Det stora inlägget om kollapsen

Mycket tyder på att vårt samhälle är på väg in i en kollaps. Det är inte bara utsläppen av CO2 som är problemen, även om det i högsta grad är något som kommer att accelerera andra kriser. Hur den ser ut och vad som kommer att vara den utlösande faktorn är svårt att säga.

Alla civilisationer har historiskt kollapsat någon gång. Det vore naivt att tro att dagens samhälle är ett undantag. De stora samhällskollapserna som vi sett tidigare har en del liknande drag som det samhälle vi lever i nu. Den amerikanske antropologen Joseph Tainter beskriver i sin kollapsklassiker: ”The Collapse of Complex Societies” hur samhällen går under när de blir för komplexa. När strukturer byggs på för att gamla strukturer inte visar sig fungera eller ha bieffekter. Grunden är trasig men vi fortsätter lappa och stödja trots att det aldrig kommer att hålla i längden. Mycket som det samhälle vi lever i idag. Tainter argumenterar också för att en samhällskollaps däremot inte är så hemsk som det ofta ger sken av, under romarrikets fall så blomstrade kringliggande kulturer och när Mayaimperiet föll så verkar det mest handla om att människor flyttade från de gamla metropolerna och blev mer självförsörjande. Det är oftast långa processer av nedgång som de som lever mitt i inte ens tänker på. Det som är stora skeenden i historieböckerna upplevs av de flesta människorna som vardag för dem som lever däri.

Just romarrikets fall har det spillts mycket bläck kring (det lär finnas 210 olika hypoteser till roms kollaps). Kyle Harpers tegelsten från 2017 ”Roms öde – klimatet sjukdomarna och imperiets undergång” tar upp en del av det Tainter lyfter men vill egentligen berätta en annan historia av varför Rom föll under några hundra åt från runt 150 och framåt. Det är en berättelse om naturliga klimatförändringar och stora sjukdomsutbrott som maler ned den motståndskraft, resiliens, som imperiet tidigare hade. Klimatförändringar – och pandemier, hmm det känns bekant.

Rom bildades under något som kallas Roms klimatoptimum. Det var en mycket varm, blöt och stabil period som var 200 f.Kr.  till 150 e.Kr. Perioden var orsakad av de naturliga klimatvariationerna och gav goda möjligheter till matproduktion runt Medelhavet. De nordafrikanska områdena sågs som ”kornbodar” för riket. Det fanns såklart mängder av problem även under den här perioden men den höga grad av resiliens imperiet hade gjorde att det inte hotade hela riket. De förhållandevis instabila medelhavsklimatet främjade kulturella normer om självförsörjning, att variera grödor och ömsesidig hjälp vilket var en bidragande orsak till den höga resiliensen på landsbygden. Staden Rom hade ofta enorma livsmedelslager, efter kejsaren Septimius Severus död år 211 lär staden haft spannmål för att mätta staden i sju år. Livsmedelssystemet var tänkt för att kunna motstå plötslig missväxt och liknande.

Roms fall skedde under flera hundra år men med vissa större nedslag. Det går att beskriva som ett drama i fyra akter, alla med en varsin bov och som ledde samhället utför. Den första var en komplex kris under kejsaren Marcus Aurelius regering. En pandemi som avbröt expansionen både geografiskt och demografiskt var utlösande. Men det ledde inte till att riket föll, utan det lyckades studsa tillbaka även om de tappat en del av sin dominerande ställning. Den andra var i mitten av 200-talet och berodde på torka, pest och politiska konflikter. Detta kallas ibland för romarrikets första fall och krävde en större rekonstruktion (som det skulle hetat med moderna termer) med ny kejsare, ny sorts regering, nya mynt och senare en ny religion. Det nya uppdaterade kejsardömet gick starkt framåt i över hundra år men runt sekelskiftet 300-400 så ökade trycket utifrån liket ledde till att staden Rom föll och plundrades 410 av visigoter. Det var slutet för Västrom, men Östrom fick en efter det en ny period av blomstring som tog slut med en av de värsta pandemierna världen råkat ut för – den Justinianska pesten. En blödpestpandemi som varade från 541 till 700-talet då de sista dokumenterade fallen är från. Även om det Östrom fanns kvar ända fram till 1453 så hämtade det sig aldrig från chocken som den justinianska pesten innebar. Tre pestutbrott drabbade stora delar av imperiet under den senromerska historien. Mycket tyder på att det tillsammans med att klimatoptimumet tog slut och blev mer ogynnsamt var det som bröt ned imperiets resiliens.

Kejsaren Justinianus, som fick ge namn åt den fruktansvärda pesten på 500-talet, menade att pesten kunde ses som ett tecken på ”Guds kärlek till folket” eftersom den gav de som inte dukade under en försmak om att domedagen var nära. Att de skulle bli ödmjuka inför Guds makt och apokalypsen. Uttalandet säger något både om föraktet för människoliv som härskarna hade, men också om synen på apokalypsen som närvarande. Som jag skrivit tidigare frodas apokalyptiska idéer i tider av försämring och oro inför framtiden. Och under pesten när så mycket som hälften till tre fjärdedelar av människorna dukade under i det vi idag känner som Italien måste ha haft starkt inflytande på religion och kultur. Vissa samtida källor menade att staden Rom hade så få som 500 invånare under den värsta tiden. Det är säkerligen överdrivet, men det säger något om hur folktomt det upplevdes. Det troliga är att Rom i skiftet mellan 500 och 600-tal beboddes av 10 000 – 20 000 människor (vid sin höjdpunkt lär det ha bott över en miljon i staden). Colosseum användes av kyrkan för att dela ut mat.  I slutet av 500-talet upphörde det antika bruket att rista in meddelande i sten. Efterhand släppte centralmaktens grepp över områdena. Från periferin till centrum. Mynten försvann och handeln blev mer lokal.  Rom gick från att vara ekonomiskt och politiskt centrum till att bli en religiös vallfärdsort för helgondyrkan och skickades teknologiskt och materiellt runt tusen år bakåt i tiden. Vattensystem förföll när det inte fanns tillräckligt med människor för att upprätthålla dem vilket ledde till översvämningar på andra platser.

