Bloggarkiv

The Walking Dead – mina tankar om serietidningen

Det sista numret av The Walking Dead har kommit ut. Och jag började läsa igenom från #1 till det avslutande #193. När jag häromdagen hade läst klart det sista numret var det rätt sent på kvällen (ok, klockan var 23.15 men det är sent för mig). Jag satt med gåshud och kände mig både tom och tillfreds men saknade någon att prata om vad jag varit med om. Det är en stark berättelse med fantastiska personporträtt.

Det går inte att överskatta vilken betydelse serietidningen och sedan såklart också TV-serien haft på zombiegenren. Miljontals människor som knappt hade kontakt med genren innan har kommit att bry sig om Rick, Michonne, Carl och alla andra. Vad jag slogs av var att även om olika människor överlever olika länge och en del bara finns med i den ena varianten, så är handlingen påfallande lik. Många scener är exakt likadana även om det är andra människor som spelar rollerna. Det är först framåt slutet som det börjar skilja sig ordentligt. Men i vanlig ordning är böckerna dock bättre.

För mig personligen har TWD också varit väldigt viktig. Dels för att det var en stor del i att väcka till liv (förlåt) mitt intresse för zombier, dels för att Johan Kimrin på Apart förlag som ger ut The Walking Dead på svenska var den som frågade mig om jag inte skulle skriva en bok om zombieöverlevnad som han ville ge ut. Det kom att bli Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen och det var starten på en massa saker jag varit med om efter det. Tack Johan!

Det första numret kom i oktober 2003. Då var zombiegenren var död som… eh… en zombie? Jag menar att det var en bidragande orsak till att genren snabbt växte sig stor och aktuell. Strax innan hade Max Brooks Zombie Survival Guide och Danny Boyles 28 Days Later (2002) kommit ut. En riktig kanontrio i zombiekultur som beredde väg för Dawn of the Dead Remaken, Shaun of the Dead och Land of the Dead som alla kom ut ett par år senare.

Jag tror att jag tycker att de bästa delarna är i fängelset när allt kaosar samtidigt. Men också storyn med och efter kriget med Negan när de försöker hitta ro och utveckla de olika byarna och handeln mellan dem. Det som är lite svagare tycker jag är kriget mot viskarna eftersom det känns lite mer krystat.

Min favoritbildruta!

The Walking Dead handlar mycket om organisering. Hur det går att bygga upp något nytt, om att låta gamla drömmar dö och i kölvattnet efter katastrofen upptäcka vad som finns kvar – både fysiskt och psykologiskt. I efterordet skriver Robert Kirkman att han hade funderat på att avsluta serien runt #90. När Rick inser att de måste bygga vidare på gemenskapen och att Alexandria är ett ställe att leva på. Tur att han valde att fortsätta hundra nummer till, annars skulle vi missat Jesus, Negan och en massa fler intressanta karaktärer. Men framförallt hade vi missat att bygga en ny civilisation. Hur det går att finna lycka igen efter svåra trauman och om vikten av gemenskap.

Några ord om karaktärerna också. Det är ett fascinerande persongalleri där ganska få känns krystade. Även de mest utfreakade personerna (som Princess som introduceras precis i slutet) visar sig ha en rimlig story bakom sig. Sen har vi ju Negan som är platt i början men växer och växer, men att jag kände mig osäker på hans egentliga intentioner även när han verkade vara god framåt slutet. Jesus som är någon slags superhjälte och Maggie som kommer att bli en kraft att räkna med.

De sista delarna hettar till ordentligt. När Ricks grupp kommer in i The Commonwealth och inser att de inte vill tillbaka till hur det var förut. Hur problemen i den gamla världen blir synliga tack vare att de levt på ett nytt sätt. Här blir det verkligt intressant tycker jag. I den nya staden blir klassamhället tydligt eftersom det bygger på vad de överlevande jobbade med innan. Det blir direkt en konflikt med de vi fått följa eftersom de haft ett förhållandevis egalitärt system som inte bygger på prestation eller klass utan av var och en efter förmåga – till var och en efter behov. Det sägs inte rakt ut, men det är så det till stor del funkat.

Köp den svenska utgåvan på Apart förlag (just nu med 10% rabatt på allt du handlar om du använder koden ”zombieöverlevnad”).

 

*************SPOILERS***********

Den sista delen när Carl är vuxen och läser sagan om Rick för sin dotter är stark. Det som skaver i mig är att serien går från att vara en berättelse om att skapa något annat ur askan av det gamla till att handla om den starke mannen som gjort hela den nya världen möjlig. Om jag ska ge TV-serien något är det att den är bättre på att få historien att handla om mindre om Rick. Nu blev det som att det var han som var allt det handlade om, och det blir liksom oärligt mot hur berättandet faktiskt sett ut. Läs den! Bara gör det!

PS NEGAN LIVES! DS

Annonser

The Walking Dead 17: Fruktans tid

13288631_10153507835256496_21110909_oNyligen kom The Walking Dead 17 (#97-102) ut på svenska av Apart förlag. Det är extra roligt att läsa nu när serien och TV serien ligger ganska parallellt tidsmässigt. I Fruktans tid får vi möta Negan för första gången och det med besked. I TV serien så gick i princip hela säsongen ut på att viska hans namn, och lite samma sak är det i serien.

En sak som utmärker Apart förlags utgivning och gör det värt att läsa dem på svenska är förorden. I volym 17 är det kriminaljournalisten Joakim Palmkvist som skriver om utpressning. Det är en ganska intressant text eftersom utpressning är just det som Negan sysslar med, och det är generellt ett ganska vanligt förekommande tema i postapokalyptiska historier. Anmälningarna av utpressningar har tydligen ökat ordentligt i landet och Palmkvist menar att det faktiskt beror på att brotten och inte anmälningsfrekvensen ökar. Det vet jag inget om egentligen men jag tänker att det är ett brott som hänger ihop med många andra faktorer i samhället och att det kanske är svårt att säga huruvida det skulle vara vanligt i ett postapokalyptiskt samhälle. Ska jag vara realistisk tror jag att det är mindre jobb och mindre risker med att faktiskt sköta livsmedelsproduktionen själv än att riskera krig och människoliv genom att försätta en grupp i ett sådan position att uppror blir en nödvändighet. Överhuvudtaget så verkar människoliv vara det minst värdefulla resursen i TWD, något som jag inte tycker är realistiskt. Negan diskuterar det och menar att han behöver dem levande för att jobba åt honom.

Vad TV serien faktiskt gör bättre än serien är att visa på hur Rick bryts ned totalt. Från att ha varit hoppfull inför framtiden så har Negans strategi att bryta ned gruppen varit mer framgångsrik. Det blir en mer intressant karaktärsutveckling där.

Här får vi också svaret på cliffhangern i sista avsnittet av TV serien. Alltså vem som blir Negans offer. Det är såklart mycket möjligt att de de väljer någon annan på samma sätt som en helt annan person får armborstpilen genom ögat i serien. Well, vill ni veta vad som händer tycker jag ni ska köpa volym 17 här.

Om Guvernören, Negan och ondskan i oss

En av de vanligaste frågorna jag får är om det är realistiskt att människor blir onda och har ihjäl varandra, som de har i exempelvis The Walking Dead, efter katastrofen. Eftersom jag brukar prata om hur katastrofer oftare tar fram det bästa i människor blir mitt svar något svävande om att det är underhållning och att bra berättelser behöver bad guys. Jag är medveten om att den förklaringen inte är så bra egentligen.

GuvenörenOfta när vi nås av rapporter som övergreppen i Abu Ghurayb-fängelset, eller för all del övergrepp av polismakt eller militär, så blir förklaringsmodellen att det handlar om ruttna äpplen. Att det är individer med bristande moralisk karaktär, sadister eller praktarslen som råkat hamna i den ena eller andra maktpositionen. Visst kan det finnas en poäng där, men jag tror att vi missar den stora bilden genom att bara se det på det sättet.

Stanford Prison Experiment var ett experiment som genomfördes 1971 på universitetet i Stanford. Syftet var från början att se hur konflikter kunde uppstå mellan vakter och fångar men blev känt för något helt annat. Det var 24 frivilliga studenter, framförallt vita medelklassmän, som fick uppgiften att spela vakter eller fångar (av 75 sökande för att det skulle vara stabila människor utan psykiska problem eller kriminellt förflutet). Vakterna fick inte fysiskt skada fångarna, men hade utöver det möjlighet att se till ordningen upprätthölls. Vakterna hade typiska vaktkläder och skulle alltid ha solglasögon, medan fångarna fick ha kläder som skulle minska deras individualitet och dessutom ha nummer på sig som de skulle tilltalas som. Experimentet skulle hålla på i två veckor men redan efter sex dagar tvingades de avbryta eftersom vakterna varit för sadistiska. De kunde stänga in en fånge i en mörk garderob och slå på dörren för att störa sömnen eller tvinga dem att ta av sig nakna och förnedra dem på det sättet. Kopplingen Abu Ghurayb-fängelset är tydlig. Även om Stanford Prison Experiment har möts av ganska mycket kritik så finns det flera andra liknande psykologiska experiment som visar på liknande resultat som exempelvis Milgrams smärtexperiment eller Vågen som de flesta sett på film i skolan. Så mycket tyder på att det ligger något viktigt i de här grupprocesserna.

NeganSå risken är att du hamnar i ett gäng som Negans eller Guvernörens när zombierna kommit. Och då är det sannolikt att oavsett hur trevlig du varit innan kommer du att bli som dem. Så välja dina vänner väl, tänk och var med att forma gruppen för du kommer att bete dig som dem. Det är  inte så att det är ruttna ägg som söker sig till samma grupp, det är en rutten kultur som skapar ruttna ägg. Och det här gäller som vi sett exempel på även innan zombieapokalypsen.

Svaret på frågan vem blir du efter apokalypsen, kanske snarare handlar om vilka du kommer att umgås med, eller vilken grupp du vill vara med att skapa. Den solidaritet som uppstår vid katastrofer kan bli kortvarig om den inte blir inkluderande. Och svaret på frågan om The Walking Dead-scenariot egentligen är trovärdigt är väl – kanske. Att grupper kan utvecklas åt alla möjliga håll och att det alltid är viktigt att hålla koll på auktoritära tendenser. Risken är att du överlever men sedan inte klarar av att leva med dig själv.

The walking dead s06 och bok 15

Nu i dagarna har både säsong 6 satt igång på TV och bok 15 kommit ut på svenska. Det roliga är att de ungefär speglar samma tid, men det har blivit så väldigt tydligt att de har blivit två olika historier. Även om Rick säger samma saker är de till olika personer och betyder olika saker i sammanhanget. Det är också skillnad i vilka som fortfarande lever i serien. Det är väldigt intressant att följa de bägge historierna just nu i vilket fall.

I den svenska versionen av The Walking Dead: 15 En andra chans har det börjat lugna sig lite i Alexandria. Den stora uppgörelsen som avslutade volym 14 har gått över och lite mer vardag börjar uppstå. Den svenska versionen har också nästan alltid bra förord. Just det här, som är skrivet av Jonas Gardell, tyckte jag faktiskt tillhörde de svagaste. Han berättar intressant om sitt yngre jag och hur hotet från HIV/Aids som låg som en matta över samhället och särskilt gaycommunityt. Hur det var en smitta som ingen visste så mycket om som skördade människoliv och skapade rädsla. Kopplingen till zombiesmittan blir tyvärr inte glasklar i en mycket bra text. För övrigt är det som vanligt ett fint hantverk med översättningen. En grej som Rick om communityjag tänkte på när jag läste image(4)(eftersom jag skrivit just om den pratbubblan tidigare) var just problemet som ordet community är för översättningar. Just där skulle jag nog ersatt med gemenskap, men det är egentligen en smaksak (och jag vill inte vara gnällig för det är på det stora hela skitbra). Hur som helst tycker jag den här delen av TWD verkligen är intressant. När de börjar bygga något nytt, de börjar tänka att det kan finnas en framtid. Det är en del i apokalypsgenren som inte är särskilt vanlig men är ack så intressant. Ge oss mer vardag och mer organisering av det postapokalyptiska livet tack!

