Bloggarkiv

Det här med krisbeteenden…

I torsdags föreläste jag på uppstartskonferensen inför MSBs krisberedskapsvecka. Det var nervöst och rätt svårt (eftersom föreläsningen handlade en del om riskkommunikation som ligger lite utanför vad jag är bra på). En bild spreds senare på sociala media, hamnade i den största svenska preppergruppen på facebook och satte igång en shitstorm (runt 400 kommentarer). Inte direkt mot mig men mot budskapet i bilden. Så jag tänkte skriva en lite längre text och hänvisa till forskningen jag lutar mig mot i slutet av inlägget för den som vill läsa mer.

Pinsamt nog är Powerpointen också lite sned

Det är såklart generella drag jag talar om. Det finns alltid exempel på motsatsen. Alla kan hitta exempel på när folk har betett sig som rövhattar i katastrofer, eller medierapportering om det (vilket mycket väl kan vara felaktigt, som vid Katrina som du kan läsa om nedan). Forskningen handlar om naturkatastrofer och inte om krig eller krigsliknande situationer. Dessa har jag dålig koll på och vill inte uttala mig om.

För det första så är vår förståelse av en katastrof som inträffar påverkad av vår förförståelse. Om vi tror att grupper drabbas av masspanik kommer vi att tolka människor som rör sig tillsammans från en katastrofplats som panik. Det kan också vara så att människor själva känner panik och därigenom tolkar alla andras beteenden på det sättet. Just ”alla hade panik” är ganska vanligt förekommande rubrik i media, men det stämmer sällan. Masspanik kan inträffa men bara under vissa speciella omständigheter. Normer upplöses långsamt även i katastrofer.

Att människor är aktiva och försöker förbättra sin situation är naturligt. Vi hade som art klarat oss väldigt dåligt om vi inte löste problemen som vi möter. Särskilt i Sverige finns det en bild av att vi skulle förlita oss på staten (vilket vi i viss mån gör) men de större kriser som hänt i Sverige. Stormen Gudrun, terrorattacken på Drottninggatan eller branden i Västmanland visar att människor inte varit passiva utan hjälpts åt och agerat. Ibland pratas det om begreppet ”inlärd hjälplöshet” vilket det inte finns några som helst belägg för i katastrofsituationer, det är något annat. Där kan vi också se hur det skänktes saker och pengar i en omfattning som inte kunde tas emot.

Det här med kriminalitet är ju också något vi starkt förknippar med katastrofer. Att den skulle minska känns kontraintuitivt eftersom vi sett som många bilder på sönderslagna fönster. Men det handlar om att vi blandar ihop social oro och kravaller med naturkatastrofer. Forskningen visar också att det som stjäls i allmänhet är livsmedel och mediciner, inte kapital- eller statusvaror. Och att människor som är sjuka eller hungrar tar mat och mediciner när butikerna är stängda är något som jag tycker är rimligt.

Och människor är såklart olika. En del reagerar konstruktivt på akuta situationer (10-25%), de flesta är passiva och förvirrade men kan hjälpa till när det går (65-80%), och en liten del funkar dåligt och kan bete sig illa och här kan kanske katastrofchock kan räknas in (10-15%). Men det är alltså i den mest akuta fasen – precis när det inträffar. Även om vi är olika så reagerar ändå kroppen på likartade sätt. Om vi ska prata evolution och historia så finns det starka skäl att tro att människan insett vikten av den egna gruppen och därför fokuserat på solidaritet vid hot och fara.

Jag tycker ändå att det är väldigt intressant att bevisen för att folk i allmänhet beter sig schysst när det skiter sig väcker så starka reaktioner. Känslan av att många vill att människan ska vara egoistisk innerst inne och istället för att intresserat sätta sig in i påståendena måste ju bero på något. Jag tänker att den som är seriöst intresserad av ämnena kris, katastrof och överlevnad borde vilja veta mer. Lära sig, och sätta sig in i frågor som är av enorm betydelse för en katastrof. Sen är det ju upp till var och en att tolka eller tro på forskningen.