Rika kristna kunde börja ge bort av sina förmögenheter då de var oroliga att pandemin var Guds straff som drabbade de syndiga. Kristendomen, judendomen och även islam när den framträdde blev starkt eskatologiskt. Tanken att slutet är nära frodades på 500-600-talen runt om i det gamla romerska imperiet. Precis som det gör idag. Zombietrenden hänger ihop med den fascinationen.

Klimatförändringar och pandemier hänger ofta ihop. De råttor som lämnade bergen och spred sig nedåt handelslederna gjorde det för att det blivit kallare på grund av att två stora vulkanutbrott (536 och 539 eller 540) på helt andra platser på jorden slungat upp mängder av vulkaniskt stoff, aerosoler, i stratosfären. Corona, Ebola och flera andra sjukdomar kommer av att människan förstört vilda djurs naturliga miljöer och tvingat dem till mer tätbefolkade områden. Spanska sjukan spreds under det största krig människan varit med om ditintills. En olycka kommer sällan ensam brukar det heta.

En ekonomisk (och till följd av det politisk) kollaps verkar skrämmande för oss. Men det kanske delvis handlar om att vi sitter i den västerländska kulturens elfenbenstorn. Om vi skulle inse att våra liv levs på bekostnad andra människor långt bort skulle vi ha svårt att sova om nätterna. Det är först retrospektivt som vi kan förfasa oss över att ha varit motsvarigheten till 1800-talets slavägare. Den moderna livsstilen vi i Sverige ser som självklar är det bara en av knappt åtta miljarder som kan ha. Den globala medelklassen med privilegier upp över öronen. Det är självklart en härlig position att ha, men ju högre upp vi är desto hårdare riskerar fallet att bli. Tittar vi på ett globalt perspektiv, ur en indisk eller  kinesisk bondes synvinkel så är det mycket svårare att se hur det kommer att slå. När civilisationer kollapsar har det historiskt lett till decentraliserade samhällen där människor i större utsträckning klarar sig själva.

De historiska kollapserna har varit långsamma. De som lever under dem har kanske inte ens märkt av vad som händer, dels på grund av just tidsaspekten och att vi habitueras in i ”det nya normala”, dels för att det varit svårare att sprida information om vad som händer. Det samhälle vi lever i idag är fungerar dock på ett annat sätt. Eftersom vi är beroende av de globala flödena av energi och varor på  ett helt annat sätt än tidigare är det sannolikt att vår kollaps kommer att gå snabbare. Det är mycket möjligt att vi lever efter den västerländska kapitalistiska peak som kommer att leda in i något annat. Eller så kommer det rulla på en bit till innan kollapsen blir tydlig. Eller att en finansiell kollaps sker över en natt och alla våra betalkort och bankkonton blir oanvändbara. Bankerna går under och besparingar, studielån, huslån blir föremål för förhandling.

Det som skiljer en kollaps idag mot tidigare civilisationers kollaps är framförallt två saker. För det första är vi idag så många fler människor som lever på jorden och att vår livsmedelsproduktion är långsiktigt ohållbar. Jordbruket bygger till stor del på fossila bränslen och konstgödsel (framförallt fosfor som också är en ändlig resurs). Den odlingsbara jorden minskar när vi intensifierar jordbrukets avkastning. Även ändringar i vädret till varmare och torrare kommer att slå hårt mot jordbruket ju mer världen värms upp.

Den andra skillnaden är att kunskapen om självhushållning har, i alla fall i västvärlden, i princip försvunnit från det allmänna medvetandet. Tainters ljusa bild av kollapsen kräver att vi redan nu i så stor utsträckning det går lär oss mer om hur vi odlar och tar hand om jord och växter. Vi har helt enkelt gjort oss oförmögna att överleva utan samhället. Den kunskapen har historiskt funnits åtminstone en generation bort, men är idag – särskilt i de länder som varit industrialiserade en längre tid – ovanlig.

Jag vet verkligen inte. Vi kan titta på kollapser som funnits tidigare, men vi måste också inse att dagens samhälle är annorlunda än de vi levt i tidigare. Den globala handeln, den ökade specialiseringen i våra vardagsliv och vårt beroende av enorma mängder fossil energi gör att det inte går att översätta rakt av. Men vad jag vet är att inget av förloppen är omöjliga, och att de är möjliga gör att vi faktiskt borde fundera på och agera utifrån att de faktiskt kan hända. På samma sätt som att krocka med bilen inte är sannolikt varje gång jag sätter mig i den, men jag knäpper fast säkerhetsbältet och vet, åtminstone i teorin, hur jag skulle agera efter krocken. Jag har lärt mig scenariot i körskolan, och mentalt gått igenom händelser som varit nära en krock. Det vi behöver är de kulturella normer som främjar resiliens, som de jag skrev om fanns på landsbygden i det romerska riket. Att det är enkelt och vardagligt att odla på ytor som finns tillgängliga. Att samhällen bygger upp lager för att hindra plötsliga störningar i infrastrukturen eller extrema väder. Det globala samhällets transporter är omöjliga på längre sikt om vi tänker oss ett samhälle utan fossil energi.

Den som regelbundet läser bloggen förstår nog att det här är en del det jag håller på med inför min kommande bok. Lämna gärna en kommentar om du har synpunkter.