I TV seriens första avsnitt säsong 6 bygger de som vanligt en pampig och lite mer konstnärlig story (som inte alls finns i serietidningen). Vi kastas direkt in i handlingen med hur Rick och co ska leda borde en enorm hord av zombier från ett stenbrott där de fastnat. Jag tycker det funkar ganska bra med tillbakablickar även om jag inte riktigt kommer ihåg vem som dog hur och varför i slutet av säsong 5. En ganska stark inledning, men jag kan inte låta bli att få känslan av att det är svårare att få TV serien att kännas fräsch och spännande efter så många säsonger.

Hur som helst ta chansen att följa bägge på en gång. Det blir en annan nyans av spänning när en inte vet vad som de tar från serien till TV serien.

 

Köp bok 15 av Apart förlag här (eller lite dyrare på adlibris eller bokus).

 

Fear the Walking Dead

Det har ännu bara gått två avsnitt men det räcker för att börja säga något om serien tycker jag. En intressant grej med den här spinn-off serien till The Walking Dead är att det inte är någon spännande person eller en plats som ska var ingången utan bara ett scenario. Den vill liksom vara en egen serie men den vill också vara The Walking Dead.

Tiden kring utbrottet tycker jag är väldigt intressant att spekulera i. Hur fort skulle det gå? Vad skulle rapporteras i media? Vilka frågor kring liv skulle väckas? Hur skulle religionernas företrädare reagera och vilken typ av beteende skulle skapas hos ”vanligt folk”.

fearFörsta avsnittet handlade mest om att lära känna de förväntade huvudpersonerna. Fokus läggs på Nick Clark som är en heroinmissbrukande 19åring som håller på att tappa greppet. Han kämpar med att förstå om det han sett av zombierna är verkliga eller om han håller på att bli galen. Hans mamma Madison och bonuspappa Travis som han inte riktigt får kontakt med, och hans syster Alicia får också framträdande roller.

Jag gillar att det går ganska långsamt i första avsnittet. Utbrottet är ganska nedtystat och mailstream media verkar inte plocka upp att det är något som händer, men vi får reda på att det skrivs om det på nätet och tystas ned. Jag tror faktiskt att sociala media skulle spela en större roll i de första faserna. Fler skulle twittra vad de såg och det skulle vara svårt för spektakulära attacker att inte nå de stora nyhetskanalerna.

Det andra avsnittet fortsätter i samma tempo. Det är långsamt med kortare avbrott för en krypande känsla av att något håller på att gå fel. Till skillnad från i The Walking Dead sprutar det inte blod överallt och det är inga närbilder på hur skallar krossas. Istället så får vi bara fantisera om hur det blir när Madison slår sönder en zombieskalle med brandsläckaren och vi får följa hennes kval och ångest när hon senare tvättar bort blodet från sina kläder.

Vi får känna känslan av att något är fel men inte exakt vad som händer. Jag tror att serien faktiskt vinner på om tittaren har lite kunskap om zombiegenren. Då kan nog den känslan smitta av sig mer, nu är det lätt att tänka ”Men guuud fattar ni inte vad som händer. Varför gör ni så där”.

Det finns mycket att hämta i den första tiden. Från social oro och kravaller till hur myndigheterna beter sig och handskas med det otänkbara. Ovanpå det finns karaktäer och relationer som jag faktiskt bryr mig om. Det känns väldigt lovande inför de första sex avsnitten och andra säsongen som kommer att innehålla 15 avsnitt.

Under de fem åren jag hållit på med zombier aktivt har jag ofta fått frågan om hur länge zombietrenden kan hålla i sig. Det första avsnittet sågs av 10 miljoner i USA vilket är rekord för ett förstaavsnitt. Zombierna visar fortfarande inget tecken på att dö. Fear the Walking Dead lär behålla sin zombiepublik men det känns som om de vill ha andra tittare än bara dem som kollar The Walking Dead.

Det här med zombiers stank

Jag fick en fråga mailad till mig som jag tyckte var värd att publicera med ett längre svar.

En sak som nästan aldrig spelar någon roll i skönlitterära skildringar av zombies men som borde vara problematisk när de kommer hasande är stanken. Efter att ha jobbat på en spelning med Watain för ett par år sen förstod jag snabbt att stanken av ruttnande kött väldigt fort kan knäcka ens förmåga att fokusera på det som borde göras. Då vägde inte heller Watains halvruttna grishuvuden 75 kilo och stapplade efter och försökte bita mig.
I The walking dead smörjer de in sig med ruttna inälvor och rynkar lite på näsan, men jag har svårt att se hur jag skulle stå ut med stanken i min sons sheriffhatt veckorna efter.
Borde det inte vara svårt att missa att en zombie kommer smygande i mörkret eller är inne i huset jag ska utforska? Borde inte stanken av tio tusen zombies som går runt i en stad vara helt fruktansvärd? Mvh T Andersson, Malmö.
Jag började fundera och skriva och googla. Ganska snabbt hittade jag en svensk forskare som heter Linus Andersson som skrivit om stank och tillvänjning. Jag mailade honom och till min stora glädje var han bekant med zombiegenren (det blir lite konstigt annars när en hör av sig till forskare/myndighetspersoner om zombiefrågan). Så här är hans svar:

För att svara på din fråga om lukttillvänjning så är det lite svårt att svara på. I regel brukar man säga att man vänjer sig vid lukter som inte tolkas som relevanta, farliga eller på annat sätt uppseendeväckande. Blir odörerna för starka eller associerade till fara så blir det däremot svårt att vänja sig. Denna aspekt av lukttillvänjning har faktiskt behandlats, bland annat i en ganska ny bok om hur slagfälten luktade: http://www.smithsonianmag.com/smart-news/nurse-describes-smell-civil-war-180953478/?no-ist.

Stanken på slagfälten i amerikanska inbördeskriget var så överväldigande att soldaterna blev handlingsförlamade och sjuka. Det är (som du också kan läsa i länken) en viktig lärdom som bland annat nu utnyttjas för stridssimulatorer. Även om man kan simulera syn och hörsel är det tillsynes inte ovanligt att soldater blir överväldigade av krigets stank.

Så hur skulle man klara av att smörja in sig i zombieklet? Jag tänker att det beror lite på setting. En sak jag störde mig på i Walking Dead-serien (som fick mig att sluta läsa) var faktiskt att karaktärerna kunde uthärda så mycket smärta och sorg, och liksom resa sig och fortsätta som om (nästan) ingenting hade hänt. Jag har inte tänkt på luktaspekten tidigare, trots att jag är luktforskare, utan tänkte mer på alla sönderslagna händer och ansikten osv. Så vad ska man säga om lukten? Tja, jag kan ju (uppenbarligen) bara spekulera.

Jag tänker att det är många som borde ha utvecklat en slags luktfobi för zombiestanken. Det måste som du skriver stinka fruktansvärt. Stanken borde för övrigt egentligen utgöra en varningssignal som borde göra att överlevarna kunde förutse var zombierna är. Angående luktfobin tänker jag mig att stanken alltid borde finnas där när zombierna kommer, så folk har associerat lukten till detta fruktansvärda hot. Man skulle kunna tänka sig att stanken, exempelvis när zombierna skockas utanför fängelset i Walking Dead, blir så outhärdlig att folk inte klarar av situationen. Speciellt eftersom man är fångad i denna lukt och inte kan göra något för att komma bort från den. Å andra sidan skulle man också kunna tänka sig att man verkligen vänjer sig. Karaktärerna i Walking Dead verkar ju vara övermänniskor i många avseenden som har att göra med uthärdande, så varför inte även med avseende på lukttillvänjning?

Så skulle man kunna smörja in sig i zombieklet? Jag skulle väl spekulera i att vissa skulle kunna göra det i krissituationer. Jag skulle väl däremot kunna tänka mig att åtminstone några borde ha utvecklat en sådan aversion mot stanken (utöver själva handlingen att smörja in sig i lik) att de inte skulle klara av det, och att detta skulle likna en slags krigspsykos eller PTSD.

Linus Andersson som är filosofie doktor i psykologi och forskar om luktöverkänslighet på Högskolan i Gävle och Umeå universitet. Han är finansierad av Riksbankens Jubileumsfond inom ramen för forskningsprogrammet ”Our unique sense of smell” (http://www.humanolfaction.org/).

 

För att sammanfatta lite så är det troligt att det kommer att bli svårt att vänja sig vid stanken av zombier som är i närheten. Det är ett argument för att ta sig så långt bort som möjligt för allting. I så fall torde också stanken förekomma zombierna. Troligen skulle människor som är väldigt känsliga för lukter inte klara sig så bra eller hitta copingstrategier för det, och att det blir en fördel för dem som inte har så bra utvecklat luktsinne (ca 2/1000 lider av anosmi som är luktblindhet). I vilket fall som helst är det ett problem som borde tas upp mer i zombielitteraturen tycker jag. Det kommer ju att vara ett stort vardagsbekymmer för de absolut flesta så länge som zombierna rör sig. Ett liknande problem kan ju också uppstå i städer om sopsorteringen slutar fungera eller en stor pandemi där myndigheterna inte har möjlighet att frakta iväg alla döda snabbt.

Några tankar om zombier och The Walking Dead säsong 5 (OBS inga spoilers)

I söndags började andra halvan av Säsong 5 av AMCs The Walking Dead. Jag gillar konceptet att dela upp säsongerna eftersom det sista och det första avsnittet i varje del av säsongen brukar vara något extra, så också den här gången. Avsnittet är mer konstnärligt, utan att vara pretto. Mer som att det konstnärliga inslaget skapar en suggestiv stämning. Jag tänker inte spoila alls faktiskt utan mer beskriva några tankar kring zombier som avsnittet väckte.

Jag brukar prata om att det är inneboende i zombiegenren att tittaren/läsaren ska identifiera sig med de överlevande. Genom identifikationen väcks tankar om vilka vi själva är och vad vi skulle kunna göra när det krisar. Det är lätt att tänka sig alla misstag vi inte skulle göra och hur vi skulle träda fram som de människor vi egentligen är, utan alla samhällets destruktiva förväntningar och normer. Att vi innerst inne är starka och är såna som lyckas. Jag började i huvudet dra paralleller till vilka vi ser upp till i dagens samhälle och det slog mig att det finns likheter i vår strävan.Vem är vem?

Jag tänker att chansen att överleva en zombieapokalyps är ungefär samma som att bli en ny Zlatan eller Marta (jag tänkte lägga in någon musikreferens här också men kom på att jag inte vet vem/vilka som är populärast just nu så jag låter bara fotbollsliknelsen stå kvar). Det handlar om tur, genetik och extremt hård träning. De flesta av oss kan inte ens bli avbytare i ett mittenlag i Superettan. Trots det så strävar vi dit, och tycker det är vårt eget fel när vi inte klarar det.

Kopplingen är väl att vi hyllar det lyckade och föraktar det misslyckade. Hyllar styrka och föraktar svaghet. Vi kanske istället skulle se oss som zombierna. Det kanske är enklare att se sig som en av alla andra. En zombie kan inte bli något, den är det den är. Den kollektiva strävan till att nå toppen är en omöjlighet. Det är i exklusiviteten som vi ofta tror det fina ligger i och alla kan inte bli bäst. Att identifiera sig med zombierna är en form av revolt i sig, det är att kritisera samhället som bygger på att hela försöka komma uppåt på andras bekostnad.