Det är rimligt att vara källkritisk och när jag började lära mig mer om det här så var jag också skeptisk. Sedan har jag läst ungefär samma budskap från många olika källor och olika forskare som kommer fram till liknande slutsatser. Jag har hittills inte läst någon forskning som skulle säga motsatsen. Det finns exempel på när saker gått illa, men allt tyder på att det inte är det som karaktäriserar mänskligt beteende vid krissituationer. Argument som baserar sig på vad folk tror, egna upplevelser, vad de hört eller ”sunt förnuft” är något annat än forskning och det säger väldigt lite om just myter och sanningar vid katastrofbeteenden.

Det finns ju ingen empiri av en zombieapokalyps eller vad som skulle ske om hela samhället raserades och alla fattade direkt att inget någonsin skulle bli sig likt. Det är ren fiktion att spekulera kring det (vilket kan vara kul, men förväxla inte de idéerna eller de populärvetenskapliga skildringarna med empiri). Vad vi kan slå fast är att det finns minst lika mycket som talar för ökad sammanhållning och solidaritet som om ”allas krig mot alla”.

Mer eller mindre akademiska lästips:

Ann Enander: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser (tyvärr lite svår att få tag i nuförtiden)

Misse Wester: Mänskligt beteende i stora kriser fakta och fiktion https://www.foi.se/rapportsammanfattning?reportNo=FOI-R–3675–SE

Henry W Fischer: Response to Disaster: Fact Versus Fiction & Its Perpetuation : the Sociology of Disaster https://books.google.se/books?id=-H17D_PwL1IC&printsec=frontcover&hl=sv#v=onepage&q&f=false

Sarita J. Robinson: Human Behaviour When Disaster Strikes: Human behaviour in emergency situations http://clok.uclan.ac.uk/9573/

Patrick S Robert: Disasters and the American State (Om medias rapportering, orkanen Katrina och vad som faktiskt hände sid 163-165) https://books.google.se/books?redir_esc=y&hl=sv&id=xZU2AQAAQBAJ&q=los%20angeles%20times#v=snippet&q=los%20angeles%20times&f=false

För den som vill läsa mer om bra beteenden och gemenskap vid kriser rekommenderar jag A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster av Rebecca Solnit. En reportagebok om olika katastrofer som har inträffat och hur människor agerar.

Sen har ju Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig ett ordentligt kapitel där jag går igenom frågorna lite mer ordentligt. Adlibris Bokus

 

 

Annonser

Mina tankar om beredskapsrapporten: ”Motståndskraft, inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025”

Igår kom Försvarsberedningens rapport Motståndskraft Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. Det som hittills fått mest rubriker är uppmaningen att svenska medborgare ska kunna klara sig en vecka själva utan stöd från myndighetshåll. I rapporten sägs att risken för krig och konflikt har ökat (ingen är förvånad, jag är tveksam till att den typ av rapporter skulle kunna säga ”ingen oro, allt är lugnt”) vilket säkert stämmer och att vi därför måste satsa mer resurser på civilt försvar.

Zombiebild för maximal effekt

Rapporten är omfattande och delar av den ligger utanför vad jag kan något om (och världen behöver inte fler tyckare som saknar bakgrundskunskap). Men det finns en del saker jag tittat närmare på och vågar ha åsikter om. Till exempel på begreppet ”värna civilbefolkningen”. Det implicerar att civilbefolkningen inte kan agera själva. Forskningen visar tvärtom att vi kan agera vid kriser. Och civilbefolkningen kan vara en resurs om vi tillåts vara det. Det vore toppen om de inte bara fokuserat på de frivilliga försvarsorganisationerna utan även tar med andra grupper i civila samhället som kan vara aktörer. Det finns säkert bra skäl för att hålla isär försvarsorganisationerna med andra organisationerna i det civila samhället, men vid en kris så kan nog idrottsföreningar, rädda barnen eller andra organisationer verkligen minska trycket på räddningstjänsten och den enskildes ansvar genom att ha kunskap i att agera vid kris. I rapporten står det att hemskyddsorganisationer ska fylla en viktig funktion i kontakten mellan kommunen och befolkningen. Jag tror det vore bättre att använda de redan existerande organisationerna men det krävs utbildning och förberedelser och här tror jag det är bra att fokusera på civila kriser snarare än krigsscenarion. Vi måste alltså utgå från att även civilbefolkningen kommer att agera, så som forskningen säger att den kommer att göra.

