Bloggarkiv

Filmtips: The Survivalist och Into the Forest

The Survivalist och Into the Forest (bägge från 2015) är två likartade men ändå olika filmer. Bägge är postapokalyptiska, i The Survivalist några år efter att allt gått åt skogen medan vi i Into the Forest får följa med när katastrofen händer. Men de skiljer sig en hel del i hur det är filmat – den första är mörk och den andra är mer ljus.

The Survivalist handlar om en man som bor i en liten avlägsen stuga i skogen och överlever genom självhushållning. Han kokar olja på björknäver, kissar på växterna etc. I början när filmen berättar om huvudrollsinnehavaren visar de alla möjliga överlevnadstekniker tyvärr minskar de ju längre filmen fortskrider. Två kvinnor kommer till gården och den tystlåtne huvudpersonens värld rubbas. Filmen är rätt mörk, alla människor är beredda att döda för att få sin vilja igenom och det finns inget försonande hos någon egentligen.

Into the Forest (som är baserad på en bok med samma namn) handlar om systrarna Nell och Eva som bor med sin pappa i ett hus typ 10 mil utanför ett litet samhälle. Strömmen försvinner då och då, men en dag försvinner den för evigt. Pappa dör ganska snart i en motorsågsolycka och ungdomarna måste klara sig själva. De vet inte vad som händer runtomkring i världen och enstaka besökare kommer förbi. Det är mindre av fräsiga överlevnadstips och mer av vikten (och svårigheten) med att ha en annan person i närheten.

Into the Forest är något glättigare  (eller så är det bara i relation till The Suvivalist eftersom jag såg dem efter varandra) men inte så det blir jobbigt och nog den jag gillade bäst. Det fanns liksom ingen att identifiera sig med i The Survivalist. Jag gillar att det finns väldigt lite information i bägge filmerna. Det finns rykten, men ingen verkligen information – precis som det skulle vara vid en längre samhällsstörning.

Våldtäkt är något som förekommer i bägge filmerna och de skildrar precis som de flesta postapokalyptiska filmer hur människans värsta sidor kommer fram (även om syskonskapet i Into the Forest är en fin relation). Det är symptomatiskt för den här typ av filmer och inget som bör ses som dokumentärt. Men det formar vår syn på apokalypsen. Det är som att vi vill måla fan på väggen för att kunna tänka att vi lever i en bra värld nu. Finns det ens exempel på postapokalyptisk film där folk beter sig som människor gör mest? För det mesta hyggliga och trevliga om en bemöter andra på det sättet?

 

Trailers:

 

Annonser

Zombieklassikern Return of the Living Dead

Jag inser att jag inte skrivit om flera av de mest klassiska zombiefilmerna. En av dessa är Return of the Living Dead från 1985. Filmen är på sätt och vis en inofficiell uppföljare till Night of the Living Dead eftersom det hänvisas till den och att den skulle bygga på en sann händelse. Referensen är egentligen inte så konstigt eftersom  filmen bygger på en novell av John Russo (som tillsammans med George Romero gjorde Night of the Living Dead) men är omarbetad till oigenkännlighet från novellen. Russo fick patent på namnet ”… of the Living Dead” efter att han och Romero blivit osams.

Härlig 80-talsfilmaffisch

I filmen så var det ett utbrott 1969 som sedermera måste ha isolerats och de få kvarvarande zombierna trycktes ned i tunnor med någon märklig vätska. Tunnorna förvaras i en märklig anläggning som handahar döda människor och djur i olika former. Den amerikanska militären vet dock inte vart tunnorna finns men har personal som ständigt väntar på att de ska dyka upp någonstans.När bossen på det märkliga företaget visar runt en nyanställd så råkar han slå till lite för hårt på en av tunnorna, gas pumpas ut och sen vaknar de döda till liv. Osoft.

Ett ”härligt” punkgäng (med sjukt olika stilar) hänger loss lite på en kyrkogård och blir instängda på krematoriet med en något excentrisk men stabil begravningsentreprenör. Zombierna vaknar till liv på kyrkogården i närheten och gör kaos med det mesta. Eftersom de också är smarta lyckas de få dit fler och fler människor som de lurar kalasar på hjärnor.

Return of the Living Dead är faktiskt en rätt läskig film tycker jag. Även om det mer kanske är en actionkomedi finns det väldigt mörka inslag. Den totala hopplösheten och kampen mot en fiende som inte går att besegra ligger som ett raster över filmen. För att inte tala om hjärnätandet som det enda sättet att ta bort smärtan av att vara död. Svårt att tänka sig något värre faktiskt. Döden som evig smärta. Ur ett zombiehistoriskt perspektiv är filmen också viktig då det är första gången det nämns att zombier äter just hjärnan på människor. Filmen har fått ett helt gäng uppföljare men ingen av dem är något vidare (jag skrev om den tredje uppföljaren här för länge sen). Effekterna är vad som kan väntas av en mellanbudget 80-talsfilm. Har du inte sett den och gillar 80-talsskräck eller är intresserad av zombiegenren är den helt klart sevärd!

Och här ser vi det klassiska klippet med ”Tarman”

Zombiepodcast

14914638_1437610262933941_843086699_nNär jag var i Örebro i helgen för att springa Run For Your Lives passade jag på att vara med i Thomas och Tomas filmpodcast eftersom de hade teamat zombier. Det blir väldigt mycket snack kring olika mer eller mindre bra zombiefilmer.

Lyssna gärna på podden på iTunes eller på podbean

After Armageddon

After Armageddon är en något gammal ”dramadokumentär” (producerad av History Channel) om vad som skulle hända om samhället kollapsade. Det är lika delar spelad film och experter som kommer in och berättar hur mycket kaos det kommer att bli hela tiden.

Det handlar om en familj som efter att staden de bor i fallit bestämmer sig för att lämna staden. Ett tillbakablick visar hur smittan som brutit ut spridit sig och hur många veckor det tar innan 100 miljoner är döda i USA. Deras resa går genom deppig ökenvandring via ett auktoritärt tillfälligt lokalsamhälle till ett hippieparadis.

En del saker tycker jag dock skildras bra. Exempelvis hur vi tenderar att följa mönster och vanor vi har även om situationen förändras. Vi går till jobbet, upprätthåller sociala relationer och tenderar att inte ta risker på allvar. Samhällets sårbarhet tas också upp på ett hyfsat rimligt sett. Också intressant när det berättas om att sjukvårdspersonal nästan alltid fortsätter gå till jobbet även vid kriser.

De flesta experterna är vita män i övre medelåldern med någon slags tvivelaktig examina och som uttalar sig om saker som ligger utanför deras ämne. Det är frustrerande att höra när de upprepar vad någon annan sagt till dem om hur hemska människor skulle bli, hur folk direkt skulle ha ihjäl varandra för mat och knark, att vi är nio måltider från anarki, att det alltid blir kaos vid evakueringar. Det är antingen direkta spekulationer utan bas i forskning eller så är det direkta felaktigheter. Anarki verkar för många vara lite kravaller i stadskärnan, det är det såklart inte. Den typen av oroligheter uppstår med jämna mellanrum överallt och med olika faktorer som utlöser dem. Anarki och masspanik som de flesta amerikanska preppers väntar sig vid samhällsstörningar är extremt ovanligt.

En kort sekvens nämner att människor också är altruistiska och hjälper främmande i nödsituationer. Men det framstår i filmen som att det är undantaget, när det snarare är tvärtom. De allra flesta av oss hjälper varandra medan ett fåtal beter sig irrationellt eller dåligt.

Trots sina brister så är det en rätt ok dramatisering av en familjs öde. Det är en ganska rak handling och hade egentligen gjort sig bättre utan ”experternas” gissningar och spekulationer. En del intressanta tips, men samtidigt en del konstigheter kring kroppens behov tycker jag. Det borde handla mer om uttorkning än om matbrist, för det är ett långt större problem i nästan alla överlevnadssituationer.

Här kan du se filmen i sin helhet.

I Am Legend

legend1954 kom Richard Mathesons roman I Am Legend ut. Trots att den egentligen handlar om vampyrer kom den att få ett enormt inflytande på zombiegenren, främst genom det apokalyptiska scenariot, instängdheten och att det handlar om en ensam överlevare i en helt fientlig värld.

