Bloggarkiv
Bokrecension: Prepperprästens beredskapsbok
De flesta prepperböcker fokuserar mycket på de fysiska grundbehoven. Därför blev jag glad när prepperprästen Jonas Ahlforn skrivit en bok som också tagit med de andliga/psykologiska perspektiven på att hantera kriser och katastrofer. De psykologiska perspektiven finns oftast med i viss mån, men de andliga är ofta bortglömda. OBS att andlighet inte behöver vara religiöst, även om det perspektivet genomsyrar boken. (Jag har skrivit tidigare om just andlighet och överlevnadssituationer utifrån Martin Hägglunds Vårt enda liv.) En tidig mening i boken är ”Vi behöver preppa mat och vatten, men också hopp och gemenskap”. Och det sammanfattar den ganska bra. Ahlforn vill förmedla tre saker i boken:
1. Vad som förväntas av oss och hur vi kan förbereda oss vid en kris
2. Att vi ska veta vikten av hopp, gemenskap och kraft vid kriser och katastrofer
3. Hur vi strukturerat kan samarbeta vid en kris
Prepperprästens beredskapsbok är uppdelad i två delar där den första ”Detta förväntas av dig – om krisen eller kriget kommer” är som en långversion av broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Den tar läsaren snabbt igenom vår grundbehov, vad som kan tänkas hemma och principerna för svensk krishantering. Det är en helt ok genomgång och funkar bra som en introduktion till krisberedskap.
Den andra delen ”Samarbeta om krisen eller kriget kommer” är mest intressant och det som gör att boken sticker ut från andra böcker om prepping och krisberedskap. Det finns en ganska stor del som handlar om att bilda lokala krisledningsgrupper. Det är inte alls olikt det vi gör i preppa tillsammansgrupper när vi förbereder oss tillsammans lokalt. Men här finns tydligare struktur för hur det kan göras utifrån något Ahlforn kallar stjärnan. Olika funktioner som behövs samt en ledning som ser till att allt flyter. Kanske lite överkurs för privatpersoner som inte jobbar lokalt via t ex en kyrka eller en lokal idrottsförening. Men för dem (och för krisnördar) är det desto mer intressant. Det är i den typen av sammanslutningar jag hoppas att boken läses.
Mycket handlar också om att vi är olika och att vi måste se till de olikheterna för att kunna hantera motgångar tillsammans. Alla kommer inte genom de psykologiska påfrestningarna lika snabbt eller på samma sätt. Och mycket handlar om att acceptera att vi är på olika ställen mentalt i kriser. Det är sympatiskt att ingen ska bli överkörd och att våra olikheter också kan bli styrkor. Sårbara grupper kan också fylla en funktion.
I boken betonas fantasins roll för att hantera katastrofer. Det är viktigt och något som ofta glöms bort. Vår kreativitet och improvisationsförmåga leder till att vi hittar lösningar på de problem som uppstår. En kris handlar ju om att saker inte gått enligt planerna. Det nämns övningar för att öva upp det, men det kanske skulle kunna få mer utrymme i boken. Prepperprästens bok är föredömligt kort, men jag skulle gärna se fördjupningar på hur det går att få in mer andlighet i krisberedskapen eller i våra liv.
Är det här en bok för människor som inte är religiösa? Ja det tycker jag. Även om det ryms en hel del bibelcitat och erfarenheter från kyrkans arbete är det mesta något som alla kan lära sig mer om. Jag tycker den fyller en funktion bland de svenska prepperböcker som finns idag åtminstone. Bra och läsvärd!
Grannar och sociala nätverk vid kriser
De senaste dagarna har det kommit två nya forskningsrapporter om hur vi hanterar kriser på bra sätt. Först ut var en avhandling från Umeå Universitet som visade att grannar är viktiga vid kriser (som SR rapporterade om). Det är något som jag ständigt återkommer till när jag pratar om kriser och hur vi kan förbereda oss. Vi pratade en del om grannsamverkan på den senaste Preppa tillsammans-träffen vi hade (som var digital). De flesta hade fått bättre kontakt med grannarna under pandemin trots att det är en tid när vi inte ska träffas. Jag tror det handlar om att vi känner att vi är mer sårbara i krisen, vi vet alla att vi kan bli sjuka och bli beroende av stöd från andra. När allt rullar på som det ska är det lättare att glömma det eftersom det finns normer om att vi ska klara ss själva och inte be om hjälp i så stor utsträckning. Men i kriser så blir det tydligare att vi inte är isolerade öar utan att vi hör ihop. Och när vi, som nämns i radioreportaget, inte bor nära släkt och vänner blir grannarna än viktigare.
