Alla svenska zombieböcker

Det finns drygt ett dussin svenska zombieböcker jag känner till. I den här texten tänkte jag skriva lite om dem och fundera lite över huruvida det finns en svensk zombiegenre. Jag kollade igenom min bokhylla och frågade runt lite, har jag missat någon får du gärna tipsa (jag vet att Zombie Girl saknas).

Böckerna jag hittade i bokhyllan OBS bara en per serie.

Zombiepanik är en helt ok barnbok som inte tar upp några blodtörstiga zombier, mer den haitiska varianten.

De kallar oss zombier en slafsig pulprökare där vi får katastrofen skildrad ur en zombies perspektiv.

Europa Pandemus en av de bättre zombieromanerna som får med de klassiska zombietroperna men också en hel del vardag.

Stayin’ Alive  med antihjälte men med realistiska beskrivningar av de som klarar sig.

Rötmånad vinnaren i SwedishZombies romantävling är en fartfylld berättelse om kaos i Göteborg och hur människor kommer samman för att nå sitt mål.

Zverige i mitt hjärta bra zombiestänkare som utspelar sig runt Ånge. Flera människoöden knyts ihop på ett bra sätt.

Doktor Joseph är en Voodooberättelse som utspelar sig i Stockholm. Det var länge sedan jag läst den men minns den som bra. Det var tänkt som en trilogi men jag tror inte att någon mer bok kommit i serien.

Varelserna-serien utspelar sig på Gotland och handlar om ungdomar som försöker klara sig. Riktigt bra ungdomsböcker.

Törst (och Raseri som är två i samma serie) bra action med mycket tekniska beskrivningar av utrustning och vapen perfekt för zombieintresserade MÖPar.

Hanteringen av odöda: när de döda vaknar vill de inte äta andra de bara är där. Briljant om hur samhället handskas med det oförklarliga.

Zombiefeber  är en bra barnbok om zombier som verkar spridas med getingar.

Inom cirkeln  berättelser som utspelar sig dels på vikingatiden, dels i nutid. Starkt fornnordiskt perspektiv.

Flera av böckerna verkar ha kommit ur att SwedishZombie hade en romantävling för några år sedan (är det bara jag som hoppas på ”13 Svarta sagor om zombier”?). Kul att den bidragit till att ett helt gäng nya böcker kommit ut. Flera av böckerna försöker ha ett ganska jordnära perspektiv och beskriva vardag under kaoset, det är något jag gillar. Men det är svårt att komma ifrån att det är stor skillnad på böckerna. Både var de utspelas i landet och hur huvudpersonerna är. Det är lovande tycker jag.

Zombien är huvudsakligen ett urbant monster. Den har oftast svaga kopplingar till naturen, det hänger säkerligen ihop med att det är ganska nytt som monster. Att det är andra människor eller smittor och inte djur eller natur som ses som hotet. I några av böckerna hittar jag koppling till naturen dock, men det är mer framträdande i de nordiska zombiefilmerna (som i norska Död Snö 1 och 2, samt de svenska Draug och Huntress – Rune of the Dead). Men de flesta av böckerna är mer som de klassiska zombieskildringarna.

De bästa böckerna då? Det är ju svårt att komma ifrån John Ajvide Lindkvists Hanteringen av odöda. Den är ju inte skräck eller actionpackad som många av de andra böckerna men är verkligen helt fantastisk (och obehaglig så det eter duga). Men jag vill också slå ett slag för Magnus Nordins bokserie ”Varelserna” som finns i sju delar. De är riktade till målgruppen runt 10-13 skulle jag gissa men är faktiskt väl värda att läsa för alla.

Jag hoppas verkligen på fler böcker som är på väg ut.

Annons

Zombieöverlevnadsåret 2018

Varje år gör jag en krönika över zombieöverlevnadsåret som passerat (tidigare år finns att läsa här 2013,  2014, 2015, 2016 och 2017) eftersom det här med listor är det bästa med nytt år.

Alla ni som följt zombieöverlevnadskalendern har haft ett aktivt år. Det är några som frågat om det kommer en ny 2019, men det gör det tyvärr inte alltså. Antingen får ni köra den för 2018 igen eller hålla tummarna för att zombierna inte kommer nästa år. I övrigt är det roligt att Operation Ragnarök (och Patient Zero) äntligen kom ut även om de inte riktigt levde upp till hypen. Zon 261 som sen blev Operation Ragnarök har varit med på nästan varje nästaårkommer-lista jag gjort.

Under året har jag hållit drygt 40 föredrag (och några samtal) runt om i landet, från Piteå i norr till Malmö i söder. Framförallt på bibliotek och kulturhus men också för bostadsrättsföreningar, festivaler och för trygghets- och säkerhetssamordnare i Stockholms Stad. Vissa perioder har det varit lite för mycket. I vår verkar det dock bli lite lugnare som skönt är.

Annars är jag också glad över att ha kommit igång med en lokal #preppatillsammans grupp i mitt bostadsområde. Det börjar växa och jag vet att ABF kommer att jobba en del med krisberedskap under 2019. Vi har läst Boken om hemberedskap och börjat diskutera hur vi skulle agera tillsammans vid kriser, läst på om pandemier och hur vi skulle hantera det och gått en kurs i första hjälpen med Civilförsvarsförbundet. Vi utgår från den här modellen från Skarpnäck. Jag var också med i kropp och själ i P1 vilket är något av en bucketlistgrej för mig så det var jag glad över. Min egen prepping har det inte hänt så mycket med utöver det.

Det var också 2018 när beredskap verkligen kom ut till allmänheten i och med broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Jag skrev lite om den och pratade på MSBs uppstartskonferens vilket såklart var kul (även om det finns många som kan sånt bättre än jag).

Några av de inlägg på bloggen som jag är mest nöjd över under året handlar om zombiens representation och zombiegenres framtid, men också partiundersökningen blev rätt bra!  Det blev en ganska stor diskussion om myter vid kris och katastrofbeteenden på sociala media, så jag gjorde ett ordentligt inlägg med ganska mycket källor och ett till om varför det är viktigt att ha rätt förväntningar på beteenden. I februari skrev jag också om hur tanken på apokalypsen påverkar oss (med Star Wars-referenser som jag inte tror någon fattade). Året började dock med ett gästinlägg om mens i en postapokalyptisk värld.

I bokväg så är jag med och är redaktör för en svensk zombieantologi (med arbetstiteln Omgiven av odöda) som förhoppningsvis kommer ut 2019. Barnboken ”Bli en zombieöverlevnadsexpert” som jag skrivit tillsammans med Claes Tovetjärn kommer med all sannolikhet ut i april/maj. Så det kommer bli en del bokfix också under 2019.

I filmväg är det inget speciellt som jag förväntar mig av 2019. Zomedyn The dead don´t die av Jim Jarmusch verkar komma ut och känns lovande. Det finns ett gäng filmer som också ska komma: Zombieland 2, WWZ 2, Rise of the Dead (som är regisserad av George Romeros son och är en prequel till NotLD), Död Snö 3, The Forest of  Hands and Teeth, Road of the Dead (som är skriven av George Romero) och några till som verkar intressanta, men det är tveksamt om någon av dem kommer att komma under 2019. Zombiefilmer har en tendens att dra ut på tiden. Flera uppföljare alltså.

Om zombiegenrens utveckling, nutid och framtid

Bra skräck säger något om sin samtid. Vilken oro och vilka rädslor som finns just nu är det som också skräcken kan lyfta fram. Vi har kunnat se det i hur och när zombiegenren varit populär. Från Romeros politiska zombiefilmer till Italienska åttiotals splatterfilmer, som mest vill visa tarmar och blod, och vidare in i 2000-talet där zombien blivit snabb, smart och numer allt oftare rehabiliterad till det vanliga samhället. Filmerna speglar något i samtiden och hur monstren förändras är ingen slump. Att zombiegenren i princip dog ut efter 1990 när kalla kriget tog slut och det deklarerades att ”historien är slut” – att nu skulle den västerländska liberala kapitalismen råda för all framtid, men sedan vaknade till liv i början av 2000-talet efter terrorattacker, krig i Mellanöstern och flera pandemihot. Men vad säger det egentligen att vi allt oftare ser zombien som mer mänskliga? Vilka rädslor i samtiden speglar det?

Modern emozombie vs klassisk italiensk dito

I runt tio år har det kommit en hel del zombieskildringar där zombierna får komma tillbaka till samhället eller är integrerad del av det. Där det antingen går att medicinera eller bota zombiesmittan. Flera större satsningar som In the Flesh, The Cured, Zombie-Lars  och i viss mån även Fido går att placera in i det här nya sättet att gestalta zombier.

De här serierna och filmerna handlar mycket om rädsla för det främmande. In the Flesh är ju ett utmärkt exempel i skildringen av inskränkt by på landsbygden. Det går att se behandlingen av zombierna som en form av rasism. En misstro mot vad egentligen är för typer och att de inte är som det som definieras som vårat ”vi”. Zombien blir här mer som oss människor fast lite annorlunda. Något skrämmande för att det är närmare oss själva. Freud beskriver ett liknande fenomen med begreppet Unheimlich. Alltså att något liknar det vi är vana med, men det finns ett främmande element som är skrämmande eller obehagligt. Alltså att ju mer mänskliga (mindre förruttnade) desto mer skrämmande eller obehagliga kan de vara eftersom gränsen till ”oss” är mindre. Mer människa, mindre naturkraft helt enkelt.

Egentligen har zombier som subjekt – alltså några som faktiskt har egna drivkrafter och karaktärsdrag – funnits sedan den nya vågen av zombiekultur kom i början av 2000-talet. Vi har Land of the Dead där zombierna börjar organisera sig, Warm Bodies där ”R” börjar vakna till liv även känslomässigt och Shaun of the Dead där livet som zombie och livet som arbetslös arbetarklass är rätt liknande. En annan variant av nya är iZombie där zombierna är fullt medvetna och lever bland människor, de organiserar sig för att få tag i hjärnor utan att behöva döda nya människor.

En annan trend är att dela upp zombier i två grupper – de som är klassiska korkade men livsfarliga och de som är lite mer civiliserade eller kan läras saker. Några exempel är The Girl with All the Gifts, The Boy on the Bridge och Warm Bodies – den här skillnaden innebär att det går att arbeta mer med likheten med människan i ännu större utsträckning för att zombierna kan ställas mot andra zombier som är mer ”natur”. I vampyrgenren blev det under 90-talet (tror jag) vanligare att vi också kan identifiera oss med vampyrerna. De var inte längre bara monster.

Så var hamnar vi då? Varför denna nya trend? Kanske har det att göra med att vi gärna delar upp människor med gränser i större utsträckning idag. Fler och fler grupper hamnar utanför det som vi ser som oss själva. Det skulle kunna ha att göra med en samhällelig individualism. Att många inte tror på kollektiv längre och att vi därför vill se zombier med personligheter.

En annan förklaring är att vi vill inte ge upp hoppet om att allt är kört – att inget är helt definitivt – som att inte ens döden är obotlig. I klimatfrågan så kan vi se likheter med att inte vilja se att det på många sätt är kört, det är två år kvar så vi kan leva på som vanligt och stoppa huvudet i sanden ett tag till. Eller så är folk bara trötta på den klassiska zombieapokalypshistorierna. Det som talar mot det är att det samtidigt går svinbra för serier som The Walking Dead och att det trots allt fortsätter komma den typen av filmer och serier.

Som jag ser det finns det mer frågor än svar just nu. Jag önskar det skrevs mer om detta. Har någon koll på en bra text är jag tacksam. Är det någon uttråkad akademiker som har brist på ämnen är det ännu bättre. Vad är era tankar? Hur håller zombiegenren på att förändras och är det bra eller dåligt?

En svensk minidokumentär om zombier

Några filmstudenter från Örebro har gjort en trevlig liten dokumentär om zombier och zombiekultur där bland annat jag medverkar.

Dokusåpan I Survived a Zombie Apocalypse

BBC 3 som gav oss den underbara zombieserien In the Flesh har precis börjat sända en dokusåpa som utspelar sig efter zombieapokalypsen.

Det är ett ganska klassiskt dokusåpaformat med ett gäng (utvalda för att det ska kunna bli potentiella romanser och konflikter) ska klara sig instängda i någon typ av byggnad i ett industriområde. Deras mål är att överleva ett antal dygn för att sedan bli upplockade och räddade. Deltagarna filmas genom CCTV kameror och någon sorts digitala kameror som visar var zombierna är och vilka som är överlevande.

Orsaken till smittan verkar vara någon typ av 5G mobiltelefoni. Vi får (i alla fall inledningsvis) inte veta så mycket mer än så, men det gör att mobiltelefoner är bannlysta.

Avsnittet är för långa (en timme), men det är egentligen inget fel på den här serien. Det som gör att jag inte pallar att kolla klart på serien är formatet dokusåpa tror jag. Det känns hela tiden för regisserat och som att handlingen är planerad.

Men det finns ändå en del poänger i serien tycker jag. Helt ok zombier, de får med lite av tristessen och att det faktiskt är lite spännande när de är ute på uppdrag. Det är ett kul koncept som också visat hur mainstream zombiekulturen blivit. Som sagt så kommer jag inte kolla klart men för dem som gillar dokusåpor så är det inte ett helt dumt val av program.

Här är första avsnittet: