Bloggarkiv

Dagens boktips: Pojken på bron

Det kan inte vara lätt att skriva en uppföljare på en så pass bra bok som Flickan med gåvorna. Särskilt inte en prequel, som jag inbillar mig är något svårare för en del av överraskningsmomentet är borta. Men, Pojken på bron är en riktigt riktigt bra zombiebok. Jag tycker inte den mäter sig med föregångaren men den är väldigt nära. Boken är i sig fristående men du får lite mer ut av den om du läst Flickan med gåvorna innan.

Pojken på bron utspelar sig några år innan Flickan med gåvorna. Den handlar om besättningen på pansarbandvagnen/forskningsstationen Rosie (som också spelar en rätt stor roll i föregångaren) och kanske framförallt om Stephen Greaves, en autistisk tonåring och geni. Rosie är utsänd på ett uppdrag av Beacon (alltså staden/flyktinglägret som är det som är kvar av civilisationen) för att hitta något som kan göra situationen bättre – någon form av botemedel för zombieepidemin som härjar. Besättningen består av hälften militärer och hälften forskare.

Efter många månader i fält så upptäcker Greaves barn som verkar vara delvis mänskliga och delvis smittade. Ett mellanting mellan smittade och människor, och det kan vara en väg framåt. Konflikten mellan forskarna och militärerna, både ombord på Rosie och i Beacon är en intressant historia. Det är lite som att jag hoppas på fler berättelser i den världen.

Den första halvan av boken var helt ok, men det var inget jag riktigt fastnade i. Andra halvan sögs jag in och ville liksom inte göra något annat än läsa klart. Ville inte gå av tunnelbanan när jag läste utan bara fortsätta till ändstationen och läsa klart. Även om uppbyggnaden av berättelsen tycker jag att det är actionscenerna som riktigt lyfter berättelsen.  Läs den bara. Och läs Flickan med gåvorna om du inte gjort det.

Det finns dessutom en fantastisk epilog som jag tycker lyfter storyn ett extra steg.

adlibris

bokus

Annonser

Vegan Zombie Apocalypse

Nu har jag skrivit tillräckligt med seriösa inlägg på ett tag så här kommer ett om en zombiebok jag läst: Vegan Zombie Apocalypse.

Jag välkomnar alla kulturella yttringar som blandar zombier och veganism. Det är liksom spännande att se vart det barkar hän (till exempel karaktären Tofu the Vegan Zombie, filmen Attack of the Vegan Zombies eller boken Vegan Revolution… With Zombies). Men Vegan Zombie Apocalypse av pseudonymen Wol-Vriey är nog den sjukaste boken jag läst någonsin, alla kategorier. Jag har ganska dålig förmåga att visualisera det jag läser, och har aldrig varit gladare över det.

I början så går det att tänka på det som vegopropaganda. Zombierna har blivit veganer och äter bara blodpotatis som de odlar i människor som lever på enorma plantager. Människorna drogas för att stå ut med smärtan när potatisarna växer i dem, men några hittar en multinyckel som gör att de kan komma ut. Redan där är det väldigt bisarrt. Zombierna har tydligen utvecklas från det gamla hjärnätandet till att bli veganer, de tål inte längre människokött och exploderar om de får hjärna på sig.

I en annan del av den här framtida världen bor några som kallas Necros. De tillber zombierna som gudomliga och den store zombieguden, vilket också leder till att de bara äter zombiekött – allt annat vore ju vansinne. Vän av ordning undrar såklart om det inte är giftigt. Jo, men genom en sinnrik process kan de avgifta zombieköttet.  Håll i dig här kommer förklaringen:

The present method of detoxifying/’purifying’ zombie meat was by soaking it in large tanks of menstrual blood collected using sponge rats. Sponge rats looked like the household pests of ancient times, but their flesh was super-absorbent tissue designed to suck and retain moisture from the arid worlderness air and soil. To better facilitate their water-retention capability, their bones were hollow storage reservoirs. A bowl of water poured on a sponge rat would all be sucked in through its skin pores, with little attendant increase in its size. The same result would be obtained upon dropping the rat into the bowl of water: It would mop all the liquid up like a sponge, hence their name. The water could be retrieved by squeezing the rats. Sponge rats absorbed blood just as efficiently as they did water, so necros women used them as tampons, inserting them alive into their vaginas during their periods. Once soaked full of menstrual blood, the rats were pulled out by the tail and dropped into the food-purification tanks, along with zombie meat. The rat corpses rotted, releasing both the blood and enzymes that stimulated the blood to stick to the meat and draw its poisons from it.

Magstarkt. Ja. Men det där är inte något speciellt sjukt eller konstigt i boken – det får mer fungera som ett exempel på hur boken är. Det finns betydligt värre företeelser och händelser med död, lemlästningar och alla typer av knullande som går att tänka sig (även en del sexuellt våld). Egentligen tjänar det inte så mycket till att skriva mer om handlingen för det händer så mycket hela tiden. Det kan komma en superzombie, döden dyker upp och tar en huvudroll, eller så kan en människa bli en gigantisk dinosaurie eller varför inte jättehjärnor fyllda med zombier. Det bisarra tar liksom aldrig slut. Och det där med att boken skulle kunna tolkas som någon sorts vegopropaganda försvinner snabbt i den allmänna röran. Ett tag undrade om det var någon dold andemening som jag missade eller om det var omskrivningar för annat men jag tror helt enkelt att Wol-Vriey mest ville skriva något sjukt. Jag rekommenderar egentligen inte den här boken annat än för människor som verkligen gillar mörka sjuka grejer.

 

Boktipset: Flickan med gåvorna

Flickan med gåvorna (The girl with all the gifts 2014) som i dagarna kommit ut på svenska är en av de absolut bästa zombieromaner jag läst. Den känns fräsch och nyskapande och karaktärerna är trovärdiga och värda att faktiskt bry sig om.

9789170378836_200x_flickan-med-gavornaFör 20 år sedan så drabbades världen av en fruktansvärd smitta. De absolut flesta blev zombier, eller Hungriga som de kallas. Några få befästa zoner försöker hålla dem borta, och några människor – vildar – väljer att leva utanför murarna på dessa områden. I ett område som är en forskningsstation finns det barn som är smittade men har kvar sin förmåga att tänka och resonera. En grupp forskare understödda av militärer gör sociala experiment med barnen och dödar dem senare för att dissektion. Ett av barnen, Melanie, är bokens egentliga huvudperson och uppvisar en ovanlig intelligens.

När basen attackeras av hungriga och vildar så flyr Sergant Parks, en lärare, en forskare, en menig och Melanie mot Beacon som är det störst området som inte övertagits.

Flickan med gåvorna målar upp ett postapokalyptiskt samhälle där allt gått åt skogen. Det blir inte den romantiserande bilden av livet efter kollapsen som ibland visas upp. Det är grymt och oglamoröst med en genomgående tragik över allt som försvunnit.

Smittan är orsakad av en svamp Ophiocordyceps unilateralis som faktiskt finns på riktigt (kolla in det här youtubeklippet) och är känd från TV spelet The Last of Us. Det är en svamp som idag bara använder insekter (framförallt myror som visas i klippet ovan) som värdar men har i boken muterat till att också angripa människor.

Filmen kommer också att gå upp på bio den 7:e oktober i år vilket blir spännande. M. R. Carey skrev filmmanuset i princip parallellt med bokmanuset vilket är ett spännande grepp och tyder på att även de som läst boken kan få överraskningar. Hoppas på det även om det finns många scener i boken som jag gärna skulle se på film också.

Om jag ska jämföra Flickan med gåvorna med någon annan bok i samma genre så är det klassikern I Am Legend (1954) som jag spontant börjar tänka på. Den placerar sig i den postapokalyptiska zombieberättelsen, men känns relevant och nyskapande ändå. Läs den!

