Bloggarkiv

Frankensteins monster och vår samtid

Den här artikeln skrev jag till Arbetet Kultur och är en del i arbetet med mina nya bok ”Från förnekelse till framtid”.

En tid för nya monster?

Människan har i alla tider haft monster som hotat, varnat eller separerat människan från ”det andra”. Olika tider har haft olika varelser som representerar tidsandan. Ordet monster betyder ungefär ”att avslöja” eller ”att visa” och har ofta använts som järtecken för sämre tider.

2000-talet präglades av zombien. Från att varit helt ointressant under 1990-talet hände något under tidigt 00-tal. Flera filmer som 28 Days Later eller första filmen baserat på spelet Resident Evil, serietidningen The Walking Dead och överlevnadsguider gjorde att zombien stapplade in mot finrummen.

Från att ha varit ett monster som tilltalade svettiga tonåringar med smak för så mycket blod, avslitna huvuden och utslitna inälvor som möjligt under 80-talet, har monstret ändrat form. Ibland smart, botad eller en i mängden av jobbiga och farliga element att hantera i en postapokalyptisk miljö.

Men kanske är zombiens tid förbi och ett annat monster bättre representerar vår samtid. Människan har lämnat den stabila tidsepoken holocen, den period vi levt i ungefär 12 000 år och gått in, eller är på väg in i en ny period – antropocen.

En epok där vi själva, som art och som global kapitalistisk kultur, förändrat planeten i så stor utsträckning att vi inte vet vart det leder längre. Många av de planetära gränser som bland annat klimat- och miljöforskaren Johan Rockström beskriver är ”överskridna” eller ”nästan överskridna”.

Vi ser en försmak av vad som är på gång i de senaste årens skogsbränder. I de förskjutna årstiderna. I de allt kraftigare naturkatastroferna. I torkor och värmeböljor. Alltihop skapat av vår civilisations jakt på framsteg. På vinst.

Monstret som beskriver det här skeendet – när vi skapar vår egen förgörare – är Victor Frankensteins skapelse. Den namnlösa varelse som skapas, överges och sedan söker hämnd på sin skapare.

Berättelsen om hur boken Frankenstein: eller den moderne Prometeus kom till är fascinerande. År 1816, som ibland kallas för året utan sommar, kom att gå till historien som en av de kallaste i modern tid. Ett vulkanutbrott i Indonesien slungade ut partiklar som blockerade solens strålar.

Just den sommaren samlades ett gäng unga poeter och författare i ett sommarhus i Schweiziska alperna. På grund av ihållande regn och kyla satt de inomhus och diskuterade och berättade historier för varandra. Någon kom på idén att de skulle skriva spök- eller skräckhistorier.

En av dem, den då nittonåriga Mary Wollstonecraft Shelley – dotter till två av Englands stora intellektuella, protoanarkisten William Godwin och feministikonen Mary Wollstonecraft – påbörjade berättelsen som kom att bli världsberömd.

Boken kom ut 1818 och klassas som den första sci-fi berättelsen. Den handlar om vetenskapsmannen Victor Frankenstein som blir besatt av att lösa dödens gåta. Han sätter ihop en ny människa av döda kroppsdelar och ger den liv. Men när den vaknar drabbas Victor av panik för vad han har skapat och all energi som lyft honom under åren han arbetat med att göra varelsen försvinner.

Victor Frankenstein flyr, blir sjuk och galen. Tanken på monstret gör honom förtvivlad.  Han har skapat något fruktansvärt han inte kan kontrollera. Monstrets fysiska uppenbarelse gör att människor blir rädda. De attackerar honom trots att han hjälper dem.

Detta leder till att monstret vänder sig mot sin skapare i en eskalerande, bitter, konflikt där deras fientlighet mot varandra fyller bägges liv. Monstret vill förgöra allt skaparen älskar. Skaparen har insett att han inte kan kontrollera monstret och måste försöka få ”styggelsen” han skapat ogjord.