Romanen handlar om Robert Neville som är ensam kvar i världen sedan tre år. Det finns vampyrer som både är levande och döda som är ute efter honom på nätterna. I stora delar av boken är han driven av att bara överleva. Att hålla i sina rutiner. Han barrikaderar sig i huset bakom kors, vitlök och speglar. Det är på många sätt en berättelse om att få saker att gå ihop i livet. Tills sist hittar han mening i att forska om vad det egentligen är som har hänt. Vilken typ av smitta det handlar om och hur legenden om vampyrer hör ihop med den. När Neville träffar andra levande varelser rubbas hans cirklar och varje gång måste han omvärdera hur han levt.

Romanen är fantastisk. Trots att det mest handlar om hans egna tankar och en del tillbakablickar får vi en ganska bra bild om vad som har hänt. Om kaoset och förlusterna som drabbat honom och alla andra. Och om ensamheten och rutinerna som behövs för att klara av att leva på det sättet.

Det finns tre filmatiseringar (värda att nämnas). The Last Man on Earth (1964), Omega Man (1971) och senast I Am Legend med Will Smith från 2007.

lastAlla tre filmer skiljer sig rätt mycket från romanen men på olika sätt. Den första har mer zombielika varelser och är kanske mest trogen boken. Matheson var också med i att skapa filmen men gillade inte slutversionen så han ville inte att hans namn skulle vara med. Det är också den (och romanen) som George Romero hämtat inspiration till den första moderna zombiefilmen Night of the Living Dead (1968). Många av scenerna där Morgan (som Neville heter i filmen) är instängd är väldigt lika scener i NOTLD. Hela filmen finns för övrigt på youtube. Lite tidstypiskt är det en speakerröst som är protagonistens tankar och förklarar vad som hänt och hur han känner. Det blir lite otympligt men filmen har så mycket tystnad ändå att det funkar.

The Omega Man är i mitt tycke den bästa filmatiseringen. The-Omega-Man-PosterDet finns en politisk touch i filmen och vampyrtemat är borta. Istället är det en sekt med muterade ljuskänsliga albinomänniskor som kallas för Familjen som är ute efter Neville. Det finns flera överlevande som jagar och håller sig undan Familjen. Neville är mer påtagligt knäpp vilket jag tycker är rätt bra. Det är en av de mer intressanta aspekterna av berättelsen. Filmen är också historiskt viktig eftersom den innehåller en av de första kyssarna mellan en svart och en vit på vita duken. Filmen kan ses här.

Filmen I Am Legend är en actionfilm där det återgen handlar om någon sorts muterade människor. Den känns mer Hollywood, det är mer pangpang och långdragna actionscener. Det jag gillar är att filmen visar ger en intressant bild av hur kaoset startar och vad som händer när myndigheterna försöker hålla karantän. Smittan som skapar apokalypsen är från början ett botemedel mot cancer. Trots hög budget och Will SMith i högform blir det aldrig riktigt bra tyvärr. Helt ok som underhållning visst, men den saknar lite nerv tycker jag.

SLUTSPOILER! Det jag saknar i filmerna är själva twisten som finns i boken. Alltså att Neville inser och accepterar att han är en anomali som behöver rensas undan. Det är egentligen det som gör boken exceptionell, att han ändå förstår att världen förändras och inser att han är en rest från det gamla. Annars är det mest scenariot som är det samma. Människan skapar sin egen undergång antingen genom biologiska vapen eller som ny medicin. Det är den klassiska människan försöker ta kontroll över allt men till sist kommer naturen i kapp och ger igen, som myten om Ikaros typ.

 

Bokrecension: Monster i populärkulturen – död levande eller bara jävligt arg

monster_hiDaniel Gustavsson som ligger bakom bloggen seriebibliotekarien släppte förra året boken Monster i populärkulturen. Det är en personlig men ändå torr genomgång av allehanda monster som finns omkring oss i böcker, filmer och på t-shirts. Gustavsson definierar monster som något övernaturligt med fysisk kropp. Det är en ganska bra definition som rymmer allt från zombier till Cthulu.

Första kapitlet är en grundlig genomgång av zombien (och följaktligen det som jag kommer att skriva om). Den är riktigt bra tycker jag och även om får räknas som relativt insatt i zombien som monster tycker jag att jag lär mig något. Särskilt bra är den historiska genomgången av filmer. Jag har saknat den här typen av genomgång av zombiens historia och populärkulturella påverkan på svenska (i hemlighet har jag haft fantasier om att skriva något liknande men nu slipper jag).

