Om oro, risker och vår tid

Jag har precis läst klart Roland Paulsens bok ”Tänk om – en studie i oro”. Det är en väldigt bra bok som handlar om varför vi är så rädda och oroliga nu trots att världen på många sätt blivit mer säker. Vi lever på många sätt i vad som kallas ett risksamhälle (med Ulrich Becks ord) eller ett rädslosamhälle (enligt Frank Furedi). Paulsen driver tesen att det är något i vår tid som gör människor oroliga och att det här inte alls är bra. Särskilt inte eftersom alla politiska förslag som drivs som utgår från rädsla bli bakåtsträvande. Det finns ingen vision om framtiden bara upplevda akuta hot som måste stoppas för att det inte ska bli värre. Jag tycker mig se den inställningen hos stora delar av den yngre generationen också, tanken på en annan värld – utopin – är borta. De kämpar mot klimatförändringar, men kan inte presentera en större bild av vad de vill ha. Det ligger i vår tid, precis som de stora visionerna och möjligheterna till något annat låg vidöppna under 1970-talet. Det är alltså inte ungdomarna det är fel på, det är vår tid. Vår tids syn på världen som en farlig plats. En plats som mest är en massa hot som vi måste göra något åt.

”Tänk om” är intressant ur ett preppingperspektiv och för människor som mig som är oroade över vår framtid. För det är ofta rädsla eller oro som driver människor att förbereda sig. Och det är väl inte dumt? Eller?

Vi människor är emellertid dåliga på att värdera hur farliga risker är och vad vi egentligen behöver oroa oss för. Men vi behöver fråga oss vad tanken på riskerna gör med våra liv. Hur begränsade blir vi av dem? Och hur dåligt mår vi när vi försöker navigera mellan de olika riskerna? Risken för att bli tjocka, att drabbas av cancer, utsättas för brott, träna för lite, träna för mycket, på att världen ska gå under, att vi ska bli utan toapapper eller att våra barn ska ha en värld att bebo, alla de här riskerna förmedlas nästan på daglig basis till oss och väldigt många av oss lägger en hel del tid på att tänka på det. Vi tenderar att tro att olyckor och brott drabbar oss mer än de faktiskt gör. Att vi är medvetna om någon av alla de riskerna som finns gör inte att vi har en rimlig bedömning av hur sannolikt det är att drabbas av det. Samhället lägger enorma summor på att bekämpa terrorism, men i USA t ex är det dubbelt så sannolikt att du drunknar i badkaret än att du dör i ett terrordåd. Det är 18 gånger mer sannolikt att du avlider av sjukdom än av olycka – men när människor skattar vad de tror är farligt och vad de är oroliga för kommer olyckor och terror före sjukdom och att drunkna i badkar. Terror erbjuder bilder och berättelse, och kanske framförallt en stor industri där människor kan tjäna pengar på bland annat övervakning. Även cancer kan vara en bra berättelse om människors kamp mot sjukdomen. Att drunkna i badkar (eller varför inte fallolyckor som dödar ungefär 1000 personer årligen i Sverige) är en ganska solitär händelse som varken ger bilder eller berättelser som är spännande. De är bara tragiska. Därför oroas vi inte av det på samma sätt.

Eller vår oro för att något ska gå dåligt för våra barn – till exempel mördas av en främling – en risk som är så extremt låg men som vi ofta låter begränsa våra barns relationer eller lekmönster. Det är förstås en fruktansvärd tragedi när det händer men risken är så låg att vi inte borde låta det påverka hur vi uppfostrar våra barn eller låter dem begränsas fysiskt eller socialt. Konsekvenserna av att låta risker styra kan också bli stora. Ett klassiskt exempel är att den ökade biltrafiken efter 9/11 2001 för att människor inte vågade flyga ledde till att fler dog än som faktiskt dog i själva terrorattackerna.

Jag tänker att det är här en del preppers kommer in. Oron för anarki och att bli utsatt för brott i kriser skapas av bilder och berättelser, inte av att de egentligen är troliga. Därför fokuseras det mycket på hotet från andra människor, istället för att kunna samverka för att lösa problem som uppstår. Trygghet är ju inte samma sak som säkerhet. Trots att samhället på många sätt blivit säkrare ökar otryggheten, och med det att vi mår dåligt. Men också tanken på att världen snart kommer att gå under eller i alla fall drabbas av olika former av kriser och katastrofer.

