Monthly Archives: augusti 2014

Zombiekurs Stockholm start 15 september

Dagen efter riksdagsvalet kör vi igång höstens studiecirkel på ABF på Midsommargården (vid Telefonplan). Det finns några platser kvar fortfarande. Vi kommer att träffas varannan måndag med start 15/9.

Litteraturen är den ännu inte utgivna boken ”Zombieöverlevnad – Din guide till apokalypsen” skriven av mig. Kursen kommer att innefatta, föreläsningar (bland annat om postapokalyptisk sjukvård), gruppdiskussioner och några praktiska moment. Inga förkunskaper behövs men viss kunskap om zombiefilm och litteratur är bra att ha. All övrig information kommer att ges vid första tillfället.
 

Kurstillfällena kommer att ta upp:

1. Zombien

2. Överlevnad i staden och naturen

3. Hur hanterar du zombieutbrottet

4. Psykologiska perspektiv på kriser, katastrofer och zombieapokalypsen

5. Sveriges krisberedskap

6. Att leva i ett postapokalyptiskt samhälle och postapokalyptisk sjukvård
 
Missa inte chansen att bli diplomerad zombieöverlevare. Kostnaden (som jag inte varit med och satt) är 750:-
 

Elitpanik

Elitpanik är ett begrepp som jag stött på allt oftare det senaste året. Det handlar om hur samhällets elit (politiker, ekonomiska makthavare etc) ser människor som hot. Det är tanken på att när de som brukar ha kontroll inte längre har kontroll så finns ingen kontroll över ett visst område.

Ett exempel på elitpanik är från den stora jordbävningen i San Francisco 1906 där ca 3000 personer dog och 250 000 blev hemlösa. Efter jordbävningen så började det brinna och stora delar av staden brann ned. Människor började organisera soppkök och hjälpa dem som fått sina hus förstörda och distribuera förnödenheter till behövande. San Franciscos borgmästare vid den tiden, Eugene Schmitz, beordrade polis, nationalgardet och militär att skjuta mot alla dom deltog i plundring eller kriminella aktiviteter. Ett något strängt straff för stöld kan det tyckas, men symptomatiskt för elitpanik. Ett annat förhållningssätt hade sparat massor av människoliv och hjälpen till de drabbade hade varit långt bättre.

sfburningStaden brann i tre dagar och under den tiden var plundringar ovanligt. Visst förekom oroligheter, men det tillhörde ovanligheterna. Jack London som föddes i en av de fattigare delarna av San Francisco beskrev det hela: ”Det var märkligt. Onsdagskvällen, när hela staden gick under och blev ruiner, var en lugn kväll. Det var inga folksamlingar. Det var inget skrikande. Det var ingen hysteri eller oroligheter. När jag gick omkring på onsdagskvällen i den brinnande staden såg jag ingen kvinna som grät, ingen man som var upprörd och ingen person som överhuvudtaget var i panik. Aldrig tidigare i San Franciscos historia var människor så artiga och vänliga som under den hemska kvällen.” Den här typ av beteende är det vanligt vid katastrofer.

Militären och nationalgardets inblandning ledde till stora problem för staden. Dels på grund av att de förskte förhindra bränderna genom att spränga upp hus, dels deras plundringar av t ex China Town. De sköt ihjäl hundratals som betraktades som plundrare, trots att det knappt förekom plundring.

Begreppet elitpanik myntades av sociologerna Caron Chess och Lee Clarke. Det beskriver hur eliten i samhället föreställer sig att allmänheten inte bara är utsatta för fara utan också en källa till fara vid och efter katastrofer. De kan till exempel undanhålla information för att inte orsaka panik (panik är dock extremt ovanligt i katastrofsituationer som jag skrivit om här och här) eller hindra spontana hjälpinsatser som var vanligt förekommande efter orkanen Katrina (som det går att se i den utmärkta dokumentären Welcome to New Orleans).

Särskilt utsatta är minoriteter som det redan innan fanns fördomar om. Kineserna i China Town i San Francisco som inte ens räknades in till de döda efter jordbävningen eller svarta i New Orleans efter Katrina sågs som kriminella och löpte stor risk att bli skjutna av antingen polis eller medborgargarden från vita områden.

Elitpanik kan ses som att makthavare tror att alla andra har samma drivkrafter som de själva. Att hamna högt upp i en maktpyramid är nästan alltid resultatet av ett visst mått av hänsynslöshet och konkurrens och det är det beteendet som projiceras på allmänheten. I regel leder elitpanik till att skydda egendom snarare än människor. Att rädda den rådande ordningen är viktigare än att se vilka positiva förändringar som kan komma av en katastrof. Exempel på positiva förändringar kunde ses i Argentina efter den ekonomiska kollapsen 2001 och efter jordbävningen i Mexico City 1985.  Här finns en bra artikel om elitpanik och om att katastrofer också har potential till att skapa något bättre.

Vid nästan alla katastrofer är det vanligt folk som är de som först hjälper till och de som har kunskapen om hur närområdet ser ut. För att katastrofhjälp ska fungera måste räddningstjänst och polis ta tillvara på det människor spontant gör. Deras organisationer är behöver stöd. Byråkrater är dåliga på att improvisera men det är det människor på plats gör. I ärlighetens namn så går vi i Sverige mot den typen av arbete. ”Allmänheten” ses ofta som en resurs vid den typen av händelse. Något som också Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skrev om zombieapokalypsen.

I zombiegenren går det att se Fiddlers Green som ett exempel på hur eliten stänger sig inne och beter sig illa på alla andras bekostnad. Högst troligt är att de befäst sin makt under en pågående katastrof och sedan spärrat in sig i tornet av rädsla för ”Dom utanför”.

Bossen i Fiddlers Green

Bossen i Fiddlers Green

Escape: Survive a Zombie Outbreak

Min kollega i zombieöverlevnadsbraschen Jörgen Rönning skriver ett gästinlägg:

Rummet är beckmörkt och ficklampan ger inte mer ljus än att vi knappt kan utskilja den gråtande kvinnan. Hennes hjärtskärande klagolåt går inte att missa och hela gruppen tvekar. Är det någon som behöver hjälp, eller är hon med i spelet. Och i sådana fall. Är hon en… zombie? Gruppmedlemmen med det längsta vapnet närmar sig lika sakta som frågande. Plötsligt gör hon ett rasande utfall och attackerar med utsträckta händer. Vi övriga hinner knappt uppfatta faran innan nästa kommer. Ut från en garderob bakom oss ragglar det ut en stor zombie, händer högt i luften och strupen full med det fruktansvärda ljud som bara kan betyda en sak. Monstrets mun är vidöppen och vi är låsta på målet.

escape_banner-980x280

De flesta med någon form av överlevnadsinstinkt vill förstås hålla sig så långt borta från ett sådant scenario som möjligt. Vi andra (eller vi som under ordnade former vill praktisera en timma i zombieapokalypsen) har chansen att testa våra nerver i det nedlagda gruvområdet i Stråssa. Eventföretaget Batalj håller till där och har förvandlat området till skådeplatsen för diverse äventyr och scenariospel. Och för oss som håller zombien varmt om hjärtat så är det givetvis spelet ”Zombie Escape” som gäller.

Ramhandlingen är enkel: överlev zombieangreppet, hitta väskan med motgiftet (som om ett sådant fanns…) och ta det till helikopterplattan. Du rör dig från start till mål via en bana som i princip är förutsatt. Men skräcken… den är både riktig och effektiv. Vad är det då som gör den värre än till exempel spökhuset på Liseberg?

Det finns några viktiga anledningar och till det, där zombier är den viktigaste. Zombierna är nämligen ”på riktigt” alla fall till den grad att de attackerar dig – precis som zombier ska. En annan viktig anledning är att det är mörkt. Stundom i totalt mörker. Och ficklampan man utrustas med är som hämtad från en skräckfilm (det vill säga att den lyser flackande, svagt och ibland inte alls). En annan anledning är miljön och rekvisitan. Man rör sig från allt från rum i lägenhetskomplex (där mycket otäcka saker har hänt) till gamla fabriker och fuktiga källare (där ännu värre saker har hänt/händer). Allt dekorerat med alla möjliga och omöjliga ingredienser man kan tänka sig från skräckfilmer.

Hur tar man sig då förbi och vidare genom banan av odöda, särskilt som de attackerar och kan hamna i din väg? Vid starten utrustas men med (förutom ficklampan) ett vapen. Dessa vapen (som ser riktiga ut men är gjorda i skumgummi och latex) får användas att försvara sig med. Man får endast ett vapen per grupp (man kan hitta fler under banas gång) så till en början känner man sig väldigt sårbar.

Innan man ger sig ut får man också en mycket noggrann genomgång av vad man har att vänta sig och hur man beter sig som spelare. Man får inte slå zombies på huvudet eller i skrevet. Man får inte ”double tap”. Man får inte bli våldsam med händerna. Förnuftsmässigt förstår vi allt detta, men hur hindrar man sin första impuls? Man blir trots allt skiträdd! Efter ett tag lär man sig, men en sak var lätt att förstå: Det är nog ett tufft jobb att spela den första zombien på banan.

Vad var bra:

Miljön – som Urban Exploration-fantast är det en ren fröjd att bara gå banan som det är. Jag tror att det enda man inte fick se var den faktiska gruvan.

Inredningen – det Batalj har gjort med stället är smått otroligt, detaljerna och uppfinningsrikedomen tyder på att ingen zombie-film är osedd och inget Resident Evil-spel är ospelat.

Zombier – de anfaller, och de gör det ” Night of the Living Dead”-style (oftast!)

Vad kan göras bättre:

Zombier – man vill ha fler och oftare, de är trots allt de som är kicken. Och får jag önska såg jag gärna en stor zombiefinal på slutet med en riktig hord.

Gamification – ”spelet” som det är är väldigt enkelt – hitta en väska och ta den till helikopterplatta. Varför inte mer pussel på vägen, knappar för att öppna dörrar, lur och klur? Eller försvara ”livsmärken”, du börjar med tre och när zombier tagit alla får du spela vidare som zombie. Pulsen skulle vara ännu högre om man faktiskt kunde förlora.

Tydligen jobbar Batalj kontinuerligt med att förändra och förbättra banan så jag och mina kamrater i min ”Left 4 Dead”-grupp har redan bestämt att vi ska göra det igen, och hoppas att det blir en årlig tradition.

Tre glada

Tre av de fyra glada spelarna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

/Jörgen Rönning kursledare i att överleva zombiekatastrofen i Västerås.

 

Du kan också testa att söka jobb som zombie på arbetsförmedlingen i Örebro.

Patriots – A Novel of Survival in the Coming Collapse av J W Rawles

150px-PatriotsFrontCover36dpi

Maken till ful bok är också svårt att hitta

Det här är nog den nördigaste boken jag någonsin läst (fast just den här lyssnade jag på). Boken handlar om ett gäng preppers som har dragit till sin BOL (Bug Out Location) när en ekonomisk kris har gjort USA till ett ödeland där kriminella gäng och flyktingar driver omkring. Angående krisen så ägnas inledning till att beskriva hur hyperinflationen fungerade. Det är en vansinnigt tråkig början på en bok.

Vi möter kommunistkannibaler (ja, det är sant), frihetstörstande kristna vapentokar och en och annan vanlig människa som drar förbi preppergängets ställe. Patriots handlar om hur de klarar sig, vilka tekniker de använt och vilka tankar som ligger bakom vad de gör.

Jag gillar ändå ansatsen i boken. Att i en skönlitterär berättelse beskriva överlevnadstekniker och allt från vilka blodgrupper som passar andra när en ska donera blod till hur en förlöser barn. Men mest handlar det om vapen. Vapen, vapen vapen. Jag skulle gissa att en tjugondel av boken handlar om olika vapensorter eller prat om hur molotovcoctails eller minor enklast tillverkas. Det är synd att det blir så mycket vapen för det är vansinnigt ointressant varför de väljer Heckler & Koch framför M16A1 eller när de beskriver olika sorters pistolers för- och nackdelar.

Wesley Rawles är en survivalist- eller prepperguru i USA. Han driver bloggen Survival Blog och frilansar som survivalistkonsult. Boken är en av de mest inflytelserika böckerna för den den amerikanska survivaliströrelsen.

På det stora hela är Patriots patriarkal smörja. Männen styr och ställer och kvinnorna, även om de ofta är duktiga på vad de gör, får stereotypa roller eller blir bara omkringhunsade av sina män. Det är högerkristen teori i en militär förpackning. Som litteratur är den seg och det var aldrig så att jag ville läsa lite till för att veta vad som skulle  hända. Läsvärdet ligger i att få en inblick i survivalistikonens Rawles våta drömmar om livet efter katastrofen.

 Adlibris

Bokus

 

 

Föredrag på Scifi bokhandeln 21 augusti

Scifi bokhandeln i Stockholm fyller 30 år och de ska ha en hel vecka med massa intressanta programpunkter. Kl 19 den 21 augusti (torsdag) ska jag prata om att överleva zombiekatastrofen. Förhoppningsvis kan jag även premiärvisa framsidan på boken jag jobbar med just nu.

Innan jag pratar är det signeringar med bland andra John Ajvide Lindqvist och Sara Bergmark Elfgren. Det är ett bra program hela veckan (även i Göteborg och Malmö) kolla in det här SFBOK30.

Det finns för övrigt fortfarande platser kvar på studiecirkeln i att överleva zombiekatastrofen i Stockholm.