Jag kan tycka att vissa böcker fattas i hans genomgång av vilka de viktigaste böckerna om zombien är. Särskilt kanske The Rising av Brian Keene, men det är extremt svårt att göra en sådan genomgång. Det som slår mig är också hur snabbt det går i zombiegenren just nu, även om Monster i populärkulturen kom ut förra året känns den lite daterad redan. Zombiegenren är verkligen något i högsta grad levande, trots att zombien dödförklaras då och då (förlåt).

Boken är utgiven av BTJ förlag som riktar sig till typ bibliotekarier och lärare som jag fattat det. Därför är den, tyvärr, anpassad till att ge information om viktiga böcker/filmer/serier i de olika genrerna. Vad jag saknar lite är en diskussion om monstrets betydelse för oss idag. Varför vänder vi oss till monster? Och varför är vissa monster populära i vissa perioder? Men den diskussionen hoppas jag det kan dyka upp andra böcker om. Jag vet att t ex Anna Höglund på Linnéuniversitetet håller på med monsterforskning (lyssna på Forskarliv i P1 med henne här).

Zombiekapitlet är det längsta kapitlet tillsammans med det om vampyren. Det är ganska tydligt att dessa två har en särställning i populärkulturen, både historiskt och i nutid. Det hade varit intressant med mer paralleller mellan zombien och vampyren som det finns väldigt mycket av. De var på många sätt samma monster fram till 1800-talet då romantiken gjorde vampyren till något helt nytt. Monster i populärkulturen är en väldigt bra genomgång av monsterskildringar i böcker och filmer. Det finns en hel del nya böcker och framförallt filmer på mina att läsa/se-listor).

Att klara elavbrott – en ny film från MSB

Ny fräsig film från MSB om hur du kan klara strömavbrott. Det är inget fel på filmen egentligen. Den har du nytta av ur zombieöverlevnadsperspektiv – tänk bara skrapande och väsande ljud som hela tiden ligger i bakgrunden.

En sak som jag tänkte på var lär känna dina grannar (något jag skrivit om tidigare). Det är ganska nytt, och väldigt positivt, att även myndigheterna börjar prata om de aspekterna av krisberedskap.

Filmen handlar bara om privatpersoner i lägenhet och tar inte upp så mycket om vad som händer när till exempel mobilmaster slutar fungera – alltså när andra samhällsfunktioner också påverkas av strömavbrottet. Det kanske inte ryms i en fyraminutersfilm men det är ändå något som kan vara bra att ha i bakhuvudet när det talas om elavbrott och samhällsstörningar. Utgå hela tiden från kroppens fem grundbehov och kolla gärna in Civilförsvarsförbundets checklista.  Civilförsvarsförbundet har också en film som känns lite mer omodern men som är bra och grundläggande.

 

 

Doc of the Dead

Doc of the Dead, som kom ut i år, är en av de bättre zombiedokumentärerna som finns just nu. Den tar ett lagom seriöst grepp om hela genren och går tillbaka till de haitiska rötterna samtidigt som den diskuterar varför zombiegenren egentligen är populär just nu. Det jag kan sakna i den historiska biten är ett perspektiv som inte är amerikanskt. Alltså att det finns många monster med zombiekvaliteter i alla möjliga religiösa och kulturella berättelser. Det blir lite för enkelt att bara prata om den Haitiska voodoozombien när det finns ghouler, draugar, gengångare eller för all del vampyren innan 1800-talet.

I princip alla zombiegenrens stora namn medverkar från George Romero, Max Brooks, Robert Kirkman till Matt Mogk från Zombie Research Society. Det roliga är att också en del klassiska skådisar också får vara med och säga sitt, eller vad sägs om Bruce Campbell från Evil Dead-filmerna, han som spelar Bub i Day of the Dead, Simon ”Shaun” Pegg och Barbara från Night of the Living Dead (Judith O’Dea). Det breddar det hela lite grann. Och röster som normalt inte hörs kommer fram.

Jag hade dock önskat lite mer genomgångar av viktiga filmer. Den delen var lite väl kort, och det var lite för mycket fokus på filmklipp på zombiewalks och såna grejer. Men men, med tanke på hur många ganska dålig dokumentärer om zombier på Discovery Channel och liknande så är det här en relativt seriös dokumentär om zombien som helhet.

Allt om nazizombier – gästinlägg av Eva Kingsepp

Jag bad Eva Kingsepp, Sveriges främsta nazizombieforskare, gästskriva om nazizombier. 

