Bloggarkiv

Behövs klimatprepping?

Hur kan vi tänka för att hantera att klimatet förändras? Finns det något som egentligen skiljer klimatprepping från annan prepping? Jag tror det. På vissa sätt är det samma. Det handlar om att förbereda sig för primära effekter av ett förändrat klimat som torka, extremvärme, skyfall, stormar och snökaos –  de direkta konsekvenserna. Men också eventuella indirekta konsekvenser av ett förändrat klimat som t ex migration, elavbrott, epidemier/pandemier, krig och ekonomisk recession. Vår värld kommer med största sannolikhet att bli fundamentalt annorlunda under vår livstid och det kommer att fortsätta förändras en lång tid efter vi och våra barn dött eftersom det klimatsystem vi haft under lång till är på väg att rubbas. Det vi betraktat som ett normalt klimat kommer inte att finnas, men vi vet inte exakt vad som kommer att ske. Förändring är det nya normala.

Tänk dig att du sitter i en båt som har ett hål i botten och det läcker in vatten. Du har en hink och börjar hälla ut vattnet som rinner in. Det förbättrar situationen, men om du inte täpper till hålet är det en kamp du inte kan vinna eftersom hålet också blir större och större. Du behöver helt enkelt också göra något åt hålet som är det som i grund och botten orsakar problemet. I debatten kring klimatförändringarnas konsekvenser lyfts då och då begreppet adaptation (anpassning) och mitigation (lindring) som två motpoler. Alltså om vi ska anpassa oss till förändringarna som är mer klassisk prepping, och lindring som väl mer är det som klimat/miljörörelserna håller på med. Det vill säga att försöka ändra systemet så att det inte blir en skenande klimatkris. Klimatprepping som jag ser det handlar också om att minska klimatförändringarna också – alltså både anpassning och lindring. Du häller ut vatten samtidigt som du försöker hindra att hålet blir större. Att arbeta både med symptom och orsak.

Att förhålla sig reaktivt, det vill säga bara preppa, blir ineffektivt eftersom det inte går till botten med kärnan i problemet. Men att stoppa huvudet i sanden och tänka att det förändrade klimatet inte kommer att påverka en som individ oavsett var vi bor är dumt. Den mest effektiva prepping är dock på systemnivå eftersom vi som individer inte klarar oss utan det omkringliggande samhället. Privatiseringarna av apoteken har till exempel lett till att vi inte har lager av läkemedel längre och att vissa läkemedel kan ta slut snabbt vid kris. Vi kan även se det i den redan nu underbemannade sjukvården som skulle ha svårt att klara en större kris eller varför inte ett stort sjukdomsutbrott (Corona någon?). Och vid höjda vattennivåer eller ökade bränder behövs kompetens och skydd som vi som individer aldrig kan uppbåda. En stark offentlig sektor gör alltså att vår privata prepping inte alls behöver bli lika omfattande – det är dessutom långt mycket mer resurseffektivt. Men det går också att göra i mindre skala på lokal nivå.

Jag ser Preppa tillsammans som ett bra exempel på hur de två förenas. Att organisera sig med andra och agera är viktigt. Jag har nyss läst den utmärkta boken ”Klimatpsykologi – hur vi skapar hållbar förändring” av en grupp som kallar sig Klimatpsykologerna och de är inne på samma linje. Att agera mot klimatförändringar får inte bli att sortera sugrör, det måste vara något annat som också genomsyrar hela samhället. För problemen är så akuta och riskerna så stora att det inte går att lösa med individuella uppoffringar – det krävs politik.

Men på individnivå så finns det också problem att hantera. I stora omvälvningar är Darwins ”Den mest anpassningsbara överlever” väldigt viktigt. För vi behöver vänja vid oss vid förändring. Många känner klimatångest, framtidsoro eller andra känslor av overklighet inför framtiden. Som med alla starka känslor behöver vi andra för att hantera dem och komma tillbaka till någon form av psykologiskt normaltillstånd. Klimatpsykologerna betonar vikten av att göra saker tillsammans för att känna kontroll över situationen.

Summa summarum tänker jag att det finns behov av ett begrepp som klimatprepping eftersom det täcker in flera aspekter av att ha ett rimligt liv i framtiden – både på individnivå och på samhällsnivå. Och det kommer en massa fler sådana här inlägg under våren gissar jag på eftersom jag försöker resonera kring den kommande boken.

Kom också gärna på temadagen om klimatprepping i Stockholm den 22/2

 

 

Zombieöverlevnadsåret 2019

Varje år gör jag en krönika över zombieöverlevnadsåret som passerat (tidigare år finns att läsa här 2013 2014, 2015, 2016,  2017 och 2018) eftersom det här med listor är det bästa med nytt år.

