Bloggarkiv

Varför det är viktigt med rätt förväntningar på beteenden efter katastrofer

Det blev diskussioner efter en bild som spreds på mig om katastrofbeteenden för några veckor sedan, och strax efter skrev jag ett förklarande inlägg om katastrofbeteenden. Nu har jag tänkte lite mer det vill jag diskutera varför det är viktigt utgå från forskningen på mänskligt beteende vid (natur)katastrofer. I korthet gick diskussionen ut på att jag påvisade att människor generellt beter sig bra och solidariskt vid naturkatastrofer om vi tittar på den forskning som finns. Några i sociala medier tyckte att jag hade hade fel utan att komma med så mycket mer argument än tidningsartiklar eller anekdoter (någon enstaka hade faktiskt bra invändningar som var värda att tänka över). Andra svarade att de hoppades på att folk beter sig bra men förbereder sig på att folk beter sig illa. Det kan jag förstå och det låter som en rimlig hållning på vissa sätt – ”hoppas på det bästa men förbereda sig på det värsta” är ju ett preppertalesätt. Men det finns problem med det synsättet både för preppers men också för när myndigheter/makthavare/ordningsmakt utgår från det.

Om människor förbereder sig för att folk kommer att bete sig illa finns det risk att de drar sig undan snarare än att de försöker förbättra situationen gemensamt. Att tro illa om andra leder alltså till en sämre situation för alla, vilket skulle kunna beskrivas som en variant av prisoner’s dilemma. En person riskerar mindre men på bekostnad av att samarbete blir svårare. Dessutom är det rimligt att tro att människor faktiskt påverkas av att andra beter sig misstänksamt mot dem. Det kan alltså vara en hindrande faktor för den självorganisering som ofta uppstår.

I det kritiska skedet kan vi föreställa oss hur vi kommer att bete oss, men har vi inte varit i situationen innan vet vi inte. Vi kan tro att vi är solidariska hjältar som räddar andra när vi i själva verket beter oss som huvudpersonen i Ruben Östlunds film Turist, men mer sannolikt blir det tvärtom. Det är vanligt att människor tror att de själva skulle hålla huvudet kallt medan alla andra beter sig konstigt, på samma sätt som de flesta tycker att de kör bil bättre än genomsnittet eller att de inte påverkas av reklam (men att alla andra gör det). För att summera – vi vet inte hur vi beter oss i katastrofer men tittar vi på forskningen så är chansen stor att människor beter oss bra eller passivt. Det är rimligare att utgå från det än från motsatsen.

Ur ett makthavarperspektiv blir det lätt en fråga om elitpanik (jag har skrivit om det tidigare t ex efter terrorattacken i Stockholm i april 2017 men även om andra historiska exempel). Det är viktigt att se allmänheten och människor generellt som resurser och inte problem eller hinder. För allt tyder på att många kommer att söka sig till andra och försöker hjälpa till när något händer. Myndigheter borde försöka fokusera på att stödja den typen av engagemang istället för att se det som problem eller som något som konkurrerar med deras hjälp/stöd till utsatta. På många sätt har detta ändrats de senaste decennierna – frivilliga har via t ex FRG grupper fått en roll att spela, men det är också viktigt att tänka på det spontana engagemanget som uppstår i kriser och hur det kan kanaliseras. En av de största utmaningarna vid kriser är just samverkan – alltså att få myndigheter, frivilliga, organisationer etc att arbeta effektivt tillsammans.

När myndigheter/organisationer/företag planerar för en katastrof kan det lätt bli fel om de utgår från hur människor skulle bete sig om de vore helt rationella. Ett exempel är detta citatet från DN 25 februari 1995 angående Estoniaförlisningen :

Storfärjorna går inte att utrymma så som det är tänkt. 3000 personer får vi inte ut i tid. Och folk reagerar ologiskt. En mamma som har lämnat sitt barn till värdinnorna i lekrummet på färjan går inte mot närmaste nödutgång utan springer tillbaka till lekrummet. Bara som exempel.

Det mest rationella som finns för en förälder är ju att hämta sina barn. Inte att följa planen som någon tänkt ut i förväg och utgå från att båtens personal skulle sköta det.

Det finns ett ”ensam är stark”-ideal i delar av prepperrörelsen som är ineffektivt i krissituationer eftersom människan är väldigt sårbar ensam (både fysiskt och psykiskt). Att ha en felaktig förståelse för hur andra beter sig är problematiskt eftersom det inte tar hänsyn till vad människor faktiskt kan åstadkomma tillsammans. Det är dessutom kostnadseffektivt att dela upp förberedelserna. Vi fungerar väldigt dåliga ensamma helt enkelt och vi bör förbereda oss på att se till att inte vara det.

 

 

Annonser

Elitpanik efter terrorattacken?

Jag har skrivit om både elitpanik och beteenden vid terrorattacken i Stockholm den 7 april men det slog mig en stund att se att det politiska efterspelet kanske har att göra med just elitpanik.

Elitpanik handlar i korthet om att makten i samhället utgår från att människor kommer att bete sig illa vid kriser vilket leder till en felaktig tolkning av situationen då människor generellt beter sig bra i katastrofsituationer. Den första dagen efter terrordådet så pratades det om vikten av att fortsätta leva som vanligt, att vi inte skulle ändra vårt liv eller sätt att leva eftersom det skulle resultera i att terroristen skulle vinna. Politikerna pratade om att det inte var tid för partipolitik utan att de gemensamt skulle ta avstånd (vilket också blir märkligt eftersom de olika partierna har olika åsikter och analyser om vad som bör göras). Mängder av människor visade solidaritet och hjälpte de som på olika sätt var strandsatta eller behövde hjälp. Enormt många dök upp på den manifestation som arrangerades ett par dagar senare. Ganska snabbt därpå kom politikernas svar i kör (utom från Vänsterpartiet). Det var tal om fotbojor, hårdare regler, tvångsutvisningar och olika typer av förslag som i princip alla hade gemensamt att de var dåligt researchade, om förslagen skulle kunna få några effekter eller om det ens var praktiskt möjligt. Det viktiga verkade vara att göra någonting – inte exakt vad som skulle göras.

Elitpanik är inte särskilt utforskat, men en av artiklarna som finns läste jag i dagarna: Elites and Panic: More to Fear than Fear Itself av Lee Clarke och Caron Chess. De menar att det finns tre centrala relationer kring elitpanik.

  • När eliten oroar sig för panik – alltså när eliten tror att människor ska bete sig illa och att människor blir farliga för varandra.
  • När eliten orsakar panik – när politiska beslut leder till att människor hamnar i konflikt med varandra eller med ordningsmakten.
  • Eliten som blir panikslagna – när makten börjar bete sig märkligt och utan att se vad som verkligen händer.

Det är den sista punkten som det här handlar om. I fallet kring terrordådet på Drottninggatan så skulle jag säga att reaktionerna från politiskt håll kanske inte var panikslagna i den bemärkelsen vi vanligtvis pratar om panik – alltså som att besluten som fattades inte var övervägda. Det var de med all sannolikhet. Däremot så argumenterar Clarke och Chess för att den typen av politiska förslag vi kunde se dagarna efter attentatet är besläktade med elitpanik eftersom det i stor utsträckning handlade om att visa handlingskraft. Att agera snabbt blir viktigare än att göra övervägda beslut där konsekvenserna av handlingarna och de praktiska möjligheterna att genomföra dem är med i beräkningarna. Hellre göra något än att riskera att målas ut som passiv.

Makthavare tjänar ofta på krisartade händelser och det skapar möjligheter för drastiska åtgärder som inte skulle kunna drivas igenom i normala fall. Vid en kris söker sig människor ofta till något tryggt och stabilt. I Naomi Kleins bok (och film) Chockdoktrinen visas det tydligt hur en annan ekonomisk politik kan införas vid någon typ av katastrof (krig, statskupp eller andra större händelser). ”Never Waste a Good Crisis” handlar om just det. Att varje kris är en öppning i det normala och en möjlighet till radikala politiska beslut som skulle vara svåra att genomföra eller ens föreslå under normala förhållanden.

Det som framförallt visade sig efter attacken var solidaritet och att terror inte skulle hindra oss från att fortsätta leva som vi levt. Attacken tolkades som en attack på Stockholm eftersom nästan alla Stockholmare har en relation till Drottninggatan och människor som jobbar eller hänger där. Därför blir det politiska efterspelet extra märkligt. Hade den allmänna opinionen skrikit efter hämnd hade den politiska reaktionen varit lättare att förstå.  Men ungefär samma sak hände faktiskt under det stora flyktingmottagandet hösten 2015. Stora delar av det civila samhället började arbeta hårt för att göra situationen bättre, många nya aktivister började göra saker men de politiska förslagen handlade om ökade kontroller och repression. Extra märkligt är det när det visar sig i opinionsmätningar att de partier (M och MP) som mest sticker ut hakan tappar röster.

Så även om reaktionerna kanske inte är elitpanik i ordets egentliga meningen tycker jag att det finns kopplingar. Vi behöver tänka på vad som sker och hur retoriken efter en händelse ser ut. Det finns all anledning att hålla huvudet kallt och verkligen tänka igenom vilka de rimliga svaren på de problem som finns är.