Paulsen skriver ”Vi kan föreställa oss mängder av sätt på vilket samhället kan kollapsa, men inför frågor om hur en mer utvecklad demokrati skulle kunna se ut förlorar vi nästan all vår fantasi”. När demokratin har utvecklats historiskt har det skett trots risker för att själva principen är så viktig. Jag tror att han har helt rätt i det. Vi måste ta hänsyn till vissa risker, men vi får inte låta riskerna vara det som styr våra liv. Då ökar risken för att vi fortsätter bli rädda, för risker tar aldrig slut. Jag läser också Rutger Bregmans bok ”I grunden god – En optimistisk historia om människans natur” Bregman menar att människan i grund och botten är en hygglig apa och att vi beter oss illa mot varandra mycket handlar om att vår överbyggnad – det ekonomiska system vi lever i – fostrar oss till att konkurrera och trampa på andra för att själv ta oss fram. I boken finns det flera exempel på hur det går att bygga något annat om vi litar till människans vilja att göra saker tillsammans med andra utan att folk ska lägga sig i. Att det pågår en massa verksamheter runt om i världen som faktiskt går på tvärs mot att vi ska vara rädda för det nya. Men att de inte passar in i den ekonomiska mall som läggs på allt fler områden av det gemensamma. Reglerna gör att vi också börjar se varandra som konkurrenter och därför blir också andra människor något att vara rädd och orolig för.

Varför inte mer händer trots att det finns bra bilder av isar som kalvar och ramlar ned i vattnet, en bra berättelse om den mänskliga hybrisen (i myter som Ikaros som kom för nära solen, eller som Frankenstein som skapade sin egen förgörare som jag själv skriver om) är en svår fråga att svara på. Jag tänker mig att det finns en hel del psykologiska försvarsmekanismer (habituering, förlustaversion, normalitetsbias mm) och att det ohållbara sättet att leva är intimt sammanknippat med vårt vara, samtidigt som den kollektiva handlingen, organiseringen, minskar till förmån för tanken på att vi som individer lyfts fram. Att konsumentmakten skulle kunna vara ett vapen (det tror jag inte det är) till skillnad från att organisera sig för politiska förändringar – som är det som behövs för att minska uppvärmningen.

Jag har tidigare skrivit om hur ovissheten kommer att vara ordet som definierar framtiden. Att holocens stabila klimat och någorlunda förutsägbara tid är över. Pandemin är en försmak av vad vi kommer att känna på. Det är en prövning eftersom vi är så vana att försöka lösa alla problem, att hitta orsaker och sedan lösa. Jag tror att vi kommer vara tvungna att lära oss hantera i större utsträckning. Att kunna anpassa oss till nya situationer – liknande det som inom psykologin kallas ACT (Acceptance and Commitment Therapy). Men det får inte få oss att sluta försöka minska våra ansträngningar i att hindra hur illa det kan bli. Men i den tanken, att stoppa en risk, får vi inte förlora kompassriktningen på vart vi vill. Vi har ingen karta att navigera efter i den nya tiden. Men vi kan ha en kompass som hindrar att vi går vilse.

Annons

Bokrecension: Monster i populärkulturen – död levande eller bara jävligt arg

Daniel Gustavsson som ligger bakom bloggen seriebibliotekarien släppte förra året boken Monster i populärkulturen. Det är en personlig men ändå torr genomgång av allehanda monster som finns omkring oss i böcker, filmer och på t-shirts. Gustavsson definierar monster som något övernaturligt med fysisk kropp. Det är en ganska bra definition som rymmer allt från zombier till Cthulu.

Första kapitlet är en grundlig genomgång av zombien (och följaktligen det som jag kommer att skriva om). Den är riktigt bra tycker jag och även om får räknas som relativt insatt i zombien som monster tycker jag att jag lär mig något. Särskilt bra är den historiska genomgången av filmer. Jag har saknat den här typen av genomgång av zombiens historia och populärkulturella påverkan på svenska (i hemlighet har jag haft fantasier om att skriva något liknande men nu slipper jag).

Jag kan tycka att vissa böcker fattas i hans genomgång av vilka de viktigaste böckerna om zombien är. Särskilt kanske The Rising av Brian Keene, men det är extremt svårt att göra en sådan genomgång. Det som slår mig är också hur snabbt det går i zombiegenren just nu, även om Monster i populärkulturen kom ut förra året känns den lite daterad redan. Zombiegenren är verkligen något i högsta grad levande, trots att zombien dödförklaras då och då (förlåt).

