Army of the Dead

En ny och ganska hajade zombiefilm släpptes på Netflix i helgen. Zack Snyders Army of the Dead. Jag som är lite svag för en del av Snyders grejer var nyfiken på filmen. Men redan när jag insåg att den var nästan två och en halv timme anade jag oråd. Ingen zombiefilm mår bra av att vara så lång. Ingen. Det kommer att vara lite spoilers nedan men det gör inte så mycket för allt i filmen är ändå så förutsägbart.

Las Vegas är inringat. Innanför murarna är det zombierna som härskar. Utanför finns av någon anledning civila i ett tältläger. Myndigheterna bestämmer sig för att bomba skiten ur staden, men det finns pengar (och något annat) som den skumme affärsmannen Tanaka är ute efter. Han samlar ihop ett gäng med tuffingar som ska hämta ut 200 miljoner dollar som ligger och väntar i ett valv. Det går väl halvbra. Nej, det går riktigt dåligt. Det finns två sorters zombier; de lite smartare och rörliga och starka och de vanliga klassiska (som dock knappt är med i filmen). Vi får också se en rätt cool zombietiger. I alla fall kuppen går bra, men just när de ska ta pengarna och sticka går allt snett och det blir kaos.

Men det är inte så bra det här. Snyders foto och action gör filmen ändå helt ok. Den är egentligen inte så tråkig att se, den är bara dum liksom. Det finns inga karaktärer att ty sig till och i de mest pressade och stressade situationer ska de börja prata om sina känslor. Det här hade kunnat vara rätt bra om det var en timme kortare och lite färre personer med. Rätt standard som Ocean’s Eleven möter Dawn of the Dead (Snyders från 2004 då) fast lite mer korkat.

Annons

Years and years – och vår inte så ljusa framtid

”Cos the world keeps getting hotter. And faster. And madder. And we don’t pause, we don’t think, we don’t learn, we keep racing on to the next disaster, I keep wondering what’s next? Where are we going? When’s it ever going to stop?”

”Edith Lyons”

Det är lätt att prata om kollapsen eller ännu hellre apokalypsen som det stora skeendet. Vi är vana vid det från Hollywoods filmer och i samtal kring prepping eller förberedelser. Jag tror det är mer realistiskt att se undergången som fönsterkuvert som dimper ned i brevlådan. Mängder av mindre händelser i en kedja som leder åt fel håll. Just nu ser jag en massa sådana händelser i dagens politiska landskap. Det kommer fler och fler politiska förslag som går mot en auktoritär riktning. Sossar skriver glada tweets om hur många färre asylsökande Sverige tar emot, det konservativt borgerliga blocket enat kring migration, förslag om förbud mot organisering av rasistiska grupper. Det är sorgligt få som verkar se den större bilden. Och hur vi också vänjer oss vid att det är så här det är. Ständiga nedskärningar, klimatlarm, våld i orten, ökad brottslighet. Hur vi pratar om människor som volymer, inte så människor. Dehumaniseringen och vi och dom-tänkandet har bara på något decennium blivit det normala. Men det kanske är lätt att vandra den vägen när vi känner oss mer otrygga, mer osäkra och känner att vi inte kan göra så mycket åt situationen vi lever i. Det är som att vi vill straffa andra när det går dåligt i våra egna liv.

Något sent började jag titta på HBO/BBC-serien Years and Years från 2019. Och det är bland det bästa jag sett. Det handlar om en ganska vanlig engelsk medelklassfamilj. En mormor och hennes fyra vuxna barn som lever med de vedermödor som livet ger. Skilsmässor, syskonbråk, problem med tonårsbarn och så vidare. Det som skiljer serien är att den värld de lever i sakta förändras. År går, och det de sett som normalt förändras. De själva och människor runt dem förändras. Ett nytt parti kommer till makten. En karismatisk ledare som skiter i konventionerna och beter sig som vanligt folk – (mmm det är ändå något jag också kan längta till). Någon som säger att de bryr sig om de små frågorna, de frågor vi dagligen irriteras av, och inte om saker vi inte känner handlar om oss riktigt. Istället för brinnande skyskrapor kommer undergången som ständigt lite mer skrämmande nyheter, förlorade jobb, no-go-zoner och konstiga politiska utspel och regler kring vad vi får göra. En lite sämre vardag helt enkelt. Men det som är viktigt – våra relationer – finns kvar.

De här skildringarna av hur samhället demonteras, hur människor i större utsträckning hamnar mellan stolarna i system som sköts av algoritmer och när tekniken lämnar människor i arbetslöshet och banar väg för fascistoid politik är fortfarande ganska ovanlig. Years and Years gör det på ett riktigt trovärdigt sätt. Just hur samhället förändras beskrivs också i till exempel Children of Men och V for Vendetta (det är något speciellt med britternas framtidsskildringar). Det finns många små detaljer som smyger sig in, hur framtidens mat förändras, hur deepfake börjar användas i politiken för att misskreditera, hur teknologin och i och med den kulturen förändras. För det blir aldrig riktigt övertydligt, ibland känns det som de vill ha fram en poäng men det kommer inte i vägen för relationerna.

Den här serien är som en dramatiserad mildare version av P3 Dystopia där mängder av olika scenarion binds samman i en ganska sannolik blandning. Men också en bild av en modern Ikarosmyt. Vi går för långt. Vi vill för mycket. Det går snabbare och snabbare uppåt och snart kommer vi för nära. Men det viktigaste jag tar med mig från Years and years är att vi väljer bort att tänka bort konsekvenserna av vår livsstil för att det är bekvämt. Vi gör som människor ofta gör i de här situationerna; vi anpassar oss, när vi borde göra motstånd.