Monthly Archives: maj 2017

Strategier för överlevnad

Igår lämnade jag in det första utkastet på manus för boken Strategier för överlevnad – tolv sätt att överleva zombieapokalypsen. Det var skönt. Jag började egentligen skriva i juli förra året och har haft en del dagar tjänstledigt att skriva på. Själva läs- intervju- och skrivprocessen har varit ganska behaglig den här gången även om jag särskilt initialt hade lite svårt att veta hur jag skulle skriva. Det har varit hur roligt och intressant som helst att intervjua experter och forskare inom olika områden. Som vanligt försöker jag ju ha ett vetenskapligt perspektiv på det här med zombieöverlevnad.

Boken är uppdelad i två delar. Den första handlar om zombier, andra katastrofscenarion (med mycket fokus på klimat), katastrofbeteenden, överlevnad och en ganska lång diskussion om vad en överlevnadssituation egentligen är, om hur vi ser på risker och hur vi får folk att uppmärksamma risker och agera och slutligen en del om olika perspektiv på resiliens. Den andra delen innehåller tolv kapitel som tar upp olika sätt att öka sina överlevnadschanser i händelse av (zombie)katastrof. Kapitlen kommer att handla om: STOP-regeln, att känna dina grannar, att ha något att leva för, gruppdynamik & ledarskap, förmågan att improvisera, hemberedskap, organisering, att känna sin kropp, katastrofträning, lämpliga hobbyer, fysisk träning samt vikten av att ha en optimistiskt realistisk livsinställning. Ja det är alltså både högt och lågt – konkret och ibland lite flummigt. Jag har försökte hålla det så tillämpningsbart som det går och det kommer att finnas: ”Så här gör du/Så här kommer du igång” för dig som vill gå in för det hela lite mer och verkligen förbereda dig.

Boken kommer att komma ut någon gång i början av 2018. Men innan boken kommer ut kommer ju en typ av sneak peak i form av en fin Zombieöverlevnadskalender för 2018, fint illustrerad av Emelie Östergren.

Och varför inte kolla in Närcons  krisplan för zombieattacker som jag varit med att ta fram! A5-zombieattack

 

Vegan Zombie Apocalypse

Nu har jag skrivit tillräckligt med seriösa inlägg på ett tag så här kommer ett om en zombiebok jag läst: Vegan Zombie Apocalypse.

Jag välkomnar alla kulturella yttringar som blandar zombier och veganism. Det är liksom spännande att se vart det barkar hän (till exempel karaktären Tofu the Vegan Zombie, filmen Attack of the Vegan Zombies eller boken Vegan Revolution… With Zombies). Men Vegan Zombie Apocalypse av pseudonymen Wol-Vriey är nog den sjukaste boken jag läst någonsin, alla kategorier. Jag har ganska dålig förmåga att visualisera det jag läser, och har aldrig varit gladare över det.

I början så går det att tänka på det som vegopropaganda. Zombierna har blivit veganer och äter bara blodpotatis som de odlar i människor som lever på enorma plantager. Människorna drogas för att stå ut med smärtan när potatisarna växer i dem, men några hittar en multinyckel som gör att de kan komma ut. Redan där är det väldigt bisarrt. Zombierna har tydligen utvecklas från det gamla hjärnätandet till att bli veganer, de tål inte längre människokött och exploderar om de får hjärna på sig.

I en annan del av den här framtida världen bor några som kallas Necros. De tillber zombierna som gudomliga och den store zombieguden, vilket också leder till att de bara äter zombiekött – allt annat vore ju vansinne. Vän av ordning undrar såklart om det inte är giftigt. Jo, men genom en sinnrik process kan de avgifta zombieköttet.  Håll i dig här kommer förklaringen:

The present method of detoxifying/’purifying’ zombie meat was by soaking it in large tanks of menstrual blood collected using sponge rats. Sponge rats looked like the household pests of ancient times, but their flesh was super-absorbent tissue designed to suck and retain moisture from the arid worlderness air and soil. To better facilitate their water-retention capability, their bones were hollow storage reservoirs. A bowl of water poured on a sponge rat would all be sucked in through its skin pores, with little attendant increase in its size. The same result would be obtained upon dropping the rat into the bowl of water: It would mop all the liquid up like a sponge, hence their name. The water could be retrieved by squeezing the rats. Sponge rats absorbed blood just as efficiently as they did water, so necros women used them as tampons, inserting them alive into their vaginas during their periods. Once soaked full of menstrual blood, the rats were pulled out by the tail and dropped into the food-purification tanks, along with zombie meat. The rat corpses rotted, releasing both the blood and enzymes that stimulated the blood to stick to the meat and draw its poisons from it.

Magstarkt. Ja. Men det där är inte något speciellt sjukt eller konstigt i boken – det får mer fungera som ett exempel på hur boken är. Det finns betydligt värre företeelser och händelser med död, lemlästningar och alla typer av knullande som går att tänka sig (även en del sexuellt våld). Egentligen tjänar det inte så mycket till att skriva mer om handlingen för det händer så mycket hela tiden. Det kan komma en superzombie, döden dyker upp och tar en huvudroll, eller så kan en människa bli en gigantisk dinosaurie eller varför inte jättehjärnor fyllda med zombier. Det bisarra tar liksom aldrig slut. Och det där med att boken skulle kunna tolkas som någon sorts vegopropaganda försvinner snabbt i den allmänna röran. Ett tag undrade om det var någon dold andemening som jag missade eller om det var omskrivningar för annat men jag tror helt enkelt att Wol-Vriey mest ville skriva något sjukt. Jag rekommenderar egentligen inte den här boken annat än för människor som verkligen gillar mörka sjuka grejer.

