Grannar och sociala nätverk vid kriser

De senaste dagarna har det kommit två nya forskningsrapporter om hur vi hanterar kriser på bra sätt. Först ut var en avhandling från Umeå Universitet som visade att grannar är viktiga vid kriser (som SR rapporterade om). Det är något som jag ständigt återkommer till när jag pratar om kriser och hur vi kan förbereda oss. Vi pratade en del om grannsamverkan på den senaste Preppa tillsammans-träffen vi hade (som var digital). De flesta hade fått bättre kontakt med grannarna under pandemin trots att det är en tid när vi inte ska träffas. Jag tror det handlar om att vi känner att vi är mer sårbara i krisen, vi vet alla att vi kan bli sjuka och bli beroende av stöd från andra. När allt rullar på som det ska är det lättare att glömma det eftersom det finns normer om att vi ska klara ss själva och inte be om hjälp i så stor utsträckning. Men i kriser så blir det tydligare att vi inte är isolerade öar utan att vi hör ihop. Och när vi, som nämns i radioreportaget, inte bor nära släkt och vänner blir grannarna än viktigare.

Och idag (20/1) rapporterade SVT om en studie från Uppsala Universitet där vikten av vänner och familj poängterades. Men även att vara ute i naturen och upprätthålla hobbies och fritidsaktiviteter. Även folkhälsomyndighetens pressträffar var viktiga och att få diskutera munskydd, den svenska strategin i jämförelse med andra länders strategier. Jag tycker inte alls att det är särskilt överraskande. Sociala nätverk är viktiga vid alla typer av kriser, från dödsfall och skilsmässor till större naturkatastrofer. Det är inte konstigt, att pressträffarna och att diskutera med andra, tror jag, är viktigt för att försöka skapa någon typ av ordning i kaoset. Att vi är informerade av vad som händer är viktigt för att känna kontroll, att vi inte famlar i mörkret. När vi samtalar med andra och delar information, vrider och vänder på argument så vi också känner att vi har möjlighet att påverka eller hjälpa till. Det är sånt vi människor mår bra av.

Det är synd att inte den här typen av kunskap får större fäste bland preppers. Tänk om det istället för frågor om knivar, uppvärmning och konservburkar skulle diskuteras bästa sätten att organisera sig lokalt och lära känna grannarna, eller stärka sammanhållningen i den lokala hyresgästföreningen, bostadsrättsföreningen eller samfälligheten. Och på sikt också rusta upp beredskapen där. Vilken tillgång det skulle kunna bli.

Så passa på att lära känna dina grannar. Delta på nästa städdag och börja prata. Skriv i den lokala facebookgruppen och föreslå någon typ av aktivitet. Kanske börja planera att odla tillsammans med andra? Det finns mängder med saker du kan göra som också gör livet enklare när det inte är kris.

Annons

Vad är Community Resilience?

OBS varning för lite för långt inlägg. Men jag tänkte skriva lite ordentligt men populärvetenskapligt om begreppet Community Resilience som blivit populärt inom kris- och katastrofforskning. Vilka användningsområden kan det ha och hur går det att arbeta med?

Till att börja med är svårt att hitta en bra översättning av Community Resilience (CR). Engelskans community kan betyda både gemenskap och lokalitet, ofta finns det element av bägge. Det finns alltså både en rumslig och en social kontext som inte riktigt motsvaras i ett svenskt ord. Däremot kan det lika gärna handla om ett forum på facebook eller diskussionsforum som en fysisk gemenskap. Ett community kan vara inkluderande eller exkluderande. Vid katastrofer kan det bli extra tydligt. Det finns ibland men inte alltid en gemensam värdegrund i ett community. Det handlar om att tillhöra något oftast en grupp som delar arbetsplats, bostadsområde, fritidsintresse eller virtuellt baserad grupp.