Att lägga en veckas ansvar på individerna är orealistiskt. Därför är det positivt att förslaget innefattar ökade lager och förhoppningsvis att ålägga företag att ha krisberedskap. Alltså att säga åt handeln att de måste ha varulager (precis som oljebolagen måste ha), kunna hantera strömavbrott etc. Det vore betydligt mycket mer effektivt, men det går tvärtemot tidsandan av att individualisera kollektiva problem. Jag säger inte att det inte är bra för individen att ha beredskap för strömavbrott, tvärtom det är bra och viktigt för dem som har möjlighet till det, men att förlita sig på det utifrån hur dagens samhälle ser ut är hopplöst. Det finns en hel del både psykologiska försvarsmekanismer och praktiska hinder som gör att vi inte förbereder oss. Jag skrev lite om det i samband med krisberedskapsveckan och utvärderingen av Göteborgs stads 72timmarskampanj. Dessutom är det de svagaste i samhället, dom i periferin, som kommer att drabbas hårdast. Har du funktionsnedsättningar, inga sociala nätverk, svårt med svenska språket, flyttar mellan andra och tredjehandsboenden eller inte har ekonomiska marginaler kommer du ha svårt att kunna göra de förberedelser som förväntas.

I rapporten slås fast att det ”fortfarande förvaltas 65 000 skyddsrum med cirka sju miljoner platser och det
finns anläggningar för utomhusvarning i alla större tätorter”. Vi är visserligen fler än sju miljoner i Sverige men många bor inte i tätorter där det finns samma risker för bombangrepp. Jag undrar egentligen hur relevant skyddsrum är utifrån dagens situation. Öppna mellanstatliga krig är inte det som ligger i tiden riktigt.

Det här var lite blandade tankar utifrån hur rapporteringen varit och lite vad som står. Här har SVT skrivit lite mer om vad den innebär. Är du intresserad av att läsa hela finns den här

Krisberedskapsveckan och Göteborgs 72 timmars kampanj

Den 8-14 maj är MSB:s första krisberedskapsvecka. Det är tänkt att vara en återkommande kampanj för att höja medvetenheten och beredskapen hos allmänheten. Kommunerna (som ju har ett stort ansvar för krisberedskapen) har efterfrågat material att använda och MSB har skaffat fram det.  Temat för kampanjen är ”Vad skulle du göra om din vardag vändes upp och ned?”. Och ungefär i samma veva har utvärderingen kommit för Göteborgs stads kampanj 72 timmar som gjordes hösten 2016. Jag tänkte därför skriva lite om vad det är som gör att människor faktiskt tar till sig av informationskampanjer kring krisberedskap och ännu svårare: Vad det är som egentligen gör att människor skrider från ord till handling?

Det är viktigt att veta att det är svårt att påverka människors beteenden med hjälp av information. Det handlar inte om att människor är dumma eller fåraktiga som bara följer massan utan om att vi översvämmas av information (också om olika risker) hela tiden och vi följer oftast våra vanor. Men det finns ett par sätt som har lite mer evidens bakom sig.

Utvärderingen av 72 timmars-kampanjen i Göteborg är tämligen kritisk. Även om många Göteborgare verkar ha sett annonstavlorna, filmen eller tidningsannonserna har det haft mycket liten om någon effekt på människors beredskap. Men utvärderingen, som är gjord av Göteborgs universitet på uppdrag av MSB,  är väl värd att läsa av flera skäl. Bland annat gavs följande råd för förbättring (något utvecklade av mig):

