Att hantera en framväxande pandemi

Jag får ganska många frågor om vad vi bör göra nu när Coronaviruset covid-19 drar fram även över Sverige. Ska vi vara oroliga? Eller snarare – hur oroliga bör vi vara? Jag har tyvärr inget bra svar, men jag försöker se hur människor hanterar situationen. De vanliga reaktionerna som jag ser runt mig kan delas in i två huvudspår. 1. Det är inte värre än den vanliga säsongsinfluensan och 2. Nu är det slut med civilisationen. Ok, jag spetsar till det lite, men det är väl en skala där få är någonstans i mitten.

Det finns flera psykologiska aspekter av det som jag tycker är intressanta. En kallas normalitetsbias och handlar om att människor inte tycker om att inte veta hur det ska bli. Då är det lätt att falla in i att tänka bort att det skulle kunna bli riktigt illa. Amanda Ripley kallar den här fasen ”förnekelse” och det ligger nog något i det. Det kan också kallas obeslutsamhet kring en situation vi tidigare inte varit i.

Vi får inte heller glömma att en pandemi är den perfekta nyheten (som Johan Giesecke sa i Beredsamavsnittet om pandemier). Det är något nytt, något vi kan bli oroliga över och det kan hela tiden komma nya uppdateringar som generar nya klick. Och bara ett fån kan säga att den inte påverkas av detta. När det står katastrofrubriker i tidningarna påverkas vi. Det är alltså någon form av brottningsmatch mellan normalitetsbias och hur vi påverkas av att det pratas om smittans spridning flera gånger i varje nyhetssändning. Omedvetet väljer många ett spår att gå in i och tolkar sedan informationen som kommer utifrån det spåret.

Även om smittan förmodligen kommer att kommer att få ekonomiska konsekvenser (och positiva klimateffekter) och riskerar att sabba det ekonomiska systemet så vet vi inte hur det kommer att slå. Och det finns inte så mycket vi faktiskt kan göra åt det heller just nu.

Jag har storhandlat lite extra, särskilt tvål, men i övrigt har jag ännu inte gjort några större förändringar i livet. Att sitta lugnt i båten men att vara uppmärksam på eventuella förändringar och inte låsa sig vid ett spår tror jag är viktigt. Vi läser och delar oftast information som bekräftar det vi redan själva bestämt oss för att tro på. Jag tror det är bra att våga läsa olika bilder och ta sig och värdera informationen lite varsamt.

En sista grej bara. Ett ord som ofta används just nu är panik. Massmedia älskar det ordet eftersom det säljer. Men det kan också handla om att många tror att alla andra får panik om myndigheterna gör si eller så, eller att det är panik för att munskydden är slut i butikerna eller liknande. Jag har inte sett någon skriva att de själva har panik – det handlar alltid om att andra har eller kommer att få panik. I verkligheten är panik är alltså väldigt ovanligt i krissituationer. Det är inte panik vi behöver vara rädda för, däremot finns det anledning att oroa sig för att makthavare ska tro att det blir panik. Alltså elitpanik. Panik är alltså fel ord, men folk är rädda och oroliga. Med rätta. Jag är också det även om jag inte tror att undergången är här.

Smittan är ett hot mot människor jag älskar och det är lätt att känna sig maktlös inför det, men det finns saker vi kan göra för att åtminstone minska risken att de smittas. Vi kan se till att de vi känner som skulle kunna drabbas hårt av covid-19 (och andra influensavirus) har mat och förnödenheter hemma. Vi kan prata med de som är ensamma så att oro inte växer till ångest hos dem. Och vi kan vara extra noga med hygien, att stanna hemma från arbete och aktiviteter när vi är sjuka. Vi kan vara solidariska helt enkelt. På lång sikt behöver vi också se till att vården är överbemannad istället för som det är nu underbemannad. En starkare offentlighet ger större möjligheter att minska konsekvenserna av epidemier.

Annons

The Rain

Den danska postapokalyptiska serien The Rain har nyligen släppts på Netflix. Dock inte med zombier men det finns likheter eftersom det är en klassisk virusepidemi där smittan är ett av de stora problemen. Att andra människor blir potentiella hot. Det känns som om The Rain riktar in sig till en något yngre publik (övre tonåren?)