Bildbax: Toivo Jokkala

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

PS: Jag ber om ursäkt för den något kvällstidningsartade rubriken på inlägget

Elitpanik

Elitpanik är ett begrepp som jag stött på allt oftare det senaste året. Det handlar om hur samhällets elit (politiker, ekonomiska makthavare etc) ser människor som hot. Det är tanken på att när de som brukar ha kontroll inte längre har kontroll så finns ingen kontroll över ett visst område.

Ett exempel på elitpanik är från den stora jordbävningen i San Francisco 1906 där ca 3000 personer dog och 250 000 blev hemlösa. Efter jordbävningen så började det brinna och stora delar av staden brann ned. Människor började organisera soppkök och hjälpa dem som fått sina hus förstörda och distribuera förnödenheter till behövande. San Franciscos borgmästare vid den tiden, Eugene Schmitz, beordrade polis, nationalgardet och militär att skjuta mot alla dom deltog i plundring eller kriminella aktiviteter. Ett något strängt straff för stöld kan det tyckas, men symptomatiskt för elitpanik. Ett annat förhållningssätt hade sparat massor av människoliv och hjälpen till de drabbade hade varit långt bättre.

sfburningStaden brann i tre dagar och under den tiden var plundringar ovanligt. Visst förekom oroligheter, men det tillhörde ovanligheterna. Jack London som föddes i en av de fattigare delarna av San Francisco beskrev det hela: ”Det var märkligt. Onsdagskvällen, när hela staden gick under och blev ruiner, var en lugn kväll. Det var inga folksamlingar. Det var inget skrikande. Det var ingen hysteri eller oroligheter. När jag gick omkring på onsdagskvällen i den brinnande staden såg jag ingen kvinna som grät, ingen man som var upprörd och ingen person som överhuvudtaget var i panik. Aldrig tidigare i San Franciscos historia var människor så artiga och vänliga som under den hemska kvällen.” Den här typ av beteende är det vanligt vid katastrofer.

Militären och nationalgardets inblandning ledde till stora problem för staden. Dels på grund av att de förskte förhindra bränderna genom att spränga upp hus, dels deras plundringar av t ex China Town. De sköt ihjäl hundratals som betraktades som plundrare, trots att det knappt förekom plundring.

Begreppet elitpanik myntades av sociologerna Caron Chess och Lee Clarke. Det beskriver hur eliten i samhället föreställer sig att allmänheten inte bara är utsatta för fara utan också en källa till fara vid och efter katastrofer. De kan till exempel undanhålla information för att inte orsaka panik (panik är dock extremt ovanligt i katastrofsituationer som jag skrivit om här och här) eller hindra spontana hjälpinsatser som var vanligt förekommande efter orkanen Katrina (som det går att se i den utmärkta dokumentären Welcome to New Orleans).

Särskilt utsatta är minoriteter som det redan innan fanns fördomar om. Kineserna i China Town i San Francisco som inte ens räknades in till de döda efter jordbävningen eller svarta i New Orleans efter Katrina sågs som kriminella och löpte stor risk att bli skjutna av antingen polis eller medborgargarden från vita områden.

Elitpanik kan ses som att makthavare tror att alla andra har samma drivkrafter som de själva. Att hamna högt upp i en maktpyramid är nästan alltid resultatet av ett visst mått av hänsynslöshet och konkurrens och det är det beteendet som projiceras på allmänheten. I regel leder elitpanik till att skydda egendom snarare än människor. Att rädda den rådande ordningen är viktigare än att se vilka positiva förändringar som kan komma av en katastrof. Exempel på positiva förändringar kunde ses i Argentina efter den ekonomiska kollapsen 2001 och efter jordbävningen i Mexico City 1985.  Här finns en bra artikel om elitpanik och om att katastrofer också har potential till att skapa något bättre.

Vid nästan alla katastrofer är det vanligt folk som är de som först hjälper till och de som har kunskapen om hur närområdet ser ut. För att katastrofhjälp ska fungera måste räddningstjänst och polis ta tillvara på det människor spontant gör. Deras organisationer är behöver stöd. Byråkrater är dåliga på att improvisera men det är det människor på plats gör. I ärlighetens namn så går vi i Sverige mot den typen av arbete. ”Allmänheten” ses ofta som en resurs vid den typen av händelse. Något som också Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skrev om zombieapokalypsen.

I zombiegenren går det att se Fiddlers Green som ett exempel på hur eliten stänger sig inne och beter sig illa på alla andras bekostnad. Högst troligt är att de befäst sin makt under en pågående katastrof och sedan spärrat in sig i tornet av rädsla för ”Dom utanför”.

Bossen i Fiddlers Green

Bossen i Fiddlers Green