Det har kommit några nya bra zombiefilmer. Uppföljaren på Zombieland levde hyfsat upp till förväntningarna, Jim Jarmuschs The Dead Don’t Die var också helt ok. Den svenska Huntress – Rune of the Dead var mycket bättre än jag förväntat mig. Så på det stora hela var det ett rätt bra filmår för zombiegenren. Inte heller att förglömma att nya serien Black Summer kommit igång. En annan stor och oväntad nyhet i år var att det sista numret av The Walking Dead helt plötsligt kom ut. Det var sorgligt men också befriande att få läsa om den sista skälvande tiden i det universumet. Jag skrev ett avsked och summerade hela serien.

Preppingmässigt har det mest handlat om preppa tillsammans-gruppen jag är med i. Vi har haft en temadag och kört på med vår studiecirkel hela året. Jag var också med och arrangerade en temadag på ABF-huset i Stockholm om prepping. På ABF har preppingsatsningen kommit igång.

I vanlig ordning har jag rest land och rike runt och föreläst för alla möjliga roliga och konstiga ställen. Det blev knappt 40 föredrag i år (ett i Finland!). Förhoppningsvis blir det lite färre nästa år för det är väldigt slitsamt. På bokfronten har det faktiskt hänt en del när jag kollar upp det hela. Bli en zombieöverlevnadsexpert för 9-12åringar som Claes Tovetjärn och jag skrivit och som illustrerats av Elin Jonsson kom ut i maj lagom till krisberedskapsveckan. Den vetenskapliga zombieantologin som jag, Linda Flores Ohlson och Eva Kingsepp gör har fått förlag (Vertigo) och verkar komma nästa år. Dessutom har jag medverkat i klimatantologin Vad håller ni på med? Som grädde på moset har jag påbörjat ett nytt bokprojekt som jag kallar En gryning att frukta? men det är hemligt. Jag har med ABF, Anna Maria Stawreberg och Niklas Kämpargård börjat göra podcasten Beredsam (finns i vanliga poddappar och spotify). Det har varit roligt och lärorikt och något jag hoppas kunna fortsätta göra under 2020.

Något självgott vill jag lyfta några egna inlägg på bloggen som jag tycker extra mycket om. Ett av dem är om Orkanen Katrina. Ett annat handlar om vem du vill vara när katastrofen kommer som handlar om missuppfattningar om kriser. Sen gjorde jag en ordentlig sammanfattning av Ann Enanders bok Människans förhållningssätt till risker, olyckor och kriser som jag kallade Preppingskolan (det var lite för att få en rubrik som folk skulle bli intresserade av eftersom jag lagt en massa tid på inlägget, men det verkar inte ha hjälp). Här är de tre delarna iaf: 1 före katastrofen – 2 under katastrofen – 3. efter katastrofen.

Förhoppningar på 2020? Jag vet faktiskt inte riktigt vilka zombiefilmer som är förväntade nästa år. Train to Busan 2 har det talats om men jag litar inte på att uppföljare faktiskt kommer (även om Zombieland ju faktiskt fick sin fortsättning). WWZ2 lär ju knappast komma ut. Andra uppföljare som det pratats om är Död Snö 3 (där tydligen Hitler ska vara med), och två Romerofilmer (trots att han är död, eller?) en av George som han skrivit (Road of the Dead) och en prequel till NotLD som heter Rise of the Dead (som hans son gör). De här filmerna var också med 2018 års lista så det är ju inget som lär komma. Zack Snyder har en som heter Army of the Dead på gång också vet jag. Boken Breathers ska tydligen också bli film sägs det, det skulle kunna bli kul. Det är alltså ganska mycket old school om de här filmerna kommer. Intressant det. Men det finns inte mycket som tyder på att zombiegenren minskar i intresse nästa år heller. Men vi håller tummarna för att det inte ska bli någon apokalyps.

 

 

Det här med mat i krissituationer

Jag blev utmanad på twitter om att hitta en inköpslista för preppingmat. Jag tänkte lite kring det och insåg att det är väldigt svårt att ta fram en generell lista som ska gälla för alla. En av de viktigaste sakerna tänker jag är att vi vill äta så likt en normal situation som möjligt i en krissituation. Så istället skriver jag om hur jag ser på mat och vad som finns i mitt förråd hemma.

För det första så är mat inte viktigt för överlevnad i det korta loppet. Vi klarar oss väldigt länge utan att få i oss något, men vi börjar fungera sämre snabbt, även om mycket tyder på att de flesta återfår en hyfsad arbetsförmåga när kroppen ställt in sig på att det är lite tuffare energimässigt. För hemberedskap, alltså att klara en begränsad tid utan tillgång till affärer, el eller transporter handlar det alltså inte alls om överlevnad utan att få en bättre tillvaro, att vara mindre rädd och att kunna vara en resurs för mitt lokalsamhälle.

De flesta överlever uppåt 50 dygn utan mat, sedan dör de flesta hyfsat snabbt. Det verkar vara tillgången till B1 som avgör detta. Mat är ändå viktigt som det går att se i Minnesota Starvation Experiment där 36 män mellan 22 och 33 år fick äta drygt 1 500 kilokalorier och röra sig runt fem kilometer om dagen i 24 veckor. Deltagarna blev i större utsträckning deprimerade och hypokondriska, med stora humörsvängningar och apati som vanliga reaktioner. Det formulerades till och med en diagnos för det psykiska tillståndet som kallas semi-starvation neurosis. Tillståndet är präglat av ett extremt fokus på mat: tankar, drömmar, samtal och fantasier kretsade kring hur och vad de skulle äta härnäst. Rent fysiskt sattes kroppen också i energisparläge; de blev tröttare (men fick sömnproblem), mer frusna, reflexerna blev sämre och de tappade i styrka. Även pulsen gick ned och deltagarnas kroppstemperatur sjönk. Intresset för sex minskade och de sökte många gånger ensamhet framför sällskap.

I mitt hushåll är fyra av fem veganer vilket påverkar hur vi preppar. En sak som vi alltid har skitmycket av är soja- och havredryck. Bra källor till både vätska och kalorier som kan stå i rumstemperatur och har lång hållbarhet. Andra saker vi har mycket extra av är mjöl och havregryn eftersom det också är livsmedel vi ofta använder i vardagen. Även pasta och ris har vi några kilo extra. Tortillabröd, jordnötssmör och sylt finns också nästan alltid i det vi brukar kalla zombieförrådet. Jag tänker inte på det som prepp utan mer som att det ska finnas grejer att äta och slipa gå och handla basvaror hela tiden. Jag har ingen metod för att allt ska finnas hela tiden eftersom det verkar så fruktansvärt tråkigt.

Jag skulle gissa att det är ok mat för någon vecka, men att det finns kalorier för betydligt längre tid. Det är mat som är hållbar (särskilt ur klimatperspektiv), relativt billigt och mycket enkelt.

Punktlista

Vätska

Soja/havredryck (några med chokladsmak för att smör för barnen) men ca 30-50liter

Två vattendunkar

några sexpack folköl

Vin (självklart Slayers vin Reign in Blood)

Några läsk och kolsyrat vatten

Kaffe

 

Mat

Cornflakes/havrefras

Tortillabröd

Sylt

Rapsolja

Jordnötssmör

Torkade bönor och linser

Tetraförpackningar med bönor

Tetraförpackningar med tomatkross

Stora burkar med vegetarisk ravioli

Proteinpulver (egentligen rätt värdelös för prepp, men det kan ge lite bättre mättnadskänsla åt en kolhydratsrik kost i övrigt)

Huel (mättar förvånansvärt bra även om det inte alls ger någon psykologisk nöjdhet)

Snacks/godis (det är bara jag som vet var det är gömt eftersom resten av familjen skulle äta upp det annars).

Så här ser zombieförrådet ut alltså efter att jag nyss storhandlat.

Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 2

En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har nyligen kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här.

Det här andra inlägget om boken handlar om vad vi gör när krisen slår till (del 1 handlar om före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och den sista delen om återhämtning och hur vi lär oss av katastrofer). Det handlar om beteenden och hur vi agerar när vi förstått att något faktiskt hänt. Det är kapitel 6-8 i boken jag har sammanfattat.

Beredskap och varning 

En av de mest välstuderade områdena inom kris och katastrof är hur vi agerar vid varningar och larm. Det kan låta enkelt men det är flera faktorer som är måste uppfyllas för att varningen/larmet ska ge önskad effekt. Individen måste uppfatta larmet, kunna tolka det och sedan förstå innebörden. Sen måste vi veta vilka åtgärder vi förväntas ta och för det måste vi uppleva åtgärderna som möjliga att genomföra och relevanta.

Då måste vi se vilka varningskällor som finns. Det kan vara Hesa Fredrik, brandlarm eller uppmaning från t ex radio, men också vänner och bekanta. Budskap bör klargöra hur risken/hotet kan se ut och hur det påverkan människor. Var hotet finns. Tidsaspekten och råd om hur människor bör agera på det.

Den vanligaste reaktionen på varningar eller larm är misstro. Vi försöker hitta normala förklaringar som inte bryter för mycket mot hur det brukar vara. Ett exempel som brukar lyftas fram här är attacken mot World Trade Center 2001 när många i byggnaderna sökte info från andra källor innan de evakuerade.

Hur vi agerar handlar om familjekontext (alltså att leta upp familjen och agera som en enhet), om vi har en plan för vad vi ska göra, hur vi upplever den personliga risken samt om vi faktiskt tror på varningssignalen. Det sista är viktigt eftersom det leder till att vi faktiskt gör något. En viktig faktor här är tilltro till myndigheternas (eller vad källan nu är) information. Även vid upprepade ”falsklarm” (eller situationer som inte varit så allvarliga som förväntats) leder inte till sämre ageranden så länge tilltron till myndigheterna är korrekt.

