Bloggarkiv

Boktipset: Ensam kvar

Zoo har anmält sig till realityserien ”I mörkret” som handlar om överlevnad. Det är framförallt inte prispengen som hägrar. Det är äventyret. Det sista äventyret innan hon skaffar barn med sin make Miles. Deltagarna i serien vet inte så mycket om vad de ska komma att utsättas för. De har både ensamutmaningar och grupputmaningar som ger dem olika fördelar som vatten eller prylar de kommer att behöva. Men en par veckor in i inspelningarna börjar TV-teamet försvinna och gränsen mellan vad som är verkligt och vad som är regisserat börjar suddas ut. Trots att boken verkar utspela sig i nutiden finns känslan av att det är ett par år framåt eftersom konceptet är en smula extremt (även om verkligheten alltid överträffar dikten).

Ensam kvar väver ihop två aktuella ämnen, realityshowens/jag-centrets värld och tankarna om den stundande apokalypsen. Det är snyggt gjort och berättelsen som dels är från ett produktionsperspektiv från realityshowen, dels från Zoos perspektiv. En del är vad som händer och hur produktionsteamet ska hantera det, men vi får även följa de andra deltagarna i tävlingen. Det är ett riktigt bra dramaturgiskt knep för att skapa en page turner. Boken känns på vissa sätt som en vuxenversion av Hunger Games.

Det finns flera intressanta perspektiv för den överlevnadsintresserade. Dels så är de flesta av teknikerna som Zoo (och de andra deltagarna) gör riktiga och går att lära sig av. Förutom när de renar vatten med kol och jordfilter, som är en av de envisaste myterna inom överlevandskunskapsfältet – det funkar alltså inte att rena vatten så. Men flertalet andra varianter av att göra upp eld och sånt är bra kunskaper.

En annan lärdom är hur Zoos psyke funkar. Genom att hon tror att hon är med i en tävling så slutar hon inte tänka som i en tävling. Hon ser varje hinder som ett sätt för spelmakarna att göra livet surt för henne så hon ska bryta och det ger henne styrkan att fortsätta. Hon tänker att det finns ett moment av prövning i det hela. Att allt är ett spel och att det gäller att ta sig igenom spelet en bana i taget så att säga. Den strategin är också väldigt bra för att överleva en katastrof. En dag i taget, en bit varje dag. Jag gillade också hur Zoo hela tiden försökte hitta normala förklaringar på det som har händer. Jag tycker det känns som ett trovärdigt sätt att hantera att något inträffat. Människan är bra på att söka förklaringar som gör livet enklare. Sanningen kan ibland vara för besvärlig.

Jag gillade verkligen Ensam kvar. Kul grepp, bra story och intressanta karaktärer.

Adlibris

Bokus

Annonser

Beteenden efter apokalypsen?

Jag hamnar förhållandevis ofta i diskussioner som handlar om hur det egentligen blir efter apokalypsen. Alltså hur människor kommer att bete sig efter den stora katastrofen. Det finns forskning som visar att vi hjälper varandra och följer det rollmanus vi hade innan när en katastrof inträffar. Det första människor gör är alltså inte att vässa tänderna och börja äta upp grannen en våning upp, utan vi kanske snarare knackar på och försöker hjälpa varandra att hantera situationen. Det vet vi utifrån forskning. Men vad händer sedan? När ett, två, tio eller tjugo år har gått?

the-road-thumb-300x230-58731Det finns ingen forskning att förlita sig på här (när jag frågade Ann Enander som är en av de främsta forskarna på katastrofbeteenden i Sverige svarade hon torrt: Det får du nog fråga någon romanförfattare om) utan vi får försöka hitta svar som kan vara trovärdiga. Den vanligaste tanken jag möter är att det snabbt skulle bli ett laglöst tillstånd där människor skulle ge sig på varandra. Att resursbrist per se leder till att människor gör vad som helst. Jag tror inte det stämmer, och jag tror vi skulle se betydligt vidrigare beteenden än vad vi gör vid svältkatastrofer eller i större flyktingläger om det skulle vara den vanliga reaktionen hos människor. Visst förekommer stölder, mord och våldtäkter även i sådana situationer, men de allra flesta lever på och försöker göra det bästa av en mörk tillvaro.

Misse Wester som är en annan forskare med inriktning på kris- och katastrofbeteenden ställer sig också skeptisk till trovärdigheten i de beteenden vi ser i till exempel The Walking Dead. Hon lyfter istället fram något som vår strävan efter jämlikhet. Trots att det aldrig funnits ett jämlikt samhälle så är det något nästan alla människor skulle skriva under på att det är eftersträvansvärt. Hon målar upp en bild av människan som kapabel att lösa problem tillsammans med andra. Att vi inte är hjälplösa offer för en situation utan att vi är fantastiska varelser som kommer på lösningar på de mest hemska problem som uppstår.

