Another end of the World is Possible

Jag har läst boken ”Another End of the World is Possible – Living the collapse (and not merely surviving it)” av de franska kollapsologerna Pablo Servigne, Raphael Stevens och Gauthier Chapelle. Den kom 2018 men på engelska kom den ut 2021. Boken är en uppföljare på ”How Everything Can Collapse” som jag inte läst men som handlar mer om varför samhället står på randen till kollaps. I den här boken får vi istället lära oss hur vi lever med det och hur vi kan göra för att klara av det. Även om det knappt handlar om konservburkar överhuvudtaget är det väl ändå en bok som borde intressera preppers. Den kan ibland upplevas som flummig med tips om att lyssna på träd, men den är också på sina ställen riktigt intressant. Den termoindustriella civilisationen (som de kallar världen vi lever i) har redan börjat kollapsa, även om vi inte nått in i den mest kritiska fasen av kollapsen än. Kollapsen är både snabb och långsam vilket gör att vi har svårt att se exakt vad som händer och inte alltid hur de olika delarna av samhället som kollapsar hänger ihop. Boken lyfter att vi behöver en kollapsosofi alltså ett filosofiskt synsätt på den kollapsande civilisationen som är både beteenden och inställning till livet generellt i den oundvikliga situation vi befinner oss i.

Den är indelad i tre delar. Den första handlar om hur medvetenheten om den kommande kollapsen och hur själva kollapsen påverkar oss mentalt. Har hopp och optimism någon plats i den här världen? (ja). Men också hur vi kan prata om de här frågorna med andra. Sorg och förnekelse är centrala teman i att ge upp något, precis som det är med att lämna tanken på en ljusnande framtid bakom sig. Hur hanterar vi det?

Den andra delen är mer inriktad på andra synsätt till oss själva och naturen som inte är en del av den termoindustriella civilisationen. Om de stora berättelserna som finns. Författarna lyfter Joanna Macys tre olika berättelser som just nu slåss om att bli den rådande. Den första kallas ”Business as usual” och är väl den vanliga berättelsen om att människan kommer att lösa alla problem som uppkommer och ”klara” klimatförändringarna med fortsatt utveckling. ”The Great Shipwreck” eller ”The Great Unravelling” är den apokalyptiska där allt går åt skogen och människan tar kål på sig själv och nästan hela planeten. Macy lyfter istället ”The Great Turning” som handlar om att kollektivt omorientera samhället så det blir livsbefrämjande. En tredje revolution efter den neolistiska och industriella. En snabb djup förändring inifrån. Den typen av dramaturgi är lockande. Att vara en del i den stora förändringen vi har framför oss. Att kunna se tillbaka på sitt liv och tänka: ”Vi gjorde det, fast vi var uträknade och allt såg hopplöst ut.” Den bilden känns igen från nästan varenda Hollywoodfilm.

Den tredje delen går in mer på kollapsosofin och hur vi kan hitta förhållningssätt till andra levande varelser och att skapa mening i livet. Hur vi kan skapa band mellan oss själva och andra människor, djur och växter. En fin idé de tar upp är att tiden och döden tidigare oftast setts som cirkulär. Att vår död innebär att andra kan leva och växa genom våra förmultnande kroppar. Den tredje delen tar också upp ”rough weather networks” alltså nätverk mellan de som organiserar sig utifrån ömsesidig hjälp och på olika sätt främjar en annan typ av liv än business as usual.

Jag tycker att boken är intressant på många sätt. Jag delar författarnas tro på att vi lever i en civilisationskollaps och hur det kan gå till. Att det kan ta tid men att händelser som coronapandemin vi nu lever i är en sådan större händelse som vi kommer att kunna identifiera i efterhand som en av smällarna under det tidiga 2000-talet som var en av punkterna. Jag gillar att de betonar gemenskaper och närhet som en av de viktigare delarna av att vara förberedd på det som kommer. Ensamma kan vi varken fysiskt eller mentalt tackla det som kommer. Eller kanske inte ens det vi lever i. Det som jag tycker är lite problematiskt med boken är det jag upplever som flum eller ovetenskapliga föreställningar. De tar också upp att vi behöver vidga det vetenskapliga perspektivet och det kan jag hålla med om, men den finns något exotiserande över vurmen för andra sätt att leva. Lite samma problem som jag upplevde med boken Aktivt hopp (som författarna refererar till många gånger) men som också har en del riktigt bra delar. Boken är läsvärd särskilt om du tar delar av den med en nypa salt.

Annons

10 år sedan första zombieöverlevnadskursen

Idag har det helt sjukt nog gått tio år sedan jag startade den första zombieöverlevnadskursen på ABF i Sundbyberg. Från någon sorts vag idé av att det vore ju kul att snacka zombieöverlevnad med några nördar till flera böcker och att åka runt och hålla föredrag (ja inte det senaste året i någon nämnvärd utsträckning). En av de saker jag uppskattar mest hos mig själv är att jag då och då har väldigt kort från idé till handling. En kul idé, kontakta lite folk och se vad som händer och vilken situation jag hamnar i. Detta ledde den här gången till att jag lärt mig massor, träffat massor av spännande människor på de kurser och föreläsningar jag haft, fått resa runt och besöka en massa orter i Sverige jag aldrig annars skulle besökt. Det har förändrat mitt liv på flera sätt – mest positivt skulle jag gissa. Utan ABF och folkbildningen skulle den nog aldrig blivit av på samma sätt och de hundratals som gått cirkeln skulle inte varit förberedda för zombier, eller någon annan sorts samhällsstörning som trots allt är mer trolig.

Det känns som om jag har berättat den där historien om hur det var nästan 200 anmälningar till den första kursen så jag blev tvungen att be tre kompisar hjälpa till att cirkelleda till leda. Men under våren 2011 körde vi två omgångar med fyra studiecirklar parallellt, och fortsatte till hösten med tre cirklar parallellt med föreläsningar och filmvisningar. Det är svårt att räkna men uppåt 400-500 har nog gått cirkeln i Stockholm med mig eller någon annan cirkelledare, och en massa i andra städer också. En del tycker att jag har bra tajming, själv lutar jag nog åt att jag hade tur.

Mitt intresse för de olika delarna i zombieöverlevnad – prepping, överlevnad, zombiens historia, monster, psykologi, sociologi, framtidsfrågor, resiliens, myndigheternas krisberedskap har varierat under de tio åren jag ”jobbat” med det. Johan Kimrin på Apart förlag tyckte att borde skriva något till dem och jag fick någon enkel idé om enrutingar som kunde illustreras men projektet växte till att bli som en ”riktig” bok. Det kom att bli boken Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen (2014). Det var svårt att skriva eftersom det var den första gången jag skrev en bok. Den andra boken ”Överlev katastrofen – tolv sätt att klara dig” (2017) var svår eftersom jag upplevde den som en mer seriös bok och jag var tvungen att strukturera den annorlunda. Den tredje barnboken ”Bli en zombieöverlevnadsexpert” skrev jag tillsammans med Claes Tovetjärn (2019) och var kanske därför något enklare, men det var svårt att lägga språket och tonen på ett bra sätt. Sedan kom ju också ”Zombier, zombier, zombier – eller Omgiven av odöda” (2020) som jag var en av redaktörerna till. Den bok jag håller på att skriva just nu har arbetstiteln ”Från förnekelse till framtid” och handlar om hur vi mentalt och fysiskt kan handskas med antropocen och en allt mer osäker framtid. Det är nog det svåraste jag gjort ändå och det märks väldigt tydligt att jag inte har någon utbildning i skrivande. Jag har helt enkelt svårt att få den att hålla ihop på ett bra sätt. Vad jag vill komma till är att det utmanande och svåra som också är det belönande. Att våga sig på något lite svårare varje gång håller en alert och att befinna sig på svag is (det här skriver jag om i den kommande boken, alltså att vi måste lära oss hantera det ovissa och att världen kommer att förändras) är viktigt för att faktiskt göra något. Alla böcker jag gjort har jag fått rätt mycket hjälp med. Skapande blir så mycket bättre när det är kollektivt.

Jag vill såklart tacka alla som gått mina kurser, köpt mina böcker och hört av sig med kritiska eller fina kommentarer om vad jag gör. Harry Sepp och Anders Fridborg för att de var med och föreläste om saker jag knappt kunde något om i början vill jag såklart också tacka. Och Mari Ståhlberg på ABF i Sundbyberg då för att de ändå tände på idén från början. Ja, vilken jävla resa det här är.

En Minecraftzombies dagbok IV Ombytta roller

Den (framförallt av mitt barn) högst efterlängtade boken En Minecraftzombies dagbok del 4 kom ut för någon vecka sedan. Trean slutade i en ordentlig cliffhanger där Zack och Erik hade bytt kroppar och skulle börja leva varandras liv. Den är från och till ganska rolig precis som de andra böckerna. Jag får lära mig en del om Minecraft och barnet får känna igen sig och förklara hur saker hänger ihop. Till exempel den Battle Royale som finns i Minecraft som Zack/Erik är med i.

Boken bygger mycket på hur knasigt andra har det, men att det är ganska bra ändå trots allt. Och det är faktiskt lite spännande hur det ska gå i slutet. Ska Zack och Erik byta tillbaka? Mitt barn uppskattade boken mycket och har redan börjat prata om den femte boken i serien.

Köp den på Hegas