Bokus

Adlibris

Boktipset: The First Days

*OBS innehåller spoilers*

The First Days av Rhiannon Frater presenteras ibland som en feministisk zombieroman. Det är märkligt för alla som läst mer än första tredjedelen. Boken handlar om hur Jenni och Katie överlever det första stadiet av zombieapokalypsen. Jenni lever i en misshandelsrelation och för henne får zombieapokalypsen en smak av frihet (förutom att hennes barn blir zombier). Ja det var rätt att skriva det inom parentes eftersom det inte verkar påverka henne så särskilt mycket. Katie å andra sidan påverkas mycket av att hennes partner Lydia dött och att hon finns därute som zombie. imagesHuvudkaraktärerna utvecklas på ett märkligt sätt och påverkas mycket av relationen till män även om deras vänskap särskilt i början är i fokus. Istället för att bli en härlig Thelma och Louise-historia om två kvinnor så blir präglas boken av relationerna till män.

Efter en tid ute på vägarna kommer de till ett kvarter i en liten stad som är hyfsat skyddat. En rolig del är att de har radiokontakt med andra överlevare i lastbilar eller på säkra platser men att de blir färre och färre som svarar. Den delen är briljant och de delarna i boken vill jag veta mer av.

The First Days har potential och är ibland väldigt bra. En del karaktärer är fina och det är ett kul scenario där vi både får veta hur det är att vara on the road och hur det är att bygga upp ett försvar i en liten stad. Boken påminner också varför det är bra att de flesta zombiefilmer/böcker utspelas i typ parallella universum där allt är som på riktigt utöver att zombiegenren inte finns. Det blir mest tramsigt när folk hänvisar till Zombie Survival Guide och till zombiefilmer de sätt. Den stora svagheten i boken är att två starka kvinnor med fin vänskap i slutet bara tänker på män och definierar sina situationer efter männen de är kära i.

Som så många andra zombieböcker började den publiceras online, men senare fick ett förlag upp ögonen och gav ut den i bokform. The First Days är den första av tre delar i historien om Jenni och Katie. Jag kommer nog inte läsa de andra delarna.

 

Läs också gärna Feuerzeugs sågning av boken.

Boktipset: Tooth And Nail

(Herman) -Jag har för övrigt beställt Tooth And Nails nu och ser framemot en fin läsupplevelse.

(Jonny Swedish Zombie) -Ja, om du tycker att den är dålig blir jag förtvivlad.

Mina förväntningar var skyhöga på Craig Dilouies Tooth and Nail från 2010. ”Ska du bara köpa en zombiebok ska du köpa den” sa Swedish Zombie i sin recension (som visserligen är skriven första april men men).

USAs arméförband kallas hem från hela världen för att hjälpa till att ta hand om den epidemi av Hong Kong Lyssa Virus som har slagit till. Boken handlar om en soldatgrupp som tidigare var stationerade i Irak och hur dom som trodde dom varit med om allt möter en helt ny typ av fiende. De moraliska ställningstaganden som befäl och soldater tvingas göra, lyda order eller inte lyda är genomgående i hela boken. Vad och vem är egentligen är värt att dö för? Trots detta är personporträtten är ganska bleka. Det är svårt att verkligen känna något för personerna. De är liksom i bakgrunden av handlingen.

Jag stör mig ofta på att amerikanska böcker nästan alltid handlar om militärer och att tufftuffa vapen ofta hamnar i fokus. Lite så är det här också, men i mindre utsträckning än i andra böcker jag läst. De civilister som finns i boken vill man veta mer om. Hur överlever de i sina lägenheter? Hur får de mat och vatten? Men i den bristfälliga informationen sätter fantasin in och läsningen går snabbt. Man vill veta vad som händer. Det tog ett tag att komma in i boken men sen var det svårt att lägga den ifrån sig trots detta.

Zombies eller inte? Det blir aldrig så tydligt som här att det egentligen inte spelar så stor roll om de dött och börjat leva igen, eller om det är ett virus som är problemet som i boken. Scenariot är ändå fascinerande. Handlingen är fängslande, och ovanligt trovärdig. Att inte riktigt veta och att få reda på mer och mer under bokens gång är spännande. Slutet är som ett crescendo som byggs upp de sista femtio sidorna.

Det är en fantastisk bok, en av de absolut bästa zombieböckerna jag läst.

”This is the way the world ends. Not with a bang, not with a whimper, but a slaughter.”