Många preppers brukar tala om att vi är nio måltider från anarki, alltså att människan beter sig hur som helst ganska snart efter en stor katastrof. Det är en, ur vetenskaplig synvinkel, illa underbyggd tes, ibland lyfts enstaka exempel eller anekdoter fram, men mycket sällan forskning. Thomas Hobbs tes om ”allas krig mot alla” passar så bra in i dagens världsbild att många människor köper den utan att veta något om bakgrunden till den. Jag tror att det handlar om att det är samma typ av beteende vi ser i dagens samhälle om än mildare. Och att vi tänker på  de folkmord och brutaliteter vi sett de senaste decennierna i Syrien, av Daesh, i Rwanda, i forna Jugoslavien etc. Vad vi kanske inte tänker på att det är människor som piskats ovanifrån till att bete sig så. Det är en följd av en demonisering och en aktiv politik som bygger på att ställa grupper mot varandra. Inte en naturkatastrof eller annan yttre händelse. Inte något naturligt beteende hos människan. Däremot skickar dessa händelser ett meddelande till dagens politiska klimat. Att vi måste vara extremt uppmärksamma på vad som håller på att hända. Till exempel på den process av islamofobi som vi faktiskt kan se idag.

Idén om ”allas krig mot alla” är inte något som alltid funnits. Det är en filosofi som skapats av en ideologi som bygger på att människor behöver en stark stat för att disciplineras och som när den formulerades under 1600-talet användes för att legitimera makt åt auktoritära regimer. Hobbs teori passade som hand i handske för att hindra folkliga resningar och tvinga människor att sälja sin frihet mot trygghet. Det finns vädligt lite forskning som tyder på att det skulle ha varit så i naturtillståndet, tvärtom finns det belägg för att vi varit fredliga och samarbetat.

En av de saker som jag tycker talar mot allas krig mot alla är att vi aldrig vet om det är The End Of The World As We Know It. Även om saker förändras väldigt snabbt är vi som människor så anpassningsbara att vi ganska snabbt skulle börja betrakta det som vardag. Även om det skulle kunna finnas en exakt punkt när allt brakade åt skogen (vilket i sig är extremt osannolikt) så skulle vi försöka hantera den situation som uppstod med de kognitiva förmågorna vi har idag. Vi skulle försöka skapa ordning i ett upplevt kaos och skrapa ihop de bitar av information för att börja handla på ett sätt vi tänker är rationellt. Vi får fråga oss när vi tror att det skulle komma en tipping point för oss själva när vi skulle göra vad som helst för en burk ärtsoppa. De flesta människor är tåliga, vi kan uthärda mycket och fortsätta kämpa på.

En annan aspekt av postapokalyptiskt beteende är just att det finns så få människor kvar att vi i större utsträckning skulle förstå vikten av människors liv (kanske särskilt våra egna och våra närmastes). Att konsekvenserna av att döda eller skada syns direkt, till skillnad mot i dagens samhälle där den rovdrift på människor, djur och miljö som sker placeras innanför slutna väggar eller i avlägsna länder.

Visst finns det risker för att sluta sig samman bakom en stark ledare som erbjuder trygghet till priset av frihet (Guvernören i The Walking Dead är ett praktexempel) men det är inte nödvändigtvis vad som skulle hända. Att det är lätt att tro det beror nog dels på hur många gånger det upprepats i postapokalyptiska skildringar, dels på att det system vi lever i idag har många av de dragen (och inte minst med Trump ser vi det på stor skala). Vi börjar tro att de ”rötägg” som förgiftar hela korgen är naturgivna och inte avhängig en kultur där de tillåts vara rötägg istället för att plockas bort av det stora flertalet. Men det är viktigt att komma ihåg att det är politik det handlar om, och politiska processer som vi kan vara delaktiga i att förändra. Det är inget naturgivet i människan. Makt tas inte, makt ges.

Vid katastrofer tenderar människor att följa de rollmanus de hade sedan innan, de kommer säkert brytas, bytas ut och sociala band kommer att förändras. Men vad vi kan se är att vi gör vardag av alla möjliga situationer, och vi vill gör tillvaron bra för oss. Och så länge vi är villiga att kämpa för en bättre värld, både innan och efter katastrofen finns det hopp. Som sagt vet vi inget om hur det blir, vi vet knappt hur det är nu, men genom att aktivt arbeta med att förändra dagens samhälle till det bättre ökar vi våra chanser att göra samma sak efter apokalypsen.

 

 

Kurs i postapokalyptisk överlevnad

I helgen var jag på en kurs i postapokalyptisk överlevnad som Svenska Överlevnadssällskapet och All in Nature arrangerade. Det var inga motorcykelgäng i tuppkam och läderkläder och inga zombier men det var problemlösning och MacGyver-tekniker på en lite högre nivå än jag väntat mig.

Torbjörn och Harry telling it like it is

Torbjörn och Harry telling it like it is

Kursen började kl 10 på torsdagsmorgonen och efter en kort presentationsrunda och en gruppindelning skulle vi börja gå mot stället vi skulle vara på.  Allt vi hittade längst vägen fick vi ta med oss. Det som slog mig var hur mycket skräp som ligger längst med våra vägar. Vi hittade burkar och flaskor som vi kunde använda som mat och dryckeskärl samt rena vatten i, men också långa rör, en motorcykelhjälm, ett terrakottakärl och en massa annat. Vid ett vattendrag växte kaveldun som vi kunde ta luddet från och senare göra upp eld med. Vi vågade oss inte ut i vattnet för att dra upp de ätbara rötterna eftersom vi inte ville riskera att blöta ned oss redan första dagen. På vägen hade kursledningen också placerat ut mat i en låda vilket var skönt då jag förberett mig på tre dagars svält. Istället för svält blev det pasta, ris, potatis, havregryn och någon konserv med bönor – alltså mat med lång hållbarhet.

Innan vi byggde vägg

Innan vi byggde vägg

Väl på plats i den postapokalyptiska miljön som bestod av ett gäng urblåsta hus var prio ett att hitta ett rum att sova i eftersom vi visste att det skulle bli kallt på nätterna (sista natten var det minus 10 grader). Den första natten gjorde vi misstaget att ha ett för stort rum. Även om utetemperaturen knappt gick under noll var det kallt i rummet, delvis för att vi var noga med ventilationen. Harry Sepp, en av instruktörerna, berättade historier hur folk dött av kolmonoxidförgiftning för att de inte haft tillräcklig ventilering när de eldat inomhus så vi var noga trots att vi hade brandvakt till kaminen vi byggt. Kaminen var ett oljefat som vi klippt hål i och gjort en skorsten med av ett rör som fanns på området. Skarvarna tätade vi första natten med sand och sedan med lera. Vi upptäckte att det också var viktigt att sätta någon typ av skydd ovanför skorstenen så att röken kunde komma ut oavsett väder och vind. Ett tag rykte det in ganska ordentligt. Dag två byggde vi en vägg av granstörar, korrigerad plåt och plast för att göra rummet mindre så vi bättre kunde hålla värmen.

2015-03-20 13.11.53

Väggens stomme

Sängarna bestod av lastpallar med granris på. Jag hade föredragit att använda torrt granris men på grund av tidsbrist första dagen tog vi hyfsat färskt granris (från nyligen fällda träd om låg i skogen). Grönt granris har nämligen mycket fukt i sig och fukt leder som bekant kyla bättre än det torra. Huvudsaken är att komma upp en bit från betongen så det kan skapas luftfickor som värms av kroppens värme. En annan möjlighet skulle varit att ta uppvärmda tegelstenar och lägga i lastpallarna.

Jag hade med mig min kofot (såklart) och det visade sig vara ett klokt drag då vi hade stor nytta av den, dels för att bygga/riva saker dels för att få loss delar från de två bilvraken som till exempel behövdes när den andra gruppen försökte bygga ett vattenburet element till sin kamin. Ännu ett argument för kofoten som redskap (och vapen).

Vatten fanns i en bäck i närheten så det var inte ett problem och krävde inte så långa promenader. Vi tog det en bit uppströms från området eftersom det kändes som att det fanns en risk att det kunde finnas/funnits skadliga kemikalier på själva området. Även om det var brunt så smakade det helt ok och vi behövde inte ens koka det.

Kaminen och en del av väggen som var i korrigerad plåt för att reflektera värme.

Kaminen och en del av väggen som var i korrigerad plåt för att reflektera värme.

Jag tog rollen som kock för min och fann väl min plats på det sättet (i en grupp måste alla ha en roll). Det var några som byggde avancerade grejer som till exempel en destillator eller en Rocket Stove. Kursen var självorganiserande på många sätt. Det var upp till oss själva att bygga och se till att vi fick varmt och kunde sova, äta och dricka. Även om Torbjörn Selin, som var den andra kursledaren, berättade om hur han tänkt sig att vi skulle gjort så var det upp till oss att se till att göra det bra för oss. En ganska stor del av tiden gick åt till att fixa ved och såga upp den i lagom stora bitar.

På det stora hela tycker jag det var en bra kurs. Svenska Överlevnadssällskapet är verkligen en garant för kvalitet när det gäller kurser. Det var bara män som gick kursen vilket var synd. Jag lärde mig mer om att det faktiskt funkar att bygga ganska avancerade saker. Att det är viktigt att fortsätta förbättra sin situation i ett pressat läge, dvs att planera och bunkra framåt. Att inte nöja sig med ok, utan att faktiskt försöka få ordentlig komfort. Jag lärde mig också att fyra personer ganska enkelt kan välta en bil om det skulle behövas.