Annons

Ny zombiebok: Zombier, zombier, zombier: eller Omgiven av odöda

Nu är den alltså äntligen här. Den populärvetenskapliga zombieantologin ”Zombier, zombier, zombier – eller Omgiven av odöda” som är utgiven på Vertigo förlag. Bakgrunden till boken är ett panelsamtal jag fick i uppdrag att arrangera på en zombiefilmfestival i Göteborg 2018. Några av panelisterna nazizombieexperten Eva Kingsepp, zombielingvisten Linda Flores Ohlson och jag tyckte det var så kul att vi ville göra något mer tillsammans. Det kom att bli den här boken. Vi satte igång att höra av oss till olika akademiker och andra kunniga och bad dem skriva bidrag till boken och efter sju sorger och några bedrövelser så blev den äntligen klar (originalplanen var att den skulle komma ut i början av 2019). Vi fick med oss Alexandra på Vertigo och då tog det fart ordentligt.

Boken är uppdelad i tre delar.

Första delen handlar om vad zombien är, hur den kommit till och det apokalyptiska temat som går likt en röd tråd genom zombiegenren. Del två handlar om vad zombien gör och vad den kan sägas representera, och den avslutande tredje delen handlar om nutid och framtid.

Förordet har jag skrivit och det går igenom zombiens historia och så försöker jag mig på att definiera vad en zombie egentligen är. Vilken är något svårare än det verkar.

Zombien – hanteringen av ett filosofiskt problem. Bo Eriksson placerar zombien i en kontext av olika monster och särskiljer den från andra liknande odöda. Han lyfter också ett internationellt perspektiv i fråga om hur monster har använts i olika sammanhang, och hur zombielika varelser finns överallt. Ordet gräns är centralt för att förstå mänsklighetens fascination för monster: det kan handla om att bevaka fysiska eller mentala gränser, men också att överträda dem.

Zombietariatet – om zombien och den farliga massan. I Mathias Wågs text lyfts zombien som massa, alltså att det är mängden som gör dem farliga, vilket kopplas till marxistisk teori. Det finns tydliga likheter mellan hur det framväxande urbana proletariatet skildrades under 1800-talet och hur zombiefilmer beskriver zombierna: som en hungrande massa, ett myller som saknar annat än de lägsta fysiska begären. Ur det perspektivet är kanske inte zombierevolten så hemsk. När dagens samhälle uppenbarligen kör oss rakt mot undergången kanske zombieapokalypsen kan vara räddningen?

Gengångare – Konsten att uppväcka de döda. Tommy Kuusela tar upp olika slags gengångare ur ett nordiskt perspektiv och visar förtjänstfullt hur dessa vandrande döda i svensk folktro har likheter med dagens populärkulturella zombier. Rädslan för att de döda ska resa sig från sina gravar har funnits sedan lång tid tillbaka och dröjde sig kvar på landsbygden ända till en bit in på 1900-talet.

Varför kallar vi det för zombieapokalyps? Från paradis till överbefolkat helvete. – Apokalyps är ett centralt tema i zombiegenren. Gabriela Mercado Narváez skriver om apokalypsens historia och om hur begreppet används idag. Hur skiljer sig apokalypsen i zombiefiktionen från andra bilder av apokalypsen?

Del två av boken inleds av Linda Flores Ohlson som i I mänsklighetens gränsland – Är zombien en han, hon, hen, den eller det? diskuterar vad ett pronomen kan betyda. Den till synes triviala frågan om zombien är en han/hon/hen/den/det spelar en stor roll för att förstå zombien som monster, men begreppet avhumanisering är också viktigt utanför zombiegenren. Här visas på de paralleller som finns mellan denna och avhumanisering i stort i fråga om hur vissa grupper i samhället mer och mer betraktas som icke-människor.

Nazizombier! Finns det hopp för mänskligheten? Nazizombier är en av de mer aparta delarna av zombiegenren. Det finns mängder av filmer som kopplar ihop zombien med nazism, och det finns gemensamma drag i dessa skildringar, vilket Eva Kingsepp visar i sin undersökning. Nazizombien är också ett fenomen av sin tid. Att koppla ihop det värsta med det ännu värre – alltså zombier och nazister – gjorde att det i datorspelens värld blev acceptabelt att börja döda ”människoliknande varelser”, med början i det tidiga First Person Shooter-spelet Wolfenstein 3D. Nazizombier kan således förstås som ett totalt avhumaniserande av humanoida varelser.

Renita Sörensdotters text Normbrytande överlevare i zombieapokalypsen handlar inte om zombier utan om de som överlever. Hur skildras de överlevande och vilka samhälleliga normer produceras och reproduceras i filmerna? Sörensdotter går igenom både Romeros klassiker och senare produktioner för att se hur samhälleliga normer återspeglas i det fåtal människor som överlever i zombiefilmerna.

Först ut i del tre är Tomas Bergströms Zombievirus – kan smittan som utplånar dig som mänsklig varelse bli verklighet. Texten diskuterar olika nu existerande smittor och hur ett potentiellt zombievirus skulle kunna fungera. Med utgångspunkt i hur farliga virus och sjukdomar har påverkat samhällen resonerar han också om tänkbara zombiesmittor. Ja, det står en del om Corona också.

Global uppvärmning och akut hotade ekosystem utgör idag något som många ser som början till jordens verkliga undergång. I sitt kapitel Hållbar utveckling och zombier – lärdomar från The Walking Dead använder Fredrik Hoppstadius The Walking Dead (2010–) för att visa på hur tv-serien kan lära oss vad som krävs inte bara för att överleva zombieapokalypsen, utan också dagens globala katastrofsituation.

Vart är zombierna på väg? Precis som alla monster är zombien i ständig förändring. Vad har vi att vänta oss på ett par års sikt? Vilken riktning går zombien i just nu? Del tre avslutas med en diskussion mellan mig, Eva Kingsepp och Linda Flores Ohlson om zombiens nutid och framtid.