Boken är utgiven av BTJ förlag som riktar sig till typ bibliotekarier och lärare som jag fattat det. Därför är den, tyvärr, anpassad till att ge information om viktiga böcker/filmer/serier i de olika genrerna. Vad jag saknar lite är en diskussion om monstrets betydelse för oss idag. Varför vänder vi oss till monster? Och varför är vissa monster populära i vissa perioder? Men den diskussionen hoppas jag det kan dyka upp andra böcker om. Jag vet att t ex Anna Höglund på Linnéuniversitetet håller på med monsterforskning (lyssna på Forskarliv i P1 med henne här).

Zombiekapitlet är det längsta kapitlet tillsammans med det om vampyren. Det är ganska tydligt att dessa två har en särställning i populärkulturen, både historiskt och i nutid. Det hade varit intressant med mer paralleller mellan zombien och vampyren som det finns väldigt mycket av. De var på många sätt samma monster fram till 1800-talet då romantiken gjorde vampyren till något helt nytt. Monster i populärkulturen är en väldigt bra genomgång av monsterskildringar i böcker och filmer. Det finns en hel del nya böcker och framförallt filmer på mina att läsa/se-listor).

Förbeställ: Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen

Nu har boken äntligen gått iväg till tryck. Årets julklapp. Det är nervöst kan jag lova, men det känns bra. Jimmy Wallin har gjort fantastiska bilder, några av dem går att se på beställningssidan. Boken kommer inte gå att köpa i butiker i år men för er som vill ge bort den i julklapp så finns det ändå en möjlighet. Gå in på den här länken: Apartforlag.se/overlevnad och köp boken redan nu. Antingen får du den i postlådan eller så kan du hämta upp den på releasefesten (facebookevenemang) som kommer att vara i källaren på Liffeys i gamla stan, Stockholm.

Boken är uppdelad i sex kapitel:

1. Zombien Kapitlet handlar om vad är zombie är, vad som kan orsaka en zombie och lite om dess historia och hur zombien används som politisk metafor.

2. Alltid redo – om förberedelser och överlevnad Kapitel två tar upp hur du klarar dig såväl i en stad utan el och vatten som i naturen. Jag har utgått från den svenska naturen, särskilt under sommarhalvåret.  I kapitlet står också hur du bäst förbereder dig fysiskt och hur du kan öka dina överlevnadschanser.

3. När zombierna kommer Här får läsaren information om hur vi kan upptäcka att zombierna är på väg, vilka ställen det är bra att ta sig till samt lite om vapen och strid.

4. Krisbeteende och katastrofens sociala aspekter Hur beter sig människor vid kriser och katastrofer? Vad kan vi förvänta oss och hur kan vi mentalt förbereda oss är frågor som tas upp.

5. Sveriges kris- och katastrofberedskap I kapitlet beskrivs hur Sveriges katastrofberedskap fungerar, vad vi kan förvänta oss av MSB och hur förberedelser för poandemier och naturkatastrofer kan ha positiva effekter på beredskapen på zombiernas angrepp.

6. Apokalypsen är bara början – att leva i en odöd värld Hur är det att leva när världen ligger i ruiner? Kapitlet tar upp varför det inte kommer vara läderklädda motorcykelgäng med mohikaner som åker omkring överallt, postapokalyptisk sjukvård (du vill väl lära dig hur du amputerar någon som blivit biten?) och om våra föreställningar om apokalypsen.

Jag har gjort ganska ordentlig research på vissa delar och andra delar i boken har jag låtit experter på området läsa och ge synpunkter. Tanken är att boken ska ge kunskaper som kan behövas även vid kriser som inte innefattar zombier. Det är det som skiljer boken från till exempel Max Brooks Zombie Survival Guide och andra zombieöverlevnadsguider som finns. Förordet är skrivet av Harry Sepp som är något av en legendar inom överlevnadsområdet. Ur förordet:

Det geniala med Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen är att även om den handlar om ett fiktivt problem – zombieapokalypsen – så är lösningarna användbara vid nästan alla kriser eller katastrofer. Kroppens behov är grunden för all överlevnadskunskap. Om du känner till dina behov så ökar dina chanser att klara dig när något hemskt inträffar. Du kan också lättare hantera medias rapportering samt hjälpa andra i din omgivning om du vet vad du behöver göra när en kris kommer. Den psykologiska aspekten av kriser som tas upp i boken är något som tyvärr ofta behandlas bristfälligt i överlevnadsböcker. Genom den här boken kan du bli tryggare då du vet mer om hur både du själv och andra fungerar när en oväntad situation uppstår.

Mycket nöje!

 

 

 

Deadline och lite om Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen

Nu har jag inte uppdaterat bloggen på nästan en månad. Det handlar om att jag precis haft deadline med Zombieöverlevnad – Din guide till apokalypsen.  Om allt går som det ska kommer boken ut i början av december (nu är ju en viktig del av boken att saker aldrig går som det ska så jag vet inte om jag tror på det själv än). Jag önskar jag kunde bjuda på ett omslag eller så men det är tyvärr inte helt färdigt.

En del avsnitt har jag varit tvungen att jobba om flera gånger, till exempel om postapokalyptisk sjukvård. Det jag skrev först utifrån överlevnadsböcker och andra som en kan tänka sig har lite koll på behandling under primitiva former visade sig inte alls stämma när jag lät en läkare läsa igenom och granska fel. Samma sak med de psykologiska aspekterna av kriser och katastrofer. I så stor utsträckning som jag har haft tid med har jag alltså utgått från verkliga situationer och försökt få folk som kan ämnet läsa igenom och ge kommentarer.

Att skriva kapitlet om Sveriges katastrofberedskap var rätt svårt. Dels för att det lätt blir väldigt tråkigt, dels för att det inte finns bra sammanställt någonstans. Jag har fått leta runt på hemsidor och kollat efter kritik och brister på nätet. Sen har jag fått hjälp av en kompis på MSB och folk som kan räddningstjänsten.

Överlevnadslegenden Harry Sepp har skrivit förordet och det känns som en stor ära. Han var föreläsare på de första kurserna som jag hade i Sundbyberg och hade även en träff med oss på en kulle i Rissne där han visade hur många ätliga växter som fanns där. Harry Sepp är en av grundarna till Svenska Överlevnadssällskapet och pionjär i att ta fram ett svenskt överlevnadskoncept. Han har även utvecklat Hitta Vilse som är ett sätt för barn att bli tryggare i skog och mark, samt att han jobbat på Civilförsvarsförbundet i många år.

En annan rolig sak är att bloggen strax passerar 100 000 views. Allt tack vare det där inlägget om hur partierna tycker vi ska hantera zombieapokalypsen. Säkert mer än hälften av alla läsare fick jag dagarna efter det. Det är ju roligt, men en smula märkligt.

Snart ska jag skicka in det korrekturlästa manuset till sättning och sen ska det gå en korrekturvända till. Hur många gånger texten än läses verkar det dyka upp nya fel hela tiden. HELA TIDEN!

 

 

Boktipset: Tooth And Nail

(Herman) -Jag har för övrigt beställt Tooth And Nails nu och ser framemot en fin läsupplevelse.

(Jonny Swedish Zombie) -Ja, om du tycker att den är dålig blir jag förtvivlad.

Mina förväntningar var skyhöga på Craig Dilouies Tooth and Nail från 2010. ”Ska du bara köpa en zombiebok ska du köpa den” sa Swedish Zombie i sin recension (som visserligen är skriven första april men men).

USAs arméförband kallas hem från hela världen för att hjälpa till att ta hand om den epidemi av Hong Kong Lyssa Virus som har slagit till. Boken handlar om en soldatgrupp som tidigare var stationerade i Irak och hur dom som trodde dom varit med om allt möter en helt ny typ av fiende. De moraliska ställningstaganden som befäl och soldater tvingas göra, lyda order eller inte lyda är genomgående i hela boken. Vad och vem är egentligen är värt att dö för? Trots detta är personporträtten är ganska bleka. Det är svårt att verkligen känna något för personerna. De är liksom i bakgrunden av handlingen.

Jag stör mig ofta på att amerikanska böcker nästan alltid handlar om militärer och att tufftuffa vapen ofta hamnar i fokus. Lite så är det här också, men i mindre utsträckning än i andra böcker jag läst. De civilister som finns i boken vill man veta mer om. Hur överlever de i sina lägenheter? Hur får de mat och vatten? Men i den bristfälliga informationen sätter fantasin in och läsningen går snabbt. Man vill veta vad som händer. Det tog ett tag att komma in i boken men sen var det svårt att lägga den ifrån sig trots detta.

Zombies eller inte? Det blir aldrig så tydligt som här att det egentligen inte spelar så stor roll om de dött och börjat leva igen, eller om det är ett virus som är problemet som i boken. Scenariot är ändå fascinerande. Handlingen är fängslande, och ovanligt trovärdig. Att inte riktigt veta och att få reda på mer och mer under bokens gång är spännande. Slutet är som ett crescendo som byggs upp de sista femtio sidorna.

Det är en fantastisk bok, en av de absolut bästa zombieböckerna jag läst.

”This is the way the world ends. Not with a bang, not with a whimper, but a slaughter.”