta. Andra vänner skriver på facebook om hur de skaffat Coronakompisar som lovar att handla, hjälpa till med hämtning/lämning när någon annan i gruppen blir sjuk. Folk organiserar sig i det lilla, med grannar för att försöka göra det bästa av situationen. Samma beteende som vi ser i de flesta kriser.

Självfallet kom det efter föredraget i Sundsvall en publikfråga om vad jag trodde om Corona. Jag hade inget riktigt vettigt att säga tyvärr förutom att tvätta händerna, nys i armvecket och kasta ut alla politiker som gör nedskärningar i vården.

 

(en kortare version av denna publicerades 19mars i Arbetet)

Boktipset: Storm, översvämning och torka – så klarar du vädrets utmaningar

Det är svårt att tro det just nu, men extremväder är också kriser vi kommer att drabbas av framöver. Just nu är klimatfrågan svår att lyfta på dagordningen med tanke på Coronavirusets totala genomslag i samhället. Men extremvädret kommer också att vara en påfrestning som vi kommer att behöva handskas med både under och efter Corona. Därför är Niklas Kämpargårds nya bok Storm, torka och översvämning en bra och viktig bok.

Boken riktar sig framförallt till fastighetsägare, markägare eller fritidshusägare men jag kan tycka att den är intressant och allmänbildande för alla. Kämpargård slår i bokens inledning fast att all krisberedskap handlar om att våga se hotbilder långt innan de inträffar. Framtiden är oviss. Det var den redan innan Corona slog till, även om en pandemi i allra högsta grad är något vi kunde anat skulle inträffa. Klimatbollen är i rullning och vilka former av extremväder vi kommer att drabbas av vet vi inte än. Därför är det bra att göra en risk- och sårbarhetsanalys och tänka till före.

Boken går igenom vad störningar i el- och kommunikationsnät kan innebära. Hur sårbara vi är för den typen av störningar. Om storm och hårda vindar, skogsbrand, torka, kyla och stora snömängder och ihållande regn och översvämningar. Men också hur det går att göra efterarbete och röjning när något har inträffat.

Jag gillade att boken var enkelt upplagd med en kort ”Att förbereda sig på…” och en algoritm att följa när det väl händer i slutet av varje kapitel. Det gör att boken känns enkel att använda och pedagogiskt upplagd.

Vi pratar även om den här boken (samt om Bli en zombieöverlevnadsexpert och Prepping: Överlevnadshandboken) i podden Beredsam

Adlibris

Bokus

 

 

 

Ledarskap och gruppdynamik efter zombieapokalypsen

Idag släpptes ett nytt avsnitt av Beredsam som handlar om gruppdynamik och ledarskap i postapokalypsen, men även till viss del i ”normala” kriser. I det här inlägget tänkte jag gå in lite djupare och skriva bland annat om Markus Hällgrens (och David A Buchanans) ”Surviving a zombie apocalypse: Leadership configurations in extreme contexts” (läs den här). För tre år sen skrev jag en text om postapokalyptiska beteenden, det här kanske kan ses som en utveckling av den.

Vi vet ju alltså inte så mycket om hur människor kommer att bete sig efter ett storskaligt sammanbrott där inget någonsin kommer att återgå till det normala. Men det finns ju forskning på hur människor beter sig i det korta loppet i kriser och katastrofer och det finns historiska händelser där samhällen gått under som går att studera. Vad vi också kan göra som Hällgren påpekar är att se på populärkulturen och de postapokalyptiska skildringar som finns. Problemet är att de är skapade för att vara spännande och att sälja, men vi kan ändå tänka oss att människor skapar sina bilder av framtiden via populärkulturen och med psykologiska och socialpsykologiska teorier kanske kan hitta sätt att se på det hela.

Frågan om grupp och ledare är centralt för att förstå hur vi kommer att bete oss. Vi människor är utpräglade flockdjur och det mesta vi gör handlar om att passa in i en grupp (som kan vara liten eller samhällelig). När det gäller gruppdynamik är mycket av de gamla teorierna om låt-gå eller auktoritärt ledarskap utdaterade. Hällgren och Buchanan utgår från ledarskap i olika typer av kriser – chefer vid ekonomiska kriser, brandmän och ledarskap inom det militära under krig. Det finns ett mer direkt ledarskap där en ledare fattar besluten själv och ett mer demokratiskt ledarskap som mer handlar om en flytande ledarstruktur där olika människor tar vid som ledare i olika situationer, men än viktigare är att alla kommer till tals och vågar ifrågasätta. Ett bra ledarskap handlar mer om gruppen än om ledaren, att ledarskap är ett lagarbete mer än en individuell ledares kompetens.

Hur blir det då efter apokalypsen? Förmodligen på många sätt, beroende var du befinner dig, om du har tur och lyckas hitta en grupp som fungerar som ska starta något nytt utan auktoritära människor som agerar ledare. Som jag skrev tidigare så söker vi acceptans av gruppen, och om gruppens värderingar präglas av inkludering och öppenhet kommer ni med all sannolikhet kunna arbeta bättre tillsammans och nå gemensamma mål. Om du hamnar i kapten Rhodes (eller för all del Negans) gäng så löper du nog större risk att stryka med eftersom ledarna här inte formas av gruppens bästa utan av ledarens idéer bara.

 

Att hantera en framväxande pandemi

Jag får ganska många frågor om vad vi bör göra nu när Coronaviruset covid-19 drar fram även över Sverige. Ska vi vara oroliga? Eller snarare – hur oroliga bör vi vara? Jag har tyvärr inget bra svar, men jag försöker se hur människor hanterar situationen. De vanliga reaktionerna som jag ser runt mig kan delas in i två huvudspår. 1. Det är inte värre än den vanliga säsongsinfluensan och 2. Nu är det slut med civilisationen. Ok, jag spetsar till det lite, men det är väl en skala där få är någonstans i mitten.

Det finns flera psykologiska aspekter av det som jag tycker är intressanta. En kallas normalitetsbias och handlar om att människor inte tycker om att inte veta hur det ska bli. Då är det lätt att falla in i att tänka bort att det skulle kunna bli riktigt illa. Amanda Ripley kallar den här fasen ”förnekelse” och det ligger nog något i det. Det kan också kallas obeslutsamhet kring en situation vi tidigare inte varit i.

Vi får inte heller glömma att en pandemi är den perfekta nyheten (som Johan Giesecke sa i Beredsamavsnittet om pandemier). Det är något nytt, något vi kan bli oroliga över och det kan hela tiden komma nya uppdateringar som generar nya klick. Och bara ett fån kan säga att den inte påverkas av detta. När det står katastrofrubriker i tidningarna påverkas vi. Det är alltså någon form av brottningsmatch mellan normalitetsbias och hur vi påverkas av att det pratas om smittans spridning flera gånger i varje nyhetssändning. Omedvetet väljer många ett spår att gå in i och tolkar sedan informationen som kommer utifrån det spåret.

Även om smittan förmodligen kommer att kommer att få ekonomiska konsekvenser (och positiva klimateffekter) och riskerar att sabba det ekonomiska systemet så vet vi inte hur det kommer att slå. Och det finns inte så mycket vi faktiskt kan göra åt det heller just nu.

Jag har storhandlat lite extra, särskilt tvål, men i övrigt har jag ännu inte gjort några större förändringar i livet. Att sitta lugnt i båten men att vara uppmärksam på eventuella förändringar och inte låsa sig vid ett spår tror jag är viktigt. Vi läser och delar oftast information som bekräftar det vi redan själva bestämt oss för att tro på. Jag tror det är bra att våga läsa olika bilder och ta sig och värdera informationen lite varsamt.

En sista grej bara. Ett ord som ofta används just nu är panik. Massmedia älskar det ordet eftersom det säljer. Men det kan också handla om att många tror att alla andra får panik om myndigheterna gör si eller så, eller att det är panik för att munskydden är slut i butikerna eller liknande. Jag har inte sett någon skriva att de själva har panik – det handlar alltid om att andra har eller kommer att få panik. I verkligheten är panik är alltså väldigt ovanligt i krissituationer. Det är inte panik vi behöver vara rädda för, däremot finns det anledning att oroa sig för att makthavare ska tro att det blir panik. Alltså elitpanik. Panik är alltså fel ord, men folk är rädda och oroliga. Med rätta. Jag är också det även om jag inte tror att undergången är här.

Smittan är ett hot mot människor jag älskar och det är lätt att känna sig maktlös inför det, men det finns saker vi kan göra för att åtminstone minska risken att de smittas. Vi kan se till att de vi känner som skulle kunna drabbas hårt av covid-19 (och andra influensavirus) har mat och förnödenheter hemma. Vi kan prata med de som är ensamma så att oro inte växer till ångest hos dem. Och vi kan vara extra noga med hygien, att stanna hemma från arbete och aktiviteter när vi är sjuka. Vi kan vara solidariska helt enkelt. På lång sikt behöver vi också se till att vården är överbemannad istället för som det är nu underbemannad. En starkare offentlighet ger större möjligheter att minska konsekvenserna av epidemier.