 

Från baksidestexten:

Det går knappast att missa hur zombiens popularitet har ökat de senaste decennierna. Vi ser zombier i reklamfilmer, i sexleksaker som zombiedildos, sketcher om sossezombier, träningsredskap och så vidare. Zombien har lämnat det subkulturella, invaderat kulturen och även akademin.

Zombier, zombier, zombier : eller Omgiven av odöda är den första svenska antologin som på allvar tar sig an att beskriva zombier ur olika perspektiv. Hur kan vi förstå det växande intresset för zombier? Vad säger det om vår samtid? Vad finns det för nordiska förlagor till zombien? Vilka verkliga smittor skulle kunna orsaka zombieliknande sjukdomar? Hur kan zombien tolkas politiskt?

Boken består av nio populärvetenskapliga artiklar som behandlar zombier och zombiescenarion ur olika perspektiv. Dessutom finns ett förord med zombiens historia och ett försök att definiera vad som egentligen är en zombie.

 

KÖP DEN!

Adlibris

Bokus

Göra nyponpulver

På en Preppa tillsammansträff vi hade nyligen så berättade en av deltagarna att hon brukade göra nyponpulver så här års. Eftersom jag ändå är hemma om dagarna och promenerar ganska mycket passade jag på att plocka en bunke nypon på en promenad. Det var förvånansvärt enkelt att göra och jag vill därför dela med mig och hoppas  inspirera andra att göra samma sak. Nyponpulver är en bra smaksättare i smoothies och gröt men kan såklart också användas till att göra nyponsoppa. Det är c-vitaminrikt (iofs finns det typ ingen i Sverige som har c-vitaminbrist) men innehåller en del annat bra plus antioxidanter. Här är en tabell över näringsinnehållet. Det går också att mixa direkt till puré och bara sila bort fröna.

Här kommer hur du gör i några enkla steg.

1. Plocka röda nypon.
2. Mixa dem, ju hårdare desto bättre. Har du en bra mixer kan fröna också gå sönder. Det har tyvärr inte jag. Lägg ut det mixade på en plåt.
3. Lägg in i ugn och kör länge på typ 40-50 grader med en träslev så fukten försvinner. Alltså flera timmar i ugnen.
4. Ta ut, mixa igen och tillbaks in i ugnen tills det blir helt torrt.
5. Ta ut ur ugnen. Antingen kan du sikta bort kärnorna eller så har du dem kvar i pulvret.

Sikta bort frön från pulver i ett durkslag eller en sil

6. Ät eller gör vad du vill med dem (OBS att det inte kliar längre så det är dumt att försöka använda det som klipulver på dina fiender). Ett tips är inte att koka dem och lägga i brödbak eftersom de fortfarande är stenhårda.

 

Här har jag separerat pulver och frön

 

Alltså, jag är långt ifrån expert eller så och det finns en massa andra sätt att göra på. Men det var så enkelt att jag ville sprida det. Plus att nyponpulver kostar typ 500kr per kilo att köpa i butik. Det här var kanske 30min aktivt arbete om vi bortser från tiden i ugnen. Det tydligen också att torka dem på plåt men då kan det ta någon vecka eller så. Kör ba kör!

 

 

 

Recension: ”En minecraft-zombies dagbok del 3 – Zombie-semester”

Det är semesterdags – eller skrämester –  för Zack Zombie och hans kompisar Slimey, Skeletto, Smygo och Erik. De ska åka till djungelbiomet för att gå på Skräckvärlden och Djungeltemplet. De åker bergochdalbanor som heter ”Zombiekrossaren” och ”Huvudkaparen”. Precis som vanligt går en massa saker fel och boken slutar med en cliffhanger som fick min sexåring att bli jättearg på att det inte blev en fortsättning (snälla Hegas Förlag låt del fyra komma ut väldigt snart).

I Zack Zombies minecraftvälrd är det mesta upp och ned. Zack börjar komma i puberteten och hans pappa ger honom en Pro-odor-ant, alltså något som ska få honom att lukta mer illa. Hans mamma vill att hans ska hälla ut sopor i sitt rum för att det inte är tillräckligt stökigt och så vidare. Det funkar bra för barn och lockar till skratt tillsammans eftersom den är underfundig på ett sätt som gör den roliga att läsa tillsammans. Men jag tror också att den kommer att funka bra till minecrafttokiga barn upp till 10-11 år.

Det är stor text och några bilder så den är lättläst. Hegas-nivå 3 vilket innebär ”För dig som vill ha en utmanande berättelse med ett vardagligt språk”

Här är min recension av de två första böckerna i serien

Adlibris

Bokus

Recension: Kris! – Från Estonia till Corona

Miljöhistorikern Sverker Sörlin kom i början av sommaren ut med essäsamlingen ”Kris! – Från Estonia till Corona”. Boken är en samling texter som Sörlin skrivit om de kriser som drabbat Sverige sedan början av 1990-talet. Den första är från ettårsdagen efter Estonia och de senaste är skrivna i år, mitt under brinnande kris. Så vad är egentligen en kris? Kriser är något som alla människor har och lever igenom. En del är små privata, andra är större och samhälleliga.

De mest intressanta texterna tycker jag är den nyskrivna inledningen som försöker sätta förstå och diskutera själva krisbegreppet. Kris kan betyda både ”svår utmaning eller prövning” men det kan också betyda att något står på spel och att vi har möjlighet att göra val inför framtiden. Martin Luther Kings berömda tal ”I Have A Dream” hette från början ”Normalcy – Never Again” och det kännetecknar kriser på ett bra sätt. Det är också möjligheten att göra något annat av situationen – som den gamla myten om att det kinesiska tecknet för kris är det samma som för möjlighet. Att vi kan välja något annat än det som vi tidigare betraktat som normalt. Jag har tänkt mycket på det i och med Coronakrisen. Att vi hade en chans, en möjlighet att ställa om samhället. Men att vi inte tog den. Under de första månaderna hade de flesta accepterat en omställning av samhället och kanske till med pandemins koppling till klimatförändringarna. Så här ett halvt år senare är tyder mer och mer på att momentumet har passerat.

Boken är uppdelad i fem delar. Den första handlar om vad en kris är. Därefter kommer texter om de svenska kriserna som varit. De tre sista kapitlen handlar om klimatkrisen, finanskrisen  och den demokratiska kriserna. Några av essäerna och talen går in i varandra men det stör inte särskilt mycket.

Sörlin skriver bra, underfundigt även om jag kan sakna de konkreta lösningarna i hans texter. Men så är det väl ofta med essäer. De ställer frågor snarare än ger svar, men med flera sådana texter på varandra kunde jag uppleva en viss frustration i vad han egentligen föreslår för åtgärder som inte bara är reaktiva eller slagordsmässiga (minska fossilberoende, rusta upp det gemensamma, för humanistisk integrationspolitik).

Det jag tar till mig mest av i den här boken är hur mycket och hur snabbt vi glömmer det vi varit med om och går vidare. Människor är suveräna på att anpassa sig och gå vidare till nya situationer, men också på att lägga det gamla bakom sig. Finanskris, bränder eller stormar vi glömmer att de  hänt och ställer inte som samhälle inte om, de specialister som jobbar med frågorna kanske blir strået vassare på att handskas med konsekvenserna, men det sker inget (eller mycket litet) åt de större frågorna runt omkring. Lite på samma sätt som SVTs meteorologer kan prata om bränderna som rasar i Kalifornien utan att ens nämna hur de ökat i takt med att klimatförändringarna eskalerar. Vi glömmer och vi kopplar inte ihop. Det gör det svårt för oss att förstå den kopplade klimatkris vi nu lever i. Och det är svårt att se (och förstå) hur klimatkrisen också skapar andra kriser. Migrationskriser för att folk inte kan leva kvar där de bor. Demokratikriser för att vi inte inser att vi måste förlora en del av vårt välstånd och så vidare.

Bokus

Adlibris

 

Teser om prepping

En text av mig och Mani Shutzberg. Tidigare publicerad i Ordfront Magasin.

 

1. Apokalypsen är här

Preppare förbereder sig för olika typer av katastrofala samhällsstörningar som ännu inte inträffat. Förberedelserna kan röra allt från zombier [sic], solstormar, pandemier, generell artificiell intelligens, jättevulkaner och meteoritnedslag, till de mer sannolika scenarierna – ekonomiska kollapser eller extremväder till följd av klimatförändringar. Givetvis hänger de ihop, pandemier kan exempelvis leda till ekonomisk stagnation, och jättevulkaner eller koldioxidutsläpp leda till klimatförändringar och matbrist.

Preppares bild av kollapsen är oftast att den sker plötsligt. Från en dag till en annan förändras världen – vilket är särskilt påfallande i zombiegenren. Därför diskuteras ofta Bug Out Bags, Get Home Bags eller Every Day Carry, det vill säga särskilt förberedda väskor som är omedelbart tillgängliga för användning när katastrofen plötsligt kommer. Bilden av den plötsligt inträdande kollapsen påhejas ivrigt av underhållningsindustrin av två skäl: den är mer spektakulär och den passar bättre ihop med kulturmediernas inre begränsningar. Det är helt enkelt svårare att intressant och realistiskt skildra de små stegens undergång givet exempelvis filmmediets tidsbegränsningar, även om vi ser intressanta tendenser till en framväxande clifi-genre (climate fiction alltså fiktion om klimatförändringar och global uppvärmning).     

I prognoserna kring klimatförändringarna riskerar den mänskliga civilisationen vara hotad redan inom 30 år; om allt fortgår som det gör nu. Förändringarna som krävs kommer också de förändra livet för oss. Det räcker inte med att äta huvudsakligen veganskt och att sluta flyga, det är andra större förändringar som behövs. Men den ekologiska katastrofen är inte något som bara hägrar i framtiden. Den har redan knackat på dörren och klivit in i farstun. Planetens gränser är redan nådda och har i vissa avseenden till och med överskridits. Fallen av extremväder har ökat lavinartat de senaste decennierna. Apokalypsen rör sig mot vardagsrummet medan preppare är upptagna med att spika igen fönstren.

2. Sårbarhetparadoxen och Dunning-Kruger-effekten

På många sätt har samhället aldrig varit så säkert som det är idag. Människor lever längre, kan bota sjukdomar och skador som förr skulle ha dödat dem. Samtidigt är vi mer sårbara eftersom alla de system som upprätthåller infrastrukturen för vår välfärd (transporter, utrustning på sjukhus, kommunikation och så vidare) är beroende av elektricitet och digitala nätverk. Vår egen möjlighet att påverka en situation utan el minskar också i allt snabbare takt. Det kallas för sårbarhetsparadoxen – människan är allt mer beroende av samhället och har själva allt mindre möjlighet att hantera konsekvenserna av samhällsstörningar. Ett elavbrott idag innebär långt större konsekvenser än för bara 20 år sedan. Det ekonomiska system som för tillfället är förutsättningen för vår teknologiska infrastruktur skapar problem som det självt inte är förmöget att bota.

När historiens intellektuella landvinningar gjordes tillgängliga för allmänheten genom internet trodde många att människans utträde ur sin självförvållade omyndighet äntligen var nått. Resultatet blev istället det motsatta. Den oändliga anhopningen av »kunskap« driver ytterligare på det som kallas Dunning-Kruger-effekten, det vill säga att inkompetenta överskattar sin kompetens.

I det sårbara samhället har Dunning-Kruger-effekten fått en kollektiv motsvarighet i att den enskilde, vars egna förmåga att begripa helheten är begränsad, överskattar sin möjligheten att klara sig (själv) vid en eventuell kollaps. Föreställningen att det går att köpa sig fri från apokalypsen eller att säkra sin egen trygghet med rätt förberedelser och kunskaper eller bara i kraft av sin egen rationella förmåga, har katastrofala konsekvenser både för den enskilda och för samhället. Känslan av att veta mer än andra är frestande i en tidsålder där allt upplevs vara skört. Det ger en skenbar känsla av överlägsenhet och stabilitet.

3. Bilden av risken och verkliga risker

I dagens senkapitalistiska samhälle är det svårt att nyktert och kalkylerat se vad som egentligen är farligt. Vissa risker undervärderas och andra övervärderas, beroende på vilken uppmärksamhet de får i det offentliga samtalet. Illvilliga människor som skadar andra görs till större problem än diffusa hotbilder utan tydlig upphovsperson – därför rapporteras det mer om dödsskjutningar än om arbetsplatsolyckor, trots att det senare orsakar fler dödsfall.

Hos prepperrörelsen hamnar de spektakulära och plötsliga katastroferna i förgrunden. Och de illvilliga människorna spelar en stor roll i katastrofmytologin.

Det är lätt att stirra sig blind på apokalypsen som det stora hotet och därigenom missa vardagens risker. Kost- och hälsovanor samt social isolering är verkliga risker som sällan lyfts i prepperrörelsen. De är dock några av de främsta orsakerna till förtida död. Prepping handlar alltid om det okända i framtiden, inte om det pågående livet. Vi menar att här-och-nuet måste stå i fokus. Det innebär inte att all förberedelse och planering inför kommande katastrofer ska överges. Däremot betyder det att må bra idag är en stabil grund för att möta de plötsliga kriser alla människor sannolikt kommer att möta.   

Kollapser skildras i allmänhet som ett laglöst hobbesianskt tillstånd där allas krig mot alla råder. I katastrofmytologin, underblåst av media och underhållningsindustrin, skyr människor inga medel för att överleva. Att statsapparatens våldsmonopol upphör leder inte nödvändigtvis till ett allas krig mot alla. Plundring sker i mindre utsträckning än människor tror, och handlar ofta om att säkra tillgång till mat, vatten och mediciner, snarare än lyxartiklar. Vidare är plundringen sällan horisontellt riktad, det vill säga att det sällan är grannars eller privatpersoners bostäder som plundras. Som motpol bör de katastrofgemenskaper som spontant uppstår lyftas som det vanliga krisbeteendet. Ett tillstånd där människor känner sig betydelsefulla, märker konsekvenser av sina handlingar och känner mening i tillvaron – ett paradis byggt i helvetet.

4. Individualism

Det är ett allvarligt missförstånd att katastrofer drabbar oss som individer, inte som kollektiv. Men en katastrof är en kollektiv händelse som definitionsmässigt drabbar flera. Den individuella lösningen på det kollektiva problemet är ineffektiv. Huvudfelet som de flesta prepparna gör är att de utgår från att människan i grunden är ensam.

I prepperlitteratur hyllas den driftiga mannens egenkraft. Genren är sentida Robinsonader, där handlingskraft och skapande antas springa ur den totalt oberoende och sammanhangslösa individen. Den är ett uttryck för den liberala fantasin om individens oberoende från klåfingriga samhällen, normer och strukturer, och att vara sin egen lyckas smed.

I de undantagsfall preppare föreställer sig en kollektivitet är det ändå i en ganska begränsad mening; för det mesta är det familjen och blodsbanden som utgör det »kollektiva«; och i bästa fall består den av ett hemligt nätverk av upplysta preppers. Den gemensamma nämnaren är förbindelser mellan människor som är lika varandra, som har samma intressen och värderingar. Detta förutsätter homogenitet i gruppen. För att ingå i den preppande gemenskapen behöver man vara en del av en familjestruktur eller vara djupt insatt i prepping. Dessa »kollektiva« modeller är exkluderande: det finns inget utrymme för skillnad och konflikt. De förläggs istället till »allmänheten«, som är ett yttre hot.

Människan är emellertid en social varelse. Alla har olika erfarenheter och kunskaper. Ju mer olika individerna är, desto större arsenal av färdigheter och perspektiv får gruppen. Heterogena grupper fattar bättre beslut eftersom de då grundar sig på ett bredare kunskap- och erfarenhetsunderlag.

Samhällets information utgår från samma grundpremiss, hur länge du skulle klara dig vid en kris. Utgångspunkten är individen och i viss mån familjen. Den tar inte hänsyn hur människor verkligen beter sig vid kriser. Att vi ogärna stänger in oss och hoppas på bättre tider. Att vi söker oss till andra för att få bekräftelse på vad som har hänt och för stöd. En mer effektiv utgångspunkt vore – hur kan vi hantera en katastrof? Även om de spontana kollektiven blir viktiga vid en katastrof, finns det alla möjligheter att preppa tillsammans med andra.

Såvida du inte bor väldigt avlägset och isolerat är dina grannar något du måste ta i beräkningarna vid en katastrof. Det finns två förhållningssätt som du kan ha till dem: inkluderande eller exkluderande. Preppingrörelsen fokuserar oftast på den senare. Några begrepp som är vanliga i rörelsens språkbruk och som syftar till exkludering är OPSEC, Operational Security, och Grey man, dina förberedelser ska inte synas eller väcka uppmärksamhet. Synsättet bottnar i en rädsla och misstro för andra människor som drivits på av bland annat underhållningsindustrin: genom exempelvis kulturproduktionen i Hollywood, eller massmedias profiterande på rädslor genom clickbait-rubriker.   

Även om du tror att alla är ute efter dina resurser så borde ett förberett grannskap göra dig både tryggare och säkrare eftersom färre är ute efter dina prylar. Och även om du har vapen och skydd, finns det alltid någon med större bössa. Det enda vapnet som aldrig förlorar skärpa är att vara många – gemenskapen.

