Filmtipset: Rampant (2018)

Rampant från 2018 är en Sydkoreansk zombiefilm som i likhet med Netflix TV-serien Kingdom utspelar sig för ett par hundra år sedan (mer om likheter kommer). Kronprinsen återvänder från Kina till sitt hemland för att hans bror som tog livet av sig ville att hans hustru och ofödda barn inte skulle bli lämnade i händerna på en maktfullkomlig kung/fader. När han kommer i landet visar det sig att zombier (eller demoner som de kallas i filmen) har börjat härja, först på landsbygden men sen även in mot huvudstaden. Det blir politisk turbulens när han återvänder till huvudstaden med några följeslagare som helt plötsligt kallas för rebeller och upprorsmakare. Det låter rätt svårt, och kändes en smula komplicerat till en början men efter ett tag föll pusselbitarna på plats.

Det finns en hel del likheter med TV serien Kingdom (som jag kommer skriva ett separat inlägg om ganska snart). Zombierna/demonerna kan bara vara ute på natten, de får vassa tänder och vita ögon. Också att det är en relativt komplicerad handling spelar in. Bägge utspelar sig under senare delen av Joseondynastin (1392-1897) vilket märks på de märkliga hattarna som de flesta män av hög rang har på sig. En annan likhet är att huvudpersonerna har en lustig, halvt oduglig sidekick som ofta fungerar som comic relief (OBS detta kan bero på mina begränsade kunskaper om koreansk film, det skulle mycket väl kunna vara ett vanligt tema). Dessutom har både kungar som dör och blir zombier som ett viktigt tema.

Jag gillar konceptet med att folket på landsbygden inte har så stora problem med att det finns demoner eftersom det är närvarande i deras folklore. Medan de upplysta har svårare att tro på att de överhuvudtaget finns.

En sak jag tycker är intressant är de politiska konflikterna som målas upp och hur det maktspel som alltid finns inom politiken (XXX korea eller 2010-talet Sverige) kommer att använda smittan för sin fördel. I Rampant är det ministrarna, kungen och prinsen som spelar olika spel för att vinna makt. Men hur skulle en zombiesmitta, ett krig, en katastrof användas i Sverige om det hände. Det är en aspekt som är viktigt att tänka på. I Naomi Kleins bok (och dokumentär) Chockdoktrinen visar hon hur katastrofer använts för att driva igenom hårresande politiska förslag, och jag tycker att vi kunde se liknande fenomen i efterspelet till terrorattacken på Drottninggatan 2017. Aja, det är iallafall något som är värt att tänka på.

Rätt bra film på det stora hela, The Kingdom är nog bättre, men Rampant är en bra zombierökare.

 

Trailer

Annons

Filmtipset: Anna and the Apocalypse

En highschoolmusikalkomedi… med zombier. Det skulle kunna vara Anna and the Apocalypses slogan. Ganska coola Anna och hennes lite töntiga vänner lever ett rätt vanligt liv. Töntarna blir trakasserade av de coola och Anna hjälper dem en del. Hon ska efter skolgången åka till Australien för att plugga och blir osams med sin pappa som vill att hon ska gå på universitet istället. Men istället kommer zombierna. Anna, den friend-zonade vännen Johnoch några till barrikaderar sig på sitt extrakneg i bowlinghallen men försöker efter ett tag ta sig till sin skola där vänner och släkt (men också den diaboliske rektorn) finns. Ja, handlingen är lite lökig men det är rätt bra splatter från och till. Och just det, det är jul också. Så varning för zombietomtar.

Sången och dansen i gör tyvärr att den tappar lite tempo och den är egentligen inte särskilt rolig heller. Men filmen är å andra sidan väldigt oförutsägbar. Det ska den ha. Vi får också för första gången i zombiehistorien se en snögubbezombie. Inte alls illa. Det finns också en del blinkningar till klassiska zombiefilmer som Shaun of the Dead och re-maken på Dawn of the Dead.

På det stora hela tror jag den kan tilltala zombiefans som också gillar musikalkomedi. Anna and the Apocalypse tillhör absolut inte bottenskiktet bland zombiefilmer och den har vissa fina poänger. Framförallt tycker jag det känns som om den i all sin tafflighet är gjord med kärlek. Det är fint.