Och idag (20/1) rapporterade SVT om en studie från Uppsala Universitet där vikten av vänner och familj poängterades. Men även att vara ute i naturen och upprätthålla hobbies och fritidsaktiviteter. Även folkhälsomyndighetens pressträffar var viktiga och att få diskutera munskydd, den svenska strategin i jämförelse med andra länders strategier. Jag tycker inte alls att det är särskilt överraskande. Sociala nätverk är viktiga vid alla typer av kriser, från dödsfall och skilsmässor till större naturkatastrofer. Det är inte konstigt, att pressträffarna och att diskutera med andra, tror jag, är viktigt för att försöka skapa någon typ av ordning i kaoset. Att vi är informerade av vad som händer är viktigt för att känna kontroll, att vi inte famlar i mörkret. När vi samtalar med andra och delar information, vrider och vänder på argument så vi också känner att vi har möjlighet att påverka eller hjälpa till. Det är sånt vi människor mår bra av.
Det är synd att inte den här typen av kunskap får större fäste bland preppers. Tänk om det istället för frågor om knivar, uppvärmning och konservburkar skulle diskuteras bästa sätten att organisera sig lokalt och lära känna grannarna, eller stärka sammanhållningen i den lokala hyresgästföreningen, bostadsrättsföreningen eller samfälligheten. Och på sikt också rusta upp beredskapen där. Vilken tillgång det skulle kunna bli.
Så passa på att lära känna dina grannar. Delta på nästa städdag och börja prata. Skriv i den lokala facebookgruppen och föreslå någon typ av aktivitet. Kanske börja planera att odla tillsammans med andra? Det finns mängder med saker du kan göra som också gör livet enklare när det inte är kris.
Boktips: När världen slocknar och När fjällen tystnar
När världen slocknar (2020) handlar om Adam och Jasmina som är 12-13 år och råkar ut för en isstorm när de är i skolan. De flesta barnen kan ta sig hem med några får stanna kvar i skolan över natten. De beslutar sig dock för att försöka ta sig hem trots isstormen. Adam tar också med sig sin sjuåriga syster Maja. Det blir en stökig resa och det mesta som kan gå fel går fel, men det håller sig ändå i liten skala. Det känns som att det skulle kunna hända.
I den fristående uppföljaren När fjället tystnar ska Max gå på fjällvandring med sin storebror Max som är i 20-årsåldern och något av en prepper. Samtidigt åker Jasmina till Kroatien för att söka sina rötter tillsammans med sin mamma i något som blir lite av en bihistoria. Även i När fjällen tystnar går det mesta fel för Adam (och Max). Det är ur askan i elden nästan hela tiden. Det blir regnoväder, de måste gå omvägar eftersom några inte betett sig som de ska i naturen och plurrar i vattnet så utrustningen blir blöt.
Bägge böckerna smyger in fakta om hur vi kan bete oss vid kris. För att göra eld, för att ringa 112 eller om vi skulle råka träffa på en brunbjörn. För vuxna kan det kännas som lite övertydlig pedagogik men jag tror det funkar bra för barn i rätt ålder. Adam är en osäker kille som jag tror många killar i den åldern kan känna igen sig i. Men när saker väl inträffar klarar han av situationerna. Han växer med varje uppgift och förstår mer och mer hur mycket han egentligen kan klara av. Precis som det är med de flesta av oss i kris. Motgångar är något som kan få oss att växa. Kanske kan den också vara bra att låta barn läsa som ska vara med på fjällvandring om de inte är för rädda av sig.
När världen slocknar och När fjället tystnar är böcker för barn i typ 10-12årsåldern. Jag tror att de funkar ganska bra i den åldern. Kapitlen är korta, det är spännande och det är lätt att bara fortsätta läsa.
Ny bok om prepping: Överlev Krisen – Prepping och vardagsberedskap
Det börjar finnas en hel del böcker om prepping på svenska och det verkar inte som om det direkt blir färre. ”Överlev krisen” skriven av Trygve Skanding och Jostein Saakvitne är en norsk bok som nu översatts till svenska. Det är en ganska kort bok men praktiska tips och lite reflektioner och spekulationer om hur vi ska förbereda oss för kriser och
Förordet till den svenska utgåvan är skriven av Pär Plüschke (som bland annat har medverkat i Beredsam och är aktiv i Preppa tillsammans Skarpnäck). Han lyfter fram tre förtjänster med boken som jag håller med om. För det första lyfter det det mellanmänskliga perspektivet. Att vi aldrig kommer ifrån att vi lever i ett samhälle med människor vi älskar, bryr oss om och påverkas av. Boken fokuserar lika mycket om det sociala som på dig själv som individ. Det är befriande. Det andra är att den utgår från det norska perspektivet (och i översättningen i det svenska). Det gör förvisso många andra böcker om prepping också, men jag tycker nog att det är mer närvarande. Och för det tredje att den är skriven under pandemin. Det är ett perspektiv som inte fått så mycket utrymme utöver spekulationer i andra böcker. En annan sak som jag tycker är bra i boken är att den inte fokuserar på överlevnadstekniker eller bushcraft. Det utgår till stora delar från hur de flesta lever sina liv idag. I städer eller tätorter och att idén att vi skulle bege oss in i skogen är väldigt främmande för de allra flesta.