Det är uppenbart att många människor hyser en mer eller mindre storslagen passion för zombier. En förmodligen något snävare krets har funnit sin egen specialitet inom genren: nazizombier! Egentligen borde det förstås heta zombienazister, eftersom det snarare är nazister som har blivit zombifierade än zombier med en förkärlek för nationalsocialism, men nu har ändå just nazizombie kommit att bli ett vedertaget begrepp. Som forskare har jag haft förmånen att sedan några år tillbaka fördjupa mig i fenomenet nazizombier inom populärkulturen, framför allt inom filmer och dataspel, men också när jag har fått tips om deras uppdykande på annat håll. När jag nu också har fått äran att gästblogga här tänkte jag först ge en kortfattad introduktion till fenomenet, och sedan ge tips om de fem bästa – eller kanske snarare mest sevärda – nazizombiefilmerna genom åren.222

Själva grundidén bakom nazizombien är att det skall vara ett slags supersoldat som har forskats fram av nazisterna för att vinna andra världskriget, en odöd och därmed i princip oövervinnerlig mördarmaskin. Att det finns en mängd paralleller till verklighetens Nazityskland är uppenbart, i synnerhet då populärkulturens zombie ju ursprungligen är en viljelös slav under sin onde herre, men här finns också associationer till de groteska experiment på levande människor som gjordes av nazistiska läkare på platser som Dachau och Auschwitz. Även om nazizombier har dykt upp på vita duken sedan 1940-talet så var det länge ett ytterst begränsat fenomen, och då till b-filmer. Det är först under de senaste åren som det har uppstått en formlig störtflod av filmer och spel på temat: en fanlista på IMDb.com omfattar 44 nazizombiefilmer, varav 15 är gjorda mellan 2010 och 2015. Somliga av dessa är förvisso kortfilmer och de flesta andra är obskyra b-filmer, även om det också finns en del som har kommit att bli mer kända, som Død Snø (Tommy Wirkola, 2009) och de båda Outpost-filmerna (Steve Barker, 2007, Anthony Woodley, 2012). Både Død Snø och Outpost II: Black Sun har för övrigt uppföljare på gång.

Det har inte heller hela tiden varit just supersoldater som framställts, vilket gör att det egentligen handlar om odöda nazister mer generellt. Så är det t.ex. som antyds av titeln They Saved Hitler’s Brain (David Bradley, 1963) emellanåt Hitler själv som återupplivas och hotar världen med att skapa ett Fjärde Rike. Men i de allra flesta filmerna, liksom i spel som Sniper Elite: Nazi Zombie Army, har konceptet renodlats, och i synnerhet på senare tid kombinerats med en rejäl dos naziockultism. När man tänker efter är det inte så konstigt som det kan verka, eftersom vår tid verkar vara ganska trött på den gamla historien om de goda allierade som besegrar de onda nazisterna. De senaste åren har det getts ut en flod av mer eller mindre spektakulära populärhistoriska böcker och dokumentärfilmer om just naziockultism, och när det ser ut så inom faktagenren är det inte konstigt att också nazizombien har fått ett uppsving. Nu ska jag inte gå närmare in på detta, eftersom det skulle bli aindexlldeles för akademiskt. I stället blir det filmtips för den som vill ha lite vägledning in i nazizombiernas bisarra land.

Först ska en varning utfärdas: de allra flesta nazizombiefilmer är verkligen mördande (ursäkta) tråkiga. Jag gjorde tidigare en analys av 25 mästerverk från listan på IMDb, och det var verkligen en lycka att kunna snabbspola. Här kommer först fem sevärda, sedan fem med hissad varningsflagg, alla utan inbördes ordning.

Sevärda:

–          Outpost (Steve Barker, 2007) Faktiskt riktigt bra! Hemligt nazistiskt laboratorium för framställande av odöda soldater upptäcks i en bunker någonstans i ett grått och dystert Östeuropa. (Däremot är uppföljaren ganska tradig.)

–          Shock Waves (Ken Wiederhorn, 1976) En klassiker. Nazizombierna kommer upp ur havet och anfaller folk på exotisk ö.

–          Blood Creek (Joel Schumacher, 2009) Inte vanliga nazizombier, däremot en odöd naziockultist. Bitvis lite seg, men sevärd framför allt på grund av att de faktiskt har hyfsad historisk koll.