Eftersom avsnittet handlar en del om att släppa taget – att kämpa/sluta kämpa och att hoppas, kan vi kanske koppla det hela till våra egna liv. Hur länge håller vi våra krossade drömmar vid liv? Hur länge lever vår dröm och när ger vi upp och inser att vi ändå kommer sluta som alla andra? Det handlar om hopp, och genom hoppet drömmen om det drägliga livet. Och du, det är inte ditt fel om du blir zombie.

 

Om gemenskap och överlevnad

Rick om communityGenerellt kanske inte The Walking Dead är det vi bör vända oss till när det gäller överlevnadstips. Och särskilt inte Rick Grimes som har en tendens att förstöra alla gemenskaper han kommer till för att hans grupp (eller familj kanske snarare) ska klara sig. I de senare numren från strax innan nr 100 så börjar han förändras. Han börjar se att det kanske kan finnas ett liv utan rädsla, han börjar hoppas. Då ser han också hur viktigt det är att kunna tro på en framtid med andra.

Människor är sociala varelser, det naturliga urvalet har gjort att vi är duktiga på att samarbeta. Primatforskare som Frans de Waahl (ett fint program med honom från Vetenskapens Värld) menar att moralen är medfödd, att primater och därmed också vi har den i oss. Tvärtom den ganska vanliga uppfattningen att moralen kommer från civilisationen för att mildra allas krig mot alla som är naturtillståndet. I katastrofsituationer gäller det också. Vi söker oss till andra och starka band kan knytas mellan människor i utsatta situationer vilket resulterar i oceaner av solidaritet. En intressant bok om det (som jag kommer att skriva mer om senare) heter A Paradise Built In Hell av Rebecca Solnit. Den handlar om hur människor kliver fram i katastrofer och gör underverk för andra. Hur altruism och inte egoism är det som generellt präglar katastrofer.

Gemenskap ger hopp. Vi behöver andra människor för att överleva. Ensamma är vi förlorare precis som den där idioten i Into the Wild som för sent inser att vi inte är något alls utan andra.

Och som jag brukar säga: Vill du överleva zombiekatastrofen bör du lära känna dina grannar.

 

 

The Walking Dead volym 10 – Att vara eller inte vara

0000082_the-walking-dead-10-nyhet_410Ganska nyligen kom nummer 10 ut i Apart Förlags översättning av The Walking Dead. Den har titeln Att vara eller inte vara (på Engelska What We Become). Även om jag ligger en bit längre fram i den amerikanska utgåvan brukar jag alltid försöka läsa den svenska översättningen också. Helt enkelt för att den är bra.

I det här numret har psykologen Jenny Jägerfeld skrivit förordet och det är ett av de bästa förorden än så länge tycker jag (det brukar jag iofs tänka i varje nummer). Förorden i den svenska utgåvan är bara de en anledning till att läsa den, eftersom de nästan alltid ger ett mervärde till serien. Jägerfeld skriver om traumabearbetning och olika copingstrategier för att klara av extrem psykisk påfrestning. Hon belyser de olika strategier som huvudpersonerna använder från Ricks ”telefonsamtal” till Michonnes självvalda isolering. Jag kommer att tänka på en text som nyligen publicerades på Tjugofyra7 (en tidning utgiven av MSB för att diskutera beredskap och krishantering) som handlar om myter om hur vi ska bete oss mot människor som varit med om en kris. Här är ett utdrag ur den med en intervju med neuropsykologen Christina Fichler.

— Vänta med att gå för nära, vänta med intervention för det kan störa den naturliga återhämtningen. Samtala så lite som möjligt, samtalet bidrar inte till en förståelse när man är upprörd. Vi har inte tillgång till samtalet som någonting som lindrar. Frågar vi hur var det, hur känns det? återupplevs traumat. Vi hamnar återigen i traumatiseringsfasen, återupplever obehagliga minnen som fastnar och det är det sista vi vill.

