Månadsarkiv: maj 2018
Filmtipset: Night of the Comet
Night of the Comet (1984) hade gått under radarn för mig. Det är inte heller en helt klassisk zombiefilm, men jag tycker absolut att den ändå hör hemma i zombiegenren. En komet med väldigt vid bana som senast passerade jorden när dinosaurierna dog ut är på gång igen. Det förväntas bli en vacker syn så människor är ute på stan och ska kolla in spektaklet. Trist nog pulvriseras de av att se kometen. Men några forskare/militärer har låst in sig under marken i en bunker och en del som råkar ha varit i rum av metall klarar sig. De som inte utsattes direkt för kometen genomgår en förvandling och blir vildsinta zombielika varelser.
Scenariot med några få överlevare i en övergiven stad känns igen. Det är ett av de moderna zombiefilmer/seriernas signum. Att vakna upp i en död stad. Det kommer ursprungligen från Day of the Triffids, men det är inte den enda postapokalyptiska klichén i filmen, tvärtom är den ganska fylld av sådana. Men det är helt ok. Den utger sig inte för att vara nyskapande eller något speciellt. Däremot är det, till skillnad från många andra postapokalyptiska filmer, flera starka och dominanta kvinnoroller. Huvudpersonen ”Reggie” och hennes syster Sam kan ta hand om sig själva och löser problem snarare än står och skriker hysteriskt. De är vapentränade och gillar att panga på!
Som B-film är den förvånansvärt bra tycker jag. Den finns skräckmoment och det finns humor i en bra blandning även om den blir mer och mer cheezy ju längre filmen går. Trevligt soundtrack och härlig 80-tals estetik genomsyrar också filmen.
Kolla in filmen här:
Krisberedskapsveckan 2018 och ”Om krisen eller kriget kommer”
Nu börjar krisberedskapsveckan 2018. I år har det varit mycket mer diskussioner om veckan innan, förmodligen för att broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ska skickas ut till 4,8 miljoner svenska hushåll. Men hur ska vi se på den? Är det ett effektivt sätt att höja beredskapen i Sverige och vad kan göras för att veckan ska bli så bra som möjligt?
MSB har alltså på uppdrag från regeringen tagit fram broschyren ”Om kriget eller krisen kommer”. Den tjugosidiga broschyren presenterades måndagen den 21 maj på en presskonferens (ladda ned broschyren här) och är ungefär så bra som den kan bli när den helt saknar målgrupp. När broschyren kom ut senast 1961 så lyssnade människor när Staten pratade i större utsträckning än i dag. Kommunikationen riktade sig uppifrån och ned till medborgarna. Det fanns bara en TV-kanal och mediebruset var knappt existerande. Idag konkurrerar informationen med betydligt intressantare fakta som Kim Kardashians instagrambilder på sin frukost, att något kan vara en okänd/dold folksjukdom eller vad som helst som känns lite mer spännande. Vår konsumtion av information ser helt annorlunda ut idag och vi väljer i större utsträckning info som vi vill se eller bekräftar vår världsbild. Spridningen av info sker mer horisontellt än vertikalt.
Efter presskonferensen inför krisberedskapsveckan i måndags så har det redan varit mycket diskussioner om broschyren och om hemberedskap och krig. Särskilt internationellt har rapporteringen om att fredliga Sverige ska börja förbereda sig för krig fått mycket uppmärksamhet. Det finns såklart ett syfte med att broschyren kommer under krisberedskapsveckan, förhoppningsvis ger det lite mer utrymme för frågorna i många olika kanaler i samhället. Och det är en viktig del för att budskapet ska sjunka in. Informationskampanjer generellt har högst begränsad effekt på människors beteenden (vilket jag skrivit om tidigare) men att det finns i många kanaler kan vara positivt. En annan bra grej är att MSB tagit fram ett spela som kan användas i skolorna under veckan. Att påverka vuxna genom barn är något som faktiskt verkar funka.
För ett par dagar sedan hade 228/290 kommuner (lista finns här) anmält att de skulle ha någon typ av aktivitet under veckan vilket är väldigt bra genomslag. Även länsstyrelser och de frivilliga försvarsorganisationerna kommer också att ha verksamhet. Förra året deltog ca 80% av kommunerna på något sätt så det är ungefär lika många. Kolla gärna med din kommun! Här finns lite info om vilken typ av aktiviteter de faktiskt gör.
Det jag tänker är viktigt att det fokuseras på är möjligheten till engagemang. Ju fler som är organiserade i någon av alla organisationer som kan vara viktiga vid en kris desto bättre. I broschyren nämns utbildning och engagemang på sista sidan och det är bra. Bildade och organiserade människor gör ett mer resilient samhälle – både gentemot informationskrig och cyberattacker men också mot rena naturkatastrofer och krig. Krisberedskap handlar om så mycket mer än att ha konserver och vatten hemma. Det handlar om kunskap, sociala nätverk och tillit. Det här har jag tjatat om flera gånger. Och det slås även fast på första sidan i broschyren: ”En av våra viktigaste tillgångar när något hotar oss är vår vilja att hjälpa varandra.”
Fokuset på krig är problematiskt samtidigt som det kan vara viktigt ändå. Även om kriget inte känns som om det står framför dörren just nu så kan säkerhetsläget förändras snabbt. Att veta hur försvaret är uppbyggt och att alla människor i Sverige faktiskt kan bli inkallade är viktig kunskap som jag tror inte alla vet om. I tycker jag ändå att media har MSB svarat lite svävande kring krigsfrågan vilket inte är så konstigt då det ju egentligen inte MSB som ”har hand om” krigshot eller förberedelser för det (även om de fyller en funktion inom det civila försvaret). Det är försvarsmakten och dess organisationer som ska hantera och undersöka de hotbilderna. Jag tycker även att terrorbiten i broschyren är problematisk. Den bidrar mer till att skapa rädsla än trygghet och gör terrorhotet till något större än vad det egentligen är. Istället för att stilla rädslan tror jag att den späs på vilket gör att terroristerna segrar.
På det stora hela är jag positiv till krisberedskapsveckan och broschyren. Det blir väldigt intressant att se vad som görs och framförallt att läsa utvärderingen efteråt. Kommer människor att tillgodogöra sig informationen eller hamnar broschyren i pappersåtervinningen? Vad funkade bättre och sämre? Kommer folk ändra något i sitt beteende för att bli mer förberedda? Kommer du att ändra något i ditt beteende?
Filmtipset: Let Sleeping Corpses Lie
Let Sleeping Corpses Lie är en av de tidiga zombiefilmerna som hamnat i skymundan av Romero. I just det här fallet ville regissören Jorge Grau göra en kopia av Night of the Living Dead fast i färg. Det, liksom mycket annat i filmen, är typiskt för de europeiska zombiefilmerna som kom i början av 1970-talet. Just den här är en spansk/italiensk produktion som utspelar sig i England. I likhet med många andra filmer har också denna väldigt många olika titlar. Mest kända är kanske The Living Dead at Manchester Mourge (trots att filmen inte alls utspelar sig i Manchester), Don’t Open the Window eller originalet Non si deve profanare il sonno dei morti och Zombi 3. Kärt barn har många namn.
George driver en antikaffär i London och tar motorcykeln upp mot Windermere där han ska träffa några kompisar. Tyvärr backar den andra huvudpersonen Edna in i hans MC och de beger sig iväg till hennes syster som bor i närheten av Windermere. Tyvärr så har jordbruksverket ett pilotprojekt för att döda skadeinsekter med hjälpa av ”ultra sonic radiation”. Det visar sig ha effekten att väcka döda till liv igen. Ja och sen kan ni ju fatta själva ungefär vad som händer. Första halvan av filmen något osammanhängande och är rätt långsam med mycket naturklipp men sedan faller bitarna på plats och det blir fart och tarmätande.
Det är en bra konflikt mellan de moderna Londonborna George och Edna och den engelska konservativa landsbygden som inte riktigt gillar det nya. Samtidigt som det nya i form jordbruksverkets experiment på naturen också blir ett hot, men ses av lokalbefolkningen som något positivt.
Jag älskade Let Sleeping Corpses Lie. Bortsett från halvdant skådespeleri och usla kvinnoroller (som mest skrek och var värdelösa) är det en riktigt bra film. Handlingen funkar tycker jag. Zombierna är obehagliga och rätt välgjorda för sin tid. Den politiska kommentaren och en från och till rätt rolig dialog ”…with your long hair and faggot clothes” är bra. Helt enkelt ett måste för alla som har något som helst intresse av zombiefilm.
Filmtipset: Cargo
Idag släpptes Cargo på Netflix. Det är en långfilmsversion av en kortfilm som kom ut 2013 som var rätt fin. Cargo är en postapokalyptisk historia där människor blivit zombier över hela Australien. När någon blir biten har de 48 timmar på sig. Myndigheterna hann ge ut ett kit för att handskas med de smittande med bland annat en klocka som räknar ned från 48 timmar och en vass spets att köra in genom örat in i hjärnan.
