The Walking Dead – mina tankar om serietidningen

Det sista numret av The Walking Dead har kommit ut. Och jag började läsa igenom från #1 till det avslutande #193. När jag häromdagen hade läst klart det sista numret var det rätt sent på kvällen (ok, klockan var 23.15 men det är sent för mig). Jag satt med gåshud och kände mig både tom och tillfreds men saknade någon att prata om vad jag varit med om. Det är en stark berättelse med fantastiska personporträtt.

Det går inte att överskatta vilken betydelse serietidningen och sedan såklart också TV-serien haft på zombiegenren. Miljontals människor som knappt hade kontakt med genren innan har kommit att bry sig om Rick, Michonne, Carl och alla andra. Vad jag slogs av var att även om olika människor överlever olika länge och en del bara finns med i den ena varianten, så är handlingen påfallande lik. Många scener är exakt likadana även om det är andra människor som spelar rollerna. Det är först framåt slutet som det börjar skilja sig ordentligt. Men i vanlig ordning är böckerna dock bättre.

För mig personligen har TWD också varit väldigt viktig. Dels för att det var en stor del i att väcka till liv (förlåt) mitt intresse för zombier, dels för att Johan Kimrin på Apart förlag som ger ut The Walking Dead på svenska var den som frågade mig om jag inte skulle skriva en bok om zombieöverlevnad som han ville ge ut. Det kom att bli Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen och det var starten på en massa saker jag varit med om efter det. Tack Johan!

Det första numret kom i oktober 2003. Då var zombiegenren var död som… eh… en zombie? Jag menar att det var en bidragande orsak till att genren snabbt växte sig stor och aktuell. Strax innan hade Max Brooks Zombie Survival Guide och Danny Boyles 28 Days Later (2002) kommit ut. En riktig kanontrio i zombiekultur som beredde väg för Dawn of the Dead Remaken, Shaun of the Dead och Land of the Dead som alla kom ut ett par år senare.

Jag tror att jag tycker att de bästa delarna är i fängelset när allt kaosar samtidigt. Men också storyn med och efter kriget med Negan när de försöker hitta ro och utveckla de olika byarna och handeln mellan dem. Det som är lite svagare tycker jag är kriget mot viskarna eftersom det känns lite mer krystat.

Min favoritbildruta!

The Walking Dead handlar mycket om organisering. Hur det går att bygga upp något nytt, om att låta gamla drömmar dö och i kölvattnet efter katastrofen upptäcka vad som finns kvar – både fysiskt och psykologiskt. I efterordet skriver Robert Kirkman att han hade funderat på att avsluta serien runt #90. När Rick inser att de måste bygga vidare på gemenskapen och att Alexandria är ett ställe att leva på. Tur att han valde att fortsätta hundra nummer till, annars skulle vi missat Jesus, Negan och en massa fler intressanta karaktärer. Men framförallt hade vi missat att bygga en ny civilisation. Hur det går att finna lycka igen efter svåra trauman och om vikten av gemenskap.

Några ord om karaktärerna också. Det är ett fascinerande persongalleri där ganska få känns krystade. Även de mest utfreakade personerna (som Princess som introduceras precis i slutet) visar sig ha en rimlig story bakom sig. Sen har vi ju Negan som är platt i början men växer och växer, men att jag kände mig osäker på hans egentliga intentioner även när han verkade vara god framåt slutet. Jesus som är någon slags superhjälte och Maggie som kommer att bli en kraft att räkna med.

De sista delarna hettar till ordentligt. När Ricks grupp kommer in i The Commonwealth och inser att de inte vill tillbaka till hur det var förut. Hur problemen i den gamla världen blir synliga tack vare att de levt på ett nytt sätt. Här blir det verkligt intressant tycker jag. I den nya staden blir klassamhället tydligt eftersom det bygger på vad de överlevande jobbade med innan. Det blir direkt en konflikt med de vi fått följa eftersom de haft ett förhållandevis egalitärt system som inte bygger på prestation eller klass utan av var och en efter förmåga – till var och en efter behov. Det sägs inte rakt ut, men det är så det till stor del funkat.

Köp den svenska utgåvan på Apart förlag (just nu med 10% rabatt på allt du handlar om du använder koden ”zombieöverlevnad”).

 

*************SPOILERS***********

Den sista delen när Carl är vuxen och läser sagan om Rick för sin dotter är stark. Det som skaver i mig är att serien går från att vara en berättelse om att skapa något annat ur askan av det gamla till att handla om den starke mannen som gjort hela den nya världen möjlig. Om jag ska ge TV-serien något är det att den är bättre på att få historien att handla om mindre om Rick. Nu blev det som att det var han som var allt det handlade om, och det blir liksom oärligt mot hur berättandet faktiskt sett ut. Läs den! Bara gör det!

PS NEGAN LIVES! DS

Annons