–          Død Snø (Tommy Wirkola, 2009) En modern klassiker, har säkert redan setts av de flesta.

–          Nazis at the Center of the Earth (Joseph J. Lawson, 2012) Kul eftersom manusförfattaren också här har grävt lite djupare i framför allt kryptohistoriska (alltså spekulativa och konspirationsteoretiska) källor och vräkt på med allt han hittat. Och Jake Busey är lika roande som sin legendariske far. Men man snabbspolar gärna emellanåt.

Se upp för:

– Horrors of War (a.k.a. Zombies of War, Nazi Zombies; Peter John Ross, John Whitney, 2006) Heroiska amerikaner i något slags medioker Band of Brothers-variant råkar efter en fruktansvärt lång och tråkig landsbygdsvandring på nazizombier. Jaha. OK, en gravsten i typ papp vajar till på en kyrkogård, men inte ens det piggar upp.

Don’t Wake the Dead (Andreas Schnaas, 2008) Kunde ha varit kalkonkul men är bara irriterande gräslig. Nazizombier, spökande tempelriddare, slampiga tjejer i ett risigt ”slott” på tyska landsbygden och ett fasansfullt rockband.

Oasis of the Zombies (a.k.a. La tumba de los muertos vivientes, The Oasis of the Living Dead, m.m.; Jesús Franco, 1982) Trailern är lysande, se den! Lyckligtvis innehåller den en sammanfattning av hela filmen, som därmed kan avvaras. Zombierna ser varken ariska eller soldatmässiga ut, eftersom filmteamet har lagt större delen av budgeten på dåligt gjorda masker och maskar som kryper ut ur ögonhålor.

War of the Dead (Marko Mäkilaakso, 2011) Lite annorlunda koncept men fruktansvärt seg. Amerikanska och finska soldater under andra världskriget upptäcker att nazisterna har gjort zombieexperiment med sovjetiska krigsfångar någonstans i Finland.

S.S. Doomtrooper (David Flores, 2006) Cool titel men själva filmen är så urtråkig att jag inte kommer ihåg något av handlingen. Måste ha förträngt den helt.

Eva Kingsepp är fil. dr. i medie- och kommunikationsvetenskap. Hon disputerade 2008 med avhandlingen ”Nazityskland i populärkulturen: Minne, myt, medier” och kom 2012 ut med ”Hitler für alle – Populärkulturella perspektiv på Nazityskland, andra världskriget och förintelsen”. Eva medverkade också i Swedish Zomcast 3.

Filmtipset: Die Zombiejäger

Die Zombiejäger, Sveriges första zombiefilm, kom ut 2005. Den filmades mellan 2003 och 2005 i Göteborg och började alltså göras i samband med den senaste zombievågen innan zombier blivit trendiga igen. Filmen är på gott och ont en kalkonartad B-film med allt vad det innebär. Den har sina roliga stunder, ibland medvetet och ibland (tror jag) omedvetet.

index

Affischen är awsome!

En zombiesmitta har via infekterad mellanmjölk spridits i Göteborg. Polisen och myndigheterna står lamslagna mot hotet och en grupp på 3 (eller 4) zombiejägare kallas in från Tyskland (därav den tyskklingande titeln). De rensar upp i stan. Men en lönnmördare, Dragonetti, har försvunnit på något oklart uppdrag i Göteborg. Mitt i handlingen finns också en zombiemästare som har ett oklart syfte och en agenda som är förvirrande. Det blir liksom referenser till haitisk tradition och lite magi och tjafs (plus att han ser ut att ha en skeletormask med huggtänder). Den bristande logiken funkar bra som referens till Lucio Fulcis filmer. Dessutom finns det Frankensteins monster-vibbar framåt slutet. Låter det rörigt? Det är det.

Hårdrockaren kan också känna igen Emperor Magus Caligula från Dark Funeral (som också gjort har gjort delar av filmmusiken).

Det är ingen idé att räkna upp varför det här inte är ett filmiskt mästerverk, men den är gjord med passion och god vilja och det kommer filmen långt med. Allt ljud är pålagt i efterhand ”för att få den rätta känslan”. Ett stycke svensk kulturhistoria som man inte kan sätta betyg på. Budgeten var på ca 40 000 SEK, det märks. Kolla lite på klippet nedan.