  • Konkretisera – alltså att göra de potentiella hoten om kriser synliga och förståeliga samt information om hur de kan hanteras.  Informationen måste kunna koppla varför med hur. Alltså koppla ihop varför det är viktigt med information i en kris till varför du ska skaffa en vevradio och vad du ska göra med den.
  • Använda exempel från verkligheten på när risker blivit verklighet. Det här är en viktig punkt eftersom vi behöver koppla risken till någon form av hotbild. Att känna en hotbild, till exempel genom att känna lukten av ett översvämmat rum, eller mörkret när strömmen försvinner ger bättre effekt än att bara läsa om det.
  • Använda sociala medier för spridning och möjlighet till dialog. Göteborg stad hade ingen information på sociala media alls, vilket nog var ett stort misstag. Dialog och möjlighet att ställa frågor är bra för att öka spridningen.
  • Samarbete med andra aktörer för att sänka trösklarna genom att till exempel skapa en enkel krislåda att köpa. Det här tror jag är en väldigt viktig del. Mycket finns att hämta i mötet med människor och dessutom går det att genom föreningar och organisationer komma ut längre i samhället. Varför inte arbeta med studieförbunden för att nå ut till till exempel etniska kulturföreningar/invandrarorganisationer, pensionärsorganisationer eller föreningar för människor med funktionsnedsättningar som normalt är längst bort från det allmänna informationsflödet. Det blir ett sätt att nå människor som annars inte nås och som kanske i störst utsträckning skulle behöva ta del av informationen.

De amerikanska myndigheterna (NOAA) publicerade 2016 en genomgång av vad forskningen visar om hur människors krisberedskap kan förbättras. Det är sju punkter för bästa resultat:

  • En tydlig planering före krisen om vad de vill uppnå med kommunikationen.
  • Utgå från mottagarens perspektiv och inte från organisationens intresse och skapa sociala relationer med aktörer före krisen.
  • Förklara hotet så människor förstår riskerna med det.
  • Informera om hur människor kan minska riskerna
  • Samarbete med andra aktörer som kan anses trovärdiga eftersom människor letar olika information på olika ställen.
  • Testa budskap och produkter i förväg så de vet att dessa funkar.
  • Använd många olika kanaler för kommunikation.

Det är viktigt att det är små trösklar för att komma igång. Det får inte vara för dyrt eller för svårt. Därför är just 72 timmar en ganska bra slogan, som också finns internationellt, även om det vid en större kris inte skulle vara tillräckligt. Jag har skrivit mer om varför 72 timmar är bra här.

Andra sätt som har visat sig ha effekt för att förändra beteenden är ekonomiska incitament. Det kan vara svårt just i fallet krisberedskap men skulle kanske kunna göras via subventioner eller skattelättnader för vissa förberedelser. Jag har ingen bra idé exakt hur.

Att rikta sig till barn är effektivt eftersom barn i skolåldern ofta påverkar sina föräldrar (om föräldrarna är tillräckligt vettiga att ta sina barns oro och åsikter på allvar). Det kan göras genom skolinformation vilket bland annat civilförsvarsförbundet ägnat sig åt tidigare.

I MSB:s kampanj har fyra filmer med armbrytaren Heidi Andersson (stabilt val av person) tagits fram. De är tydliga och ger bra information om hur saker i krislådan ska användas. Det ger en tydlig koppling till vad som är viktigt att ha och varför.

De olika kommunerna arrangerar alltså själva de aktiviteter som genomförs och det är av en blandad kvalitet. En del har informationsträffar (vilket förmodligen inte lockar någon som inte redan är intresserad), andra kör bokbord och torgaktiviteter (vilket är ger möten och samtal vilket nog är viktigt). Tyvärr hittar jag (under söndagen den 7/5) ingen information från kommunsidorna i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Uppsala så om de inte håller på informationen så verkar storstadskommunerna inte haka på.

Hör gärna av dig till kommunen och fråga om och i så fall vilka aktiviteter de har för krisberedskapsveckan.

72 timmarsregeln

Jag fick lite kritik på twitter om att jag sa i mitt sommarprogram att myndigheterna förväntar sig att du ska klara dig i 72 timmar efter en katastrof. Det var en rimlig kritik för det finns ingen sådan lagstadgad regel eller påbud. Det är alltså egentligen ingen som förväntar sig att vi ska klara oss just 72 timmar och sen kommer till vår undsättning (även om det förekommer att MSB tar upp just 72 timmar). Varför valde jag då att alls prata om det?

