Serietips: Alone in the Wild (och några tankar om hunger)

Alone in the Wild är en dokumentärserie i tre delar om Ed Wardles utmaning – att försöka klara sig helt ensam under tre sommarmånader i Kanadas vildmark. Likt många andra (män?) har han sedan barnsben närt en dröm om att klara sig själv i vildmarken och bestämmer sig för att testa sig själv och spela in resultatet med videokamera. Han är en erfaren filmare och det märks i hur den är gjord. Men trots detta känns den inte särskilt regisserad som jag inbillar mig att många andra dokumentära överlevnadsserier är (har sett väldigt få ska jag dock ärligt säga). Resten av inlägget innehåller spoilers om du tänkt se den (även om jag tror den har sina förtjänster ändå), men se den i vilket fall är min rekommendation.

Så här såg Ed ut i början.

Efter runt 50 dagar ger han upp. De sista veckorna pendlade hans humör mellan hopp och förtvivlan, mellan att tycka att det var det bästa han gjort i sitt liv till att bara gråta och sakna andra människor. Jag tror att hungern var en viktig faktor, även om han hade med sig mat i form av havregryn och ris, var det begränsat. Hans plan var att han skulle lära sig jaga, fiska och hitta ätbara växter under resans gång. Tyvärr blev det skralt med det. Han hade satt sitt hopp till att stora stim av lax skulle vandra upp för en flod, men så blev det inte. Hungern gjorde honom frusen och rädd för björn. En osäkerhet som förmodligen gjorde honom mer mentalt instabil. En studie som heter Minnesota Semi-Starvation Study fick ett antal vuxna män leva på 1500 kalorier om dagen, vad som dels hände var att deras kroppar blev omedvetet mindre aktiv, men också att deras fokus på mat blev enormt. Det var det enda de tänkte på i princip. Begreppet kallas Semi-Starvation Neurosis och beskriver de psykologiska effekter som kan uppstå vid hunger; nervositet, oro, apati, tillbakadragenhet, självkritik, känslig och deprimerade med mera. Så även om du kan klara dig väldigt länge helt utan mat (50% överlever 60 dagar utan mat så länge de får vatten) så kommer dina chanser att kunna göra något vettigt hastigt minska även om du får i dig föda.

Eftersom jag är mitt uppe i redigerandet av min kommande bok kanske jag letade efter det som bekräftade det jag skriver om, men min uppfattning är att jag är helt på rätt spår i hur människor beter sig vid kriser (serien ska dock inte ses som ett bevis på något alls, mer som ett exempel på det som forskningen visar). Ensamheten ledde till att han började prata med sig själv, med skogen och det mesta runt omkring honom. I det tredje avsnittet pratar han mycket om hur ensamt det är och hur han vill ge upp.

…och så här framåt slutet

En intressant synvinkel som han nämner i början är att han hela tiden tvingas göra val som kan vara livsavgörande och att det är jobbigt att det inte finns någon annan att ventilera med. Just valmöjligheter är något som försvåras av att ha fysiska brister. Det är viktigt att få i sig kolhydrater innan viktiga beslut ska fattas eftersom hjärnan behöver bränsle för att fungera bra och kolhydrater är det bästa bränslet för hjärnan.

Att han inte var en särskilt erfaren naturmänniska var en tillgång (även om han varit med och bestigit Mount Everest). Han berättade en del om att han läst på och intervjuat människor om till exempel ätliga växter och björnars beteende, samt gått till psykolog i förväg, så han var lite mer förberedd än folk i allmänhet, men ändå ingen expert. Jag tycker serien var riktigt bra för alla med överlevnadsintresse eller som gillar kanadensisk vildmark.

Serien finns i delar på youtube, här är alla delarna i följd.

Annons

After Armageddon

After Armageddon är en något gammal ”dramadokumentär” (producerad av History Channel) om vad som skulle hända om samhället kollapsade. Det är lika delar spelad film och experter som kommer in och berättar hur mycket kaos det kommer att bli hela tiden.

Det handlar om en familj som efter att staden de bor i fallit bestämmer sig för att lämna staden. Ett tillbakablick visar hur smittan som brutit ut spridit sig och hur många veckor det tar innan 100 miljoner är döda i USA. Deras resa går genom deppig ökenvandring via ett auktoritärt tillfälligt lokalsamhälle till ett hippieparadis.

En del saker tycker jag dock skildras bra. Exempelvis hur vi tenderar att följa mönster och vanor vi har även om situationen förändras. Vi går till jobbet, upprätthåller sociala relationer och tenderar att inte ta risker på allvar. Samhällets sårbarhet tas också upp på ett hyfsat rimligt sett. Också intressant när det berättas om att sjukvårdspersonal nästan alltid fortsätter gå till jobbet även vid kriser.

De flesta experterna är vita män i övre medelåldern med någon slags tvivelaktig examina och som uttalar sig om saker som ligger utanför deras ämne. Det är frustrerande att höra när de upprepar vad någon annan sagt till dem om hur hemska människor skulle bli, hur folk direkt skulle ha ihjäl varandra för mat och knark, att vi är nio måltider från anarki, att det alltid blir kaos vid evakueringar. Det är antingen direkta spekulationer utan bas i forskning eller så är det direkta felaktigheter. Anarki verkar för många vara lite kravaller i stadskärnan, det är det såklart inte. Den typen av oroligheter uppstår med jämna mellanrum överallt och med olika faktorer som utlöser dem. Anarki och masspanik som de flesta amerikanska preppers väntar sig vid samhällsstörningar är extremt ovanligt.

En kort sekvens nämner att människor också är altruistiska och hjälper främmande i nödsituationer. Men det framstår i filmen som att det är undantaget, när det snarare är tvärtom. De allra flesta av oss hjälper varandra medan ett fåtal beter sig irrationellt eller dåligt.

Trots sina brister så är det en rätt ok dramatisering av en familjs öde. Det är en ganska rak handling och hade egentligen gjort sig bättre utan ”experternas” gissningar och spekulationer. En del intressanta tips, men samtidigt en del konstigheter kring kroppens behov tycker jag. Det borde handla mer om uttorkning än om matbrist, för det är ett långt större problem i nästan alla överlevnadssituationer.

Här kan du se filmen i sin helhet.

En svensk minidokumentär om zombier

Några filmstudenter från Örebro har gjort en trevlig liten dokumentär om zombier och zombiekultur där bland annat jag medverkar.

Dokumentärfilmtips: Överlev katastrofer!

Jag hittade en bra dokumentär från BBC2 Horizon som heter How to Survive a Disaster. Den tar upp en hel del intressanta aspekter av katastrofer, som hur människor blir handlingsförlamade, hur minnen förändras eller skapas vid katastrofsituationer och hur människor påverkas av grupptryck när något oväntat inträffar.

Så här kommer det alltså se ut…

En ganska stor del i början handlar om bränder och det är viktigt ur ett zombieöverlevnadsperspektiv eftersom det alltid börjar brinna när zombierna kommer. Många tänker att de har mer tid än de egentligen har vid bränder och det har till och med fått ett namn: Friendly Fire Syndrome. Människor gör andra saker än försöker ta sig ut. Oftast handlar det om att söka sig till andra och tillsammans försöka lista ut vad som är bäst att göra. När det otänkbara händer blir det viktigt att få bekräftelse av andra på att det verkligen händer. Det är lite samma sak med grupptryck vid katastrofer. Om ingen annan gör något, varför skulle jag?

Hela tanken med programmet är att visa hur vi kan göra för att öka våra överlevnadschanser vid en katastrof. En av idéerna är att vi ska vara förberedda. Att börja tänka och fatta beslut när katastrofen väl inträffar är försent. Det gäller att göra det innan. Till exempel genom att kolla var brandutgången finns i en byggnad du är i, särskilt om du är i den ofta. Eller att räkna stolsraderna till nödutgången på flyget och känna med handen eftersom det kan vara mörkt och rökfyllt och då måste du lita till din känsel.

En annan faktor som de tar upp för att överleva katastrofer är viljan att leva. De kallar det självförtroende men jag tycker inte riktigt att det är rätt ord att använda. Just den här viljan att överleva är det som gör att barn kan överleva aslänge i vildmarken medan tuffa män som normalt ”klarar allt” inte gör det.

 

Doc of the Dead

Doc of the Dead, som kom ut i år, är en av de bättre zombiedokumentärerna som finns just nu. Den tar ett lagom seriöst grepp om hela genren och går tillbaka till de haitiska rötterna samtidigt som den diskuterar varför zombiegenren egentligen är populär just nu. Det jag kan sakna i den historiska biten är ett perspektiv som inte är amerikanskt. Alltså att det finns många monster med zombiekvaliteter i alla möjliga religiösa och kulturella berättelser. Det blir lite för enkelt att bara prata om den Haitiska voodoozombien när det finns ghouler, draugar, gengångare eller för all del vampyren innan 1800-talet.

I princip alla zombiegenrens stora namn medverkar från George Romero, Max Brooks, Robert Kirkman till Matt Mogk från Zombie Research Society. Det roliga är att också en del klassiska skådisar också får vara med och säga sitt, eller vad sägs om Bruce Campbell från Evil Dead-filmerna, han som spelar Bub i Day of the Dead, Simon ”Shaun” Pegg och Barbara från Night of the Living Dead (Judith O’Dea). Det breddar det hela lite grann. Och röster som normalt inte hörs kommer fram.

Jag hade dock önskat lite mer genomgångar av viktiga filmer. Den delen var lite väl kort, och det var lite för mycket fokus på filmklipp på zombiewalks och såna grejer. Men men, med tanke på hur många ganska dålig dokumentärer om zombier på Discovery Channel och liknande så är det här en relativt seriös dokumentär om zombien som helhet.