Bloggarkiv

Lokal gemenskap och prepping. Ett exempel från Skarpnäck

Sista dagen på krisberedskapsveckan hade gruppen #preppatillsammans en temadag om lokal beredskap i Skarpnäck. Det är ett väldigt bra initiativ som bygger på att människor tillsammans i ett bostadsområde bygger gemenskap och skaffar sig kunskap om hur de kan klara olika typer av kriser. Jag passade på att ställa några frågor till gruppen.

Beskriv bakgrunden till #preppatillsammans.
Fröet till #preppatillsammans har funnits där länge. För några år sedan gjorde en stor brand i ett flerfamiljshus i området 200 personer tillfälligt bostadslösa. Nödvändiga resurser som mediciner, kläder, pengar och i några fall tolkar saknades. Ett stödarbete drogs igång redan samma dag och en mängd frivilliga kom samman och höll igång insatserna i flera veckor, så länge som det behövdes. Det var inspirerande att uppleva den spontana viljan att hjälpa varandra.

I vintras handlade ett avsnitt av OBS i P1 om katastrofgemenskaper och fröet blev till en fråga i sociala medier om folk var intresserade av att gå en studiecirkel i hem- och lokal beredskap. Det var många som hörde av sig och efter en del roddande med lokal och mötestid drog studiecirkeln igång.

Vad är syftet med studiecirkeln?
Vi har pratat en hel del om vad det är vi vill med studiecirkeln. Syftet på lång sikt är att den ska utvecklas till en lokal beredskapsgrupp. Det handlar om att lära oss hur vi kan hantera (långvariga) samhällsstörningar och hitta budgetlösningar som svarar mot basala behov av exempelvis vatten, mat och värme. Att omdefiniera säkerhet till att handla om att vi både kan ge och förvänta oss stöd av varandra. Att istället för att drivas av rädsla eller bli passiva i en kris, bryta passiviteten genom att öva oss på att ingripa och agera. Att hellre än att enbart förlita oss på myndigheternas krisberedskap och hushållets egen hemberedskap förbereda oss tillsammans och sprida beredskapen till våra grannar.

Bild från temadagen när jag och Malin Grentzelius från Civilförsvarsförbundet Stockholm samtalade.

Vilka är med? Hur erfarna är deltagarna?
Det är en ganska spridd skara som är med. Vi har ett internetforum där vi är ett trettiotal personer som följer diskussionerna och anteckningarna från träffarna. Sen varierar det kraftigt vilka som har tid och möjlighet att gå på cirkelträffarna.
På första cirkelträffen gjorde vi en självskattningsövning, Hur förberedd är du på en skala 1-5? Sen har vi gjort om samma övning några månader senare och utvecklingen går mot att vi blir mer trygga i våra preppkunskaper. Dessutom blir det tydligare ju längre cirkeln gått att vi har en mängd olika praktiska förmågor och tidigare erfarenheter plus en vilja att göra verkstad av dem som är väldigt peppande.

Tillkommer det nya personer hela tiden eller är det en stabil kärna av folk?
Det är både en stabil kärna av folk som ses regelbundet och många fler som vill men inte har möjlighet att gå på alla träffar utan kommer om möjligt och håller sig uppdaterade via vårt forum. Och efter den lokala temadagen vi arrade så har ytterligare tio personer anmält sitt intresse.

Vilka scenarier tänker ni är troliga?
I våra diskussioner utgår vi ofta ifrån långvariga elavbrott, men även snökaos, översvämningar och efter förra månadens hetta och torka är bränder ett troligt scenario vi pratar om.

Vilka oväntade bieffekter har ni sett?
En oväntad bieffekt är att preppandet lett till en enklare och billigare vardag – storhandlande gör att det alltid finns mat och förnödenheter hemma och att du sparar på att handla mer i taget. En bieffekt som inte är oväntad så mycket som glädjande är den hoppfullhet och gemenskap varje cirkelträff resulterar i. Att förbereda sig på kriser är faktiskt hoppingivande.

Har ni kikat på amerikansk forskning och begrepp som community resilience?
Ja, i studiecirkeln har vi kommit fram till community resilience efter att först ha gått igenom Boken om hemberedskap. Vi har börjat titta på nätverket Mutual Aid Disaster Relief och näst på tur står RAND:s Toolkit for Community Resilience och Common Ground Collectives erfarenheter från deras arbete i New Orleans efter Hurricane Katrina.

På vilket sätt är community resilience intressant för er?
Vår tanke med en lokal beredskapsgrupp är att kunna bidra med nödvändig kollektiv infrastruktur som saknas i ett lokalsamhälle i kris, exempelvis att komplettera hushållens individuella stormkök med ett gemensamt mobilt storkök. Vår förhoppning är att vi ska kunna sprida beredskapen i vårt område, bygga vidare på den anda av att vi hjälps åt när det gäller.
Vi ser gärna att fler organiserar sig i sina områden. Då kan vi hjälpas åt att lösa problem, tänka ut sånt som annars lätt kan falla bort. Ett nätverk av lokala beredskapsgrupper som kan utbyta erfarenheter och dela resurser vore guld.

Vad är ert råd till någon som vill bilda en lokal grupp för kris och katastrofförberedelser?
Släng ut frågan i sociala medier och i ditt lokalområde, du är nog inte ensam om att vilja organisera dig – hellre gemensamt förberedd än ensam och oförberedd är vad vi kokar ner #preppatillsammans till. Kolla med Civilförsvarsförbundet om de är aktiva i din kommun.

Kommer ni att göra fler utåtriktade evenemang?
Ja, vi planerar fler evenemang, inte minst vill vi på sikt ordna ett lajv med alla som är intresserade i våra områden – lajva krisen, det vill du inte missa!

Har ni kontakter med andra organisationer?
Vi har viss kontakt med Civilförsvarförbundet här i Stockholm och med krissamordnaren i kommunen – henne ska vi träffa efter sommaren. Då ska vi bland annat ta reda på hur det står till med skyddsrummen i trakten och om kommunen kan hjälpa till med viss nödvändig infrastruktur. Vi har också som ambition att allt mer inventera vårt närområde och se vilka resurser i form av tillfälliga boenden, storkök eller viktiga kunskaper som radioamatörer som finns i trakten.

Vill du komma i kontakt med oss kan du höra av dig på preppatillsammans@gmail.com.

Stockholm Direkt skrev en inför artikel om det hela.  

Podden Apans Anatomi har också gjort ett avsnitt om prepping ur ett gemenskapsperspektiv:

Annonser

Mellan individualistisk prepping och statlig styrning

I en intressant Essä i OBS i P1 pratade juristen Tormod Otter Johansen om katastrofen som möjlighet och om hur vi inte behöver välja den individualistiska preppingen eller tron på att staten kommer att lösa alla våra problem. Otter Johansen hade läst Rebecca Solnits A Paradise Built in Hell – the Extraordinary Communities that Arise in Disaster och diskuterar utifrån bokens optimistiska grundtes – att katastrofer faktiskt är en möjlighet till något nytt. Till gemenskaper som inte annars uppstår. Mina tankar går direkt till den våg av organisering och sociala rörelser som uppstod efter den ekonomiska kollapsen i Argentina 2001. Hur människor som tidigare aldrig varit organiserade eller kände att de var en del av något större tog till gatorna och krävde förändring.

Går det att redan innan en katastrof skapa något som kan vara ett frö till något bättre? Jag tror det. Tanken är att vi med grannar och närstående gemensamt kan förbereda oss för att något kan hända. Jag har tidigare i en rad inlägg lyft fram ”Att känna sina grannar” som en viktig katastrofförberedelse, och det är det det handlar om. Men förutom att bara känna sina grannar så gäller du ju att prata om de här frågorna tillsammans.

Det finns ett problem med 72 timmars-kampanjer då de lägger över delar av ansvaret som det gemensamma tidigare haft på individerna. Det är en del av en trend i samhället att lägga över mer på vanligt folk och att minska det offentligas resurser, vilket drabbar de resurssvaga mest. Men att satsa på att bygga upp lokala gemenskaper som kan vara en resurs vid kriser är en brygga mellan att människor ska tvingas klara sig helt själva och att förvänta sig att staten ska lösa problemen som uppstår. 72-timmarskampanjer har ofta också svårt att nå ut ordentligt vilket utvärderingen av Göteborgs stads kampanj visade. Jag tror helt enkelt att vi behöver samtala tillsammans om problemen, och inte bara få information ”uppifrån”.

ABF och Civilförsvarsförbundet har nyligen tagit fram ”Boken om hemberedskap – bli bättre förberedd” och det kan ju vara ett första steg till att organisera mera lokalt. Gör en shout out i den lokala facebookgruppen för området eller sätt upp lappar eller lägg lappar i brevlådor om du föredrar det mer gammaldags. Att ha en studiecirkel kring boken är ett bra sätt att både få kontakter med människor som bor i närheten och att lära dig mer om kris och katastrofberedskap. Det går såklart också att läsa boken tillsammans med andra i en redan befintlig organisation. Ha ett möte där ni pratar om vad ni skulle kunna göra tillsammans vid en kris i innebandyföreningen eller läxläsningsgruppen. En redan existerande organisation har stora möjligheter att snabbt komma igång vid en katastrof, och har ni pratat om det i förväg är det kortare avstånd till handling när något verkligen sker.

I USA är det här rätt populärt i beredskapskretsar, det finns en större vana av att organisera sig i lokala communitys (som det saknas ett bra svenskt begrepp för).  Konceptet Community Resilience utarbetades efter Orkanen Katrina där det i dess svallvågor visade sig att de som hade starka lokala nätverk och kände varandra klarade sig bättre och kunde vara en resurs i efterarbetet. På länken ovan finns det PDFer om hur en kan gå till väga för att komma igång. Det har använts för att göra fattigare omården i Los Angeles mer resilienta till exempel. Optimalt vore ju också att engagera föreningar och sammanslutningar i lokalområdet för att bli starkare och mer förberedda. Jag skriver en del om hur det går att göra praktiskt i kapitlet om att känna sina grannar i ”Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig”.

Så när myndigheterna nästa gång (kanske vid nästa krisberedskapsvecka i slutet av maj 2018) ställer frågan till dig: ”Klarar du 72 timmar”, frågar du dina grannar: Hur klarar vi 72 timmar?

 

 

 

 

Om gemenskap och överlevnad

Rick om communityGenerellt kanske inte The Walking Dead är det vi bör vända oss till när det gäller överlevnadstips. Och särskilt inte Rick Grimes som har en tendens att förstöra alla gemenskaper han kommer till för att hans grupp (eller familj kanske snarare) ska klara sig. I de senare numren från strax innan nr 100 så börjar han förändras. Han börjar se att det kanske kan finnas ett liv utan rädsla, han börjar hoppas. Då ser han också hur viktigt det är att kunna tro på en framtid med andra.

Människor är sociala varelser, det naturliga urvalet har gjort att vi är duktiga på att samarbeta. Primatforskare som Frans de Waahl (ett fint program med honom från Vetenskapens Värld) menar att moralen är medfödd, att primater och därmed också vi har den i oss. Tvärtom den ganska vanliga uppfattningen att moralen kommer från civilisationen för att mildra allas krig mot alla som är naturtillståndet. I katastrofsituationer gäller det också. Vi söker oss till andra och starka band kan knytas mellan människor i utsatta situationer vilket resulterar i oceaner av solidaritet. En intressant bok om det (som jag kommer att skriva mer om senare) heter A Paradise Built In Hell av Rebecca Solnit. Den handlar om hur människor kliver fram i katastrofer och gör underverk för andra. Hur altruism och inte egoism är det som generellt präglar katastrofer.

Gemenskap ger hopp. Vi behöver andra människor för att överleva. Ensamma är vi förlorare precis som den där idioten i Into the Wild som för sent inser att vi inte är något alls utan andra.

Och som jag brukar säga: Vill du överleva zombiekatastrofen bör du lära känna dina grannar.