Ett regn orsakar en smitta som dödar människor direkt. Men smittan sprids också till människor via djur (vilket är tur ur ett realistiskt perspektiv, annars skulle smittan snabbt dö ut). En forskare på företaget Apollon för sina två barn (Simone och Rasmus) ned i en bunker och sticker, men barnen tillbringar sex år där och kommer sedan ut i en värld som är i spillror. De hookar upp med några andra och beger sig norrut till Sverige för att hitta pappan och få en lösning på pandemiproblemet.

Det jag gillar med serien är hur gänget kring Rasmus och Simone utvecklas och att alla har karaktärer och varken är onda eller goda utan är som folk är mest – människor med förtjänster och brister. I varje avsnitt får vi en bakgrundsberättelse av huvudpersonerna som fördjupar förståelsen om varför de är som de är. Den är också rätt snygg och ibland spännande. Det som är mindre bra är tyvärr de svenska skådespelarna och att det är en orgie i postapokalyptiska klichéer (MÅSTE DET FINNAS MED EN KANNIBALSEKT?). Det är onda företag, experiment på människor etc. Jag tycker verkligen det är synd att fokus inte är på det vardagliga i större utsträckning i postapokalyptiska skildringar vilket också gäller The Walking Dead och Fear the Walking Dead. The Rain är som bäst när de letar mat eller bara försöker röra sig mellan olika ställen. Diskussionen om att behålla mänskligheten är också rätt bra tycker jag.

Jag stör mig också i vanlig ordning på att nästan alla överlevande människor inte har försökt organisera upp något. Istället för att göra det bästa av en usel situation så stannar många kvar i staden, blir som djur och sliter folk i stycken i största allmänhet. Människor som skulle bete sig så skulle knappast klara sex år. Och de som bygger upp en fungerande infrastruktur med odlingar och duschar blir istället kannibaler. Det finns ett gäng logiska luckor men det gör det alltid när serier eller filmer ska förklara för mycket istället för att hålla det jordnära.

På det stora hela är den ändå rätt sevärd tycker jag.

Filmtipset: Here Alone (2016)

Kul med en bra lågmäld zombiefilm som gått under radarn. Here Alone är verkligen ingen actionspäckad eller ens läskig film, den är mer ett stillsamt drama med vissa lite snabbare passager. Och det funkar riktigt bra. Det dröjer runt en timme innan vi ens får se en smittad på nära håll.

En obehaglig sjukdom sprider sig. Ann lämnar stan med sin man och sin bebis. De beger sig ut i skogen där mannen växte upp. Barnet och mannen dör och Ann får klara sig själv i naturen. En dag när Ann är på jakt efter mat stöter hon på Olivia och hennes styvpappa Chris som hon räddar. De försöker samspela med varandra men det är inte lätt. Det är svårt att hitta mat så de måste plundra hus som finns och i då också hålla sig undan smittade.

Själva storyn är inget speciellt, men jag gillar verkligen hur jordnära filmen är. Anns vardag blandas med flashbacks om hur hon förlorade sin man och sitt barn. Det är inget som görs bara för att göra den extrem, det är bara en daglig kamp för överlevnad, att hantera skuld, att lära sig leva med en världen som verkar ha gått under. Det är ett bra avbrott mot filmer som desperat försöker göra en poäng, eller orealistiska biljakter. Det känns helt enkelt ganska äkta och placerar sig i samma del av zombiegenren som The Battery (2012) eller Maggie (2015).

Trailern (som innehåller typ alla actionscener i hela filmen, så undvik den om du tänkte kolla in filmen):

Filmtipset: Cooties

JAAA! En zomedy som är topp tre av alla som jag sett. Jag förstår inte varför jag missat den. Cooties kom 2015 och är alltså riktigt bra.

Elijah Wood (känd från Hooligans och Eternal Sunhine of the Spotless Mind) spelar en misslyckad författare flyttar tillbaka till sin hemstad Fort Chicken. Romanen han arbetar på handlar om en man som köper en båt som visar sig vara besatt. Han tar jobb som vikarie i skolan han gick på, ungarna visar sig rätt jobbiga och när en biter loss en bit av en annans kind startar helvetet.