Det jag inte gillar med boken är att det ofta skrivs om att det blir panik. Det är ett mantra som upprepas om och om igen i populärkulturen och in i populärvetenskapen och får ändå relativt stort utrymme i boken. Forskningen kring människors beteenden i krissituationer är tydlig med att panik och kaos är mindre vanligt än vad vi tror. Men det påverkar oss mycket. Det skapar mer rädsla än nödvändigt. Tänk på skillnaden på hur du kulle bete dig i en kris om du antingen trodde att det var laglöst land utanför din bostad eller om du förstod att det fanns andra som ville hjälpa till och göra saker och andra människor som var i behov av hjälp. Jag har skrivit lite om varför det är viktigt med rätt förväntningar på en kris tidigare (läs här).
Det är helt enkelt en jordnära bok om saker som kan hända och hur du kan förbereda dig för att minska konsekvenserna. Jag gillar att den inte försöker komplicera saker, utan att det är ganska lätt att vara lite mer förberedd. Överlev krisen tar upp tio olika scenarier som terrorattacker, solstormar, naturkatastrofer, långa strömavbrott och hur lång förvarning vi kan väntas få och vad vi kan göra. Det är en grundläggande bok som riktar sig till människor som är lite intresserade men kanske inte kommit igång snarare än till den som redan har ett lager hemma.
Recension: Prepping – Överlevnadshandboken
Nyss kom Prepping – Överlevnadshandboken av Anna-Maria Stawreberg (som är med i podden Beredsam och tidigare skrivit boken Prepping ) och Torbjörn Selin (som är överlevnadsinstruktör som jag bland annat gått kurser med för Svenska överlevnadssällskapet). Boken är en ordentlig genomgång av överlevnadskunskaper och friluftsliv. Författarna lägger in berättelser ”ur verkliga livet” där människor antingen varit i överlevnadssituationer eller varit med om katastrofer, det lättar upp läsningen och skapar spänning. Det som skiljer ut boken från andra böcker om överlevnad som finns är den lite längre delen om första hjälpen (som också är bokens längsta kapitel), det handlar framförallt om vildmarkssjukvård. Andra kapitel tar upp människans grundbehov som sömn, vätska, mat, värme men också att göra upp eld, hygien och nödsignaler.
Jag har inga stora invändningar mot innehållet i boken, men jag börjar tänka på det här med prepping i relation till överlevnadskunskaper. I olika prepperforum på nätet diskuteras ofta just överlevnadskunskaper som prepping. Jag själv brukar också prata en del om det när jag föreläser och har skrivit om det också. Men ju mer jag tänker desto mer undrar jag om det inte kopplingen till överlevnadskunskaper ger en felaktig bild av de hot som vi står inför. Inte så att det är dålig eller onödig kunskap, men det är väldigt få scenarion som den typen av kunskap verkligen blir viktiga. Och med kunskap menar jag inte levd erfarenhet (alltså att gå överlevnadskurser eller liknande som jag tycker är väldigt givande).
Hur mycket av att överleva en katastrof handlar egentligen om att kunna göra upp eld på flera sätt eller att hitta ätbara växter. Det är en ganska begränsad typ av katastrof som det handlar om, även om det ofta är ett tema i postapokalyptisk fiktion. Återigen, det är inte dumma eller dåliga kunskaper alls, framförallt är det roligt att få göra konkreta saker och få se direkt återkoppling på vad som fungerar och inte (till skillnad från många människors arbetsliv) men jag undrar hur mycket det egentligen det har att göra med att klara katastrofer som prepping väl egentligen handlar om.
Behövs klimatprepping?
Hur kan vi tänka för att hantera att klimatet förändras? Finns det något som egentligen skiljer klimatprepping från annan prepping? Jag tror det. På vissa sätt är det samma. Det handlar om att förbereda sig för primära effekter av ett förändrat klimat som torka, extremvärme, skyfall, stormar och snökaos – de direkta konsekvenserna. Men också eventuella indirekta konsekvenser av ett förändrat klimat som t ex migration, elavbrott, epidemier/pandemier, krig och ekonomisk recession. Vår värld kommer med största sannolikhet att bli fundamentalt annorlunda under vår livstid och det kommer att fortsätta förändras en lång tid efter vi och våra barn dött eftersom det klimatsystem vi haft under lång till är på väg att rubbas. Det vi betraktat som ett normalt klimat kommer inte att finnas, men vi vet inte exakt vad som kommer att ske. Förändring är det nya normala.