I huvudrollen ser vi Martin Freeman som en väldigt alldaglig person. Hans uppgift är att ta hand om sitt spädbarn Rosie och föra henne i säkerhet eller åtminstone någon slags trygghet. Under resans gång så träffar han olika människor och grupper. En ung aboriginflicka, Thoomi, blir en följeslagare. Det är skönt nog inte särskilt stort fokus på onda MC gäng eller kannibalsekter utan vi får träffa olika överlevare som gör vad de kan.
Det finns många klassiska element av zombiefilm. Till exempel en politisk udd riktad mot rovdriften av naturen och särskilt fracking. Det är något av en natur vs civilisationen i det hela som jag tror skulle göra George Romero en smula rörd. Jag tycker att filmen är ganska fin på många sätt. Freeman gör sin roll som helt vanlig, rätt tråkig, människa riktigt bra. I början av filmen bor de på en husbåt (bra zombieapokalyps plan för övrigt) och åker omkring längs med en flod. Han verkar inte riktigt ha förstått allvaret eller hur andra människor de stöter på senare kan bete sig utan står ganska handfallen vid orättvisor.
Cargo är en med zombiemått mätt stillsam film. Det är en del spänning men det är inte det filmen lever på eller ens det som gör den bra. Även om den är ganska förutsägbar så funkar det ändå.
Kortfilmen från 2013:
The Rain
Den danska postapokalyptiska serien The Rain har nyligen släppts på Netflix. Dock inte med zombier men det finns likheter eftersom det är en klassisk virusepidemi där smittan är ett av de stora problemen. Att andra människor blir potentiella hot. Det känns som om The Rain riktar in sig till en något yngre publik (övre tonåren?)
Ett regn orsakar en smitta som dödar människor direkt. Men smittan sprids också till människor via djur (vilket är tur ur ett realistiskt perspektiv, annars skulle smittan snabbt dö ut). En forskare på företaget Apollon för sina två barn (Simone och Rasmus) ned i en bunker och sticker, men barnen tillbringar sex år där och kommer sedan ut i en värld som är i spillror. De hookar upp med några andra och beger sig norrut till Sverige för att hitta pappan och få en lösning på pandemiproblemet.
Det jag gillar med serien är hur gänget kring Rasmus och Simone utvecklas och att alla har karaktärer och varken är onda eller goda utan är som folk är mest – människor med förtjänster och brister. I varje avsnitt får vi en bakgrundsberättelse av huvudpersonerna som fördjupar förståelsen om varför de är som de är. Den är också rätt snygg och ibland spännande. Det som är mindre bra är tyvärr de svenska skådespelarna och att det är en orgie i postapokalyptiska klichéer (MÅSTE DET FINNAS MED EN KANNIBALSEKT?). Det är onda företag, experiment på människor etc. Jag tycker verkligen det är synd att fokus inte är på det vardagliga i större utsträckning i postapokalyptiska skildringar vilket också gäller The Walking Dead och Fear the Walking Dead. The Rain är som bäst när de letar mat eller bara försöker röra sig mellan olika ställen. Diskussionen om att behålla mänskligheten är också rätt bra tycker jag.
Jag stör mig också i vanlig ordning på att nästan alla överlevande människor inte har försökt organisera upp något. Istället för att göra det bästa av en usel situation så stannar många kvar i staden, blir som djur och sliter folk i stycken i största allmänhet. Människor som skulle bete sig så skulle knappast klara sex år. Och de som bygger upp en fungerande infrastruktur med odlingar och duschar blir istället kannibaler. Det finns ett gäng logiska luckor men det gör det alltid när serier eller filmer ska förklara för mycket istället för att hålla det jordnära.
På det stora hela är den ändå rätt sevärd tycker jag.
Varför det är viktigt med rätt förväntningar på beteenden efter katastrofer
Det blev diskussioner efter en bild som spreds på mig om katastrofbeteenden för några veckor sedan, och strax efter skrev jag ett förklarande inlägg om katastrofbeteenden. Nu har jag tänkte lite mer det vill jag diskutera varför det är viktigt utgå från forskningen på mänskligt beteende vid (natur)katastrofer. I korthet gick diskussionen ut på att jag påvisade att människor generellt beter sig bra och solidariskt vid naturkatastrofer om vi tittar på den forskning som finns. Några i sociala medier tyckte att jag hade hade fel utan att komma med så mycket mer argument än tidningsartiklar eller anekdoter (någon enstaka hade faktiskt bra invändningar som var värda att tänka över). Andra svarade att de hoppades på att folk beter sig bra men förbereder sig på att folk beter sig illa. Det kan jag förstå och det låter som en rimlig hållning på vissa sätt – ”hoppas på det bästa men förbereda sig på det värsta” är ju ett preppertalesätt. Men det finns problem med det synsättet både för preppers men också för när myndigheter/makthavare/ordningsmakt utgår från det.
