Intervju med Vanja Persson

En liten intervju med Vanja Persson som inför boksläppet av In i skogen (Into the Forest) levt som karaktärerna i berättelsen.

1. Kan du beskriva lite vad du gjort och varför?

In i skogen är en dystopi som beskriver hur livet skulle kunna bli om samhället långsamt kollapsade så att vi skulle stå utan el, matdistribution, nyheter och allt annat vi är vana vid. Medan jag höll på att jobba med boken inför utgivningen blev jag inspirerad att testa själv. Så i fyra veckor har jag levt så likt karaktärerna som möjligt: nästan ingen el (undantaget är för jobbet samt för att kunna lagra och laga mat), inte handla något alls, inga nyheter eller surf, inte kontakta familj och vänner (däremot okej att svara när de hört av sig till mig).

2. Vad har varit oväntat svårt?

I början var det svåraste att vara utan musik och att det var så mörkt. Jag visste förstås att november väl är den absolut dummaste månaden att testa en sån här sak, men var ändå inte riktigt beredd på hur betydelsefullt det är att ha lampor på kvällarna. Jag hade inte heller särskilt mycket ljus hemma. Värmeljus ger bara värme och mysstämning, men inte särskilt mycket ljus. I övrigt hade jag tolv små ljusstumpar (ca 5 cm långa) och sju små blockljus. Så i början var jag livrädd att använda ljusen och blåste ut dem så fort jag inte verkligen behövde dem.

Andra halvan har det istället varit bristen på kontakt som varit värst. Eller snarare att jag inte haft möjlighet att kontakta någon om jag vill. Inte ringa, inte smsa, inte mejla. Fördelen är att jag insett hur viktigt min familj och mina vänner är för mig.

3. Är det något som varit lättare än du trott?

Allt. Jag är förvånad över hur lätt det har gått att leva så här i fyra veckor. Jag visste att en av mina styrkor när det gäller överlevnad är att jag har mycket mat hemma, men hade ingen aning om att det var så mycket att jag skulle kunna äta bra och god mat hela tiden och ändå ha mat över. Men även allt annat. Jag har fått en ny känsla av att det jag (och sannolikt alla andra) behöver är mycket mindre än vi tror. Jag har levt gott utan el och pengar och uppskattar mitt vardagsliv mycket mer än tidigare.

4. Hur stor skillnad skulle det vara om det varit totalt strömlöst?

Jag har ju ”fuskat” lite genom att ha kvar kyl/frys och spis/ugn (samt dator och mobil för jobb och inkommande samtal) och det har gjort stor skillnad. Hade jag varit helt utan el hade jag inte alls klarat av det här lika bra. Min tanke var inte att testa samhällskollapsen fullt ut, utan att leva så likt karaktärerna som möjligt (de har t ex en kamin att laga mat på, men jag tvivlar på att min hyresvärd skulle uppskatta om jag tände en eld på köksgolvet). Däremot har jag funderat en hel del på vad det skulle innebära och vill gärna minska min sårbarhet på det området framöver (genom att t ex se till att ha mat hemma som går att lagra och laga utan el). Helst skulle jag vilja vara delvis självförsörjande med egna höns, bin och odla en del grönsaker mm och även ha solceller/vindkraft och möjlighet att elda inomhus. (Men får nog vänta med det – tror inte värden skulle uppskatta höns på innergården heller…)

5. Rekommenderar du andra att testa också?

Jag rekommenderar verkligen andra att testa liknande utmaningar. Kanske inte så länge som fyra veckor, men varför inte en vecka eller en helg? Eller testa delar av det. I början hade jag inte tänkt att avstå från att kontakta andra (det var min dotter som kom på den idén), men det och nyhetsbristen har varit en av de viktigaste erfarenheterna för mig. Jag kommer att fortsätta ha ”mörka” kvällar ibland – ingen teve eller lampor – och jag tror att många (framför allt familjer) skulle må bra av att testa det då och då.

