Boktipset: De kallar oss zombier

KG Johanssons ”De kallar oss zombier” är en sprillans ny svensk zombiebok från Pulpfic förlag.

Det är en något ovanlig zombieroman då den skildrar hela förloppet ur en zombies ögon (ok, i bokvärlden är detta betydligt vanligare än i film men ändå). Katarina ”Kattis” Blohm är en miljöpartistisk politiker vars relation gått lite i stå. Hennes make Benny försöker i hemlighet förbättra deras samliv med någon slags drog vilket milt uttryckt var en dålig idé. Hon blir en slags zombie och ganska snabbt blir fler smittade och hela Umeå (där boken utspelas) blir en konfliktzon och sätts sedermera i karantän.

Den första delen av boken fokuserar rätt mycket blod, äckel och sex – gärna i kombination. Särskilt sexdelarna tycker jag fick för mycket fokus. Men senare tycker jag att boken blir mer och mer intressant. Och andra halvan – när det börjar gå utför och baksmällan i att vara zombie blir tydligare – är riktigt bra tycker jag. Boken går lite upp och ned i tempo på ett bra sätt, de mer fartfyllda styckena är det bra schvung i tycker jag, och från andra halvan blir karaktärerna mer och mer intressanta.

För den zombieintresserade tycker jag att den är läsvärd. Särskilt för dem som gillar pulpgenren med snusk och splatter är den absolut bra läsning.

Köp den via förlagets hemsida.

Annons

Det här med krisbeteenden…

I torsdags föreläste jag på uppstartskonferensen inför MSBs krisberedskapsvecka. Det var nervöst och rätt svårt (eftersom föreläsningen handlade en del om riskkommunikation som ligger lite utanför vad jag är bra på). En bild spreds senare på sociala media, hamnade i den största svenska preppergruppen på facebook och satte igång en shitstorm (runt 400 kommentarer). Inte direkt mot mig men mot budskapet i bilden. Så jag tänkte skriva en lite längre text och hänvisa till forskningen jag lutar mig mot i slutet av inlägget för den som vill läsa mer.

Pinsamt nog är Powerpointen också lite sned

Det är såklart generella drag jag talar om. Det finns alltid exempel på motsatsen. Alla kan hitta exempel på när folk har betett sig som rövhattar i katastrofer, eller medierapportering om det (vilket mycket väl kan vara felaktigt, som vid Katrina som du kan läsa om nedan). Forskningen handlar om naturkatastrofer och inte om krig eller krigsliknande situationer. Dessa har jag dålig koll på och vill inte uttala mig om.

För det första så är vår förståelse av en katastrof som inträffar påverkad av vår förförståelse. Om vi tror att grupper drabbas av masspanik kommer vi att tolka människor som rör sig tillsammans från en katastrofplats som panik. Det kan också vara så att människor själva känner panik och därigenom tolkar alla andras beteenden på det sättet. Just ”alla hade panik” är ganska vanligt förekommande rubrik i media, men det stämmer sällan. Masspanik kan inträffa men bara under vissa speciella omständigheter. Normer upplöses långsamt även i katastrofer.

Att människor är aktiva och försöker förbättra sin situation är naturligt. Vi hade som art klarat oss väldigt dåligt om vi inte löste problemen som vi möter. Särskilt i Sverige finns det en bild av att vi skulle förlita oss på staten (vilket vi i viss mån gör) men de större kriser som hänt i Sverige. Stormen Gudrun, terrorattacken på Drottninggatan eller branden i Västmanland visar att människor inte varit passiva utan hjälpts åt och agerat. Ibland pratas det om begreppet ”inlärd hjälplöshet” vilket det inte finns några som helst belägg för i katastrofsituationer, det är något annat. Där kan vi också se hur det skänktes saker och pengar i en omfattning som inte kunde tas emot.

Det här med kriminalitet är ju också något vi starkt förknippar med katastrofer. Att den skulle minska känns kontraintuitivt eftersom vi sett som många bilder på sönderslagna fönster. Men det handlar om att vi blandar ihop social oro och kravaller med naturkatastrofer. Forskningen visar också att det som stjäls i allmänhet är livsmedel och mediciner, inte kapital- eller statusvaror. Och att människor som är sjuka eller hungrar tar mat och mediciner när butikerna är stängda är något som jag tycker är rimligt.

Och människor är såklart olika. En del reagerar konstruktivt på akuta situationer (10-25%), de flesta är passiva och förvirrade men kan hjälpa till när det går (65-80%), och en liten del funkar dåligt och kan bete sig illa och här kan kanske katastrofchock kan räknas in (10-15%). Men det är alltså i den mest akuta fasen – precis när det inträffar. Även om vi är olika så reagerar ändå kroppen på likartade sätt. Om vi ska prata evolution och historia så finns det starka skäl att tro att människan insett vikten av den egna gruppen och därför fokuserat på solidaritet vid hot och fara.

Jag tycker ändå att det är väldigt intressant att bevisen för att folk i allmänhet beter sig schysst när det skiter sig väcker så starka reaktioner. Känslan av att många vill att människan ska vara egoistisk innerst inne och istället för att intresserat sätta sig in i påståendena måste ju bero på något. Jag tänker att den som är seriöst intresserad av ämnena kris, katastrof och överlevnad borde vilja veta mer. Lära sig, och sätta sig in i frågor som är av enorm betydelse för en katastrof. Sen är det ju upp till var och en att tolka eller tro på forskningen.

Det är rimligt att vara källkritisk och när jag började lära mig mer om det här så var jag också skeptisk. Sedan har jag läst ungefär samma budskap från många olika källor och olika forskare som kommer fram till liknande slutsatser. Jag har hittills inte läst någon forskning som skulle säga motsatsen. Det finns exempel på när saker gått illa, men allt tyder på att det inte är det som karaktäriserar mänskligt beteende vid krissituationer. Argument som baserar sig på vad folk tror, egna upplevelser, vad de hört eller ”sunt förnuft” är något annat än forskning och det säger väldigt lite om just myter och sanningar vid katastrofbeteenden.

Det finns ju ingen empiri av en zombieapokalyps eller vad som skulle ske om hela samhället raserades och alla fattade direkt att inget någonsin skulle bli sig likt. Det är ren fiktion att spekulera kring det (vilket kan vara kul, men förväxla inte de idéerna eller de populärvetenskapliga skildringarna med empiri). Vad vi kan slå fast är att det finns minst lika mycket som talar för ökad sammanhållning och solidaritet som om ”allas krig mot alla”.

Mer eller mindre akademiska lästips:

Ann Enander: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser

Misse Wester: Mänskligt beteende i stora kriser fakta och fiktion

Henry W Fischer: Response to Disaster: Fact Versus Fiction & Its Perpetuation : the Sociology of Disaster https://books.google.se/books?id=-H17D_PwL1IC&printsec=frontcover&hl=sv#v=onepage&q&f=false

Sarita J. Robinson: Human Behaviour When Disaster Strikes: Human behaviour in emergency situations http://clok.uclan.ac.uk/9573/

Patrick S Robert: Disasters and the American State (Om medias rapportering, orkanen Katrina och vad som faktiskt hände sid 163-165) https://books.google.se/books?redir_esc=y&hl=sv&id=xZU2AQAAQBAJ&q=los%20angeles%20times#v=snippet&q=los%20angeles%20times&f=false

För den som vill läsa mer om bra beteenden och gemenskap vid kriser rekommenderar jag A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster av Rebecca Solnit. En reportagebok om olika katastrofer som har inträffat och hur människor agerar.

Sen har ju Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig ett ordentligt kapitel där jag går igenom frågorna lite mer ordentligt. Adlibris Bokus

 

 

Filmtipset: Les Affamés (The Ravenous)

…och så är det dimma hela tiden

Kanadensiska Les Affamés (engelsk titel The Ravenous) kom 2017 och är på sätt och vis en klassisk zombiefilm men den har vissa drag som ändå skiljer ut den från mängden. Den utspelar sig på landsbygden i ett vackert Quebec. Vi får följa några olika överlevare som sedan sammanstrålar till en grupp. Ingen av karaktärerna får någon djupare presentation och det är svårt att verkligen känna för dem.

Filmen är lite hattig och jag fattade inte riktigt varför de var tvungen att dra och varför zombierna förföljde just dem. Zombierna var också lite speciella. De tenderade att stå och kolla och ibland gillra någon slags fällor eller i alla fall ha en plan för hur de skulle bete sig. Dessutom skapade de konstverk som sträckte sig mot himlen. Det finns säkert någon symbolik i det hela och det var inte helt utan att jag tänkte på twisten i I Am Legend när jag såg filmen.

Särskilt slutet blev en smula för konstnärligt, det var bitar som flirtade med blodsprutsscener från zombiefilmens 80-talsstorhet, men det blev mest konstigt. Att mixa in slapstick i filmen kanske också gjorde att den var lite svår att riktigt uppskatta.

Det är egentligen inget fel på filmen. Den är på sina ställen ganska lågmäld och påminner en del om The Battery men vill på något sätt göra lite för mycket. En film att se för zombieintresserade som vill hänga med, men det finns betydligt bättre moderna zombiefilmer att lägga sin tid på.

Mars: Organisera dig!

Shit det redan mars! Snart är vintern slut och i samband med det så kommer årsmötena för en massa föreningar och organisationer. Lämpligt nog är mars också månaden då du ska engagera dig. Det finns flera skäl, maktskäl – alltså att du får mer inflytande över något du påverkas av (t ex fritidsintresse, boende eller fackförening), demokratiskäl – att du är med och påverkar hela samhället och zombieöverlevnadsskäl – alltså att du kommer att ha större chans att klara dig och hjälpa din omgivning när zombierna kommer. Det är faktiskt också rätt kul oftast.

Bild: Emelie Östergren

Det kan låta en smula långsökt att medverkan på tråkiga hyresgästföreningsmöten kommer att få dig att överleva de blodtörstande hungrande horderna, men tittar vi på andra typer av katastrofer som faktiskt har hänt så finns det en förklaring. Vid olika typer av kriser och katastrofer uppstår ett maktvakuum. En period när ingen riktigt har kontroll och kan definiera situationen. Den som lyckas ta det kommandot skapar sedan en bild av vad som hänt som är svår att tvätta bort. Ett exempel på det är rapporteringarna i massmedia och mord, våldtäkter, krypskyttar etc i efterdyningarna av orkanen Katrina. De flesta uppgifter som spreds var totalt felaktiga eller grovt överdrivna, men bilden av ett laglöst land lever kvar i sinnebilden och förstärker myten om att vi beter oss som arslen vid katastrofer. Never waste a good crisis är ett talesätt som det går att tänka kring.

Vid kriser uppstår ofta spontan organisering. Folk sätter igång och göra saker tillsammans med andra, tyvärr kan onödiga saker bli problem om människor är ovana att agera tillsammans. Fungerande strukturer kan väldigt snabbt bli en resurs i hjälparbetet vilket vi till exempel kunde se under flyktingmottagandet hösten 2015. Människor vill hjälpa till och göra saker när en katastrof inträffar, men ofta blir det pannkaka av det hela för att det inte finns tillräcklig samordning och organisering kring vilket behov som finns. Välorganiserade människor eller välfungerande organisationer kan vara ett stort stöd i det arbetet.

Så sätt igång nu. Hitta en förening du tänker att du är intresserad av (en stark rekommendation är att utgå från där du bor eller i en lokal förening som finns i närheten). Vill du lära dig saker så är till exempel Civilförsvarsförbundet eller Frivilliga resursgrupperna ett bra alternativ. Gå på lite tråkiga möten och fundera lite på hur organisationen skulle kunna bidra vid ett längre strömavbrott eller ett zombieutbrott i grannkommunen. Var inte en av de där personerna som inte vet vad du ska göra när något inträffar, var den som driver historien framåt, formar efterdyningarna och mildrar konsekvenserna av en katastrof och drick gratis kaffe under tiden.