Resiliens är också lite svårt eftersom det knappt används i svenskan, men kan översättas med motståndskraft eller förmåga att återhämta sig. Resiliensbegreppets historia brukar spåras till en artikel från 1973 inom ekologi och handlar då om ekosystems möjlighet att stå emot och återhämta sig från plötsliga förändringar. Men begreppet har använts långt tidigare och har sin grund i latinet och betydde då ”studsa tillbaka”. Under 1850-talet användes begreppet för att beskriva att stå hantera effekterna av en jordbävning. Det har även använts inom andra områden (som inom psykologin för att förklara barns psykologiska utveckling eller materiallära för att visa på materials hållfasthet). Just att studsa tillbaka (bounce back) eller komma tillbaka till hur det var tidigare, menar jag inte kan vara målet utan att komma framåt (bounce forward). Att ta lärdomarna en kris gett och göra något bättre av det.

Flera forskare pekar på hur resiliensbegreppet används i en nyliberal kontext där ansvaret för att folk ska ha det bra flyttas från det offentliga till individen. Vi kan se det i MSBs kampanjer om att vi ska klara oss en vecka utan hjälp utifrån och broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Det är en tydlig ideologisk förskjutning i användningen som följer samhällets utveckling i stort. Vi kan också se det i kölvattnet av katastrofer som Katrina i New Orleans där hjälparbetet blev en något som multinationella företag kapitaliserade på genom att de fick pengar från staten för att göra hjälparbete. Privatiseringen av hjälparbetet efter Katrina blev så omfattande att FEMA (USAs statliga katastroforganisation) var tvungen att hyra in ett externt företag för att kontrollera de kontrakt de hade med olika företag som skulle arbeta med hjälparbete. Dessutom var kom hjälpen i återuppbyggnaden inte i särskilt stor utsträckning fram och omfattande privatiseringar av det som tidigare var gemensamt ägde rum.

Mycket av forskningen på CR är gjord ur en amerikansk kontext. Dels för att de har haft många större katastrofer, dels för att myndigheterna arbetar med att utveckla lokala krafter för att motstå samhällsstörningar. Men det är också väldigt svårt för forskare att mäta resiliens. Jag kan se att det skulle kunna finnas olika faktorer som potentiellt kan göra oss mer resilienta (och det är ju i princip det som hela min bok Överlev katastrofen handlar om) men det är svårt att mäta eller sätt siffror på dessa. Ofta lyfts framgångssagor upp som lyckade exempel på när det funkat, men samma grundförutsättningar kan ha funnits på andra platser men att det ändå gick åt skogen.

Katastrofer sker alltid på en plats. Den kan vara större eller mindre, men vi som påverkas är någonstans när det sker. Och vi försöker göra det bästa av situationen där. Beslut fattade på lokalnivån är oftast mer effektiva än de som fattas uppifrån. Det finns en tydlig riktning om att ”bottom up” är mer effektivt än ”top down” när det gäller beslutsfattande om hur katastrofer ska hanteras. Det är även, ur ett demokratiskt perspektiv, viktigt att människorna som berörs själva ska kunna besluta över sin situation. I praktiken gör folk som de tror är bäst snarare än att följa direktiv som de inte känner sig delaktiga i. Den här kunskapen, i kombination med vetskapen att människor agerar och försöker bättre sin situation i kriser, är viktig för att veta varför det är viktigt med någon typ av lokala förberedelser. Och att även myndigheter måste vara medvetna om detta.

Men CR ska inte alltid ses som något positivt. Om vi tittar på en grupp som Amish har de ett starkt community och är extremt resilienta eftersom de inte använder modern teknologi, men samtidigt är de exkluderande. Vad vi vill ha är inkluderande CR framförallt för att det är mer effektivt. Inom socialpsykologi kan vi till exempel se att diversifierade grupper fattar bättre beslut än homogena. Andra communityn som är potentiellt livsfarliga är ju nazistiska grupper som NMR eller kriminella organisationer. De har sina starka nätverk och strukturer som vi sett historiskt kan farliga för lokalområden snarare än utveckla resiliens. Här blir problemet för forskningen att bra communityn är bra och dåliga är dåliga. Och det riskerar att urvattna begreppet.

Ett sätt att översätta CR skulle kunna vara ”hållbar utveckling” eftersom det har en bred betydelse på svenska. Då ser vi också påfrestningarna som en naturlig del av den långsamma klimatkollapsen vi lever i.

