Triffider och zombierna

Jag har börjat titta lite närmare på zombiegenrens rötter (t ex i inlägget om I Am Legend) och nu har tiden kommit till Triffider, ett monster som presenterades 1951 i John Wyndams roman Day of the Triffids. Boken Triffiderna har dessutom precis kommit ut igen på svenska kul nog och översättningen är samma som den första utgåvan från 1953 fast med en ny titel (den svenska originalutgåvan hette Triffidernas uppror).

Boken handlar om biologen Bill som jobbar med Triffider, en giftig och köttätande växt på drygt två meter som dessutom kan röra sig och kommunicera med varandra. De odlas för att det går att utvinna olja som kan användas som energi. Bill blir stucken av en Triffid vilket leder till att han temporärt blir blind och missar det märkliga himlafenomen som alla över hela jorden kan se. Tur är väl det för honom för alla som ser det blir blinda och Triffiderna smiter ur sin fångenskap och börjar ha ihjäl människor.

Efter ett tag sprids en sjukdom som tar kål på de flesta som blivit blinda. Bill träffar en annan seende, Josella, som han faller för och senare tappar bort. De med synen kvar försöker organisera sig i olika grupper. Några vill ta hand om de blinda, några vill skapa ett nytt samhälle och fokuserar på hur arten människa ska överleva och andra riktar sig mot Gud. En intressant sak tycker jag är att grupperna inte präglas av stora konflikter med varandra. När de inte är överens splittras de men verkar fortfarande vara på god fot med varandra. Det är ganska stor skillnad på det och det eviga krigandet som är vanligare i amerikansk populärkultur. Även om olika grupper har olika nivå av elitism så blir de aldrig fientliga, utöver de nya militära/feodala styrkorna som dyker upp framåt slutet. De vill återta statens roll och på sikt skapa ett nytt brittiskt imperium. Det går att dra paralleller till begreppet elitpanik alltså när makthavare tror att om inte de har kontroll så är situationen utom kontroll till hur militären skildras.

Det är en hel del intressanta funderingar om hur apokalypsen påverkar vad vi behöver kunna och hur vi kan se på ett framtida samhälle. Jag gillar verkligen när Bill försöker läsa om hur de ska driva ett jordbruk men inte hittar något som inte utgår från förkunskaper. Det är en realistisk skildring av vad vi tankemässigt måste brottas med vid apokalypsen. Triffiderna själva är egentligen  inte det mest intressanta, och har stundtals en ganska undanskymd roll i berättelsen. Boken känns på många sätt tidlös vilket är fascinerande eftersom det är över 60 år sedan den kom ut.

Jerry Määttäs efterord i den nya utgåvan ger en intressant bild av hur samhället såg ut när boken kom ut och vilka olika versioner som funnits. Om passager i originalmanuset som strukits och hur den kommit till. En av de mest intressanta aspekterna är hans egna teori om hur Triffiderna symboliserar det brittiska imperiets kolonialism. Att de människor som underkuvats har kommit tillbaka för att utkräva hämnd.

Boken om Triffiderna har blivit film och TV serie flera gånger. Jag har inte sett allt, men kan rekommendera BBC TV serien från 1981 (som också är den som får högst betyg på IMDB). Både den nya TV serien (2009) och första filmen (1962) finns i sin helhet på youtube.

Öppningsscenen på sjukhuset sägs också ha påverkar Alex Garland när han skrev manuset till 28 days later och som Kirkman använder i inledningen av The Walking Dead. En del källor menar att Romero också ska ha varit influerad av boken när han gjorde Night of the Living Dead, men jag har inte hittat någon källa där han själv säger det så jag låter det vara osagt om det verkligen är så.  Vissa går så långt som att boken är ursprunget till den moderna zombiefilmen vilket jag kan tycka är en smula överdrivet. Oavsett så är Day of the Triffids en bok som påverkat zombiegenren i hur den lyfter det apokalyptiska scenariot. Den är kanske inte lika betydelsefull som I Am Legend, men den har ändå flera delar som zombiegenren flitigt använder sig av.

Köp den på adlibris

och bokus

 

Annons

The walking dead s06 och bok 15

Nu i dagarna har både säsong 6 satt igång på TV och bok 15 kommit ut på svenska. Det roliga är att de ungefär speglar samma tid, men det har blivit så väldigt tydligt att de har blivit två olika historier. Även om Rick säger samma saker är de till olika personer och betyder olika saker i sammanhanget. Det är också skillnad i vilka som fortfarande lever i serien. Det är väldigt intressant att följa de bägge historierna just nu i vilket fall.

I den svenska versionen av The Walking Dead: 15 En andra chans har det börjat lugna sig lite i Alexandria. Den stora uppgörelsen som avslutade volym 14 har gått över och lite mer vardag börjar uppstå. Den svenska versionen har också nästan alltid bra förord. Just det här, som är skrivet av Jonas Gardell, tyckte jag faktiskt tillhörde de svagaste. Han berättar intressant om sitt yngre jag och hur hotet från HIV/Aids som låg som en matta över samhället och särskilt gaycommunityt. Hur det var en smitta som ingen visste så mycket om som skördade människoliv och skapade rädsla. Kopplingen till zombiesmittan blir tyvärr inte glasklar i en mycket bra text. För övrigt är det som vanligt ett fint hantverk med översättningen. En grej som jag tänkte på när jag läste (eftersom jag skrivit just om den pratbubblan tidigare) var just problemet som ordet community är för översättningar. Just där skulle jag nog ersatt med gemenskap, men det är egentligen en smaksak (och jag vill inte vara gnällig för det är på det stora hela skitbra). Hur som helst tycker jag den här delen av TWD verkligen är intressant. När de börjar bygga något nytt, de börjar tänka att det kan finnas en framtid. Det är en del i apokalypsgenren som inte är särskilt vanlig men är ack så intressant. Ge oss mer vardag och mer organisering av det postapokalyptiska livet tack!

I TV seriens första avsnitt säsong 6 bygger de som vanligt en pampig och lite mer konstnärlig story (som inte alls finns i serietidningen). Vi kastas direkt in i handlingen med hur Rick och co ska leda borde en enorm hord av zombier från ett stenbrott där de fastnat. Jag tycker det funkar ganska bra med tillbakablickar även om jag inte riktigt kommer ihåg vem som dog hur och varför i slutet av säsong 5. En ganska stark inledning, men jag kan inte låta bli att få känslan av att det är svårare att få TV serien att kännas fräsch och spännande efter så många säsonger.

Hur som helst ta chansen att följa bägge på en gång. Det blir en annan nyans av spänning när en inte vet vad som de tar från serien till TV serien.

 

Köp bok 15 av Apart förlag här (eller lite dyrare på adlibris eller bokus).

 

Färja? En kort intervju med Mats Strandberg om att överleva på finlandsfärja

Stora färjor nämns ofta som en tänkbar plats att överleva den första tiden efter zombierna kommit. Eftersom Mats Strandberg precis har kommit ut med den fantastiska skräckromanen Färjan ställde jag några frågor till honom om det. Även om det inte är zombier ombord så har de varelser som finns vissa zombiekvaliteter. Inför skrivandet av boken gjorde Mats grundlig research kring hur det egentligen går till på färjor. Jag vill ur ett zombieöverlevnadsperspektiv också rekommendera boken då den ger oss inblick i hur det skulle kunna vara. I delar av boken skulle varelserna nästan lika gärna kunna vara zombier.

Hej Mats!
Vad skulle du säga fördelarna med att vara på en färja är ur ett zombieöverlevnadsperspektiv?
Till att börja med finns det förstås gott om mat och vatten. Färjorna slänger tonvis med buffémat varje vecka, som blir över när folk lassar på mer än de orkar på tallrikarna, så med ransonering skulle det räcka länge. Sen finns det ju hytter att låsa in sig i. Det finns grundläggande sjukvårdsutrustning. Fylleceller där du kan låsa in folk du misstänker blivit bitna. I köksavdelningen kan du hitta knivar och köttyxor och andra skärverktyg, och om du har möjlighet att ta dig ner på bildäck borde chansen vara rätt stor att det finns gevär i några av bilarna.

Jag älskar zombier, men en av anledningarna till att jag skrev om andra varelser i Färjan är att jag ville att det skulle finnas en plan och motiv bakom det som händer. Till skillnad från i min bok skulle det gå att kontakta land, via många olika kommunikationsmedel. Och om du stannar färjan går det också att sätta ner livbåtarna.

Vad är nackdelarna?
Eld, som ju annars är ett effektivt vapen, är otroligt vanskligt att använda sig av ombord. Fyllan förstärker förstås kaoset, och jag kan tänka mig att det ibland kan vara svårt att avgöra vem som är en zombie och vem som bara dykt lite för djupt ner i taxfreepåsen. Sen är de långa, labyrintliknande gångarna lätta att förirra sig i, och det skulle vara en mardröm att bli fångad mellan två zombieflockar.
Var det något som förvånade dig i hur det fungerar på färjorna?
Massor av saker. En grej som gav mig gåshud är det faktum att om alla fyllecellerna är upptagna kan vakterna kedja fast överförfriskade passagerare i personalens trapphus, som löper genom mitten av färjan. Sjukt obehagligt, och förstås väldigt användbart för mig som författare.

På vilken våning tror du det är bäst att ha hytt?
Jag vill definitivt inte vara i korridorerna under ytan…  Och det är inte bara psykologiskt. Ju högre upp, desto närmare har du också till livbåtar och livflottar. Jag skulle framför allt se till att inte ha fönster mot ett promenaddäck, så att zombier skulle kunna stå där och försöka slå sig in genom fönstren.

För oss Stockholmare, ska vi satsa på Slussenterminalen eller Värtan?
Svår fråga! Jag vill säga Slussen, kanske mest för att jag känner mig mer hemma där. Det vore ju grymt att lyckas klättra upp till Fåfängan, som ligger högst upp på en hög höjd ett stenkast från terminalen. Därifrån skulle man kunna få överblick över kaoset nedanför och förhoppningsvis kunna prickskjuta zombier som försöker ta sig upp.

 

Köp den på adlibris eller bokus till exempel.