Människor tror oftast att katastrofer ”inte händer mig” men att de är bättre förberedda än genomsnittet. Att ha en plan för agerande är viktigt för att kunna agera i den skarpa situationen. I vår preppa tillsammans-grupp har vi till exempel bestämt en mötesplats och tid där vi ses och börja agera. Det gör att vi först kan säkra vår egen situation, få mer info för att sedan börja se vad vi kan göra tillsammans.

Vid utrymningar söker vi oftast mer info och samlar familj/släkt/vänner innan vi utrymmer. Det är uppenbart att vi är sociala varelser som ogärna agerar ensamma. Vi tenderar ofta att skjuta upp utrymningen så länge som möjligt och särskilt om vi inte har ett tydligt bekant ställe att åka till. Varningar bör alltså betraktas som en social process. GEnerellt är det större risk att människor inte tar hotet på allvar än att vi överreagerar. Eftersom många risker och hot som det larmas för är diffusa och oklara till en början blir behovet av andra människor särskilt relevant.

Läs mer om hur vi agerar vid larm

Agerande vid olyckor och akuta hot

Vår bild av hur människor reagerar vid kris och katastrof är formade av rapporteringar av enskildas upplevelser eller populärkulturella föreställningar från t ex Hollywoodfilm. Där framställs panik, kaos och förvirring som det vanliga beteendet. Men verkligheten är en annan.

Alla katastrofer är sociala händelser men till exempel en brand i en lägenhet eller ett helt lägenhetshus får helt olika effekter för den drabbade individen. I den akuta fasen ser vi oftast en kollektiv känsla av gemenskap och motståndskraft där människor stödjer och tar risker för varandra.

Hur vi agerar och tolkar situationen beror också på om händelsen är orsakad av människor (misstag/försummelse eller av illvilja/ondska), av naturhändelser. Myndigheternas agerande kan också bli en social del av katastrofen särskilt i de fall den upplevs som  oengagerad eller inkompetent. Händelsen står alltså aldrig för sig utan hur det sociala och politiska spelet runtomkring utvecklar sig.

Stress vid akuta situationer

Stress är ett sätt att hantera svåra situationer. Stressreaktioner inbegriper fysiologiska, tankemässiga, motoriska och känslor såsom rädsla, ångest, vrede och skam. Flykt- eller kampreaktioner kan förstärka våra fysiska förmågor men inte för alla. Många kan istället få tunnelseende, få svårt att orientera sig eller fatta beslut. På engelska pratas det ofta om fight/flight/freeze reaktioner som de vanligaste. I bästa fall utgår krisplanering från de faktiska beteendena och inte hur människor borde bete sig (vilket tyvärr förekommer). När det gäller stress så ligger sanningen i betraktarens öga. Två olika människor bedömer ett hot helt olika och får olika reaktioner på samma händelse. Tolkningen och inte den objektiva sanningen är alltså det utgör grunden till reaktionen. Om din hjärna inte bedömer att den kan göra något är förnekelse vanligt, eller att du inte agerar alls.

Vid t ex bränder är det vanligt att vi följer ett rollmanus alltså fortsätter bete oss om vi brukar göra. Därför kan det ibland vara svårare att reagera konstruktivt i en välbekant miljö än i en främmande. Rollmanus kan såklart förändras med träning, men det är vanligt att vi fortsätter göra som vi brukar och helt negligerar hot som inte passar in i ”hur det brukar vara”. När vi är något förvirrade som vi lätt blir i akuta situationer tar vi gärna råd från människor som utstrålar självsäkerhet eller tar ledarskap vilket det även den finns exempel på från 9/11.

Beteenden som sitter i ryggmärgen är det vi oftast gör. I bästa fall har vi övat på situationerna som kan komma och då blir de reaktionerna de vi följer. I värsta fall kan det vara att betala på en restaurang trots att det brinner. Det är svårt att förutsäga vad just du skulle göra vid en kris eftersom det är så bundet av kontext och hur du mår för tillfället. Sårbarhet är ett relativt begrepp och varierar i plats, tid och beroende på grupp du är i.

Panik

Studier på samhällen i svårighet visar att människor är aktiva och försöker förbättra situationen de befinner sig i. Redan på 1950-talet vederlade forskare myterna om panik, utpräglat irrationella eller asociala beteenden vid katastrofer, men de är fortfarande det många förknippar med kriser. Det är också viktigt att påpeka att t ex en snabb ändamålsenlig evakuering av en farlig plats/situation inte är panik utan ett rimligt agerande på en farlig situation. Panik innebär att beteendet hindrar eller försvårar en ändamålsenlig reaktion på en livshotande fara. Situationer där panik uppstår kännetecknas av:

– Att människor tror att de är i omedelbar fara.

– Att de tror att finns chans att undkomma faran men att möjligheterna snabbt minskar.

– Att de upplever sig vara utan hjälp, ensamma eller övergivna och i avsaknad av ledarskap.

Situationer där panik kan uppstå kan vara brandkatastrofer eller fartygsförlisningar. Men även när panik uppstår finns ofta respekt gentemot auktoritetsfigurer eller normala  umgängesmönster kvar. Sociala relationer bryts endast gradvis ned av extrema hot, mest stabila är familjeband.

Myterna om panik är seglivade. I ärlighetens namn trodde jag också på dem innan jag började läsa mer. De upprätthålls av nyhetsrapporteringar och ihopblandningar mellan naturkatastrofer och sociala uppror, där plundring och kravaller är vanligare. Människor kan säga att de drabbas av panik när det egentligen mest handlade om rädsla och stress i samband med en jobbig situation. Myterna skapar felaktiga förväntningar och gör att människor i mindre utsträckning t ex evakuerar eftersom de tror att deras hem ska bli plundrade. Även myndigheter kan undvika att berätta saker av rädsla för panik i de fall de inte läst på.

Osäkerhet och diffusa hot

När hotbilder inte är tydliga är det extra svårt för oss att hantera dem. Särskilt om vi misstänker att något ska hända men vi inte vet när. Upplevelsen av hotet ökar när vår känsla av kontroll minskar. Att bli förvarnad ger oss större möjlighet att mentalt hantera nya situationer. Det kan emellertid bli problem när vi inte riktigt vet när situationen slutar, alltså att det inte finns en klar gränsen mellan själva katastrofen, hjälparbete och återhämtning.

Upplevd brist på information är vanligt vid kriser och att inte veta exakt vad som händer är något vi kan förvänta oss. Ett strömavbrott är oftast inte ett stort problem om du vet när det slutar. Om du däremot inte vet det så blir handlingsalternativen fler och svårare att ta hänsyn till. Myndigheterna kan också ge… ehh… mindre bra information som t ex efter Tjernobylolyckan där budskapet ”Ät inte persilja, men om du gör det är det inte farligt” förekom. Negativa budskap tenderar att få större och snabbare genomslag än positiva budskap. Ju mer osäker situationen är, desto viktigare med så tydlig information som möjligt, eller åtminstone information om när mer information kan komma.

Summa summarum av de här kapitlen i boken handlar mycket om att vi måste utgå från att folk kommer att hantera hot olika. En del rationellt, andra kommer att kräva mer stöd. En faktor som är viktig är vår känsla av att ha kontroll över situationer. Om vi känner att det finns något att göra åt hotet så har vi lättare att hantera situationen. Så en viktig sak är att just finna mening i att agera på olika sätt.

Här har jag skrivit lite mer om beteenden i naturkatastrofer.

 

 

Recension: Lars och Lena Wilderängs Är du förberedd?

Ju mer du kan om ett ämne desto lättare är det att vara lite för sträng i en recension. Så har jag nästan känt varje gång jag läst någon ny bok om prepping. Makarna Wilderängs Är du förberedd? – en handbok för krisen är inget undantag. Men informationen i boken är gedigen.

Det är ett snyggt pedagogiskt upplägg med Sveriges beredskap som en kropp där blodomloppet (samhällets infrastruktur), musklerna (blåljus och försvarsmakt) och nervsystemet (informationsflöden)  är olika lika viktiga delar. Wilderängs använder den klassiska 3-regeln som pedagogisk utgångspunkt för den individuella beredskapen (trots att Lasse Ståhle inte gillar regeln som han berättar om i Beredsam). Jag gillar att de lägger stort fokus vid mentala förberedelser istället för sida upp och sida ned med mattips. Förutom den rena texten finns lite personligare avsnitt signerade Lena eller Lars som belyser fakta med personliga erfarenheter.

Det finns ändå rätt stora likheter i vad Wilderängs skriver är viktigt och vad jag skriver om i Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig. Vikten av grupper, träning, krisövningar, improvisation, kreativitet, känna grannar, sociala nätverk och vikten av att lära sig mer. Det är bra att förhållandevis liten vikt läggs vid mat- och vattenförråd. Den informationen finns överallt annars. Det som är nytt i relation till andra svenska prepperböcker är att Är du förberedd? i större utsträckning tar upp informationspåverkan och väpnade konflikter.

Och om jag ska vara lite sträng så hade boken mått mycket bättre av en sträng redaktör som kapat delar, strukit upprepningar och lagt avsnitt där de bör ligga istället för att ibland vara inkastade i under andra rubriker. Jag tror också att boken hade mått bra av att vi som läsare får ”det viktigaste” eller ”kom ihåg” lite mer upptryckta i ansiktet på oss. Nu är fyndigheter i texten på samma nivå som det som är viktig information. Det är helt enkelt för likriktad text i allt utom de personligare betraktelserna. Och för mig som är väldigt intresserad av ämnet vore det inte helt fel med lite mer källor/bokhänvisningar. Även om jag vet att Lars och Lena är kunniga inom sina fält så vill jag kunna se var de fått informationen från.

Sen känner jag mig löjligt smickrad av att nämnd med i tacklistan till boken.

Bokus

Adlibris

Beredsam 7: Om katastrofer och P3 Dystopia med Anna Davour

Nu är höstens säsong av podden Beredsam igång. I höst kommer vi att ha med lite olika gäster som kan mycket om ämnen som är relaterade till prepping, beredskap, kris och katastrof. I första avsnittet är Anna Davour gäst. Hon jobbar med P3 Dystopia (som för övrigt är en mycket bra SR podd om olika hot mot världen) och samtalet kretsade en hel del kring det.

En av de intressantaste delarna tycker jag var när Anna pratade kring att katastrofer är lokala. Att det är svårt att tänka sig – troliga – scenarion där hela världen drabbas samtidigt (även zombieapokalypsen borde faktiskt börja lokalt och sprida sig sedan, med ställen som är mer säkra under längre perioder än andra). Men också att apokalypsen har drabbat många samhällen historiskt. Även om det ofta varit svårt att se när de var mitt uppe i det.

Att intervjua på det här sättet är lite nytt för mig och det finns en del barnsjukdomar i intervjutekniken tänker jag. Men det ska bli spännande att fortsätta med gäster! Det finns många vi skulle vilja intervjua om prepping, överlevnad och katastrofer.

Beredsam finns på itunes, Spotify och andra ställen du kan lyssna på poddar på. Du kan också följa podden på facebook.

Podden stöds av studieförbundet ABF. Läs mer om ABFs preppingsatsning här.

Musik: Häxhammaren.

Prepping och funktionsnedsättningar

Häromdagen sändes ett avsnitt av Funk i P1 där jag medverkade (OBS har inget att göra med den grovt överskattade musikgenren Funk). Avsnittet handlade om hur människor med funktionsnedsättning skulle klara en kris.  I intervjuer med myndigheterna finns det en ganska tydlig bild över vilka brister som finns, både i planer och i fråga om skyddsrum. Och i förlängningen betyder det ju att de gör skillnad på folk och folk.

Att använda ordet funktionsnedsättning (eller variation) istället för handikapp är viktigt för att skapa större förståelse. Det är inte människor som har handikapp, det är samhället som gör hindren. Och funktionsnedsättningar har alla i olika perioder i livet vilket är viktigt att tänka på. Det kan vara depressioner, utmattningssyndrom, brutna ben eller influensa som gör att normalförmågan är nedsatt och vi i större utsträckning behöver stöd från människor runtomkring oss.

Ett problem är ju också mediciner som många äter. Runt en miljon människor äter idag antidepressiva (OBS jag är inte helt säker på hur siffran definieras, men det är skitmånga i vilket fall), många får hjälp med sömnen eller andra former av medicinering för att fungera bra. Vad konsekvensen av att de inte skulle få sina mediciner är svårt att sia om, men klart är att det med all sannolikhet skulle resultera i ett enormt lidande. Diabetiker vars mediciner måste förvaras svalt är också en svår nöt, det som verkar vettigast tänker jag är en portabel kyl som drivs av gasol eller liknande.

Att hissar och andra hjälpmedel för människor med rörelsenedsättningar inte fungerar är också ett stort problem vid eventuella evakueringar och liknande. Bränder kan verkligen bli farliga, särskilt i äldre hus där lägenheterna inte är byggda som brandceller.

Positivt är att fråga lyfts i alla fall. Jag vet att flera av funktionshinderrörelsens (ja den kallas så) organisationer håller på att lyfta frågan. Att döva i Örebro snackar prepping, att Boken om Hemberedskap tillgängliggörs för människor med synnedsättning med mera.

Allt startar med att göra en egen risk- och sårbarhetsanalys. Vad har jag för risker och sårbarheter jag behöver tänka på, och utifrån det ta det vidare. Jag tänker dock att ”känna sina grannar” är något som går som en röd tråd genom all typ av beredskapstänk. Att ha ett starkt lokalt nätverk är alltid viktigt, särskilt om du inte . Jag lägger in en av de finaste bilderna jag fått kring detta här.

Vad är Community Resilience?

OBS varning för lite för långt inlägg. Men jag tänkte skriva lite ordentligt men populärvetenskapligt om begreppet Community Resilience som blivit populärt inom kris- och katastrofforskning. Vilka användningsområden kan det ha och hur går det att arbeta med?

Till att börja med är svårt att hitta en bra översättning av Community Resilience (CR). Engelskans community kan betyda både gemenskap och lokalitet, ofta finns det element av bägge. Det finns alltså både en rumslig och en social kontext som inte riktigt motsvaras i ett svenskt ord. Däremot kan det lika gärna handla om ett forum på facebook eller diskussionsforum som en fysisk gemenskap. Ett community kan vara inkluderande eller exkluderande. Vid katastrofer kan det bli extra tydligt. Det finns ibland men inte alltid en gemensam värdegrund i ett community. Det handlar om att tillhöra något oftast en grupp som delar arbetsplats, bostadsområde, fritidsintresse eller virtuellt baserad grupp.

Resiliens är också lite svårt eftersom det knappt används i svenskan, men kan översättas med motståndskraft eller förmåga att återhämta sig. Resiliensbegreppets historia brukar spåras till en artikel från 1973 inom ekologi och handlar då om ekosystems möjlighet att stå emot och återhämta sig från plötsliga förändringar. Men begreppet har använts långt tidigare och har sin grund i latinet och betydde då ”studsa tillbaka”. Under 1850-talet användes begreppet för att beskriva att stå hantera effekterna av en jordbävning. Det har även använts inom andra områden (som inom psykologin för att förklara barns psykologiska utveckling eller materiallära för att visa på materials hållfasthet). Just att studsa tillbaka (bounce back) eller komma tillbaka till hur det var tidigare, menar jag inte kan vara målet utan att komma framåt (bounce forward). Att ta lärdomarna en kris gett och göra något bättre av det.

Flera forskare pekar på hur resiliensbegreppet används i en nyliberal kontext där ansvaret för att folk ska ha det bra flyttas från det offentliga till individen. Vi kan se det i MSBs kampanjer om att vi ska klara oss en vecka utan hjälp utifrån och broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Det är en tydlig ideologisk förskjutning i användningen som följer samhällets utveckling i stort. Vi kan också se det i kölvattnet av katastrofer som Katrina i New Orleans där hjälparbetet blev en något som multinationella företag kapitaliserade på genom att de fick pengar från staten för att göra hjälparbete. Privatiseringen av hjälparbetet efter Katrina blev så omfattande att FEMA (USAs statliga katastroforganisation) var tvungen att hyra in ett externt företag för att kontrollera de kontrakt de hade med olika företag som skulle arbeta med hjälparbete. Dessutom var kom hjälpen i återuppbyggnaden inte i särskilt stor utsträckning fram och omfattande privatiseringar av det som tidigare var gemensamt ägde rum.

Mycket av forskningen på CR är gjord ur en amerikansk kontext. Dels för att de har haft många större katastrofer, dels för att myndigheterna arbetar med att utveckla lokala krafter för att motstå samhällsstörningar. Men det är också väldigt svårt för forskare att mäta resiliens. Jag kan se att det skulle kunna finnas olika faktorer som potentiellt kan göra oss mer resilienta (och det är ju i princip det som hela min bok Överlev katastrofen handlar om) men det är svårt att mäta eller sätt siffror på dessa. Ofta lyfts framgångssagor upp som lyckade exempel på när det funkat, men samma grundförutsättningar kan ha funnits på andra platser men att det ändå gick åt skogen.

Katastrofer sker alltid på en plats. Den kan vara större eller mindre, men vi som påverkas är någonstans när det sker. Och vi försöker göra det bästa av situationen där. Beslut fattade på lokalnivån är oftast mer effektiva än de som fattas uppifrån. Det finns en tydlig riktning om att ”bottom up” är mer effektivt än ”top down” när det gäller beslutsfattande om hur katastrofer ska hanteras. Det är även, ur ett demokratiskt perspektiv, viktigt att människorna som berörs själva ska kunna besluta över sin situation. I praktiken gör folk som de tror är bäst snarare än att följa direktiv som de inte känner sig delaktiga i. Den här kunskapen, i kombination med vetskapen att människor agerar och försöker bättre sin situation i kriser, är viktig för att veta varför det är viktigt med någon typ av lokala förberedelser. Och att även myndigheter måste vara medvetna om detta.

Men CR ska inte alltid ses som något positivt. Om vi tittar på en grupp som Amish har de ett starkt community och är extremt resilienta eftersom de inte använder modern teknologi, men samtidigt är de exkluderande. Vad vi vill ha är inkluderande CR framförallt för att det är mer effektivt. Inom socialpsykologi kan vi till exempel se att diversifierade grupper fattar bättre beslut än homogena. Andra communityn som är potentiellt livsfarliga är ju nazistiska grupper som NMR eller kriminella organisationer. De har sina starka nätverk och strukturer som vi sett historiskt kan farliga för lokalområden snarare än utveckla resiliens. Här blir problemet för forskningen att bra communityn är bra och dåliga är dåliga. Och det riskerar att urvattna begreppet.

Ett sätt att översätta CR skulle kunna vara ”hållbar utveckling” eftersom det har en bred betydelse på svenska. Då ser vi också påfrestningarna som en naturlig del av den långsamma klimatkollapsen vi lever i.

Inom forskningen är CR svårt att använda eftersom det finns så många betydelser och definitioner. Det riskerar att bli ett populärt buzz word för att få något att låta bra. I praktiken tycker jag gott och väl att det kan användas för att beskriva till exempel omställningsnätverk eller Preppa Tillsammans-grupper. Att lära sig mer med sin grannar, fundera på vad som kan hända och vilka lokala gemenskaper du är delaktig i är viktigt. Att ingå i olika lokala nätverk är en essentiell del av att vara katastrofförberedd. För vill vi studsa tillbaka eller vill vi studsa framåt egentligen? För min del tänker jag att katastrofer är öppningar till något nytt. Något bättre. Men det kommer inte av sig självt.

Vem vill du vara när katastrofen kommer? Om ensamhet, isolering och kriser

Jag lyssnade på Sveriges radios Tendens, en kortdokumentär om stormen Alfridas konsekvenser. Och i vanlig ordning satte det igång en massa tankar. Avsnittet hette ”Isolerade i stormen Alfrida” men det var ganska tydligt att de var isolerade i en bemärkelse, men i en annan inte alls. Människor hjälpte grannar att få sina behov tillgodosedda även om det innebar rätt mycket jobb, och de flesta verkade inriktade på att samarbeta. De blev mer isolerade från omvärlden men mindre isolerade i relation till varandra.

Den mesta postapokalyptiska fiktionen målar ut överlevnaden som en ganska ensam företeelse. Ett väldigt bra undantag är dagboksdelen i Jim Cobbs bok Prepparens Guide, och såklart The Walking Dead som numera mest handlar om att bygga communitys. Men den vanliga bilden är att vi vid katastrofer är ensamma och att det bara gäller oss som individer. Eller att vi ska klara oss själva utan andra. Men kriser och katastrofer är i princip alltid kollektiva händelser. Många påverkas och många söker sig till varandra för hjälp och stöd – både fysiskt och emotionellt.

Just hur och vilka du kommer att interagera med är det svårt att sia om i förväg om du inte redan har människor runt dig som du pratat med om detta. För egen del har jag flera i mitt hus som jag känner och umgås med och alla hälsar och har lite koll på varandra. Jag vet vilka som kommer att behöva stöd, och vilka som kommer att kunna hjälpa till. Utöver det så har jag Preppa tillsammans-gruppen som börjat planera för hur vi kan vara en resurs för varandra och för lokalsamhället i stort. Det kan inte nog understrykas hur bra jag tycker att den gruppen är. Om jag har ett tips så är det att sätta igång en sådan. Här finns en lathund i hur du gör för att komma igång.

Community Resilience är ett begrepp som är populärt inom risk- och krishanteringsforskning (inom kort kommer jag att skriva ett lite mer teoretiskt inlägg om Community Resilience). Det handlar i korthet och högst förenklat att lokala grupper med någon form av intressegemenskap kan vara en viktig resurs för att minska konsekvenserna av kriser.

Om du preppar, tänk in i scenariot att det kommer att finnas många andra människor runtomkring dig. De är förmodligen inte ute efter dina grejer utan försöker, precis som när det inte är kriser, hanka sig fram. Forskning visar att normer bryts ned långsamt vid katastrofer och folk kommer efter den första tiden att vara resonabla och hyggliga om de var det innan också. Tänk igenom hur och vilka du kan samverka med.

Ett problem med kommunikationen om hemberedskap är att den ofta riktar sig till individen och ”Skulle DU klara dig?” snarare än vad behöver du för att vara en resurs. Ett av de viktigaste temat i apokalyptiska/katastrofberättelser är just att vara utvald, att vara speciell. Det gäller både de gamla religiösa berättelserna och de moderna filmerna och serierna. I en katastrof har vi ju potential att vara just speciella och gör något för andra som faktiskt betyder något.

Jag tänker att den vinkeln är viktigare. Vem vill DU vara när katastrofen kommer? Vill du sitta inne i ditt hem eller vill du vara en av dem som gör saker bättre?

 

 

 

Beredsam – en podd om prepping, kris och katastrof

Idag sänds första delen av podden Beredsam – kris och beredskapspodden. Det är en helt ny podd av och med Anna Maria Stawreberg, Niklas Kämpargård och mig. I det första avsnittet pratar vi om varför vi preppar och hur vi bör tänka för att komma igång. Det handlar om mat, vatten, värme, sanitet och information. Perfekt för dig som är lite intresserad av prepping men inte börjat förbereda dig. Podden stöds av ABF. Och de som lyssnat på Swedish Zomcast kommer att känna igen musiken!

 

Podden finns på acast, spotify och iTunes. In och gilla och ge gärna ett bra betyg! http://traffic.libsyn.com/beredsam/Beredsam_avsnitt_1.mp3