Varelsens blir som den blivit behandlad och fylls av hämndbegär på både sin skapare och människosläktet som sådant. Jag vill mena att vi har skapat ett monster vi tappat kontrollen över. Ett monster som vänt sig mot sin skapare, alltså oss.

Monster ställer frågor till sina skapare. Så vad ska vi, likt Victor Frankenstein, göra med vår skapelse? Är våra framsteg, vår kunskap, värd priset? Var vår industriella djuruppfödning och skövlandet av naturområden värda att betala med globala pademier? Vad är det vi har skapat?

Accepterar vi vår roll som någon form av härskare över planeten eller låter vi det vi monstret – klimatförändringarna, pandemin, rovdriften av alla tänkbara naturresurser, massutrotningen av arter, förstörandet av ekosystemen och så vidare – förgöra oss?

Ställer vi oss passiva till hoten vi står inför eller börjar vi agera?

Victor åts upp av tanken på det han skapat. Hans brott mot naturens lagar gjorde honom galen, och fick alla han älskade att gå under. Behöver vi som människor gå samma öde till mötes?

Vi kommer att få leva med ett förändrat klimat, med mer ovisshet och osäkerhet men det finns fortfarande möjlighet att vi inte går samma öde som Victor Frankenstein till mötes.

Artikeln finns att läsa här

Filmtipset: Draug

Visste ni att det inte har gjorts en utan två vikingazombiefilmer de senaste åren. Huntress – Rune of the Dead släpptes i år medan Draug tävlade på filmfestivaler redan 2016 och släpptes i Sverige 2018 om jag fattat allt rätt.

Filmen utspelar sig på 1000-talet i Hälsinglandstrakten. Hakon och hans fosterdotter Nanna ska leta rätt på ett följe som försvunnit i vildmarken. Med sig får de den burduse Kettil som är någon slags ledare för trakten och gammal vikingakamrat med Hakon. Ganska snabbt visar det sig att det är något mystiskt som hänt och inte stigmän (någon slags frihetskämpar/stråtrövare) som överfallit följet. Här hade det kunnat bli riktigt obehagligt om filmen inte hetat Draug, för det är just den typen av fornnordiska zombier som vill suga livet ur människorna. Exakt vad draugar är/gör varierar lite olika från olika berättelser, men de har helt klart spöklika karaktärsdrag och är inte alltid med fysisk kropp.

I ärlighetens namn tycker jag nog inte det är en zombiefilm. Det är mer en vikingaskräckfilm. Faktiskt en riktigt habil skräckis. Det tar ett tag att komma förbi det lite cringiga i svensk film tycker jag. Det är nåt med språket som gör att det sällan känns riktigt bra. Men här funkar det faktiskt. Särskilt nattscenerna är krypande och med en bra obehaglig känsla.

 

 

 

Boktipset: De odöda

Det är lätt att fångas av hur vacker De odöda av Johan Egerkrans är. Tjocka svarta pärmar och fint papper med fantastiska illustrationer som påminner en del om stilen i bland annat Hellboy. De odöda är som gjord för att ligga framme och visa upp sig.

Boken börjar med en genomgång av vad odöda är och vad som skiljer gastar, vampyrer, gengångare och knytt åt. Det står lite kort om olika sätt som de enligt myterna skapas och hur människor försökt göra för att stoppa deras framfart.

Det är så många olika monster, runt 40 stycken, att de är svåra att hålla i huvudet. Men poängen, utöver en snygg coffee table-bok är snarare att visa på likheter och skillnader mellan de odöda. Att hantera döden på olika sätt är ett återkommande tema i mänsklighetens historia och gränsvarelser som är både döda och levande är vanligt. Blodet är centralt eftersom det är ett så tydligt tecken på liv och att det ofta anses ha olika magiska egenskaper.

Eftersom jag också precis läst en artikel (till den kommande zombieantologin jag jobbar med) om de nordiska föreställningarna om gengångare, så är det fascinerande vilka skillnader men också vilka likheter som finns för den här typen av monster.