Trailer:

Boktipset: Prepparens guide – Överlev på lång sikt

En översatt bok om prepping har nyligen landat i bokaffärerna. Det är  Prepparens guide – Överlev på lång sikt skriven av Jim Cobb som bland annat driver Survival Weekly och har skrivit flera böcker om prepping.

Det som skiljer denna bok från många andra är att den handlar om lite längre sikt. I alla fall i teorin, i praktiken håller den sig ett par månader efter katastrofen, eftersom den inte är praktiskt fokuserad på typ att odla och äta växter från naturen. Delar av den är dock riktigt bra, som den som handlar om att bygga gemenskaper och att han utgår från att människor kommer att fortsätta leva i samhällen. Att livet knallar på ganska mycket som vanligt och att vi upprättar nya rutiner och till sist vänjer oss vid att allt är annorlunda. Andra delar är som hygien är rätt basic.

Jag kan tycka att delar är problematiska, som när han lite halvgissar på olika råd inom medicin. Typ ”jag är ingen läkare, men..” eller ”så här brukar jag göra, det funkar för mig”. Det hade varit lite mer betryggande om han lät någon kunnig person faktagranska det hela och ändra på det som var direkt felaktigt eller tveksamt. Rent generellt så bör nog alla preppingböcker faktagranskas av forskare skulle jag säga. Det finns mycket gammal kunskap, och då menar jag gammal som i att den inte stämmer. Ett exempel är den där vattenrenargrejen med grus, kol etc som det ibland står om i böcker. Jag gillar dagboksdelen som liknar den jag gjorde till Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig. Men i Prepparens guide är det en EMP (elekromagnetisk puls) som slagit ut elsystemen.

Det står en del om att det finns rätt många preppargemenskaper med folk som tänker liknande och bor i samma område i USA. Det har jag inte läst om innan, men det är väldigt intressant. Det är ju det som vi gör med vår #preppatillsammans-grupp där jag bor och som ABF tagit fram en broschyr om hur du kan göra för att starta en sådan. Jag tror väldigt mycket på den idén. Och att istället för att bara fokusera på ”hur skulle jag klara mig?” till ”vad behöver jag för att kunna vara en resurs vid en kris/katastrof”. Den grundläggande preppingen skiljer sig nog inte så mycket, du behöver ha grejer hemma. Men också ha koll på myndigheternas (kommun/stadsdel) planering och ha kunskaper som kan vara viktiga.

Men på det stora hela är det en helt ok bok. Den kommer inte med så mycket ny kunskap, men den har ändå ett socialt perspektiv som ofta saknas bland flera preppingböcker som ofta är väldigt individualistiska.

Prepparens guide går att köpa på t ex adlibris eller bokus

 

 

SVTs Nedsläckt land

En ny svensk reality TV serie började sändas precis nu – Nedsläckt land. Det är en blandning av samhällsinformation och dokusåpa som faktiskt lyckas balansera de två benen på ett bra sätt. Det blir inte för mycket drama och fokus på töntiga intriger och det är inte en tråkig informationsfilm.

Serien fokuserar en del på de olikheter hos människor och de konflikter som sakta växer fram. Men också på att informera om hur sårbara vi är i samhället. Frågan om hur vattensystem fungerar (i avsnitt två) och Sveriges krisberedskap (i avsnitt tre) tyckte jag var bra eftersom många faktiskt har dålig koll på det. Sen är det ju alltid intressant att se och lära sig mer om kris och katastrofbeteenden.

Att det är två grupper med varsitt tyckte jag var spännande och byggde in en intressant konfliktlinje i en grupp i överläge och en grupp i underläge. Det var också bra med fokus på saker som att lösa toalettbesök samt om den gnagande känslan av hunger som människor känner när de inte får äta tillräckligt, men inte helsvälter. Jag undrar lite över tristess som är en av de vanligare ”fienderna” i överlevnadssituationer.