Om människor förbereder sig för att folk kommer att bete sig illa finns det risk att de drar sig undan snarare än att de försöker förbättra situationen gemensamt. Att tro illa om andra leder alltså till en sämre situation för alla, vilket skulle kunna beskrivas som en variant av prisoner’s dilemma. En person riskerar mindre men på bekostnad av att samarbete blir svårare. Dessutom är det rimligt att tro att människor faktiskt påverkas av att andra beter sig misstänksamt mot dem. Det kan alltså vara en hindrande faktor för den självorganisering som ofta uppstår.
I det kritiska skedet kan vi föreställa oss hur vi kommer att bete oss, men har vi inte varit i situationen innan vet vi inte. Vi kan tro att vi är solidariska hjältar som räddar andra när vi i själva verket beter oss som huvudpersonen i Ruben Östlunds film Turist, men mer sannolikt blir det tvärtom. Det är vanligt att människor tror att de själva skulle hålla huvudet kallt medan alla andra beter sig konstigt, på samma sätt som de flesta tycker att de kör bil bättre än genomsnittet eller att de inte påverkas av reklam (men att alla andra gör det). För att summera – vi vet inte hur vi beter oss i katastrofer men tittar vi på forskningen så är chansen stor att människor beter oss bra eller passivt. Det är rimligare att utgå från det än från motsatsen.
Ur ett makthavarperspektiv blir det lätt en fråga om elitpanik (jag har skrivit om det tidigare t ex efter terrorattacken i Stockholm i april 2017 men även om andra historiska exempel). Det är viktigt att se allmänheten och människor generellt som resurser och inte problem eller hinder. För allt tyder på att många kommer att söka sig till andra och försöker hjälpa till när något händer. Myndigheter borde försöka fokusera på att stödja den typen av engagemang istället för att se det som problem eller som något som konkurrerar med deras hjälp/stöd till utsatta. På många sätt har detta ändrats de senaste decennierna – frivilliga har via t ex FRG grupper fått en roll att spela, men det är också viktigt att tänka på det spontana engagemanget som uppstår i kriser och hur det kan kanaliseras. En av de största utmaningarna vid kriser är just samverkan – alltså att få myndigheter, frivilliga, organisationer etc att arbeta effektivt tillsammans.
När myndigheter/organisationer/företag planerar för en katastrof kan det lätt bli fel om de utgår från hur människor skulle bete sig om de vore helt rationella. Ett exempel är detta citatet från DN 25 februari 1995 angående Estoniaförlisningen :
Storfärjorna går inte att utrymma så som det är tänkt. 3000 personer får vi inte ut i tid. Och folk reagerar ologiskt. En mamma som har lämnat sitt barn till värdinnorna i lekrummet på färjan går inte mot närmaste nödutgång utan springer tillbaka till lekrummet. Bara som exempel.
Det mest rationella som finns för en förälder är ju att hämta sina barn. Inte att följa planen som någon tänkt ut i förväg och utgå från att båtens personal skulle sköta det.
Det finns ett ”ensam är stark”-ideal i delar av prepperrörelsen som är ineffektivt i krissituationer eftersom människan är väldigt sårbar ensam (både fysiskt och psykiskt). Att ha en felaktig förståelse för hur andra beter sig är problematiskt eftersom det inte tar hänsyn till vad människor faktiskt kan åstadkomma tillsammans. Det är dessutom kostnadseffektivt att dela upp förberedelserna. Vi fungerar väldigt dåliga ensamma helt enkelt och vi bör förbereda oss på att se till att inte vara det.
Filmtips: The Survivalist och Into the Forest
The Survivalist och Into the Forest (bägge från 2015) är två likartade men ändå olika filmer. Bägge är postapokalyptiska, i The Survivalist några år efter att allt gått åt skogen medan vi i Into the Forest får följa med när katastrofen händer. Men de skiljer sig en hel del i hur det är filmat – den första är mörk och den andra är mer ljus.
The Survivalist handlar om en man som bor i en liten avlägsen stuga i skogen och överlever genom självhushållning. Han kokar olja på björknäver, kissar på växterna etc. I början när filmen berättar om huvudrollsinnehavaren visar de alla möjliga överlevnadstekniker tyvärr minskar de ju längre filmen fortskrider. Två kvinnor kommer till gården och den tystlåtne huvudpersonens värld rubbas. Filmen är rätt mörk, alla människor är beredda att döda för att få sin vilja igenom och det finns inget försonande hos någon egentligen.
Into the Forest (som är baserad på en bok med samma namn) handlar om systrarna Nell och Eva som bor med sin pappa i ett hus typ 10 mil utanför ett litet samhälle. Strömmen försvinner då och då, men en dag försvinner den för evigt. Pappa dör ganska snart i en motorsågsolycka och ungdomarna måste klara sig själva. De vet inte vad som händer runtomkring i världen och enstaka besökare kommer förbi. Det är mindre av fräsiga överlevnadstips och mer av vikten (och svårigheten) med att ha en annan person i närheten.
Into the Forest är något glättigare (eller så är det bara i relation till The Suvivalist eftersom jag såg dem efter varandra) men inte så det blir jobbigt och nog den jag gillade bäst. Det fanns liksom ingen att identifiera sig med i The Survivalist. Jag gillar att det finns väldigt lite information i bägge filmerna. Det finns rykten, men ingen verkligen information – precis som det skulle vara vid en längre samhällsstörning.
Våldtäkt är något som förekommer i bägge filmerna och de skildrar precis som de flesta postapokalyptiska filmer hur människans värsta sidor kommer fram (även om syskonskapet i Into the Forest är en fin relation). Det är symptomatiskt för den här typ av filmer och inget som bör ses som dokumentärt. Men det formar vår syn på apokalypsen. Det är som att vi vill måla fan på väggen för att kunna tänka att vi lever i en bra värld nu. Finns det ens exempel på postapokalyptisk film där folk beter sig som människor gör mest? För det mesta hyggliga och trevliga om en bemöter andra på det sättet?
Trailers:
Maj: Lär känna dina grannar
Ok, nu kommer mer tjat om att lära känna dina grannar som katastrofförberedelser. Men nu är det maj och människor vågar sig ut efter en trevande vår. Perfekt att börja heja på grannarna!
Vid kriser och katastrofer börjar människor interagera med varandra och det är inte blåljuspersonal som är först (eller sist) på plats när något händer – det är vi som bebor området. Det är tydligt att vi är gruppvarelser och vikten av andra blir särskilt tydlig i kriser. Det är något vi vet men hur du kan göra är kanske lite svårare.
Ett bra sätt är att använda de lokala facebookgrupperna som finns till att öka samverkan. Börja göra saker ihop helt enkelt. Ett bra sätt kan vara att skriva ut i den lokala gruppen och fråga om någon vill gå en studiecirkel med ”Boken om hemberedskap” och kontakta sitt lokala ABF om det. Då kan du träffa andra likasinnade och börja planera hur ni ska förbereda er för att zombierna kommer. Eller kanske starta en odlingsgrupp för gemensam odling i pallkragar eller ordna en loppis eller gemensam fest i samband med städdag eller något liknande. I Hyresgästföreningen eller bostadsrättsföreningar finns det ofta lokaler att tillgå. Prata om hur de kan användas vid krissituationer. Och när du blir bjuden på fest hos någon granne, ta med en vattendunk som present istället för blommor.
Det är skillnad på trygghet och säkerhet. Trygghet är en känsla, säkerhet är tillstånd som inte nödvändigtvis hänger ihop med trygghet. Ett bostadsområde kan vara säkert utan att upplevas tryggt av de boende. Ett sätt att skapa både trygghet och säkerhet är att le och heja på folk i bostadsområdet eller på din gata. Det gör att tjuvar inte känner sig välkomna – alltså ökar säkerheten – samtidigt som det ökar tryggheten genom människor blir mindre rädda.
En annan bra grej för vuxna kan ju vara att nattvandra. Då lär du känna närområdet och även kids som ibland kan kännas skrämmande eller provokativa. Har du träffat dem innan och pratat under odramatiska former kan du snacka med dem även i en kris. Men mest effektivt är ju förstås att bilda en ”Grannsamverkan mot zombier” grupp i ditt närområde.
Maj månad är dessutom Zombie Awareness Month
Zombieöverlevnad 