Om apokalypsen och hopp

Expressen kultur har nyligen börjat med en serie om apokalypsen. Gott så, apokalypsen är kanske mer aktuell än på länge om vi tänker på nyheterna häromveckan om att vi kan vara i den sjätte massutrotningen av arter. Första artikeln kom för en vecka sedan och handlade om Tove Jansons Kometen kommer och den senaste, av Jan Gradvall, handlade om Cormac McCarthys bok (som sedermera blev film) Vägen och det är kring den texten jag kommer att uppehålla mig lite. För i den finns något som stör mig mer och mer varje gång jag läser det.

Gradvall skräms som inget annat av Vägen. Det är förståeligt, det är en jävligt obehaglig berättelse om människan i ett samhälle där allt bara blir gråare, där hoppet försvinner mer och mer. Men samtidigt finns hoppet där. För hopp är centralt i tankarna om apokalypsen. Först kaos, sedan något annat. Utan hopp som blir det liksom inget kvar, det finns inget att leva för. De två kulorna som föräldern har (en till honom och en till barnet) skulle sedan länge avlossats om det inte fanns hopp.

Ibland får jag frågan om jag verkligen skulle vilja överleva efter zombieapokalypsen. Med allt förstört, alla vänner och familj döda och borta och känslan av att något alltid är ute efter mig. Det kan ha att göra med att jag är någon sorts obotlig optimist men jag tror det handlar om att vi aldrig vet att det inte blir bättre. Så fort vi ger upp tanken på förbättring så finns det liksom inget att kämpa för längre. Det är tanken på att det kan bli bättre, även om det inte känns så som gör det möjligt att gå vidare. Apokalyps eller inte.

Men det som stör mig mest i texten är ändå citat som: ”När civilisationen utplånades upphörde även alla lagar och moral. Mord och våldtäkter tar över.” eller ”Civilisationen är bara ett tunt ytlager. När lagar upphävs ger sig grannar på grannar.” Det är i sig inga konstiga meningar, samma saker sägs om och om igen och har gjort det ända tillbaka till Thomas Hobbes dagar. Det konstiga är att så få reagerar på det.

Som att det vi kallar civilisation idag inte sanktionerar den typen av beteenden? Som att det finns något i människan som gör att vi vill skada varandra? Jag har svårt att tänka mig att mänskligheten skulle klarat sig om det var civilisationen som gjorde att vi inte mördade, våldtog och gav oss på grannar. Men föreställningen om civilisationens godhet och människans ondska är farlig. Den kan tvinga oss till underkastelse istället för att lita till vår egen förmåga att lösa problem.

Det finns dessutom rätt dåligt forskningsstöd kring att människan verkligen är ruttna av naturen. Vi kan läsa Lasse Bergs böcker om människans ursprung. Lyssna på Frans de Waahls tankar om att att moralen kommer inifrån och våra lagar (som bygger på 10 guds bud) egentligen är pålagda ovanifrån. Alltså att civilisationens lagar är onödiga, att vi klarar av att upprätthålla moraliskt beteende ändå. För dem som vill läsa mer om biologi, människans natur och sånt rekommenderar jag Göran Greiders senaste bok Den solidariska genen. Det är en bok som ger hopp i allt elände vi ser. Det finns mycket intressant om det här att säga, men jag spar en hel del av det till mitt sommarprogram som sänds 15 juli.

När samhället ser ut som det gör vill vi ha enkelhet. Apokalypsen är intressant för att det finns något annat – att en annan värld är möjlig. I dagens samhälle verkar vi faktiskt längta så mycket efter riktig förändring, att vi är beredda att gå igenom undergången för att komma dit.

En rätt intressant diskussion mellan Rick och Maggie i The Walking dead #22.

 

 

Annons