Inom forskningen är CR svårt att använda eftersom det finns så många betydelser och definitioner. Det riskerar att bli ett populärt buzz word för att få något att låta bra. I praktiken tycker jag gott och väl att det kan användas för att beskriva till exempel omställningsnätverk eller Preppa Tillsammans-grupper. Att lära sig mer med sin grannar, fundera på vad som kan hända och vilka lokala gemenskaper du är delaktig i är viktigt. Att ingå i olika lokala nätverk är en essentiell del av att vara katastrofförberedd. För vill vi studsa tillbaka eller vill vi studsa framåt egentligen? För min del tänker jag att katastrofer är öppningar till något nytt. Något bättre. Men det kommer inte av sig självt.

Vem vill du vara när katastrofen kommer? Om ensamhet, isolering och kriser

Jag lyssnade på Sveriges radios Tendens, en kortdokumentär om stormen Alfridas konsekvenser. Och i vanlig ordning satte det igång en massa tankar. Avsnittet hette ”Isolerade i stormen Alfrida” men det var ganska tydligt att de var isolerade i en bemärkelse, men i en annan inte alls. Människor hjälpte grannar att få sina behov tillgodosedda även om det innebar rätt mycket jobb, och de flesta verkade inriktade på att samarbeta. De blev mer isolerade från omvärlden men mindre isolerade i relation till varandra.

Den mesta postapokalyptiska fiktionen målar ut överlevnaden som en ganska ensam företeelse. Ett väldigt bra undantag är dagboksdelen i Jim Cobbs bok Prepparens Guide, och såklart The Walking Dead som numera mest handlar om att bygga communitys. Men den vanliga bilden är att vi vid katastrofer är ensamma och att det bara gäller oss som individer. Eller att vi ska klara oss själva utan andra. Men kriser och katastrofer är i princip alltid kollektiva händelser. Många påverkas och många söker sig till varandra för hjälp och stöd – både fysiskt och emotionellt.

Just hur och vilka du kommer att interagera med är det svårt att sia om i förväg om du inte redan har människor runt dig som du pratat med om detta. För egen del har jag flera i mitt hus som jag känner och umgås med och alla hälsar och har lite koll på varandra. Jag vet vilka som kommer att behöva stöd, och vilka som kommer att kunna hjälpa till. Utöver det så har jag Preppa tillsammans-gruppen som börjat planera för hur vi kan vara en resurs för varandra och för lokalsamhället i stort. Det kan inte nog understrykas hur bra jag tycker att den gruppen är. Om jag har ett tips så är det att sätta igång en sådan. Här finns en lathund i hur du gör för att komma igång.

Community Resilience är ett begrepp som är populärt inom risk- och krishanteringsforskning (inom kort kommer jag att skriva ett lite mer teoretiskt inlägg om Community Resilience). Det handlar i korthet och högst förenklat att lokala grupper med någon form av intressegemenskap kan vara en viktig resurs för att minska konsekvenserna av kriser.

Om du preppar, tänk in i scenariot att det kommer att finnas många andra människor runtomkring dig. De är förmodligen inte ute efter dina grejer utan försöker, precis som när det inte är kriser, hanka sig fram. Forskning visar att normer bryts ned långsamt vid katastrofer och folk kommer efter den första tiden att vara resonabla och hyggliga om de var det innan också. Tänk igenom hur och vilka du kan samverka med.

Ett problem med kommunikationen om hemberedskap är att den ofta riktar sig till individen och ”Skulle DU klara dig?” snarare än vad behöver du för att vara en resurs. Ett av de viktigaste temat i apokalyptiska/katastrofberättelser är just att vara utvald, att vara speciell. Det gäller både de gamla religiösa berättelserna och de moderna filmerna och serierna. I en katastrof har vi ju potential att vara just speciella och gör något för andra som faktiskt betyder något.

Jag tänker att den vinkeln är viktigare. Vem vill DU vara när katastrofen kommer? Vill du sitta inne i ditt hem eller vill du vara en av dem som gör saker bättre?

 

 

 

Lokal gemenskap och prepping. Ett exempel från Skarpnäck

Sista dagen på krisberedskapsveckan hade gruppen #preppatillsammans en temadag om lokal beredskap i Skarpnäck. Det är ett väldigt bra initiativ som bygger på att människor tillsammans i ett bostadsområde bygger gemenskap och skaffar sig kunskap om hur de kan klara olika typer av kriser. Jag passade på att ställa några frågor till gruppen.

Beskriv bakgrunden till #preppatillsammans.
Fröet till #preppatillsammans har funnits där länge. För några år sedan gjorde en stor brand i ett flerfamiljshus i området 200 personer tillfälligt bostadslösa. Nödvändiga resurser som mediciner, kläder, pengar och i några fall tolkar saknades. Ett stödarbete drogs igång redan samma dag och en mängd frivilliga kom samman och höll igång insatserna i flera veckor, så länge som det behövdes. Det var inspirerande att uppleva den spontana viljan att hjälpa varandra.

I vintras handlade ett avsnitt av OBS i P1 om katastrofgemenskaper och fröet blev till en fråga i sociala medier om folk var intresserade av att gå en studiecirkel i hem- och lokal beredskap. Det var många som hörde av sig och efter en del roddande med lokal och mötestid drog studiecirkeln igång.

Vad är syftet med studiecirkeln?
Vi har pratat en hel del om vad det är vi vill med studiecirkeln. Syftet på lång sikt är att den ska utvecklas till en lokal beredskapsgrupp. Det handlar om att lära oss hur vi kan hantera (långvariga) samhällsstörningar och hitta budgetlösningar som svarar mot basala behov av exempelvis vatten, mat och värme. Att omdefiniera säkerhet till att handla om att vi både kan ge och förvänta oss stöd av varandra. Att istället för att drivas av rädsla eller bli passiva i en kris, bryta passiviteten genom att öva oss på att ingripa och agera. Att hellre än att enbart förlita oss på myndigheternas krisberedskap och hushållets egen hemberedskap förbereda oss tillsammans och sprida beredskapen till våra grannar.

Bild från temadagen när jag och Malin Grentzelius från Civilförsvarsförbundet Stockholm samtalade.

Vilka är med? Hur erfarna är deltagarna?
Det är en ganska spridd skara som är med. Vi har ett internetforum där vi är ett trettiotal personer som följer diskussionerna och anteckningarna från träffarna. Sen varierar det kraftigt vilka som har tid och möjlighet att gå på cirkelträffarna.
På första cirkelträffen gjorde vi en självskattningsövning, Hur förberedd är du på en skala 1-5? Sen har vi gjort om samma övning några månader senare och utvecklingen går mot att vi blir mer trygga i våra preppkunskaper. Dessutom blir det tydligare ju längre cirkeln gått att vi har en mängd olika praktiska förmågor och tidigare erfarenheter plus en vilja att göra verkstad av dem som är väldigt peppande.

Tillkommer det nya personer hela tiden eller är det en stabil kärna av folk?
Det är både en stabil kärna av folk som ses regelbundet och många fler som vill men inte har möjlighet att gå på alla träffar utan kommer om möjligt och håller sig uppdaterade via vårt forum. Och efter den lokala temadagen vi arrade så har ytterligare tio personer anmält sitt intresse.

Vilka scenarier tänker ni är troliga?
I våra diskussioner utgår vi ofta ifrån långvariga elavbrott, men även snökaos, översvämningar och efter förra månadens hetta och torka är bränder ett troligt scenario vi pratar om.

Vilka oväntade bieffekter har ni sett?
En oväntad bieffekt är att preppandet lett till en enklare och billigare vardag – storhandlande gör att det alltid finns mat och förnödenheter hemma och att du sparar på att handla mer i taget. En bieffekt som inte är oväntad så mycket som glädjande är den hoppfullhet och gemenskap varje cirkelträff resulterar i. Att förbereda sig på kriser är faktiskt hoppingivande.