Bäst var ju Misse Wester som presenteras som forskare i mänskliga relation i kris. Hon bidrar med mycket viktig konkret kunskap utifrån hur människor faktiskt beter sig vid kriser och katastrofer. Experimentet var väldigt intressant, och utifrån vad som skildras så var det inga stora förvåningar. Det var beteenden som en kan vänta sig. I stadsmiljö med fler människor så är det såklart svårt att sia om hur situationen skulle bli.

https://www.svtplay.se/video/21083156/nedslackt-land/nedslackt-land-sasong-1-borjan-pa-krisen

Orkanen Katrina

Det sändes helt nyligen ett väldigt bra avsnitt av P3 Dokumentär om Orkanen Katrina som i augusti 2005 drabbade södra USA och framförallt New Orleans. Det är svårt att förstå omfattningen av Katrina utan att se bilder och höra vittnesmål. Mer än 2000 människor dog (siffran är osäker eftersom många är försvunna), många fler skadades och gällande den ekonomiska kostnaden finns det siffror mellan 80 och 200 miljarder dollar. Innan orkanen bodde drygt en halv miljon människor där, året efter var siffran mindre än hälften. Idag bor runt 400 000 där.

Själva staden är som en skål, stora delar av staden ligger under havsnivån och skyddas av vallar som visade sig inte fungera som de skulle. 80% av staden hamnade under vatten, vissa delar upp till sex meter under vatten – områdena som drabbades hårdast var också de fattigaste. Bristfälligt underhåll av vallarna och pumparna som skulle forsla bort vattnet ledde till att skyddssystemen inte alls stod pall för Katrina. Ett tydligt exempel varför det är mycket billigare att vara förberedd än att bara tackla svåra konsekvenser.

När Katrina uppgraderades till en femma på en femgradig skala beordrades evakuering, men det var svårt att få till det i praktiken eftersom många var fattiga, saknade bil och ställe att evakuera till. (Jag har tidigare skrivit om evakuering och hur människor reagerar vid larm). Många stannade kvar medan vattnet forsade in och tvingades upp på sina hustak, en del drunknade på vinden eftersom de inte hade något sätt att hugga hål i taket. Vissa hus dränktes på tio minuter. Andra lyckades (tiotusentals) ta sig till Superdome-arenan och kongresscentret som användes som uppsamlingsplatser. Förhållandena där var mycket dåliga, det saknades bra plan för luftkonditionering, sanitet och förnödenheter.

Det finns många myter om vad som egentligen hände och många har en felaktig bild av både förlopp och efterspel. De flesta av nyhetsrapporteringarna som skedde under själva dagarna var direkt felaktiga men lever kvar i människors medvetande. Ryktena ledde också till att människor stannade hemma och räddningsarbetare inte vågade sig ut. Polischefen berättade för media att turister rånades och våldtogs på gatorna. Och att det var mängder av mord, våldtäkter (även om mot barn och spädbarn) i Superdome och Kongresscentret. De flesta av ryktena var osanna. I efterhand kunde det konstateras att ungefär tio personer dog i arenan och kongresscentret, en verkar ha blivit mördad medan alla andra avlidit av andra orsaker. Många av ryktena spreds av eliten i samhället, snarare än av allmänheten. Få katastrofer illustrerar så väl begreppet elitpanik som Katrina.

New Orleans hade innan Katrina redan förstaplatsen i mest våldsamma städer i USA, under katastrofen verkar det varit på ungefär samma nivå. Polisen hade väldigt begränsade resurser och nationalgardet, när de väl kom, bidrog också till konflikter på gatorna eftersom de ofta utgick från att människor som hämtade saker från sina hem var plundrare. I P3 dokumentären nämns också flera fall där poliser mördade människor på flykt eller som de ansåg vara plundrare eller kriminella. 2011 dömdes fem poliser för att de dödat sex civila ”i onödan”. Många av poliserna var självfallet en viktig resurs vid hjälparbetet men bristande kommunikation gjorde att många av de överdrivna ryktena fick fäste även hos dem. Många av de rapporterade pistolskotten var till exempel människor som satt instängda och inte ville bli bortglömda. Samtidigt fanns det medborgargarden som hindrade, särskilt svarta, att ta sig in i mer välbärgade områden. Flera sköts ihjäl då de försökte evakuera.

Det som plundrades var i allmänhet förnödenheter. Juvelerare och antikaffärer i French Quarters var orörda. De som plundrade kapitalvaror (och senare åkte fast) var i allmänhet redan kända hos polisen som kriminella och drog nytta av kaoset, men den stora allmänheten deltog inte i våldsamheter eller förstörelse.

Kolla gärna in dokumentären Welcome to New Orleans också.

Här är några bilder: