Månadsarkiv: mars 2017
Zombieöverlevnadskalender 2018
Om du vill ha ett uppdrag i månaden att jobba på att öka dina chanser att överleva när zombierna kommer så finns rätt grej för dig inför 2018.
I arbetet med den nya boken (som numera har arbetstiteln Strategier för överlevnad – tolv sätt att överleva zombieapokalypsen) kom jag på att siffran tolv också är antal månader som finns och idén på en zombieöverlevnadskalender föddes. Varje månad kommer alltså att ha en grej att sätta igång att jobba med (några exempel: träning, känna dina grannar, kreativitet/improvisation, gruppdynamik). Ordfront nappade på idén och vi hittade en illustratör som gör ashäftiga grejer – Emelie Östergren.
Så till hösten så kommer den. Mer info kommer när det börjar närma sig släpp. Men här är i alla fall ett preliminärt omslag. Låt 2018 bli året då du tar zombieöverlevnadsstrategierna till en ny nivå!
Boktipset: Din skogshandbok – en överlevnadshandbok för survivalister och andra skogstokiga
Din skogshandbok är en purfärsk bok om skogen och att vara i den. Den är snygg, både själva boken och layoutmässigt känns den pålitlig och robust. Det är fina illustrationer som är tydliga och berikar innehållet i boken.
I boken finns lite kunskapsdelar om att göra upp eld, knopar, bygga vindskydd och den typen av praktiska tips. Detta kombineras med lite om den svenska floran och faunan. Vilka djur vi kanske ska se upp med och vilka de vanliga träden och växterna är samt hur vi kan använda dem. Det finns också en del om lekar och aktiviteter i skogen. Ett mycket bra grepp, även om jag kanske inte tycker att alla lekar/aktiviteter känns relevanta. Vidare är delarna med allemansrätten bra och även faktarutorna är pedagogiskt bra.
Det stora problemet med boken är att den borde ha faktagranskats i större utsträckning. Det finns ett antal påståenden och tips som inte stämmer utifrån det jag vet om överlevnad. Vilket också påverkar känslan av delarna som jag inte vet så mycket om. Dessutom känns det som att den inte lästs igenom av en redaktör ordentligt. Strukturen är på pappret bra och tydlig, men när jag läser boken så är det väldigt mycket hänvisningar kors och tvärs (läs mer på s.XX). Det är också synd att den inte tar upp nästan något kring kroppens behov. Jag tror boken skulle blivit bättre av att välja spår i att vara överlevnadsbok eller trevlig skogsbok. Resultatet nu är att det inte riktigt blir bra på någon av delarna.
Jag hade höga förväntningar på den här boken och den har potential så det är lite tråkigt att den inte blev så bra den skulle kunna blivit. Det är ändå en bok jag skulle kunna tänka mig att ha med i skogen och testa på olika saker.
Boktipset: Ensam kvar
Zoo har anmält sig till realityserien ”I mörkret” som handlar om överlevnad. Det är framförallt inte prispengen som hägrar. Det är äventyret. Det sista äventyret innan hon skaffar barn med sin make Miles. Deltagarna i serien vet inte så mycket om vad de ska komma att utsättas för. De har både ensamutmaningar och grupputmaningar som ger dem olika fördelar som vatten eller prylar de kommer att behöva. Men en par veckor in i inspelningarna börjar TV-teamet försvinna och gränsen mellan vad som är verkligt och vad som är regisserat börjar suddas ut. Trots att boken verkar utspela sig i nutiden finns känslan av att det är ett par år framåt eftersom konceptet är en smula extremt (även om verkligheten alltid överträffar dikten).
Ensam kvar väver ihop två aktuella ämnen, realityshowens/jag-centrets värld och tankarna om den stundande apokalypsen. Det är snyggt gjort och berättelsen som dels är från ett produktionsperspektiv från realityshowen, dels från Zoos perspektiv. En del är vad som händer och hur produktionsteamet ska hantera det, men vi får även följa de andra deltagarna i tävlingen. Det är ett riktigt bra dramaturgiskt knep för att skapa en page turner. Boken känns på vissa sätt som en vuxenversion av Hunger Games.
Det finns flera intressanta perspektiv för den överlevnadsintresserade. Dels så är de flesta av teknikerna som Zoo (och de andra deltagarna) gör riktiga och går att lära sig av. Förutom när de renar vatten med kol och jordfilter, som är en av de envisaste myterna inom överlevandskunskapsfältet – det funkar alltså inte att rena vatten så. Men flertalet andra varianter av att göra upp eld och sånt är bra kunskaper.
En annan lärdom är hur Zoos psyke funkar. Genom att hon tror att hon är med i en tävling så slutar hon inte tänka som i en tävling. Hon ser varje hinder som ett sätt för spelmakarna att göra livet surt för henne så hon ska bryta och det ger henne styrkan att fortsätta. Hon tänker att det finns ett moment av prövning i det hela. Att allt är ett spel och att det gäller att ta sig igenom spelet en bana i taget så att säga. Den strategin är också väldigt bra för att överleva en katastrof. En dag i taget, en bit varje dag. Jag gillade också hur Zoo hela tiden försökte hitta normala förklaringar på det som har händer. Jag tycker det känns som ett trovärdigt sätt att hantera att något inträffat. Människan är bra på att söka förklaringar som gör livet enklare. Sanningen kan ibland vara för besvärlig.
Jag gillade verkligen Ensam kvar. Kul grepp, bra story och intressanta karaktärer.
Överlevnadspersonligheten
Al Sieberts The Survival Personality är en av de många (typ fem-sex stycken) populärvetenskapliga psykologiinriktade överlevnadshandböckerna som kommit de senaste tio åren. Siebert är, till skillnad från de andra som skrivit om ämnet, doktor i psykologi och har både jobbat kliniskt och forskat inom ämnet. Det bäddar för en viss nivå av vetenskaplighet (tyvärr tycker jag ändå den tycker att den svajar en aning vetenskapligt men mer om det senare). Boken handlar mycket om hur vi ska klara motgångar i livet, alltså inte bara katastrofer, och är rätt lättläst trots att den inte bygger på anekdoter på samma sätt som många av de andra böckerna.
Sieberts grundläggande tes är att vi måste vara benägna att förändra oss i dagens samhälle, och det kommer också att ge oss fördelar vid såväl personliga som samhälleliga kriser. ”Livet är inte rättvist och det kan vara bra för dig” är titeln på bokens första kapitel. Vi måste alltså utgå från situationen vi hamnar i, inte se bakåt och tänka vad vi kunde gjort annorlunda, inte grubbla så mycket på varför utan köra på. Att misslyckas är det bästa sättet att lära sig saker och genom att utsätta oss för risker där vi kan misslyckas har vi förmåga att utvecklas. Att göra fel och vara obekväm i situationer är ett sätt att växa upp och det är en livslång process som vi bör omfamna enligt Siebert. Han tar även upp kreativitet och lekfullhet på ett förtjänstfullt sätt. Till skillnad från många andra böcker där det står ”Lär dig improvisera” (tack för tipset) så skriver han hur vi kan utveckla kreativiteten och lekfullheten. Vidare måste vi vara flexibla och ha god förmåga att anpassa oss till nya situationer.
En annan förmåga som jag tycker är värd att lyfta är förmågan att ha flera ståndpunkter eller flera motstridiga karaktärsdrag. Dagens krav på att människor ska vara konsekventa och inte förändras är problematisk. Det ger oss tillgång till färre handlingsalternativ i krisiga situationer. Empati är också viktigt inte minst för att det ger oss möjlighet att lära av situationer där andra människor är inblandade bättre.
Det jag gillar med boken är att den trots allt är handlingsfokuserad. I varje kapitel finns det också tips och råd för att förbättra de förmågor som Siebert tar upp (samma grej som jag gör i min kommande bok) även om det blir en smula för mycket Mia Törnblom över det hela ibland. Jag har svårt att tro att självkänslan, självkännedomen eller självförtroendet är saker som människor börjar jobba med efter att ha läst en sån här bok.
Tesen att det inte går att lära ut att bli bättre på att klara katastrofer, men det går att lära sig det är också bra. Det krävs mycket arbete med den egna personligheten för att utveckla det Siebert kallar en överlevnadspersonlighet. En betydligt smalare väg än att bara lära sig överlevnadsskills som att bygga vindskydd och skaffa ett matvarulager.
Det som är mindre bra är hur han helt frångår det uppenbara i att det inte går att forska på/intervjua människor som faktiskt inte överlevt. Urvalet blir skevt samt att recall bias alltså att folk kommer ihåg vissa saker, men andra inte är högst problematiskt. Särskilt tydligt blir det i fallen där Siebert skriver om Self-Managed Healing alltså att folk mirakulöst blivit friska från t ex cancersjukdomar, genom alla möjliga varianter av livsstilsförändringar och Gudstro. (En intressant krönika i Läkartidningen skriver lite om ett sånt fall som skulle varit intressant att ha med mer om).
Boken är alltså intressant för alla som är intresserade av överlevnad. Men den är lite träigare än Bli en överlevare, The Unthinkable, Varning!, Deep Survival som är de fyra andra standardverken inom överlevnadspsykologi (eller som handlar om överlevnad utan den praktiska överlevnadskunskapen).
Zombieöverlevnad 