Tänk dig att du sitter i en båt som har ett hål i botten och det läcker in vatten. Du har en hink och börjar hälla ut vattnet som rinner in. Det förbättrar situationen, men om du inte täpper till hålet är det en kamp du inte kan vinna eftersom hålet också blir större och större. Du behöver helt enkelt också göra något åt hålet som är det som i grund och botten orsakar problemet. I debatten kring klimatförändringarnas konsekvenser lyfts då och då begreppet adaptation (anpassning) och mitigation (lindring) som två motpoler. Alltså om vi ska anpassa oss till förändringarna som är mer klassisk prepping, och lindring som väl mer är det som klimat/miljörörelserna håller på med. Det vill säga att försöka ändra systemet så att det inte blir en skenande klimatkris. Klimatprepping som jag ser det handlar också om att minska klimatförändringarna också – alltså både anpassning och lindring. Du häller ut vatten samtidigt som du försöker hindra att hålet blir större. Att arbeta både med symptom och orsak.
Att förhålla sig reaktivt, det vill säga bara preppa, blir ineffektivt eftersom det inte går till botten med kärnan i problemet. Men att stoppa huvudet i sanden och tänka att det förändrade klimatet inte kommer att påverka en som individ oavsett var vi bor är dumt. Den mest effektiva prepping är dock på systemnivå eftersom vi som individer inte klarar oss utan det omkringliggande samhället. Privatiseringarna av apoteken har till exempel lett till att vi inte har lager av läkemedel längre och att vissa läkemedel kan ta slut snabbt vid kris. Vi kan även se det i den redan nu underbemannade sjukvården som skulle ha svårt att klara en större kris eller varför inte ett stort sjukdomsutbrott (Corona någon?). Och vid höjda vattennivåer eller ökade bränder behövs kompetens och skydd som vi som individer aldrig kan uppbåda. En stark offentlig sektor gör alltså att vår privata prepping inte alls behöver bli lika omfattande – det är dessutom långt mycket mer resurseffektivt. Men det går också att göra i mindre skala på lokal nivå.
Jag ser Preppa tillsammans som ett bra exempel på hur de två förenas. Att organisera sig med andra och agera är viktigt. Jag har nyss läst den utmärkta boken ”Klimatpsykologi – hur vi skapar hållbar förändring” av en grupp som kallar sig Klimatpsykologerna och de är inne på samma linje. Att agera mot klimatförändringar får inte bli att sortera sugrör, det måste vara något annat som också genomsyrar hela samhället. För problemen är så akuta och riskerna så stora att det inte går att lösa med individuella uppoffringar – det krävs politik.
Men på individnivå så finns det också problem att hantera. I stora omvälvningar är Darwins ”Den mest anpassningsbara överlever” väldigt viktigt. För vi behöver vänja vid oss vid förändring. Många känner klimatångest, framtidsoro eller andra känslor av overklighet inför framtiden. Som med alla starka känslor behöver vi andra för att hantera dem och komma tillbaka till någon form av psykologiskt normaltillstånd. Klimatpsykologerna betonar vikten av att göra saker tillsammans för att känna kontroll över situationen.
Summa summarum tänker jag att det finns behov av ett begrepp som klimatprepping eftersom det täcker in flera aspekter av att ha ett rimligt liv i framtiden – både på individnivå och på samhällsnivå. Och det kommer en massa fler sådana här inlägg under våren gissar jag på eftersom jag försöker resonera kring den kommande boken.
Kom också gärna på temadagen om klimatprepping i Stockholm den 22/2
Zombieöverlevnadsåret 2019
Varje år gör jag en krönika över zombieöverlevnadsåret som passerat (tidigare år finns att läsa här 2013, 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018) eftersom det här med listor är det bästa med nytt år.
Det har kommit några nya bra zombiefilmer. Uppföljaren på Zombieland levde hyfsat upp till förväntningarna, Jim Jarmuschs The Dead Don’t Die var också helt ok. Den svenska Huntress – Rune of the Dead var mycket bättre än jag förväntat mig. Så på det stora hela var det ett rätt bra filmår för zombiegenren. Inte heller att förglömma att nya serien Black Summer kommit igång. En annan stor och oväntad nyhet i år var att det sista numret av The Walking Dead helt plötsligt kom ut. Det var sorgligt men också befriande att få läsa om den sista skälvande tiden i det universumet. Jag skrev ett avsked och summerade hela serien.
Preppingmässigt har det mest handlat om preppa tillsammans-gruppen jag är med i. Vi har haft en temadag och kört på med vår studiecirkel hela året. Jag var också med och arrangerade en temadag på ABF-huset i Stockholm om prepping. På ABF har preppingsatsningen kommit igång.