5. Fetischeringen av prylar och kunskap

Ägandet av prylar övervärderas som överlevnadsfaktor bland preppare. Preppingens barnsjukdom är att ägna sömnlösa nätter åt att hitta det perfekta multiverktyget/konserven/vattenförsörjningen, eller att bygga och förfina den fulländade bunkern eller Bug Out Location. Detta är inte på något sätt unikt för preppers, utan symptomatiskt för det existerande samhällets sätt att lösa fysiska och psykologiska problem.

En första vågens självkritik av preppingen har istället riktat om fokus mot kunskap istället för prylar. Vi menar att kunskapspreppingen förvisso är ett framsteg, men att den inte är en lösning. Även kunskapspreppingen hemfaller åt prylpreppingens individualism. Att läsa in sig på olika tänkbara katastrofscenarion eller hur en eld bäst tänds med minimala resurser kan inte ersätta en verklig pågående verksamhet mellan människor eller den kollektiva kunskap som verksamheten förkroppsligar. Denna verksamhet behöver inte ha katastrofberedskapen som huvudsakliga ändamål (exempel på detta är gemensamma aktiviteter i grannskapet såsom städdagar, barnkalas eller grillfester) men den kan ha det som bildandet av preppa tillsammansgrupper eller engagemang i frivilligorganisationer.

Det bör framhållas att det kollektiva görandet också rymmer en sorts färdighet och  kunskap. Denna kunskap är dock inte potentiell och passiv, utan är intimt förenad med aktualitet och aktivitet. Det är vad vi kallar organisering.

Vi vill klargöra att vi inte är mot att preppare lär sig saker, eller att ha resurser hemma. Vi vänder oss mot att energin läggs på dessa tämligen ineffektiva sätt att preppa istället för att organisera. Men just organisation och att engagera sig för sitt lokalsamhälle står i regel lågt i kurs i diskussioner inom prepperrörelsen. I många fall ses det inte ens som en förberedelse.

6. Från civilisationens öken till skogens öde ö – en falsk Exodus

I prepperrörelsen talas det gärna och mycket om hur civilisationens sjunkande skepp måste överges. Skogen antas vara en naturlig tillflyktsort för människor och plats för eventuella Bug Out Locations, där resten av livet efter kollapsen kan ägnas. I bästa fall förbereds det också genom regelbundna utflykter till diverse glesbefolkade platser som ska träna, härda och stärka kroppen för det livet.

Det grundläggande tankefelet här är skogens oförlåtande natur underskattas. Den förutsätter både omfattande kunskaper och tur för överlevnad, särskilt för människor som saknar en stabil förankring där. Under särskilda omständigheter kan det förstås gå att klara sig bättre utanför de större städerna, men det kräver omfattande kunskap och erfarenhet eller åtminstone ett minimum av kontakt med andra människor. Det finns ytterligare en begränsning i fantasin om livet i skogen: Så fort tillräckligt många rymmer dit upphör skogen som plats för den enskilde och blir en plats för många. Även de mest avancerade planerna på en stuga på landet är sårbara för extremvärme, torka och skogsbränder.

Vi menar att längtan till naturen och det ökade intresset för friluftsliv är ett svar på känslan av främmandeskap i den senkapitalistiska civilisationen. Preppers lockas av det enkla i tillvaron, att leva från hand till mun utan att behöva bry sig om överflödet av information och distraktion. Här avslöjas prepperrörelsens upptagenhet med fotvandringen, tältandet, pilbågsjakten och stormköken för vad den egentligen är: ett uttryck för prepperns belägenhet i det nuvarande samhället som isolerad och förfrämligad. Preppingkulturen utger sig för att vara en mottendens till det rådande samhällets normer, men passar i själva verket ganska väl in i dess ideologiska överbyggnad: att samhälleliga problem kan ha effektiva individuella lösningar.

7. Patriarkal klanfantasi?

Det finns ett element av patriarkal klanfantasi inom prepperrörelsen. Stora delar av rörelsen är översköljd av maskulin och militär terminologi. Maskuliniteten är en dominerande ideologi som är delvis oberoende av hur många kvinnor som preppar.

De egenskaper och kunskaper som antas vara nödvändiga för att klara apokalypsen är generellt maskulint kodade. Hårt ledarskap, slughet och hänsynslöshet toppar listan av dygder som premierar överlevnad. Maskuliniteten och individualismen överlappar i viss mån, då idén om den starka individen och den starka mannen egentligen hör till en och samma idétradition. Egenskaper som anses feminina – socialt nätverkande, omhändertagande och organiserandet av vardagsbestyr – uppmärksammas i mindre grad. Ledarskap i extrema situationer kräver i allmänhet en social lyhördhet. Vulgärtolkningen av den militära hierarkin har visat sig vara en veritabel dödsfälla.

Den patriarkala klanfantasin utgår ofta från föreställningen att samtidens man berövats sin »rättmätiga« plats i familje- och samhällshierarkin. Kollapsen möjliggör en rehabilitering av mansrollen som skyddsvall mellan vildmarken å ena sidan, och fru och barn å den andra. Kollapsen blir därmed en projektionsyta för reaktionära fantasier.

8. Mellan stat och individ – den tredje positionen

Genom att överlåta viktiga administrativa uppgifter till myndigheter (såsom barnomsorg, sjukvård och äldrevård) kan individen skenbart uppfattas som självständig. Det kallas statsindividualism. När staten träder in och förser individer med förutsättningar för överlevnad kan det framstå som att individen inte behöver lära känna andra horisontellt, det vill säga som om en vertikal relation mellan individer och staten är det enda som behövs. Detta är en vanlig föreställning om krisberedskap. Ansvaret att förhindra eller mildra konsekvenserna av kriser och katastrofer faller på staten och individen. Det är förstås bra att både staten och individerna är förberedda; problemet är att alla de (lokala) gemenskaper mitt emellan stat och individ trängs undan av statsindividualismen till exempel grannskap, mötesplatser eller folkrörelser. Vi vill därför lyfta en tredje position: gemenskapen. Dessa kollektiviteter nedprioriteras ofta i det offentliga samtalet till förmån för den statliga beredskapen eller individuella preppingen.