Har ni kikat på amerikansk forskning och begrepp som community resilience?
Ja, i studiecirkeln har vi kommit fram till community resilience efter att först ha gått igenom Boken om hemberedskap. Vi har börjat titta på nätverket Mutual Aid Disaster Relief och näst på tur står RAND:s Toolkit for Community Resilience och Common Ground Collectives erfarenheter från deras arbete i New Orleans efter Hurricane Katrina.

På vilket sätt är community resilience intressant för er?
Vår tanke med en lokal beredskapsgrupp är att kunna bidra med nödvändig kollektiv infrastruktur som saknas i ett lokalsamhälle i kris, exempelvis att komplettera hushållens individuella stormkök med ett gemensamt mobilt storkök. Vår förhoppning är att vi ska kunna sprida beredskapen i vårt område, bygga vidare på den anda av att vi hjälps åt när det gäller.
Vi ser gärna att fler organiserar sig i sina områden. Då kan vi hjälpas åt att lösa problem, tänka ut sånt som annars lätt kan falla bort. Ett nätverk av lokala beredskapsgrupper som kan utbyta erfarenheter och dela resurser vore guld.

Vad är ert råd till någon som vill bilda en lokal grupp för kris och katastrofförberedelser?
Släng ut frågan i sociala medier och i ditt lokalområde, du är nog inte ensam om att vilja organisera dig – hellre gemensamt förberedd än ensam och oförberedd är vad vi kokar ner #preppatillsammans till. Kolla med Civilförsvarsförbundet om de är aktiva i din kommun.

Kommer ni att göra fler utåtriktade evenemang?
Ja, vi planerar fler evenemang, inte minst vill vi på sikt ordna ett lajv med alla som är intresserade i våra områden – lajva krisen, det vill du inte missa!

Har ni kontakter med andra organisationer?
Vi har viss kontakt med Civilförsvarförbundet här i Stockholm och med krissamordnaren i kommunen – henne ska vi träffa efter sommaren. Då ska vi bland annat ta reda på hur det står till med skyddsrummen i trakten och om kommunen kan hjälpa till med viss nödvändig infrastruktur. Vi har också som ambition att allt mer inventera vårt närområde och se vilka resurser i form av tillfälliga boenden, storkök eller viktiga kunskaper som radioamatörer som finns i trakten.

Vill du komma i kontakt med oss kan du höra av dig på preppatillsammans@gmail.com.

Stockholm Direkt skrev en inför artikel om det hela.  

Podden Apans Anatomi har också gjort ett avsnitt om prepping ur ett gemenskapsperspektiv:

Mellan individualistisk prepping och statlig styrning

I en intressant Essä i OBS i P1 pratade juristen Tormod Otter Johansen om katastrofen som möjlighet och om hur vi inte behöver välja den individualistiska preppingen eller tron på att staten kommer att lösa alla våra problem. Otter Johansen hade läst Rebecca Solnits A Paradise Built in Hell – the Extraordinary Communities that Arise in Disaster och diskuterar utifrån bokens optimistiska grundtes – att katastrofer faktiskt är en möjlighet till något nytt. Till gemenskaper som inte annars uppstår. Mina tankar går direkt till den våg av organisering och sociala rörelser som uppstod efter den ekonomiska kollapsen i Argentina 2001. Hur människor som tidigare aldrig varit organiserade eller kände att de var en del av något större tog till gatorna och krävde förändring.

Går det att redan innan en katastrof skapa något som kan vara ett frö till något bättre? Jag tror det. Tanken är att vi med grannar och närstående gemensamt kan förbereda oss för att något kan hända. Jag har tidigare i en rad inlägg lyft fram ”Att känna sina grannar” som en viktig katastrofförberedelse, och det är det det handlar om. Men förutom att bara känna sina grannar så gäller du ju att prata om de här frågorna tillsammans.