I vanlig ordning har jag rest land och rike runt och föreläst för alla möjliga roliga och konstiga ställen. Det blev knappt 40 föredrag i år (ett i Finland!). Förhoppningsvis blir det lite färre nästa år för det är väldigt slitsamt. På bokfronten har det faktiskt hänt en del när jag kollar upp det hela. Bli en zombieöverlevnadsexpert för 9-12åringar som Claes Tovetjärn och jag skrivit och som illustrerats av Elin Jonsson kom ut i maj lagom till krisberedskapsveckan. Den vetenskapliga zombieantologin som jag, Linda Flores Ohlson och Eva Kingsepp gör har fått förlag (Vertigo) och verkar komma nästa år. Dessutom har jag medverkat i klimatantologin Vad håller ni på med? Som grädde på moset har jag påbörjat ett nytt bokprojekt som jag kallar En gryning att frukta? men det är hemligt. Jag har med ABF, Anna Maria Stawreberg och Niklas Kämpargård börjat göra podcasten Beredsam (finns i vanliga poddappar och spotify). Det har varit roligt och lärorikt och något jag hoppas kunna fortsätta göra under 2020.
Något självgott vill jag lyfta några egna inlägg på bloggen som jag tycker extra mycket om. Ett av dem är om Orkanen Katrina. Ett annat handlar om vem du vill vara när katastrofen kommer som handlar om missuppfattningar om kriser. Sen gjorde jag en ordentlig sammanfattning av Ann Enanders bok Människans förhållningssätt till risker, olyckor och kriser som jag kallade Preppingskolan (det var lite för att få en rubrik som folk skulle bli intresserade av eftersom jag lagt en massa tid på inlägget, men det verkar inte ha hjälp). Här är de tre delarna iaf: 1 före katastrofen – 2 under katastrofen – 3. efter katastrofen.
Förhoppningar på 2020? Jag vet faktiskt inte riktigt vilka zombiefilmer som är förväntade nästa år. Train to Busan 2 har det talats om men jag litar inte på att uppföljare faktiskt kommer (även om Zombieland ju faktiskt fick sin fortsättning). WWZ2 lär ju knappast komma ut. Andra uppföljare som det pratats om är Död Snö 3 (där tydligen Hitler ska vara med), och två Romerofilmer (trots att han är död, eller?) en av George som han skrivit (Road of the Dead) och en prequel till NotLD som heter Rise of the Dead (som hans son gör). De här filmerna var också med 2018 års lista så det är ju inget som lär komma. Zack Snyder har en som heter Army of the Dead på gång också vet jag. Boken Breathers ska tydligen också bli film sägs det, det skulle kunna bli kul. Det är alltså ganska mycket old school om de här filmerna kommer. Intressant det. Men det finns inte mycket som tyder på att zombiegenren minskar i intresse nästa år heller. Men vi håller tummarna för att det inte ska bli någon apokalyps.
Det här med mat i krissituationer
Jag blev utmanad på twitter om att hitta en inköpslista för preppingmat. Jag tänkte lite kring det och insåg att det är väldigt svårt att ta fram en generell lista som ska gälla för alla. En av de viktigaste sakerna tänker jag är att vi vill äta så likt en normal situation som möjligt i en krissituation. Så istället skriver jag om hur jag ser på mat och vad som finns i mitt förråd hemma.
För det första så är mat inte viktigt för överlevnad i det korta loppet. Vi klarar oss väldigt länge utan att få i oss något, men vi börjar fungera sämre snabbt, även om mycket tyder på att de flesta återfår en hyfsad arbetsförmåga när kroppen ställt in sig på att det är lite tuffare energimässigt. För hemberedskap, alltså att klara en begränsad tid utan tillgång till affärer, el eller transporter handlar det alltså inte alls om överlevnad utan att få en bättre tillvaro, att vara mindre rädd och att kunna vara en resurs för mitt lokalsamhälle.
De flesta överlever uppåt 50 dygn utan mat, sedan dör de flesta hyfsat snabbt. Det verkar vara tillgången till B1 som avgör detta. Mat är ändå viktigt som det går att se i Minnesota Starvation Experiment där 36 män mellan 22 och 33 år fick äta drygt 1 500 kilokalorier och röra sig runt fem kilometer om dagen i 24 veckor. Deltagarna blev i större utsträckning deprimerade och hypokondriska, med stora humörsvängningar och apati som vanliga reaktioner. Det formulerades till och med en diagnos för det psykiska tillståndet som kallas semi-starvation neurosis. Tillståndet är präglat av ett extremt fokus på mat: tankar, drömmar, samtal och fantasier kretsade kring hur och vad de skulle äta härnäst. Rent fysiskt sattes kroppen också i energisparläge; de blev tröttare (men fick sömnproblem), mer frusna, reflexerna blev sämre och de tappade i styrka. Även pulsen gick ned och deltagarnas kroppstemperatur sjönk. Intresset för sex minskade och de sökte många gånger ensamhet framför sällskap.
I mitt hushåll är fyra av fem veganer vilket påverkar hur vi preppar. En sak som vi alltid har skitmycket av är soja- och havredryck. Bra källor till både vätska och kalorier som kan stå i rumstemperatur och har lång hållbarhet. Andra saker vi har mycket extra av är mjöl och havregryn eftersom det också är livsmedel vi ofta använder i vardagen. Även pasta och ris har vi några kilo extra. Tortillabröd, jordnötssmör och sylt finns också nästan alltid i det vi brukar kalla zombieförrådet. Jag tänker inte på det som prepp utan mer som att det ska finnas grejer att äta och slipa gå och handla basvaror hela tiden. Jag har ingen metod för att allt ska finnas hela tiden eftersom det verkar så fruktansvärt tråkigt.
Jag skulle gissa att det är ok mat för någon vecka, men att det finns kalorier för betydligt längre tid. Det är mat som är hållbar (särskilt ur klimatperspektiv), relativt billigt och mycket enkelt.
Punktlista
Vätska
Soja/havredryck (några med chokladsmak för att smör för barnen) men ca 30-50liter
Två vattendunkar
några sexpack folköl
Vin (självklart Slayers vin Reign in Blood)
Några läsk och kolsyrat vatten
Kaffe
Mat
Cornflakes/havrefras
Tortillabröd
Sylt
Rapsolja
Jordnötssmör
Torkade bönor och linser
Tetraförpackningar med bönor
Tetraförpackningar med tomatkross
Stora burkar med vegetarisk ravioli
Proteinpulver (egentligen rätt värdelös för prepp, men det kan ge lite bättre mättnadskänsla åt en kolhydratsrik kost i övrigt)
Huel (mättar förvånansvärt bra även om det inte alls ger någon psykologisk nöjdhet)
Snacks/godis (det är bara jag som vet var det är gömt eftersom resten av familjen skulle äta upp det annars).
Så här ser zombieförrådet ut alltså efter att jag nyss storhandlat.
Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 2
En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har nyligen kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här.
Det här andra inlägget om boken handlar om vad vi gör när krisen slår till (del 1 handlar om före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och den sista delen om återhämtning och hur vi lär oss av katastrofer). Det handlar om beteenden och hur vi agerar när vi förstått att något faktiskt hänt. Det är kapitel 6-8 i boken jag har sammanfattat.
Beredskap och varning
En av de mest välstuderade områdena inom kris och katastrof är hur vi agerar vid varningar och larm. Det kan låta enkelt men det är flera faktorer som är måste uppfyllas för att varningen/larmet ska ge önskad effekt. Individen måste uppfatta larmet, kunna tolka det och sedan förstå innebörden. Sen måste vi veta vilka åtgärder vi förväntas ta och för det måste vi uppleva åtgärderna som möjliga att genomföra och relevanta.
Då måste vi se vilka varningskällor som finns. Det kan vara Hesa Fredrik, brandlarm eller uppmaning från t ex radio, men också vänner och bekanta. Budskap bör klargöra hur risken/hotet kan se ut och hur det påverkan människor. Var hotet finns. Tidsaspekten och råd om hur människor bör agera på det.
Den vanligaste reaktionen på varningar eller larm är misstro. Vi försöker hitta normala förklaringar som inte bryter för mycket mot hur det brukar vara. Ett exempel som brukar lyftas fram här är attacken mot World Trade Center 2001 när många i byggnaderna sökte info från andra källor innan de evakuerade.
Hur vi agerar handlar om familjekontext (alltså att leta upp familjen och agera som en enhet), om vi har en plan för vad vi ska göra, hur vi upplever den personliga risken samt om vi faktiskt tror på varningssignalen. Det sista är viktigt eftersom det leder till att vi faktiskt gör något. En viktig faktor här är tilltro till myndigheternas (eller vad källan nu är) information. Även vid upprepade ”falsklarm” (eller situationer som inte varit så allvarliga som förväntats) leder inte till sämre ageranden så länge tilltron till myndigheterna är korrekt.
Människor tror oftast att katastrofer ”inte händer mig” men att de är bättre förberedda än genomsnittet. Att ha en plan för agerande är viktigt för att kunna agera i den skarpa situationen. I vår preppa tillsammans-grupp har vi till exempel bestämt en mötesplats och tid där vi ses och börja agera. Det gör att vi först kan säkra vår egen situation, få mer info för att sedan börja se vad vi kan göra tillsammans.
Vid utrymningar söker vi oftast mer info och samlar familj/släkt/vänner innan vi utrymmer. Det är uppenbart att vi är sociala varelser som ogärna agerar ensamma. Vi tenderar ofta att skjuta upp utrymningen så länge som möjligt och särskilt om vi inte har ett tydligt bekant ställe att åka till. Varningar bör alltså betraktas som en social process. GEnerellt är det större risk att människor inte tar hotet på allvar än att vi överreagerar. Eftersom många risker och hot som det larmas för är diffusa och oklara till en början blir behovet av andra människor särskilt relevant.
Läs mer om hur vi agerar vid larm
Agerande vid olyckor och akuta hot
Vår bild av hur människor reagerar vid kris och katastrof är formade av rapporteringar av enskildas upplevelser eller populärkulturella föreställningar från t ex Hollywoodfilm. Där framställs panik, kaos och förvirring som det vanliga beteendet. Men verkligheten är en annan.
Alla katastrofer är sociala händelser men till exempel en brand i en lägenhet eller ett helt lägenhetshus får helt olika effekter för den drabbade individen. I den akuta fasen ser vi oftast en kollektiv känsla av gemenskap och motståndskraft där människor stödjer och tar risker för varandra.
Hur vi agerar och tolkar situationen beror också på om händelsen är orsakad av människor (misstag/försummelse eller av illvilja/ondska), av naturhändelser. Myndigheternas agerande kan också bli en social del av katastrofen särskilt i de fall den upplevs som oengagerad eller inkompetent. Händelsen står alltså aldrig för sig utan hur det sociala och politiska spelet runtomkring utvecklar sig.
Stress vid akuta situationer
Stress är ett sätt att hantera svåra situationer. Stressreaktioner inbegriper fysiologiska, tankemässiga, motoriska och känslor såsom rädsla, ångest, vrede och skam. Flykt- eller kampreaktioner kan förstärka våra fysiska förmågor men inte för alla. Många kan istället få tunnelseende, få svårt att orientera sig eller fatta beslut. På engelska pratas det ofta om fight/flight/freeze reaktioner som de vanligaste. I bästa fall utgår krisplanering från de faktiska beteendena och inte hur människor borde bete sig (vilket tyvärr förekommer). När det gäller stress så ligger sanningen i betraktarens öga. Två olika människor bedömer ett hot helt olika och får olika reaktioner på samma händelse. Tolkningen och inte den objektiva sanningen är alltså det utgör grunden till reaktionen. Om din hjärna inte bedömer att den kan göra något är förnekelse vanligt, eller att du inte agerar alls.
Vid t ex bränder är det vanligt att vi följer ett rollmanus alltså fortsätter bete oss om vi brukar göra. Därför kan det ibland vara svårare att reagera konstruktivt i en välbekant miljö än i en främmande. Rollmanus kan såklart förändras med träning, men det är vanligt att vi fortsätter göra som vi brukar och helt negligerar hot som inte passar in i ”hur det brukar vara”. När vi är något förvirrade som vi lätt blir i akuta situationer tar vi gärna råd från människor som utstrålar självsäkerhet eller tar ledarskap vilket det även den finns exempel på från 9/11.
Beteenden som sitter i ryggmärgen är det vi oftast gör. I bästa fall har vi övat på situationerna som kan komma och då blir de reaktionerna de vi följer. I värsta fall kan det vara att betala på en restaurang trots att det brinner. Det är svårt att förutsäga vad just du skulle göra vid en kris eftersom det är så bundet av kontext och hur du mår för tillfället. Sårbarhet är ett relativt begrepp och varierar i plats, tid och beroende på grupp du är i.
Panik
Studier på samhällen i svårighet visar att människor är aktiva och försöker förbättra situationen de befinner sig i. Redan på 1950-talet vederlade forskare myterna om panik, utpräglat irrationella eller asociala beteenden vid katastrofer, men de är fortfarande det många förknippar med kriser. Det är också viktigt att påpeka att t ex en snabb ändamålsenlig evakuering av en farlig plats/situation inte är panik utan ett rimligt agerande på en farlig situation. Panik innebär att beteendet hindrar eller försvårar en ändamålsenlig reaktion på en livshotande fara. Situationer där panik uppstår kännetecknas av:
– Att människor tror att de är i omedelbar fara.
– Att de tror att finns chans att undkomma faran men att möjligheterna snabbt minskar.
– Att de upplever sig vara utan hjälp, ensamma eller övergivna och i avsaknad av ledarskap.
Situationer där panik kan uppstå kan vara brandkatastrofer eller fartygsförlisningar. Men även när panik uppstår finns ofta respekt gentemot auktoritetsfigurer eller normala umgängesmönster kvar. Sociala relationer bryts endast gradvis ned av extrema hot, mest stabila är familjeband.
Myterna om panik är seglivade. I ärlighetens namn trodde jag också på dem innan jag började läsa mer. De upprätthålls av nyhetsrapporteringar och ihopblandningar mellan naturkatastrofer och sociala uppror, där plundring och kravaller är vanligare. Människor kan säga att de drabbas av panik när det egentligen mest handlade om rädsla och stress i samband med en jobbig situation. Myterna skapar felaktiga förväntningar och gör att människor i mindre utsträckning t ex evakuerar eftersom de tror att deras hem ska bli plundrade. Även myndigheter kan undvika att berätta saker av rädsla för panik i de fall de inte läst på.
Osäkerhet och diffusa hot
När hotbilder inte är tydliga är det extra svårt för oss att hantera dem. Särskilt om vi misstänker att något ska hända men vi inte vet när. Upplevelsen av hotet ökar när vår känsla av kontroll minskar. Att bli förvarnad ger oss större möjlighet att mentalt hantera nya situationer. Det kan emellertid bli problem när vi inte riktigt vet när situationen slutar, alltså att det inte finns en klar gränsen mellan själva katastrofen, hjälparbete och återhämtning.
Upplevd brist på information är vanligt vid kriser och att inte veta exakt vad som händer är något vi kan förvänta oss. Ett strömavbrott är oftast inte ett stort problem om du vet när det slutar. Om du däremot inte vet det så blir handlingsalternativen fler och svårare att ta hänsyn till. Myndigheterna kan också ge… ehh… mindre bra information som t ex efter Tjernobylolyckan där budskapet ”Ät inte persilja, men om du gör det är det inte farligt” förekom. Negativa budskap tenderar att få större och snabbare genomslag än positiva budskap. Ju mer osäker situationen är, desto viktigare med så tydlig information som möjligt, eller åtminstone information om när mer information kan komma.
Summa summarum av de här kapitlen i boken handlar mycket om att vi måste utgå från att folk kommer att hantera hot olika. En del rationellt, andra kommer att kräva mer stöd. En faktor som är viktig är vår känsla av att ha kontroll över situationer. Om vi känner att det finns något att göra åt hotet så har vi lättare att hantera situationen. Så en viktig sak är att just finna mening i att agera på olika sätt.
Här har jag skrivit lite mer om beteenden i naturkatastrofer.
Recension: Lars och Lena Wilderängs Är du förberedd?
Ju mer du kan om ett ämne desto lättare är det att vara lite för sträng i en recension. Så har jag nästan känt varje gång jag läst någon ny bok om prepping. Makarna Wilderängs Är du förberedd? – en handbok för krisen är inget undantag. Men informationen i boken är gedigen.
Det är ett snyggt pedagogiskt upplägg med Sveriges beredskap som en kropp där blodomloppet (samhällets infrastruktur), musklerna (blåljus och försvarsmakt) och nervsystemet (informationsflöden) är olika lika viktiga delar. Wilderängs använder den klassiska 3-regeln som pedagogisk utgångspunkt för den individuella beredskapen (trots att Lasse Ståhle inte gillar regeln som han berättar om i Beredsam). Jag gillar att de lägger stort fokus vid mentala förberedelser istället för sida upp och sida ned med mattips. Förutom den rena texten finns lite personligare avsnitt signerade Lena eller Lars som belyser fakta med personliga erfarenheter.
Det finns ändå rätt stora likheter i vad Wilderängs skriver är viktigt och vad jag skriver om i Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig. Vikten av grupper, träning, krisövningar, improvisation, kreativitet, känna grannar, sociala nätverk och vikten av att lära sig mer. Det är bra att förhållandevis liten vikt läggs vid mat- och vattenförråd. Den informationen finns överallt annars. Det som är nytt i relation till andra svenska prepperböcker är att Är du förberedd? i större utsträckning tar upp informationspåverkan och väpnade konflikter.
Och om jag ska vara lite sträng så hade boken mått mycket bättre av en sträng redaktör som kapat delar, strukit upprepningar och lagt avsnitt där de bör ligga istället för att ibland vara inkastade i under andra rubriker. Jag tror också att boken hade mått bra av att vi som läsare får ”det viktigaste” eller ”kom ihåg” lite mer upptryckta i ansiktet på oss. Nu är fyndigheter i texten på samma nivå som det som är viktig information. Det är helt enkelt för likriktad text i allt utom de personligare betraktelserna. Och för mig som är väldigt intresserad av ämnet vore det inte helt fel med lite mer källor/bokhänvisningar. Även om jag vet att Lars och Lena är kunniga inom sina fält så vill jag kunna se var de fått informationen från.
Sen känner jag mig löjligt smickrad av att nämnd med i tacklistan till boken.
Zombieöverlevnad 