Boktipset: Zombie Iceland

Alla vet ju att Island är det säkraste landet efter zombieapokalypsen, men att det finns en rätt rolig zombiebok om när zombieapokalypsen inträffar just på Island vet nog inte alla. Ordvitsen i titeln är rätt symptomatiskt för boken. Huvudpersonen Barbara har lite på kul förberett sig för zombieapokalypsen med sin pappa (som dock är bortrest när skiten träffar fläkten). Hennes syskon, hon och några de träffar i ett snabbköp överlever i det väl förberedda huset. Men som så ofta är i zombieberättelser börjar saker och ting gå gå snett. De slutar snabbt att vara försiktiga och det leder till det ena dödsfallet efter det andra. De blir tvungna att fly…

Zombie Iceland är skriven av Nanna Árnadóttir och hennes ambition är att skriva en reseguide och zombieroman på en och samma gång. I de många fotnoterna får vi lära oss om isländsk kultur – klädvanor, maträtter, fakta om politisk och geografi etc. Det är ett roligt koncept och även om det då och då känns krystat är det absolut något som lyfter boken. Eftersom strömmen fortfarande funkar får vi följa apokalypsens början i facebookstatusar vilket är något jag gillar. Det finns också en spellista med musik som en kan lyssna på till varje kapitel. Själva handlingen och personerna är inget speciellt alls, men det blir ändå på det stora hela en rätt underhållande bok. Den är tydligen svår att få tag i nu för tiden, men om någon ska åka till eller har ett stort intresse för Island är den väl värd att läsa. Som zombieroman finns det helt klart bättre böcker.

 

 

Annons

Apokalypstanken

För drygt ett år sedan skrev jag ett långt och ganska jobbigt inlägg kring att hantera känslan av att slutet närmar sig. Även om känslan är borta (i någon form av sjuk normaliseringsprocess) så behöver tanken på framtiden alltid diskuteras. För den betyder något. Den gör något med oss. Och just tanken på framtiden sätter igång samhälleliga processer som kan leda åt två håll.

 

I  – Apokalypsens återkomst

Tanken på apokalypsen är mer närvarande idag än på länge även om det kanske inte märks tydligt i dagens Sverige (ett exempel är att domedagsklockan ställdes till två minuter i tolv för några veckor sedan). Här har rysskräcken kommit tillbaka och det fokuseras mycket på risken för krig, men även klimatfrågan har blivit mer aktuell – inte minst genom de senaste veckornas debatter kring privatflyg och flygskam. I andra länder diskuteras andra hot, i Frankrike pågår till exempel diskussioner om terrorattacker, nukleära olyckor, dammbristningar och läckor av giftigt material snarare än Ryssland. Varje område och tidpunkt har sina hotbilder.

Hoten mot såväl civilisation som mänskligheten som art finns det gott om. Under de runt 200 000 år som homo sapiens funnits har vi minst en gång varit nära att utplånas på grund av förändrat klimat, enligt vissa fanns det bara ett par tusen individer människor kvar. Idag har vi skapat goda möjligheter att utplåna oss själva med bland annat kärnvapen, AI och designade smittor. Intresset för prepping de senaste åren och zombiegenrens enorma uppsving sedan det tidiga 2000-talet är tecken på att hotet inte bara är utan också känns i allra högsta grad närvarande. Enligt svenska opinionsundersökningar ser vi också en ökande pessimism, sedan 2013 har pessimisterna varit fler än optimisterna. En utveckling som följer åtminstone den amerikanska trenden, men ett par år senare.

Men i USA finns, till skillnad från i Sverige, en stor rörelse som på religiös grund tänker att slutet är nära. Samma religiösa grundtanke om att vi lever nära den yttersta dagen har också IS (lyssna gärna på Konflikt i P1s reportage om Apokalypsen i politiken för en utvecklad tankegång om det). Tanken om att slutet är nära måste påverka en människas inställning till sig själv, till andra och till hela planeten. Den ger en anledning till den fanatism och dödsdyrkan som finns exempelvis hos många IS-krigare. Höstens kärnvapenskrammel kan vara ett annat exempel på det. Lek själv med tanken på att kunna vara den som sätter igång den bibliska apokalypsen. Den renande processen, hur djävulen eller ondskan kommer att fördrivas och besegras av Gud själv och kastas i en sjö av brinnande svavel. Det är öppningen till ett himmelskt rike, något som är förutspått sedan länge. En katastrof som ändå leder framåt – den slutgiltiga striden innan den eviga freden.

 

II –  Det mörka hotet

Ibland talas om att det finns två berättelser som framtiden – den ena ljus, den andra mörk. I den mer positiva bilden löser vi människor världens problem. Klimatförändringarna kan och kommer att lösas och vi kan blicka framåt. Det är en berättelse som föddes under upplysningen som alltjämt finns kvar – samhället blir bättre och bättre och allt kommer att ordna sig inom sinom tid. Den kallas framstegstanken. Här finns allehanda liberaler och även teknikoptimistiska socialister.

I den mörkare världsbilden så har vi passerat civilisationens topp och vi är på väg nedåt. En del menar att det går snabbt, andra anhängare till den här teorin menar att kollapsen går långsamt. Här hittar vi delar av klimatrörelsen som The Dark Mountain Project (tio i topp på världshistoriens coolaste namn på en rörelse) men också nyfascistiska och konservativa rörelser som istället för klimatförändringarna ser invandring, rasblandning och uppluckringen av de traditionella värdena som det mörka hotet.  Moderaternas valkampanj i Stockholms tunnelbana är ett av flera uttryck för en diskurs om systemkollaps. Det handlar om att skapa oro och rädsla för att föra fram sin ståndpunkt om en återgång till tiden när allt fungerade bra. Hotet från ett stundande sammanbrott leder lätt till en längtan efter starka ledare och auktoritära system. Vi kan se många historiska exempel på hur fascism följer på oroliga tider och mörka moln.

En den ljusa bilden dras med ett annat problem. Den medger sällan omfattningen av klimatförändringarna och agerar därmed inte tillräckligt kraftfullt. Visst kommer allting lösa sig på något sätt, särskilt för dem som redan har resurser, men hur många människor ska offras? Flera av de stora upproren och hoten i världen kan härledas till klimatförändringarna – från arabiska våren till de migrationsströmmar vi ser runt om världen. Klimatfrågan går inte längre att separera från någon annan politisk utveckling. Mellan 70 och 00-talet har antalet fall av extremt väder sexdubblats och naturkatastrofer som torka, översvämningar, köldrekord, värmeböljor och smittspridningar påverkar lokal-, regional- och världspolitiken. Det ser inte ljust ut, och jag vet inte om det är en kollektiv förnekelseprocess eller bara skygglappar som gör att frågan inte är överst på varje agenda.

Det verkar som vi står inför ett omöjligt val. Antingen den mörka bilden som ingen vill samlas kring, eller den ljusa bilden som stoppar huvudet i sanden.

 

III – Ett nytt hopp

I Rebecca Solnits bok Hopp (nyligen utgiven på svenska) diskuterar hon de senaste decenniernas samhällsförändringar. Hur långt vi kommit på en förhållandevis kort tid i fråga om rättigheter och positiv värdeförskjutning för många diskriminerade grupper. Solnit pekar ut flera olika rörelser som flyttat positionerna framåt och gjort samhället bättre . Det finns många vinster som aldrig firats eftersom de kommit långsamt, i små slag som kanske i sig verkar vara något vi förlorat men som i det långa loppet bidragit till en progressiv samhällsförändring. Att det går att förändra debatten om vad som är rimligt att prata om. Något som Sverigedemokraterna tydligt och framgångsrikt gjort de senaste tio åren. Genom att måla upp ett hot och samhällets sammanbrott. De har utan att vara i maktposition lyckats vrida den politiska spelplanen och fått alla andra parter att diskutera frågorna de tycker är viktiga.

Solnit har tidigare skrivit A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster menar att vi inte kan sätta vårt hopp till politiska ledare. Vid katastrofer sluter sig människor samman och agerar tillsammans. Det finns en styrka i de gemenskaperna som uppstår vid en kris, oavsett storlek. De flesta kan nog känna igen sig i att ha varit i en grupp som stärkts av ett yttre hot.

En av de viktigaste lärdomarna från Solnits Hopp är att förändring är möjligt. Det kan vara svårt, jobbigt och ibland ta lång tid, men det är möjligt. Tvärtemot vad det rådande maktsystemet vill att vi ska tro. Hon citerar den amerikanska fantasy/sci-fi författaren Ursula K. Le  Guin (RIP) ”Vi lever i kapitalismen. Dess makt verkar ofrånkomlig. Det gjorde kungarnas gudomliga rätt också. All mänsklig makt kan motarbetas och förändras av människor”. Hopp är enligt Solnit inte en lott som vi kan sitta i soffan och hålla oss fast vid. Hopp är yxan som hugger nya dörrar i nödlägen.

 

IV – Kraften vaknar?

Jag är övertygad om att vi står inför en mörknande framtid. De klimatförändringar som redan påverkar oss, en kommande energikris och finansiell krasch, de förstörda ekosystemet och utrotade arterna talar om det. Men jag vägrar kapitulera inför faktumet. Det är inte en ny stark ledare som kan ordna upp klimatförändringar. Kraften vi behöver – hoppet – finns i det gemensamma görandet. I katastroföverlevnadssammanhang återkommer jag ständigt till det. Vikten av att göra saker tillsammans. Det är det som motverkar rädsla och otrygghet (till skillnad från fler lås och övervakningskameror) samtidigt som det skapar mer säkerhet.

I tider när domedagsklockan flyttas allt närmare tolvslaget måste vi hitta varandra för det är i tilliten på vår egen förmåga att lösa saker som skapat det välstånd vi har (och då pratar jag om fördelningen av resurserna och välfärd). För 100-150 år sedan växte folkrörelserna fram i Sverige utifrån att vi behöver göra saker tillsammans för att förbättra vår situation. Semester, fackliga rättigheter, åtta timmars arbetsdag och rösträtt har vunnits underifrån genom kamp. Människor såg att det enda sättet att förbättra sin situation var tillsammans med andra. Behovet finns kvar.

I överlevnadssituationer brukar viljan att kämpa vidare nämnas som en av faktorerna som gör att vissa överlever och andra inte gör det. Inte för att hoppet eller positivt tänkande gör att människor klarar sig, utan för att ge upp aldrig förbättrar en situation. En annan viktigt faktor är att inse att vi faktiskt är i en överlevnadssituation. Och frågan är om vi idag inte står inför just en global överlevnadssituation. Men inser vi att vi är där? Vi har resurser att kämpa, vi har kunskap, det som saknas är kanske viljan.

Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Sven Lindkvist

 

 

 

 

 

 

Zombieklassikern Return of the Living Dead

Jag inser att jag inte skrivit om flera av de mest klassiska zombiefilmerna. En av dessa är Return of the Living Dead från 1985. Filmen är på sätt och vis en inofficiell uppföljare till Night of the Living Dead eftersom det hänvisas till den och att den skulle bygga på en sann händelse. Referensen är egentligen inte så konstigt eftersom  filmen bygger på en novell av John Russo (som tillsammans med George Romero gjorde Night of the Living Dead) men är omarbetad till oigenkännlighet från novellen. Russo fick patent på namnet ”… of the Living Dead” efter att han och Romero blivit osams.

Härlig 80-talsfilmaffisch

I filmen så var det ett utbrott 1969 som sedermera måste ha isolerats och de få kvarvarande zombierna trycktes ned i tunnor med någon märklig vätska. Tunnorna förvaras i en märklig anläggning som handahar döda människor och djur i olika former. Den amerikanska militären vet dock inte vart tunnorna finns men har personal som ständigt väntar på att de ska dyka upp någonstans.När bossen på det märkliga företaget visar runt en nyanställd så råkar han slå till lite för hårt på en av tunnorna, gas pumpas ut och sen vaknar de döda till liv. Osoft.

Ett ”härligt” punkgäng (med sjukt olika stilar) hänger loss lite på en kyrkogård och blir instängda på krematoriet med en något excentrisk men stabil begravningsentreprenör. Zombierna vaknar till liv på kyrkogården i närheten och gör kaos med det mesta. Eftersom de också är smarta lyckas de få dit fler och fler människor som de lurar kalasar på hjärnor.

Return of the Living Dead är faktiskt en rätt läskig film tycker jag. Även om det mer kanske är en actionkomedi finns det väldigt mörka inslag. Den totala hopplösheten och kampen mot en fiende som inte går att besegra ligger som ett raster över filmen. För att inte tala om hjärnätandet som det enda sättet att ta bort smärtan av att vara död. Svårt att tänka sig något värre faktiskt. Döden som evig smärta. Ur ett zombiehistoriskt perspektiv är filmen också viktig då det är första gången det nämns att zombier äter just hjärnan på människor. Filmen har fått ett helt gäng uppföljare men ingen av dem är något vidare (jag skrev om den tredje uppföljaren här för länge sen). Effekterna är vad som kan väntas av en mellanbudget 80-talsfilm. Har du inte sett den och gillar 80-talsskräck eller är intresserad av zombiegenren är den helt klart sevärd!

Och här ser vi det klassiska klippet med ”Tarman”

Februari: Känn dig själv, känn din kropp

Det är dags för nästa månad i zombieöverlevnadskalendern 2018 (OBS det är fortfarande inte försent att köpa den). Temat är ”Känn dig själv, känn din kropp” och får mig att känna mig som en dålig (mycket dålig till och med) självhjälpsbokförfattare. Men en del i överlevnad är att ha kännedom om hur din kropp faktiskt fungerar när något inte är som det ska. Kroppens behov är ju som bekant grunden för överlevnad och då blir en viktig kunskap att kunna tolka kroppens signaler. Hur blir jag när jag är stressad? Hur kan jag ta mig ur det? Hur blir jag om jag inte ätit på 12 timmar eller sovit dåligt?

Emelie Östergrens bild från zombieöverlevnadskalendern 2018

Minnesregeln HALT (Hungrig, Arg, Ledsen, Trött) är en bra minnesregel att ha i bakhuvudet om du behöver fatta viktiga beslut. Tänk på att de sinnesstämningarna påverkar dig negativt och undvik helst att fatta avgörande beslut ensam i om du känner någon av känslorna. Det är det som är det fina med att gå en kurs hos till exempel Svenska Överlevnadssällskapet. Det är ett tillämpad del där du får prova på att vara utan mat och försöka fixa de andra behoven bäst det går. Att läsa sig till kunskap om hur kroppen fungerar vid brist fungerar helt enkelt inte.

Men det kan även handla om att ta tag i den där vaccinationen, läkarbesöket eller tandläkarbesöket som du borde gjort för länge sen men annat kommit emellan. Att även i lugna tider vårda småsår, eller prioritera sömn framför Netflix gör att du lättare kan prioritera det du behöver vid en kris. Att skapa vanor och rutiner är viktigt. I en överlevnadssituation kan rutiner vara det som skiljer överlevnad från död. De kan hindra dig från att falla in i apati och känslor av meningslöshet samt förbättra din situation.

Det är också bra att våga utsätta kroppen för nya saker. Att vänja kropp och sinne vid isvak, bergochdalbanor eller att bara våga göra det där du egentligen inte vågar. Det gör att du kan skjuta på gränserna för vad du tror att du klarar av. Skriv gärna ned känslorna du har inför något du känner är obehagligt och fortsätt göra det för att se hur du förflyttar din bekvämlighetszon.

Seså, skriv upp vad du ska göra under månaden och sätt igång! Om inte nu – när?

 

Här kan du läsa januari – Fyll förråden.