 

Krisberedskapsveckan och Göteborgs 72 timmars kampanj

Den 8-14 maj är MSB:s första krisberedskapsvecka. Det är tänkt att vara en återkommande kampanj för att höja medvetenheten och beredskapen hos allmänheten. Kommunerna (som ju har ett stort ansvar för krisberedskapen) har efterfrågat material att använda och MSB har skaffat fram det.  Temat för kampanjen är ”Vad skulle du göra om din vardag vändes upp och ned?”. Och ungefär i samma veva har utvärderingen kommit för Göteborgs stads kampanj 72 timmar som gjordes hösten 2016. Jag tänkte därför skriva lite om vad det är som gör att människor faktiskt tar till sig av informationskampanjer kring krisberedskap och ännu svårare: Vad det är som egentligen gör att människor skrider från ord till handling?

Det är viktigt att veta att det är svårt att påverka människors beteenden med hjälp av information. Det handlar inte om att människor är dumma eller fåraktiga som bara följer massan utan om att vi översvämmas av information (också om olika risker) hela tiden och vi följer oftast våra vanor. Men det finns ett par sätt som har lite mer evidens bakom sig.

Utvärderingen av 72 timmars-kampanjen i Göteborg är tämligen kritisk. Även om många Göteborgare verkar ha sett annonstavlorna, filmen eller tidningsannonserna har det haft mycket liten om någon effekt på människors beredskap. Men utvärderingen, som är gjord av Göteborgs universitet på uppdrag av MSB,  är väl värd att läsa av flera skäl. Bland annat gavs följande råd för förbättring (något utvecklade av mig):

  • Konkretisera – alltså att göra de potentiella hoten om kriser synliga och förståeliga samt information om hur de kan hanteras.  Informationen måste kunna koppla varför med hur. Alltså koppla ihop varför det är viktigt med information i en kris till varför du ska skaffa en vevradio och vad du ska göra med den.
  • Använda exempel från verkligheten på när risker blivit verklighet. Det här är en viktig punkt eftersom vi behöver koppla risken till någon form av hotbild. Att känna en hotbild, till exempel genom att känna lukten av ett översvämmat rum, eller mörkret när strömmen försvinner ger bättre effekt än att bara läsa om det.
  • Använda sociala medier för spridning och möjlighet till dialog. Göteborg stad hade ingen information på sociala media alls, vilket nog var ett stort misstag. Dialog och möjlighet att ställa frågor är bra för att öka spridningen.
  • Samarbete med andra aktörer för att sänka trösklarna genom att till exempel skapa en enkel krislåda att köpa. Det här tror jag är en väldigt viktig del. Mycket finns att hämta i mötet med människor och dessutom går det att genom föreningar och organisationer komma ut längre i samhället. Varför inte arbeta med studieförbunden för att nå ut till till exempel etniska kulturföreningar/invandrarorganisationer, pensionärsorganisationer eller föreningar för människor med funktionsnedsättningar som normalt är längst bort från det allmänna informationsflödet. Det blir ett sätt att nå människor som annars inte nås och som kanske i störst utsträckning skulle behöva ta del av informationen.

De amerikanska myndigheterna (NOAA) publicerade 2016 en genomgång av vad forskningen visar om hur människors krisberedskap kan förbättras. Det är sju punkter för bästa resultat:

  • En tydlig planering före krisen om vad de vill uppnå med kommunikationen.
  • Utgå från mottagarens perspektiv och inte från organisationens intresse och skapa sociala relationer med aktörer före krisen.
  • Förklara hotet så människor förstår riskerna med det.
  • Informera om hur människor kan minska riskerna
  • Samarbete med andra aktörer som kan anses trovärdiga eftersom människor letar olika information på olika ställen.
  • Testa budskap och produkter i förväg så de vet att dessa funkar.
  • Använd många olika kanaler för kommunikation.

Det är viktigt att det är små trösklar för att komma igång. Det får inte vara för dyrt eller för svårt. Därför är just 72 timmar en ganska bra slogan, som också finns internationellt, även om det vid en större kris inte skulle vara tillräckligt. Jag har skrivit mer om varför 72 timmar är bra här.

Andra sätt som har visat sig ha effekt för att förändra beteenden är ekonomiska incitament. Det kan vara svårt just i fallet krisberedskap men skulle kanske kunna göras via subventioner eller skattelättnader för vissa förberedelser. Jag har ingen bra idé exakt hur.

Att rikta sig till barn är effektivt eftersom barn i skolåldern ofta påverkar sina föräldrar (om föräldrarna är tillräckligt vettiga att ta sina barns oro och åsikter på allvar). Det kan göras genom skolinformation vilket bland annat civilförsvarsförbundet ägnat sig åt tidigare.

I MSB:s kampanj har fyra filmer med armbrytaren Heidi Andersson (stabilt val av person) tagits fram. De är tydliga och ger bra information om hur saker i krislådan ska användas. Det ger en tydlig koppling till vad som är viktigt att ha och varför.

De olika kommunerna arrangerar alltså själva de aktiviteter som genomförs och det är av en blandad kvalitet. En del har informationsträffar (vilket förmodligen inte lockar någon som inte redan är intresserad), andra kör bokbord och torgaktiviteter (vilket är ger möten och samtal vilket nog är viktigt). Tyvärr hittar jag (under söndagen den 7/5) ingen information från kommunsidorna i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Uppsala så om de inte håller på informationen så verkar storstadskommunerna inte haka på.

Hör gärna av dig till kommunen och fråga om och i så fall vilka aktiviteter de har för krisberedskapsveckan.