Jag tänker att det är en pedagogisk poäng i det. Det skulle vara svårt att kommunicera att du får klara dig själva så länge som det behövs om något händer. Risken att inte förbereda sig alls blir då större än om du faktiskt förberett dig för ett tre dagar. Det andra alternativet är helt enkelt för deppigt och stort. Dessutom är de första dagarna vid en katastrof extra viktiga att kunna klara sig själv, vilket bland annat togs upp i dagens Godmorgon världen. Det leder till att myndigheternas räddningsarbete kan bli mycket mer effektivt då de inte behöver sörja för lika många och kan fokusera på människor med särskilda behov.

72Jag tror också – och menar att jag har stöd i forskning om det – att människor faktiskt är kapabla att ta hand om sig själva i större utsträckning än vi kanske tror. Visst beror det på scenario men det blir sällan den masspanik som vi kanske förväntar oss. Det behöver vara vissa specifika förutsättningar för att masspanik ska uppstå vilket jag skrivit om tidigare här och här. Så även om människor skulle förvänta sig att någon kommer och hjälper till när zombierna härjat i tre dygn så tror jag att de inte skulle bli handlingsförlamade av

Samma tanke finns ju hos Civilförsvarsförbundet som brukar prata om just 72 timmar och Göteborgs stad som också körde en liknande kampanj förra året. Som jag förstått det kommer konceptet från Nordamerika och används också där.

Så även om det inte finns någon tre dygns-regel så tror jag att det inte gör så mycket om människor tror att det finns en sån, då de kanske funderar och förbereder sig mer på att något kan hända.

 

 

Om katastrofberedskap – det du faktiskt behöver.

Sista januari kunde vi läsa rubriken ”Var tredje tror på svensk katastrof”. Enligt en Sifo-undersökning tror drygt 30% att det mycket eller ganska sannolikt att ”större katastrof som innebär att all infrastruktur slutar fungera, inträffar i Sverige under din livstid”. Däremot anser sig bara drygt 20% vara redo för en liknande katastrof. En skrämmande bild av hur människor väljer att stoppa huvudet i sanden hellre än att göra något åt sin situation. Det finns såklart en parallell till vår syn på klimatet. Vi flyger mer, äter mer kött och åker mer bil d v s gör allt för att försämra situationen apoksamtidigt som oron för problemen ökar. Skillnaden är att det trots allt är ganska enkelt att göra sig mer förberedd på en katastrof. För att förbereda sig på en klimatkrasch krävs en större omställning (även om vardagsförberedelser också är viktigt).

Så i dagarna kom en ny rapport om bristerna i beredskapen hos svenska folket. Denna gång gjord av Nationellt centrum för krishanteringsstudier vid Försvarshögskolan på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. MSB konstaterar att de flesta inte skulle klara mer än en dag och att de behöver göra mer informationsinsatser. Tyvärr finns det dåligt stöd för att just informationsinsatser leder till ökad handling och medvetenhet. Det handlar om människors förhållningssätt till risker och hur en ser på vad som faktiskt kan hända.

I lagtexter är det ganska oklart vad vi egentligen ska klara av som privatpersoner. Det talas ofta om att vi ska kunna klara oss tre dagar utan ström och matleveranser men det finns inte reglerat mer än att det upprepas av en del organisationer och preppers. Det offentliga förväntar sig att de enskilda tar ansvar men inte exakt hur, en tumregel verkar vara ju mindre kris desto mer ska vi kunna lösa själva utan inblandning. Försäkringar är till exempel bra att ha vid sådana tillfällen. Vid större kriser kopplas större del samhället in (här är ett inlägg om hur svensk katastrofberedskap faktiskt är uppbyggd) såväl myndigheter som frivilligorganisationer och privatpersoner.

Så, vad behöver du för att klara dig? Jag tror att det bäst att utgå från våra grundbehov: Sömn, värme, mat, vätska och trygghet. Men exakt vad som är lätt att åtgärda är väldigt olika beror på typ av bostad. Civilförsvarsförbundet har en bra Risk och sårbarhetsanalys (RSA) där du kan se vad du kan göra och vad du har just nu. Det är en bra idé att ha en så kallad krislåda. Din Säkerhet (som är en av MSBs sidor för information till privatpersoner) har en lista. För att skydda dig från zombier behöver du också se till att de inte kan ta sig in i lägenheten eller trapphuset.

Det är också viktigt att veta vilka av kroppens behov som behöver tillfredsställas först. Den första skulle jag säga är trygghet och i tillfällen av kris är handlar trygghet om information. Att få reda på vad som hänt och vad vi rekommenderas göra är essentiellt för att själv kunna fatta rätt beslut. Därför är det bra med dels en radio med vev eller solceller som kan användas för att få in radiosändningar, dels är det bra med någon typ av extra batteri till telefonen så du kan läsa olika källor om det som inträffat samt kontakta familj och vänner som kan tänkas vara i större fara.

Värme är också viktigt. Efter bara någon timme börjar lägenheter bli kalla när elen slutar fungera. Och på ett dygn är det nästan helt utkylt. Ljus och fotogenlampor eller lyktor värmer upp en del, men det krävs så klart ventilation då eld äter syre. Att ha sovsäck eller ordentliga filtar är bra och var gärna så många personer i samma rum som möjligt. Är det riktigt kallt kan det vara bra att göra värmekojor under ett bord eller i en soffa.

Vätska är det tredje behovet som är viktigt att tänka på. Ett par dunkar eller PET flaskor med vatten i är bra att ha för säkerhets skull. Det händer ju dessutom titt som tätt att vattnet stängs bönorav utan att en kommit ihåg att det är.

De allra flesta har mat så det räcker, rent kalorimässigt, för en rätt lång tid – särskilt om vi räknar på lägsta intaget på 500-600 kalorier per dag. Vetemjöl, socker, olja och liknande är relativt kaloritäta produkter som det oftast finns en del av hemma. Det är däremot inte så rolig mat. Med några paket bönor i salsa, några chokladkakor, havregryn eller bovete som bara kan blötläggas blir det trevligare och lättare att mentalt tackla otrevligheter som att zombier krafsar på din dörr 24/7. Lycka till!

Här är en informationsfilm från MSB som heter Om krisen kommer.

 

Upprop: MSB, ta zombiehotet på allvar!

År 2012 listade MSB 27 särskilt allvarliga hot mot Sverige. På listan finns till exempel pandemi, kärnkraftsolycka, störningar i elförsörjningen och rymdskrot. Det har nu gått ett par år och jag vet inte när listan ska uppdateras nästa gång, men med den ökade kunskapen om zombier som finns i samhället borde väl även detta hot finnas med? Även om inte MSB i någon skrift eller offentlig publikation tagit upp zombiehotet.

Krisinformation.se som är en av MSBs utåtriktade hemsidor har emellertid en bloggpost om zombiehotet från den 8:e augusti 2013 där de menar att de är redo för zombieapokalypsen. Länsstyrelsen i Kronoberg har en bra sida som heter HesaFredrik.nu som också tar upp zombieattacker som en tänkbar hotbild.

Även bland medborgarna växer oron för zombier i samhället. Se till exempel den här tråden på Familjeliv, eller att fyra procent av 18-åringarna tror att världen kommer att gå under under deras livstid och zombier hamnade på plats nummer elva av tänkbara orsaker enligt en undersökning från 2013.

Därför uppmanar jag alla oroliga samhällsmedborgare att höja ett varningens finger genom att twittra, instagramma och facebooka med hashtaggen #zombiehotet och tagga MSB. Jag har skickat dem en bok. Kunskapen finns – bollen ligger hos MSB. Agera nu!

image(3)

MSB pod: Om krisen kommer

MSB fortsätter sin kamp för att nå ut med information om privatpersoners krisberedskap genom Din säkerhet. 

Nu har de startat en podcast som heter Om krisen kommer och kommer att vara i fyra avsnitt. I skrivande stund har två kommit ut: En som heter Din hemberedskap och en som heter Att agera i kris. Jag tycker att båda är bra. Din hemberedskap känns som ganska standard inom beredskap. Den tar upp att det är bra att ha lite extra mat och vatten hemma, vikten av att kunna få information om vad som händer och att det är viktigt att ha tänkt lite på det här i förväg. Särskilt intressant tyckte jag Sandra Beijers berättelse om hur det var när stormen Sandy kom till New York (där hon bodde då). Det har varit ganska mycket forskning kring vad som blev viktigt för folk och just information, som betyder möjlighet att ladda mobiltelefoner, har belysts. Det är något som beredskapen måste vara inriktad på. Tänk själv, hur skulle du få information om din mobil och dator slutade funka i hemmet? Har du tillgång till extrabatteri?

Att agera i kris tar upp flera saker jag brukar skriva om, och även den senaste zomcasten med Jenny Jägerfeld handlade om det, alltså hur människor beter sig och om det går att träna sig i positivt katastrofbeteende. En intressant del tycker jag är hur en del människor som varit med om större kriser fortsätter söka sig till den typen av situationer eftersom de känner sig viktiga då. Eller känner att de har ett syfte med livet. En annan viktig punkt som lyftes upp var att ”folk blir som bäst när det är som värst”. En av mina favoritböcker i katastrofpsykologi A Paradise Built in Hell av Rebecca Solnit handlar just om det.

Poddarna är väldigt välgjorda och jag tyckte de höll P1 kvalitet.  De finns även på iTunes för dem som vill lyssna på det sättet.

Att klara elavbrott – en ny film från MSB

Ny fräsig film från MSB om hur du kan klara strömavbrott. Det är inget fel på filmen egentligen. Den har du nytta av ur zombieöverlevnadsperspektiv – tänk bara skrapande och väsande ljud som hela tiden ligger i bakgrunden.

En sak som jag tänkte på var lär känna dina grannar (något jag skrivit om tidigare). Det är ganska nytt, och väldigt positivt, att även myndigheterna börjar prata om de aspekterna av krisberedskap.

Filmen handlar bara om privatpersoner i lägenhet och tar inte upp så mycket om vad som händer när till exempel mobilmaster slutar fungera – alltså när andra samhällsfunktioner också påverkas av strömavbrottet. Det kanske inte ryms i en fyraminutersfilm men det är ändå något som kan vara bra att ha i bakhuvudet när det talas om elavbrott och samhällsstörningar. Utgå hela tiden från kroppens fem grundbehov och kolla gärna in Civilförsvarsförbundets checklista.  Civilförsvarsförbundet har också en film som känns lite mer omodern men som är bra och grundläggande.

 

 

Vad vet du om Sveriges krisberedskap?

Sverige har en massa planer och idéer för hur kriser och katastrofer ska hanteras. Den grundläggande beredskapen bygger på tre principer – Ansvarsprincipen, Närhetsprincipen och Likhetsprincipen.

Ansvarsprincipen handlar om att de som är ansvariga för något under normala förhållanden också har det vid en kris eller katastrofsituation. Landsting sköter sjukvård, kommunen sköter skolor etc. Det finns alltså inga nya myndigheter som dyker upp och tar över ansvar. Det gör också att alla verksamheter behöver ha någon typ av plan för extra ordinära händelser.

Enligt likhetsprincipen ska samhället skötas på samma sätt som det gör när allt är som vanligt. Det ska inte dyka upp specialregler eller undantagstillstånd som folk inte känner till. Detta ska skapa en trygghet och undvika konflikter när människor inte känner till nya regler för vad som gäller.

Närhetsprincipen bygger på att kriser ska hanteras av dem som är närmast berörda och ansvariga. Kommuner och landsting ska alltså i första hand ansvara för det som händer i den mån det är möjligt. Vid större händelser kan de dock få stöd av regionala och statliga myndigheter. En zombiekatastrof borde räknas in till den kategorin, men ett mindre utbrott är det de lokala myndigheterna som får sköta.

Kriser och katastrofer ska i så stor utsträckning som möjligt hanteras med den löpande verksamhetens kunskaper, resurser, rutiner och metoder. Syftet med de tre principerna är att underlätta omställningen från den ordinarie verksamheten till krishantering och att se till att det finns kunskaper i de vanliga verksamheterna.

De här tre principerna går igenom hela beredskapen för kriser och katastrofer. Det är alltså de lokala kommunstyrelserna som först tar bestluten om hur samhället ska hantera när de döda reser sig. Kommuner kan emellertid aktivera en speciell krisledningsnämnd. Ofta består den av kommunledningen. Den kan vid krissituationer besluta om frågor som rör all verksamhet i en kommun. Tanken på hur en kommunstyrelse i säg Tomelilla diskuterar zombiehotet skulle göra sig bra som film eller teater men är oroväckande. Kommuner är dock enligt lag skyldiga att utbilda berörda för olika krisscenarion. Enligt Lagen om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser och höjd beredskap är kommunerna skyldiga att ta fram risk och sårbarhetsanalyser för att snabbt kunna agera vid kriser och katastrofer. Det kan gälla kärnkraftsolyckor i områden runt kärnkraftverken, giftutsläpp, problem med vattenförsörjning, större elavbrott eller översvämningar. Utifrån resultatet av risk och sårbarhetsanalysen ska de också ta fram en handlingsplan. Planen ska förnyas mellan varje mandatperiod, alltså vart fjärde år.

På länsstyrelsernas hemsidor finns det information om krisberedskap i de olika länen och vad de stora hoten är i länen. Om du tyckte det här var rysligt spännande tycker jag att du ska kolla på den här filmen som MSB tagit fram. Den tar upp olika aspekter av krisberedskap för myndighetspersoner och såna som kan bli berörda. Den är totalt typ 40 minuter och det finns ett quiz i filmen. Se den här

Äntligen MSB! + lokala sidor för katastrofberedskap

MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) har äntligen tagit bladet från munnen i zombiefrågan. De verkar också, på riktigt, svara på frågor i kommentarsfältet om man är intresserad av hur MSB (eller berörda myndigheter) skulle reagera om/när zombierna kommer. Jag ställde de här frågorna och fick svar inom ett par dagar av rätt personer.

En sak jag funderat på är hur det skulle fungera att spärra av (och/eller evakueringar) städer. Som jag förstått det så finns inga undantagslagar som börjar gälla i krissituationer.

Nej några undantagslagar finns inte men naturligtvis kan man spärra av områden/städer/delar av städer tex om det tex föreligger Räddningstjänst och med stöd av Lagen om skydd mot olyckor (det finns nog andra lagar som kan stödja avspärrning också såsom polislagen och hälso- och sjukvårdslagen etc). Polisen ansvarar för att spärra av. Evakuering/utrymning kan också behöva ske med stöd av samma lag/lagar till exempel vid giftiga utsläpp etc. Kommunerna har ett stort ansvar för sina medborgare vid eventuella utrymningssituationer men stöttas av andra aktörer. Inom samverkansområdet skydd undsättning och vård pågår ett projekt för att ta fram en vägledning (metodstöd) för storskalig utrymning då det som finns skrivet sedan tidigare är förlegat.

I händelse av zombiekatastrof, kommer ni [MSB] att be allmänheten stanna inne och låsa dörrar och stänga fönster?

Vi har inget inflytande över hur allmänheten uppmanas agera i olika situationer. Kommunerna är de som främst har ansvar i sådana frågor. Vi förmedlar däremot bekräftad information från ansvariga aktörer.

Dessutom ska jag i september hålla föredrag på polisen om att överleva zombiekatastrofen (OBS true story).

Jag har för övrigt börjat hitta lokala sidor för katastrofberedskap som olika län satt ihop. Det är berörda parter som till exempel polismyndigheten, länsstyrelsen, SOS Alarm, räddningstjänsten och kommunpolitiker som satt samman en infosida. Kronobergs heter Hesa Fredrik alltså samma som det där tjutet kl 15 första måndagen i sista månaden varje kvartal (på riktigt heter Hesa Fredrik VMA – viktigt meddelande till allmänheten). Hesa Fredrik tar också upp zombieattacker.

Och i Ystad har man tagit fram ett litet häfte om krisberedskap och vad man ska tänka på WSHTF i Ystad. Det är bra med den typen av lokala sidor tror jag eftersom det idag saknas kunskap om var viktiga instanser ligger och var man egentligen ska vända sig.