6. Berätta lite om varför ni ger ut In i skogen på svenska.

I våras föreslog min syster och hon och jag skulle samarbeta och ge ut en bok tillsammans. Hon skulle översätta och jag ge ut den. Hon hade läst Jean Heglands Into the forest för några år sedan och tyckte att det var ett bra första försök (både för att boken är fantastisk och för att författarens sätt att skriva skulle passa för henne att översätta). Jag hade precis gått Hermans kurs i zombieöverlevnadskunskap och tycker att överlevnad och samhällskollapser är intressanta teman så jag sa jag utan att ha läst boken… Nu har jag läst den desto fler gånger och tycker den blir bättre och bättre för varje gång.

Annons

Boktipset: In i skogen

In i skogen är en nyöversatt bok som på ett realistiskt sätt skildrar apokalypsen, eller åtminstone samhällets förfall. Into the Forest av Jean Hegland kom redan 1996 och kommer alltså ut på svenska i slutet av november.

Boken handlar om två systrar, Nell och Eva, som lever i en stuga en bra bit utanför den lilla staden Redwood i norra Kalifornien på grund av deras proggiga föräldrar. De får hemskolning av sin mamma men utvecklas åt helt olika håll. Nell jobbar hårt för att komma in på Harvard och Eva är mest intresserad av balett och tillbringar tiden med att öva. Sedan börjar allt bli sämre. Föräldrarna dör och civilisationen börjar kollapsa.

Eftersom de bor utanför staden så blir kollapsen mildare. De har redan en viss självförsörjning och kunskaper, men långt ifrån tillräckligt.

Det som är mest intressant med boken är hur de handskas med att världen håller på att gå under. Dels när det strömmen och telefonen börjar fungera oregelbundet, dels när den helt slutar fungera. Det är på tok för få serier och böcker som skildrar just de sekvenserna i undergången. Osäkerheten och anpassningen till den nya situationen som tills alldeles nyss var helt otänkbar. Känslan av att något håller på att gå helt fel, men hoppet om att allt ska bli som vanligt en dag och slutligen när hoppet om det gamla samhället försvinner. Jag tänkte mycket på förnekelse och att acceptera nya situationer när jag läste boken. Och vad frånvaron av information gör.

Boken känns inte rakt igenom realistisk men det spelar inte så stor roll. Den balanserar på en tunn lina av viljan att göra en bra story och att kännas dokumentär. Men det är en gripande skildring om vad som händer med människor under apokalypsen. En bra bild av hur postapokalyptisk överlevnad faktiskt skulle kunna se ut utan att fastna i stereotypa föreställningar. Boken funkar väldigt bra som ungdomsroman och väcker tankar om samhället förgänglighet.

Vanja Persson som är redaktör på Magic Wonders som släpper boken på svenska har också testat att leva som karaktärerna i boken under en månad. Inom kort kommer en intervju med henne kring det.

Bokus & Adlibris.

 

Skildringar av apokalypsen

Apokalypsen är inne just nu. Från zombieserier som The Walking Dead och spinn-offen Fear the Walking Dead till filmer som Mad Max 4 Fury Road och spel som Fallout som nyss kommit ut. Det är som om vi inte kan få nog av att världen som vi känner den idag kommer kollapsa. Det finns flera sätt att förklara den ökade populariteten. En förklaringsmodell handlar att våra liv idag känns så komplexa och samtidigt meningslösa att bara en kollaps kan frigöra oss. Att våra sanna jag inte kan komma fram när vi kontrolleras av tråkiga jobb och den enda känslan av tillfredsställelse kommer genom konsumtion av saker vi egentligen inte behöver. Efter apokalypsen kan den vi tänker oss att vi är innerst inne träda fram. Det handlar helt enkelt längtan efter ett enklare och mer naturligt liv.

En annan aspekt av apokalypsens popularitet finns i att vi ser så mycket direkta bilder av naturkatastrofer och hör om hur problem i media. Det är mest klimathot, bostadskrascher, krig och elände som det rapporteras om. Det är svårt att handskas med tanken på att vår framtid är mörk, men ett sätt att hantera det är genom kultur. Där blir postapokalyptiska TV spel och filmer ett sätt att kanalisera den rädsla som finns, som ett sätt att bearbeta det vi inte vill ta in.