Det är här dataspelet Tetris kommer in i bilden. Forskning har visat att den funktion i hjärnan som lagrar obehagliga minnen, så kallade flashback memories, är den samma som aktiveras när man spelar Tetris. Genom att spela Tetris blockeras minneslagringen.

— Om vi kommer fram till att Tetris kan användas för bryta lagringen av flashback memories, ser jag inte ett problem med att ni använder er av den vetskapen.

Det är väldigt intressant hur mycket myter det finns om att bearbeta trauman och vilka faser människan måste gå igenom eller hantera. Artikeln visar också på hur Johan Cullberg, som varit väldigt inflytelserik inom traumabearbetning, är på väg ut. Traumabearbetning är helt enkelt en väldigt individuell process. Jag tycker det är väldigt intressant just nu eftersom det är just sånt här jag sitter och skriver på i zombieöverlevnadsboken.

 

Köp boken på Aparts webbshop här  eller Adlibris eller på Bokus

 

Tankar om The Walking Dead säsong 4

The Walking Dead säsong fyra har än så länge varit riktigt bra tycker jag. Mycket av handlingen har kretsat kring att skaffa medicin, sjukdomar som inte är zombierelaterade och trassliga relationer. Det är det som är skillnaden på en TV serie och en film. Filmer är sällan så långsamma, särskilt inte Amerikanska. En del lysande undantag finns, särskilt bland lågbudgetfilmerna (se till exempel The Battery). Jag vill veta hur man bekämpar tristessen efter apokalypsen. Hur det påverkar människor att leva med ett lågintensivt zombiehot som ibland blir akut.

walking-deadDet som jag har svårt med i The Walking Dead (eller kanske det TV serien inte riktigt lyckas med)  är att karaktärerna egentligen inte är särskilt spännande. Det är nästan ingen som jag verkligen känner för. Visst är en personer intressanta och har utvecklats under tiden, men det är inte som exempelvis The Wire där det känns som om man verkligen känner personerna det handlar om. The Walking Dead är helt enkelt intressant för att den utspelar sig i en häftig miljö. Den enda som jag faktiskt tycker är intressant är Guvernören. Även om tillbakablicken och rivaliteten kändes lite för amerikansk på ett dåligt sätt, det onda mot de goda liksom, så väcktes en smula sympati för honom. Jag tycker det fanns lite guld i honom innan, men att han ändå inte fick vara den karaktären fullt ut för att han skulle vara ond. Avsnitten som handlade om honom var till en början astråkiga men jag tycker ändå att det gav något så här i efterhand.

Det finns en hel del annan kritik mot The Walking Dead. Förutom den uppenbara sexismen (som faktiskt har blivit bättre i de senare säsongerna) så finns det annan kritik som är intressant. Den moderna zombiefilmens fader George Romero är till exempel förbannad på The Walking Dead:

“They asked me to do a couple of episodes of The Walking Dead but I didn’t want to be a part of it. […] Basically it’s just a soap opera with a zombie occasionally. I always used the zombie as a character for satire or a political criticism and I find that missing in what’s happening now.”

Kanske är själva formatet TV-serie bättre för att skildra det långdragna kaoset som zombieapokalypsen verkar bli och att filmen helt enkelt är bättre för att få fram andra typer av poänger. Det finns såklart filmer som är långsamma och ger oss en liten känsla av vardag, men det är nästan alltid fokus på action eller skräck. Vi får inte reda på så mycket om hur det postapokalyptiska samhället är organiserat.

Zombien måste få vara både och. Den måste få användas som skräck, samhällskommentar och postapokalyptisk prepperdröm. Jag tror det är just det som är storheten i zombien som monster, att den egentligen är ganska tom och möjlig att fylla med egna förhoppningar. Kanske blir också därför ramaskriet större när de börjar bli romantiska eller sexuella. Men är det något som är beständigt med zombien så är det ju dess benägenhet att förändras. Det är fint.