Det finns ett problem med 72 timmars-kampanjer då de lägger över delar av ansvaret som det gemensamma tidigare haft på individerna. Det är en del av en trend i samhället att lägga över mer på vanligt folk och att minska det offentligas resurser, vilket drabbar de resurssvaga mest. Men att satsa på att bygga upp lokala gemenskaper som kan vara en resurs vid kriser är en brygga mellan att människor ska tvingas klara sig helt själva och att förvänta sig att staten ska lösa problemen som uppstår. 72-timmarskampanjer har ofta också svårt att nå ut ordentligt vilket utvärderingen av Göteborgs stads kampanj visade. Jag tror helt enkelt att vi behöver samtala tillsammans om problemen, och inte bara få information ”uppifrån”.

ABF och Civilförsvarsförbundet har nyligen tagit fram ”Boken om hemberedskap – bli bättre förberedd” och det kan ju vara ett första steg till att organisera mera lokalt. Gör en shout out i den lokala facebookgruppen för området eller sätt upp lappar eller lägg lappar i brevlådor om du föredrar det mer gammaldags. Att ha en studiecirkel kring boken är ett bra sätt att både få kontakter med människor som bor i närheten och att lära dig mer om kris och katastrofberedskap. Det går såklart också att läsa boken tillsammans med andra i en redan befintlig organisation. Ha ett möte där ni pratar om vad ni skulle kunna göra tillsammans vid en kris i innebandyföreningen eller läxläsningsgruppen. En redan existerande organisation har stora möjligheter att snabbt komma igång vid en katastrof, och har ni pratat om det i förväg är det kortare avstånd till handling när något verkligen sker.

I USA är det här rätt populärt i beredskapskretsar, det finns en större vana av att organisera sig i lokala communitys (som det saknas ett bra svenskt begrepp för).  Konceptet Community Resilience utarbetades efter Orkanen Katrina där det i dess svallvågor visade sig att de som hade starka lokala nätverk och kände varandra klarade sig bättre och kunde vara en resurs i efterarbetet. På länken ovan finns det PDFer om hur en kan gå till väga för att komma igång. Det har använts för att göra fattigare omården i Los Angeles mer resilienta till exempel. Optimalt vore ju också att engagera föreningar och sammanslutningar i lokalområdet för att bli starkare och mer förberedda. Jag skriver en del om hur det går att göra praktiskt i kapitlet om att känna sina grannar i ”Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig”.

Så när myndigheterna nästa gång (kanske vid nästa krisberedskapsvecka i slutet av maj 2018) ställer frågan till dig: ”Klarar du 72 timmar”, frågar du dina grannar: Hur klarar vi 72 timmar?

 

 

 

 

Om gemenskap och överlevnad

Generellt kanske inte The Walking Dead är det vi bör vända oss till när det gäller överlevnadstips. Och särskilt inte Rick Grimes som har en tendens att förstöra alla gemenskaper han kommer till för att hans grupp (eller familj kanske snarare) ska klara sig. I de senare numren från strax innan nr 100 så börjar han förändras. Han börjar se att det kanske kan finnas ett liv utan rädsla, han börjar hoppas. Då ser han också hur viktigt det är att kunna tro på en framtid med andra.

Människor är sociala varelser, det naturliga urvalet har gjort att vi är duktiga på att samarbeta. Primatforskare som Frans de Waahl (ett fint program med honom från Vetenskapens Värld) menar att moralen är medfödd, att primater och därmed också vi har den i oss. Tvärtom den ganska vanliga uppfattningen att moralen kommer från civilisationen för att mildra allas krig mot alla som är naturtillståndet. I katastrofsituationer gäller det också. Vi söker oss till andra och starka band kan knytas mellan människor i utsatta situationer vilket resulterar i oceaner av solidaritet. En intressant bok om det (som jag kommer att skriva mer om senare) heter A Paradise Built In Hell av Rebecca Solnit. Den handlar om hur människor kliver fram i katastrofer och gör underverk för andra. Hur altruism och inte egoism är det som generellt präglar katastrofer.

Gemenskap ger hopp. Vi behöver andra människor för att överleva. Ensamma är vi förlorare precis som den där idioten i Into the Wild som för sent inser att vi inte är något alls utan andra.

Och som jag brukar säga: Vill du överleva zombiekatastrofen bör du lära känna dina grannar.