Zombien och vampyren har i folktron varit liknande varelser. Det har inte funnits den moderna vampyren förrän på 1700-talet) och den moderna zombien sedan 1968, men det har funnits berättelser och tro på varelser som liknar dessa – i Sverige ända fram till 1900-talets början. En odöd som hungrar efter kött eller blod, som är väldigt mycket kropp och ganska lite intellekt. Men liksom zombien är den moderna filmens vampyr väldigt olik den som finns i folktron. Det finns många varelser som liknar den moderna vampyren, men ingen som riktigt stämmer överens med alla kriterier.

Hur som helst är det en snygg och intressant bok som är härlig att bläddra runt i lite då och då. Läs!

Ghoul från boken

Bokrecension: Monster i populärkulturen – död levande eller bara jävligt arg

monster_hiDaniel Gustavsson som ligger bakom bloggen seriebibliotekarien släppte förra året boken Monster i populärkulturen. Det är en personlig men ändå torr genomgång av allehanda monster som finns omkring oss i böcker, filmer och på t-shirts. Gustavsson definierar monster som något övernaturligt med fysisk kropp. Det är en ganska bra definition som rymmer allt från zombier till Cthulu.

Första kapitlet är en grundlig genomgång av zombien (och följaktligen det som jag kommer att skriva om). Den är riktigt bra tycker jag och även om får räknas som relativt insatt i zombien som monster tycker jag att jag lär mig något. Särskilt bra är den historiska genomgången av filmer. Jag har saknat den här typen av genomgång av zombiens historia och populärkulturella påverkan på svenska (i hemlighet har jag haft fantasier om att skriva något liknande men nu slipper jag).

Jag kan tycka att vissa böcker fattas i hans genomgång av vilka de viktigaste böckerna om zombien är. Särskilt kanske The Rising av Brian Keene, men det är extremt svårt att göra en sådan genomgång. Det som slår mig är också hur snabbt det går i zombiegenren just nu, även om Monster i populärkulturen kom ut förra året känns den lite daterad redan. Zombiegenren är verkligen något i högsta grad levande, trots att zombien dödförklaras då och då (förlåt).

Boken är utgiven av BTJ förlag som riktar sig till typ bibliotekarier och lärare som jag fattat det. Därför är den, tyvärr, anpassad till att ge information om viktiga böcker/filmer/serier i de olika genrerna. Vad jag saknar lite är en diskussion om monstrets betydelse för oss idag. Varför vänder vi oss till monster? Och varför är vissa monster populära i vissa perioder? Men den diskussionen hoppas jag det kan dyka upp andra böcker om. Jag vet att t ex Anna Höglund på Linnéuniversitetet håller på med monsterforskning (lyssna på Forskarliv i P1 med henne här).

Zombiekapitlet är det längsta kapitlet tillsammans med det om vampyren. Det är ganska tydligt att dessa två har en särställning i populärkulturen, både historiskt och i nutid. Det hade varit intressant med mer paralleller mellan zombien och vampyren som det finns väldigt mycket av. De var på många sätt samma monster fram till 1800-talet då romantiken gjorde vampyren till något helt nytt. Monster i populärkulturen är en väldigt bra genomgång av monsterskildringar i böcker och filmer. Det finns en hel del nya böcker och framförallt filmer på mina att läsa/se-listor).

Swedish Zomcast 6: Vampyrer och Zombier

Sjätte avsnittet av Swedish ZomCast är nu ute och vi pratar om vampyrer och zombier med monsterforskaren Anna Höglund som är med via telefon. (Ljudet är tyvärr lite si och så på sina ställen). Anna är lärare och forskare på Linnéuniversitetet. Just nu arbetar hon med projektet Monster och människa som så småningom skall resultera i en bok om monstrets kulturhistoria. Hon vill förklara varför monstret existerar i vår kultur och på vilket sätt vi förhåller oss till olika monster då som nu. 2011 gav hon ut boken  Vampyrer – En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet.