Monthly Archives: mars 2012

Definitionen av en zombie

”Vad är en zombie” frågar folk mig ibland. Personligen är jag ganska liberal i vad som är en zombie. Jag tycker katastrofscenariot är mer intressant än själva monstret. För mig får de springa, inte ens vara odöda, använda verktyg och ha viss tankeförmåga – jag kallar dem ändå för zombies. Den traditionella bilden av långsamma helt hjärndöda (hö hö) zombies stöds inte ens av Romero då de i Night of the Living Dead t ex kan använda redskap, är rädda för eld och kan småspringa lite lätt (för att inte tala om vad de kan göra i Land of the Dead). Det är alltså inte helt lätt att rakt av definiera vad en zombie är.

Några definitioner från viktiga källor:

– Zompoc ger en ganska bred definition ”a reanimated corpse or a mindless human being”.

– Zombie Survival Guide menar att det är ett virus som heter Solanum som smittar, dödar och återuppväcker.

– Wikipedia pratar mer om den klassiska Haitizombien: ”Zombie (ordet är direkt hämtat från engelska) är i främst den karibiska versionen av voodoo en människa vars sinne behärskas av en annan eller vars viljeförmåga helt försvunnit, alternativt en död människa vars kropp återfått livet enbart i så måtto att den kan röra sig och eventuellt utföra en mästares order. Det finns mycket få vetenskapliga belägg på verkliga zombier. Trots att zombier i grunden är en relativt sällsynt avart av voodoo, har figuren i form av en människoätande odöd blivit en vanlig kliché i skräckfilmer (det finns särskilda zombiefilmer) och datorspel där spelserierna Resident Evil och Left 4 Dead tillhör de mest kända.”

Zombie Research Society har en tredelad definition: 1. It is a reanimated human corpse 2. It is relentlessly aggressive 3. It is biologically infected and infectious. Den täcker in ganska bra den moderna zombien.

Jag tycker som sagt att frågan om deras odödhet är den minst intressanta (även om det såklart spelar roll för hur man ska döda dem). Aggressiviteten är en viktig komponent som skiljer Haitizombien, som inte är aggressiv utan bara lyder order från sin mästare, från den moderna sorten. Smittsamheten är också en viktig ingrediens för den moderna zombien. Det var någon gång under 50 talet som smittsamheten dök upp i zombiefilmer. Det behövde inte handla om just bett/kroppsvätska, man blev helt enkelt zombie om man blev dödad av en annan zombie (se till exempel The Zombies of Mora Tau).

Skriv gärna en rad om hur du definierar en zombie.

We’re Alive – a story of survival

Det är en höjdare när det kommer ett nytt avsnitt av min favoritpodcast We´re alive. Det 27:e kapitlet är precis klart, även om det framförallt utgörs av tillbakablickar var det väldigt bra. Det är en klassisk zombiestory om ett gäng överlevnad med särskilt fokus på tre militärer Angel, Michael och Saul. Även om fokus är på dem finns också många bipersoner som känns intressanta och trovärdiga. Jag är ju en fiende av spoilers men ska ändå säga att jag gillar mystiken som finns runt de odöda. Det är liksom något som inte riktigt stämmer och man får inte veta särskilt mycket alls av varför eller vad som händer.

Det mellanmänskliga står i fokus (som sig bör) och avsnitten är olika till sin karaktär, ibland actionspäckade och ibland får vi följa någon av karaktärerna i flera avsnitt. Det jobbiga är egentligen att man måste vänta 1-2 veckor på nästa avsnitt när man har tröskat igenom de 30 timmarna som gjorts fram till idag. De finns gratis på itunes så det är bara att ladda hem. Inga ursäkter.

 

 

Rule no 1: Cardio

I Zombieland lär vi oss att den första regeln för att överleva zombiekatastrofen är Cardio dvs kondition. Det är en vettig prioritering att börja träna om man vill överleva katastrof, men frågan är hur. Just nu finns en massa olika träningsformer som ska göra dig förberedd på det oväntade – Crossfit, Military Training  etc ska vara det bästa för att överlevnad enligt sina förespråkare.

Jag blev precis tipsad om en blogg  om träning och att överleva. Glenn Pendlay är en av de bästa tyngdlyftningscoacherna i USA och tydligen också intresserad av zombieapokalypsen. Än så länge finns det två inlägg på temat länk1 länk2. Det är värt att läsa bloggen, men om man inte orkar kan det sammanfattas i dessa två punkter:

– En elitidrottare är med trasigt knä sämre rustad att klara sig än en soffpotatis.

– Att som otränad förvänta sig att resultat på kort tid är ett säkert sätt att bli skadad. Fokusera på grundläggande styrka det första halvåret och lägg på mer avancerade övningar när du byggt upp grundstyrka.

Eftersom jag har träning som ett av mina stora intressen så presenterar jag härmed (stolt) mitt grundträningsschema för att överleva. Hitta vilken vikt du ska ha, skriv upp dina resultat och se hur du går framåt. Fokusera mycket på teknik och be om hjälp för att kolla så ryggen är rak och formen bra.

PASS 1

Knäböj

2×5  lätta uppvärmningsset

3×5 arbetsset. Kör samma vikt 2 veckor och öka sen 2,5 kg tills du inte klarar 3×5. Då går du tillbaka till 2,5 kg över vikten du startade på.

Bänkpress

2×5 lätta uppvärmningsset

3×5 arbetsset. Kör samma vikt 2 veckor och öka sen ca 1 kg tills du inte klarar 3×5. Då går du tillbaka till 1 kg över vikten du startade på.

Marklyft

2×5  lätta uppvärmningsset

3×5 arbetsset. Kör samma vikt 2 veckor och öka sen 2,5 kg tills du inte klarar 3×5. Då går du tillbaka till 2,5 kg över vikten du startade på.

Svingar med Kettlebell

3 set så många du orkar 12-20 kg

 

PASS 2

Frontböj

3×8

Militärpress

3×8

Negativa pullups

5×5

Ryggresningar

3×12-15

Ryck med Kettlebell

4×5 med lagom vikt så det blir tungt.

PASS 3

Konditionsträning: Antingen långlöpning eller intervaller gör det du tycker är roligast.

Lycka till, börja lagom och försök ha kul.

Zombieöverlevnadsböcker – en jämförelse mellan Zompoc och Zombie Survival Guide

I mina kurser i ”Att överleva zombiekatastrofen” har vi haft Max Brooks Zombie Survival Guide (ZSG) som litteratur. Förra året hade jag inte riktigt koll på att det fanns någon annan bok men nu för nån månad sen fick jag hem Zompoc och skummade igenom den. Zompoc känns betydligt mer seriös och en smula tråkigare. Som överlevnadsbok är den dock betydligt bättre då den tar upp olika scenarion och är inte ute efter att skapa en egen zombiekanon som Max Brooks gör. I Zompoc kan man läsa om strategier för viruszombies, odöda zombies och zombies skapade av nanoteknologi, i ZSG får vi lära oss att det är ett virus som heter Solanum som är roten till det onda.

Ett problem med bägge böckerna är att den inte har hänsyn till att vanligt folk kanske inte kan flyga flygplan, ladda och ta hand om en Kalashnikov, vet hur man startar en helikopter eller har tillgång till militära strategier. Det känns som om böckerna är gjorde för filmklicheerna av zombiekatastrofen snarare än något annat. Varför skulle man annars ens ta upp motorsågen som vapen?

En av Zompocs förtjänster är att många delar i boken är sammanställda i punktform för snabb info och repetition. Annars är de ganska lika i utformningen med en trevlig manualkänsla i bägge böckerna.

Något jag verkligen saknar är frågan om gruppdynamik och psykologi. Det skulle behövas ett helt kapitel om det för att jag skulle känna att boken var heltäckande. Som bekant är det inte zombies som är det största problemet vid zombieapokalypsen. Det är människorna. Att lära sig hantera grupprocesser och konflikter är A och O för att klara sig, men ingen av böckerna går in särskilt utförligt på den biten.

Summasumarum är ZSG mycket roligare läsning men Zompoc är mer värdefull vid alla typer av katastrofsituationer. ZSG har i mycket större grad en amerikansk vinkel. Vapen verkar finnas på vanliga butiker och sånt. Zompoc är brittisk och känns mer anpassad till en Europeisk kontext vilket gör den mer attraktiv för mig. ZSGs styrka är just att den skapar en fiktiv världen där Solanum funnits som en del i historien och brutit ut då och då. Det gör också boken till mindre en överlevnadsbok och mer en del i det parallella universum Max Brooks skapar.

 

Return of the Living Dead 3

Det var bättre förr. Och sämre. På inrådan av en filmnörd kollade jag på Return of the Living Dead 3 (1993). Då ska man tänka på att jag ändå faktiskt gillade ROTLD orginalet, otippat tycker jag den känns logisk och som rimlig. Den för in elementen snabba och starka zombies samt komedi i genren. På så sätt är den före sin tid och bröt mot zombiekonventionen som hade skapats i och med Romeros filmer.

Well, tillbaka till trean. Förutom att zombierna ser ut som Lordi, Blackie Lawless och Yoda tycker jag inte riktigt den håller. Känns som en dussinskräckis som också förlorat kontakten med zombiegenren den kom ur. Jag får inte den där känslan av levande döda när jag ser zombierna. Känslan är mer vilket monster som helst och det är tråkigt. Att de dessutom är snudd på odödliga tillför inget på samma sätt som det gör i första ROTLD. Ovärd.

Historiens sämsta zombiescener: 1 Haj vs Zombie

Ganska ofta är det plågsamt att känna sig tvungen att kolla igenom de zombiefilmer man kommer över (inte minst TV 6 produktionen Den sista dokusåpan, men det här är det ena jag någonsin kommer att skriva om den). Även klassiker är ofta kalkoner så man kan aldrig riktigt vara säker. Scenen nedan kommer från Zombi 2 (som också släppts som: Zombie, Island of the Living Dead, Zombie Island, Zombie Flesh Eaters och Woodoo) och missa inte de fräscha Capoeiramovesen 0:37 in i klippet.

 

Fredrik Strage, republikaner och myter om att överleva zombiekatastrofen

I dagens DN skrev Fredrik Strage om republikanska primärvalet, rednecks och zombies. Det säger en del om zombies popularitet, att referera till zombies eller zombieapokalypsen (Zompoc) är inga konstigheter. Strage drar däremot fel slutsatser (och en av de vanliga myterna kommer upp). I slutet av sitt inlägg skriver han:

Men det är uppenbart att de högerkristna freaksen är bättre på överlevnad. Om zombieapokalypsen inträffade skulle vi svenskar reagera som efter tsunamin och utbrista: ”Vi har inte fått någon information!”

Lydigt skulle vi rada upp oss för att vaccineras mot zombiesjuka (även om sprutan inte hjälpte utan bara gav oss narkolepsi). Vi skulle kräva ministrars avgång, medan de levande döda tuggade sig genom befolkningen, eftersom vi lärt oss att myndigheterna ska ta hand om oss. Sydstatarna skulle inte gnälla. De skulle dra ut i skogen med ”all kinds of guns”. Och de skulle antagligen ha Jesus på sin sida.

Ja, det stämmer nog bra att många av de i USA som förbereder sig för någon typ av apokalyptiskt scenario har en hyfsat bra chans att klara sig. Säkert skulle de försvara sig själva och sin familj eller grupp med glädje. Däremot skulle de själva ödelägga samhället och omöjliggöra att någon typ av civilisation skulle återuppstå. Det går inte att bygga ett samhälle på att alla ska klara sig själva och att livet är en kamp mellan individerna som lever där, det blir varken trevligt eller främjar utveckling. Och survivalismen bygger just på att var och en ska klara sig själv och inte att skapa tillit mellan människor. Det är dock skillnad på att vara förberedd på att samhället kommer att förändras radikalt i vår livstid  och att bara leva för just det. Kanske kan man säga att det är lika dumt att bara leva för morgondagen som att leva som att det inte fanns någon morgondag alls.

När svenskarna skulle följa statens direktiv för hur vi skulle göra När det händer skulle vi stänga in oss i våra hem, stänga fönster och dörrar och lyssna på radio. Och är det en zombiekatastrof man vill undvika är det det absolut mest önskvärda beteendet. Det finns mycket att raljera över Svenskars påstådda oförmåga att tänka och handla själva. Ofta är det ganska roligt, ibland är det träffande men sällan reflekterar vi över vad det omvända skulle innebära. Trots alla problem med en knuten näve i fickan istället för en knuten näve i luften så är det rätt fint att vi litar på samhället och framförallt på varandra.

Om jag själv var en av de där ute i skogen, skulle i alla fall jag vara betydligt räddare för ett gäng trigger happy, rädda sydstatare med ”all kinds of guns” än för sävligt långsamma zombies. För det stora problemet efter Det hänt är inte zombies. Det är andra rädda människor med begränsade resurser.

Plan A.

Igår på studiecirkeln hade vi spännande diskussioner om vilken plan vi har När det händer. De flesta verkar ha en plan i att ta sig ut på landet eller till en båt vilket såklart är utmärkta lösningar. Men grundproblemet är hur tar man sig hemifrån, från jobbet eller var man nu befinner sig.

Jag råkar bo ganska nära en mellanstor avfartsväg till E4an och den står i princip still i rusningstrafik. Jag vill inte ens tänka på hur det skulle se ut om folk med någon form av panik skulle försöka ta samma väg ut ur staden. Det funkar helt enkelt inte. Stadens infrastruktur är inte ens byggd för att klara av den typen av trafik. Det är dessutom en värdelös investering så se för guds skull inte detta som att jag propagerar för privatbilism, tvärtom. Men att använda en bil för att ta sig från en stad är dödfött.

Jag tror man behöver en grundplan som handlar om att ta sig till ett ställe inom en dag till fots. Grundregeln är att hålla sig borta från sjukhus, polisstationer, shoppingcenter och liknande ställen dit ”alla andra” vill ta sig. Ett ställe som det enkelt går att barrikadera och har flera flyktvägar. Ställen i industriområden som redan är ganska glest befolkade kan vara en bra grundplan. Har du sjövana och tillgång till båt eller är duktig på att sno båtar kan en närliggande hamn vara ett bra alternativ. Tänk bara på att du aldrig vill röra dig mot mer tätbefolkade områden. Cykeln kan vara rimlig men gör att du får lite mer begränsad tillgång på vägar.

Winchester Tavern från Shaun of the dead, inte en särskilt bra plan A.

På plats A ska du kunna stanna och inhämta lite mer kunskap, gärna förbättra din utrustning och förbereda dig på att lämna stan. Glöm inte att hooka upp med en grupp här också. De är nyckeln till din framtid.

Ur ett samhällsperspektiv är det såklart bäst om alla bara stannar hemma och låser ordentligt om sig. En katastrof av det här slaget har svårt att inträffa om inte folk möts i så stor utsträckning, men i fiktionens värld skulle det bli ganska svårt att hitta spännande historier på det temat. Det är oväntade möten och spänningarna som uppstår mellan människor som inte har något annat än gemensamt än att de överlevt. Det och drivkrafterna i att ha ett uppdrag att göra något t ex hitta sin älskade eller ta sig till säkerhet. Jag gillar däremot just de små ytorna och vardagsproblemen som man möter. En av anledningarna till att jag gillar den tyska Rammbock: Berlin Undead (som får vara ett avslutande filmtips på det här inlägget).

Skriv gärna om din Plan A.

Bokmässan i Örebro

Fredagen den 13/4 (!) är det zombietema på bokmässan i Örebro. Jag ska ha ett introduktionsföredrag om zombies. De har en fin bild som reklam. Jag skriver mer senare om det hela programmet men det kommer bli riktigt bra kan jag säga redan nu.

Att överleva

Det fina med i princip alla filmer på zombietemat är att man alltid identifierar sig med de överlevande. Det är därför precis varenda en som någon gång sett en apokalyptisk zombiefilm också funderat: Vad skulle jag göra när katastrofen kommer.

Det är nog det som gör att genren vuxit i popularitet explosionsartat de senaste åren. Vi är trötta på att vara den lilla människan som ingen märker. Vi är inte dem på annonspelare, eller som det görs radiodokumentärer om. Vi är inte dem som blir tillfrågade om vad som händer i samhället eller som står på de stora scenerna och säger de rätta sakerna. Men det är dem vi ser och det är dem vi lär oss att se upp till. Zombiefiktionens hjältar är dock vi. Det är snutar, sjuksköterskor, diversearbetare, cykelbud och hemmafruar. Såna vi känner igen oss i och som lever upp till sin verkliga potential. Precis som vi någonstans längtar efter att göra. Det är naturligtvis helt vansinnigt, men vi har de begär som samhället ger oss. Att sträva uppåt och bli någon. Efter katastrofen vänds alla stenarna och du eller jag kan vara huvudpersonen. Trams naturligtvis men frestande för sinnet.

Men någonstans vore det  ändå skönt släppa alla vardagens bekymmer, att man är trött på chefen, att man glömde duscha eller att man har en krånglig relation till sina partner/föräldrar/barn/grannar. Det enda som finns kvar är kampen för att överleva. Det är en enkelhet vi inte har i samhället. Och det är tur.