I viss utsträckning finns de frivilliga försvarsorganisationerna som kan ge stöd vid kriser. Vid första anblick framstår de som en länk mellan staten och individen. Tyvärr kännetecknas de idag framförallt av en åldrande medlemsskara samt tröga och ineffektiva strukturer.

Starka lokala gemenskaper (både sådana som uppstått spontant för att det finns ett akut behov och framförallt de som finns sedan tidigare) ger människor större möjligheter att stå emot samhällsstörningar. Vid en plötslig händelse är de som bebor ett område alltid först på plats och är kvar efter att den mest kritiska situationen blåst över. De är den första skyddsbarriären mot katastrofens konsekvenser. Det är också grannskapet som ger trygghet och resiliens, alltså motståndskraft, efteråt till skillnad från akuta punktinsatser som utlovas från myndighetshåll.

Både myndigheter och preppare betonar ofta att individernas förberedelser ger myndigheterna möjlighet att hjälpa de som behöver mest stöd. Den individuella förberedelsen skulle alltså vara en solidarisk handling. Så länge preppingen förblir individuell som ett komplement till statens beredskap kan den emellertid inte vara annat än indirekt antisolidarisk. Den kan osynliggöra solidariska strukturer och lokala gemenskaper genom alltför tung betoning på de individuella förberedelserna.

9 Inkluderande eller exkluderande

En gemenskap kan vara inkluderande eller exkluderande. Det är viktigt att vara vaksam på att lokala gemenskaper blir problematiska när de är exkluderande. De lokala gemenskaper som etableras i syfte att bevaka och kontrollera ett område kan vara farliga. De bygger på misstro och på att avlägsna främmande från området. Det kan ses som ett slags konventionell militär lösning på krisens utmaningar. Medborgargardet är extremvarianten av den sortens kontrollerande lokala gemenskaper. Inkluderande gemenskaper å andra sidan utgår i första hand från att andra är en potentiella allierade snarare än potentiella hot, att eventuella intressemotsättningar går att lösa snarare än att de måste utplånas.

I ett ögonblick av klarsynthet uttrycker sig Rick Grimes, protagonisten i The Walking Dead om vad som spelar roll, och hur han missförstått den postapokalyptiska situationen: »The things I did. The moves I made. I justified it by saying it was for the good of my family. But really I was overlooking the most important part of survival in this world. Community«

10. Längtan till undergången

Det myllrar av förklaringar till människors motsägelsefulla längtan efter undergången. Alla ekonomiska och politiska system har försökt att utplåna tanken på alternativ, men undergången har gång på gång drabbat de civilisationer som mänskligheten byggt upp. Det nuvarande ekonomiska och politiska systemet har förmodligen gjort det mest effektivt. Frigörelsen från samhällets bojor har därmed endast tänkbart som en frigörelse genom fullständig utplåning. Det “enkla” och »naturliga« livet romantiseras, men att ställa sig utanför samhället innan kollapsen är i praktiken omöjligt.

Utöver generella förklaringar av längtan efter undergången kan vissa former katastrofberedskap i sig utmynna i en sådan längtan. Den som förbereder sig för ett specifikt negativt utfall, såsom en kommande »apokalyps«, löper risken att begära det utfall som förberedelsen riktar sig mot.

Att »investera« i en katastrof kan vara svårt att förena med att förebygga dess utbrott. Förverkligandet av katastrofen ger upprättelse åt preppern och värde åt allt arbete som vigts åt förberedelserna. Särskilt när preppingen övergår från aktivitet till identitet. Som följd kan upptagenheten vid att anpassa sig efter katastrofen förminska ansträngningarna att förhindra den.

Lösning: Förberedelserna behöver ha ett värde i för det dagliga livet.

11 Preppers har bara anpassat sig till världen på olika sätt, vad som gäller är att förändra den.

Filmtipset: Endzeit (aka Ever After)

Den tyska zombiefilmen Endzeit (2018) utspelar sig efter apokalypsen i en ödelagd värld. Hela Tyskland (och världen?) har fallit utom två städer: Weimar och Jena. Den förra för att de dödar alla smittade och om Jena nämns det lite mystiskt att de håller på med ett botemedel.

Vivi och Eva lämnar Weimar och försöker ta sig till Jena med ett automatiserat tåg men det går åt skogen. Zombierna är snabba men spelar en begränsad roll i filmen. Det handlar mer om vänskapen och att kasta av sig trauman från förr, bägge bär med sig en stor portion Survivors Guilt precis som de flesta skulle göra efter en zombieapokalyps. Men det finns också ett annat tema av att människorna har gjort sitt och fått sitt straff.

Jag älskar fotot och världen de bygger upp. Jag vill veta mer om vad som händer och hur de producerar mat och ser till att saker fungerar i Weimar som är den stad vi får se mest av. Filmen är drömsk och jag undrar ibland vad som är verklighet och vad som inte är det. Vilket också blir det enda som är något negativt om filmen. Ibland undrar jag varför de för in delar (nämner inte vad av spoilerskäl) i den, men på det stora hela är det en väldigt bra film.

Endzeit har också kallats feministisk eftersom alla ledande roller i filmen spelas av kvinnor och det framförallt är kvinnor bakom kameran också. På det stora hela är det en fin ganska lågmäld film med zombier som kuliss när de berättar en historia om att lämna sorg bakom sig.

Trailer

]