Anledningen till smittan är dåliga kycklingnuggets. Vilket ju är en ganska realistisk smittspridning för virus. Det visar sig att bara barnen kan bli smittade, men de äter gärna vuxna.

Det är framförallt karaktärerna som är roliga och bra. Skådisar från The Newsroom, 30 Rock och så Reinn Wilson (från amerikanska The Office) gör att det funkar bra genom hela filmen. På det stora hela en bra komedi med skräckinslag.

Minnesvärda citat från filmen:

”I do crossfit”

”I have a blog”

Kolla in trailern.

 

P4 labbet i Solna

Nyligen blev jag medbjuden på ett studiebesök till folkhälsomyndigheten som handlade om deras P4 laboratorium. P4 innebär att det är den högsta säkerhetsklassen – i USA kallat Bio Safety Level (BSL) och i Europa Containment Level (CL) – alltså att de farligaste sjukdomsalstrarna finns där. I Europa finns det mellan 10 och 20 civila P4 labb, det är oklart hur många militära det finns (se 28 dagar senare för ökad oro i frågan).

Labbet har funnits sedan 15 år och det arbetar runt 20 pers där. De har beredskap och kan börja arbeta efter två timmar i händelse av en krissituation.

Foto från Folkhälsomyndigheten

Det finns fem typer av sjukdomsalstrare som vi känner till (jag har tidigare skrivit om det här och så finns en zomcast på temat ”zombier i naturen”) parasiter, prioner, svampar, bakterier och virus varav den sista är primär för P4 i Solna. Och det handlar om både virus som sprids mellan människor och de som sprids mellan människor och djur (zoonoser). Det finns även viss beredskap på bakterier men det är framförallt virus som är det väsentliga.

Labbet sysslar med analyser, utvecklingsfrågor och forskning. Skulle en zombiesmitta dyka upp skulle smittan snabbt hamna där för analys. De smittade dock inte hamna där, de skulle i första hand tas till Linköping som har en högriskavdelning för smittor. I anslutning till P4 finns också ett P3 labb som har hand om lite ”mindre farliga” smittor som till exempel rabies och mjältbrand.

En god nyhet för alla som oroar sig för zombieapokalypsen är att de två som jag träffade som jobbade där hade goda kunskaper i zombiefrågan. Så dyrbar tid kommer inte att slösas på att få reda på vad det handlar om NÄR det väl inträffar. Dessutom lämnade jag kvar en bok som jag hoppas de tittar på innan behovet uppkommer.

Hur skulle då själva labbet klara sig vid apokalyps? Jag tror så där, liksom alla andra ställen i städerna finns det begränsade möjligheter till mat och vatten även om det är svårt för zombierna att ta sig in. Om någon skulle vilja testa det som hände i filmen World War Z är det nog emellertid stället som gäller.

Här finns en broschyr som handlar om p4 som PDF om någon är intresserad av mer info och hur de är kopplade till den generella beredskapen i Sverige.

 

Filmtipset: 28 Weeks Later

En av mina absoluta favoritfilmer är 28 Days Later. Uppföljaren som passande nog heter 28 Weeks Later såg jag för tredje eller fjärde gången här om kvällen.

28 Weeks Later är en fristående från 28 Days Later även om det hjälper lite i förståelsen att ha sett den första. Hela England har blivit smittat av ett ursinnesvirus som gör de drabbade till aggressiva bestar på bara några sekunder från smittotillfället.

Vi börjar i en liten stuga på landet. Den inledande scenen är bland det bästa som hänt i zombiegenren. Tystnaden under de första minuterna och soundtracket (som är bland det bästa i sin genre) som kommer igång när Don överger Alice skapar en gastkramande känsla som väger upp att filmen blir något långsam en ganska bra stund efteråt.

Resten av filmen utspelar sig runt 28 veckor efter själva utbrottet av ursinnesviruset. Då har USA gått in och skapat en trygg zon i London och en del av staden har börjat återbefolkas. Allt går i vanlig ordning åt pipan och sen blir det kaos.

Utöver den inledande scenen bör också Helicopter Mayhem-scenen – som faktiskt mest påminner om gräsklipparscenen i Brain Dead – nämnas. Jag hade sjukt nog glömt bort den men det är en scen som borde få alla splatterälskare att mysa och ta ett extra popcorn. Se den här.

Det som är mindre bra i filmen är att den är något övertydlig ibland och vill hamra in vissa budskap. Det känns faktiskt lite ovärdigt en sån här film, men på det stora hela har 28 Weeks Later egentligen det mesta en bra zombiefilm ska ha.Den hamnar tyvärr oftast i skuggan av 28 Days Later men är utan tvekan en av de bästa zombiefilmerna som kommit de senaste 10 åren.

Swedish Zomcast 13: Om zombiesmittor

Igår spelade vi in det 13:e avsnittet av Swedish Zomcast och temat var: Vad kan orsaka en zombiesmitta? Gäst i studion var Emil Nilsson som driver den utmärkta bloggen Vetenskapspedagogen (och har skrivit ett par inlägg med zombietema t ex här , här och den här nördrecensionen av WWZ). Vi pratade om zombier i naturen, om steklar, parasiter, prioner, hur virus beter sig, varför bakterier är läskiga, om problemen med att äta råbiff eller kattbajs och om varför vi bör passa oss om vi skulle se människor som klättrade upp och bet sig fast i saker.

Avsnittet är lite längre än vanligt (50 min) men det blir bättre hela tiden. Lyssna direkt eller ladda ner här: .ogg eller.mp3

Liten leverflundra i en lever.

Vad kan en zombiesmitta bero på?

För ett tag sen satt jag och pratade med några som läste till läkare och vi kom in på zombies ganska fort. De var intresserade av de förklaringsmodeller som används för zombies. Historiskt har det handlat om magi, radioaktivitet och rymden medan modernare filmer har försökt ge sig på mer vetenskapliga förklaringsmodeller t ex Rageviruset i 28 dagar senare eller Galna ko-sjukan i Zombieland. Frågan är vad som är mest sannolikt skulle kunna likna det vi ser i zombiekulturen.

Inom medicinen pratar man om att det finns olika agens dvs saker som gör oss sjuka. Det finns virus, bakterier, svampar, parasiter och prioner. De sistnämnda är kanske mest intressanta för att de upptäcktes på 90talet. Det kom alltså ett nytt agens för bara 20 år sen (det finns en skrämmande men intressant dokumentär om Gajdusek, mannen bakom fynden, som heter Geniet och pojkarna som rekommenderas). Det öppnar dörrar för att det skulle kunna finnas fler agens. En ganska obehaglig tanke.

Men utgår vi från de som finns idag är nog något typ av muterat rabiesvirus det som får flest poäng.  Virus är ju smittsamt på ett sätt som kan liknas vid zombiesjuka, även om det inte behöver vara kroppsvätskor som är det som är smittsamt.

En annan möjlig variant är den svamp som gör vissa myror till zombies. Svampen gör att myrornas beteende förändras och de till sist dör på ett sätt som hjälper till att sprida svampen till andra myror i närheten. Se ett stressat youtubeklipp om myran nedan.

Parasiter förekommer lite här och var i zombiegenren som en förklaringsmodell till zombies. En typ av hjärnparasit som efter hand tar över och förändrar beteendemönster är inte alls otänkbart. Det finns kanske mer paralleller till den haitiska traditionens zombies där de styrs av en mästare av något slag och alltså inte är autonoma.

En annan spännande bubblare i sammanhanget är Nanoteknik. Det är ett vetenskapsområde som det jobbas mycket med även inom biologin. Det är inte omöjligt att vissa ingrepp kan ge märkliga effekter på den mänskliga hjärnan när det väl börjas experimentera mer med det. Tydligen finns det någon nanocyborg som tar efter ett tag verkar kunna ta över funktioner i hjärnan. Jag är ingen expert på ämnet men om någon är kunnig så får ni gärna berätta mer.