Vid rapportering av kriser och katastrofer ser vi oftast bilder av bränder, plundring, mord och våldtäkter. Helt enkelt den lägsta formen av mänskligt beteende. Detta återspeglas ofta i filmer. Det för tankarna till 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes som menade att det naturliga tillståndet för människan är ett ”allas krig mot alla” och att endast genom en stark stat kunde kampen mellan människor tyglas. Det är en mörk människosyn som har väldigt lite stöd i forskning kring mänskligt beteende. Om alla andra är potentiella fiender behöver jag vara rädd för andra, och för det som är främmande.

Tittar vi istället på forskning på beteenden vid kriser och katastrofer träder en annan bild fram. Människor söker sig till varandra. Vi behöver bekräftelse på att något hemskt inträffat och har vi ingen tidigare erfarenhet av den typen av händelser behöver vi hitta sätt att hantera dem på. Människan är i första hand en social varelse, vi klarar oss ytterst dåligt ensamma särskilt när vi konfronteras med en ny och skrämmande situation. Det skapas väldigt starka band mellan människor i katastrofsituationer.

Panik är ett beteende som vi ofta ser på film. Människor beter sig irrationellt och springer runt och ställer till oreda utan synbart mål. Masspanik är i verkligheten väldigt ovanligt. Det vanliga är att vi tillsammans med andra försöker hitta lösningar på problem som vi själva och andra upplever. Det finns flera teorier om varför och när panik uppstår. En av de vanligare skapades av Enrico Quarantelli 1954. Enligt den finns det tre grundförutsättningar för att panik ska uppstå:

– Människor ska känna att de kanske är instängda. Det är skillnad om det absolut inte finns en väg ut som till exempel att vara fast på botten av havet i en sjunken ubåt. Det behöver finnas en tänkbar möjlighet till flykt.

– En känslan av hjälplöshet i samspelet med andra människor. Människor runtomkring ses också som hjälplösa och den egna utsattheten speglas och förstärks genom de andra.

– En känsla av isolering och ensamhet. Att ingen runt omkring kommer att hjälpa till. Att det inte finns stöd utifrån.

Det finns mängder av exempel från katastrofer såväl i Sverige som i resten av världen som styrker detta. Vid branden i Västmanland förra sommaren strömmade det till frivilliga i en takt som det inte fanns beredskap för. Mängder av förnödenheter skänktes. Det var framförallt vanliga människor som slöt upp snabbt medan myndigheter och det officiella Sverige tog längre tid på sig. Samma sak hände när det rapporterna om det fruktansvärda som drabbade flyktingar från Syrien kom. Människor kände att de behövde göra något, det naturliga var känslan av att vilja hjälpa andra. Andra exempel är den ekonomiska kollapsen i Argentina 2001. Först var det stora protester och demonstrationer på gatorna, sedan började människor organisera sig på ett nytt sätt. Medelklassen och arbetarklassen möttes och försökte tillsammans hitta lösningar på de problem som uppstod.

Att det också finns en mörk sida och att människor också är kapabla till ohyggliga grymheter är svårt att förneka om vi ser på vad som hände i kriget i forna Jugoslavien eller folkmordet i Rwanda. Men det är inte det vanliga beteendet vid katastrofer, det kommer ofta ur politiska motiv och i kombination av rädsla. Inbördeskrig handlar mycket om att måla ut ”den andra gruppen” i ett land som problemet. Vid naturkatastrofer eller liknande händelser så blir ryggradsreflexen för de flesta att ställa sig fråga: Hur kan jag hjälpa till?

I de flesta apokalyptiska berättelser som finns i religioner och kulturer finns det hopp. Att det efter katastrofen kommer något annat. Något bättre. Kanske har de kommit till ur erfarenheten att när situationen är om värst, beter sig människan som bäst.

 

Texten är skriven inför lanseringen av det kritikerrosade Fallout 4 och gjordes på uppdrag av Mi5 Communications