The Walking Dead TV-serien

Det sista avsnittet av den populära TV-serien The Walking Dead sändes natten till måndag. En tolv år lång resa är slut. Första avsnittet sändes runt Halloween 2010 och det blev en omedelbar succé. Om zombiegenren vunnit i popularitet under 00-talet fullkomligt exploderade det 2010. Vänner och bekanta som aldrig sett zombiefilmer innan blev helt plötsligt zombiegalna. Serien var verkligen omåttligt populär – till en början. Men sen började glöden för TWD falna. En del hade svårt för konceptet ”Lilla huset på prärien-… with zombies” i säsong två (själv älskade jag den). Andra tröttnade på att det ständigt kom nya skurkar efter guvernören, den ena värre än den andra. Några tröttnade efter de usla CGI effekterna på tigern Shiva. Det har knappast saknats tillfällen att sluta kolla på serien.

Det går inte att prata om serien utan att nämna s07e01 när Negan svingar Lucille på ett jobbigt sätt för alla inblandade. Det blev en stor vattendelare bland fans. En del slutade helt sonika att se serien då, andra tyckte att det var starkt och seriens aktier stärktes. Det är en ohygglig scen. Svårt att säga annat.

Det som jag tycker präglat serien är just att den är så väldigt ojämn. När det är bra är det riktigt bra, och när det är dåligt… Jag kan ärligt säga att jag spelat ganska många partier Angry Birds under vissa avsnitt. De två senaste säsongerna har verkligen blandat och givit. Långa meningslösa backstories, konstiga försök till karaktärsfördjupningar som föll platt blandat med något enstaka bra avsnitt. Men sista säsongen har nästan rakt igenom hållit bra.

Zombiegenrens skapare George A Romero (ja, jag vet att det är en förenkling men han skapade den moderna zombien i Night of the Living Dead) sa ibland i intervjuer att han fick idén om revolution från Richard Mathesons roman I Am Legend. Kanske är det så vi också bör se The Walking Dead. I de sista avsnitten i den elfte säsongen ställs allt på sin spets, ska de störta samhället och ta makten själva eller lämna The Commonwealth åt sitt öde.

Serien har till stora delar handlat om organisering. Det är dess styrka tycker jag. Inblickar i ett postapokalyptiskt liv där allt inte är action, utan mer vardag och planering för att klara sig på både lång och kort sikt. Ett eventuellt postapokalyptiskt samhälle skulle med all sannolikhet var ungefär så. Ganska mycket hårt arbete och en hel del tid som vi själva måste försöka fylla på ett vettigt sätt. Rick gick från att vara väldigt jobbig till att ändå bli en hyfsat intressant person. Det har funnits så många intressanta karaktärer att det har varit svårt att hålla reda på dem alla.

När sista numret av serietidningen The Walking Dead släpptes drabbades jag av någon slags tomhet. Skrev ett långt inlägg om den. Det sista avsnittet av TWD gav lite samma känsla. Jag såg avsnittet på morgonen på mitt kontor (en av fördelarna med att vara zombieöverlevnadsexpert är att ha känslan av att kunna se zombieserier på arbetstid) och kände mig ändå nöjd efteråt. Kanske var det mer känsla av slut, och inte att allt ändå kommer att rulla på på något sätt. Men som Carol uttryckte det: “I’m allowed to be a little sad.”

Serietidningen är emellertid bättre på det stora hela. Framförallt är det jämnare. Och ni vet väl att Apart förlag kommer att ge ut alla på svenska. Det håller på med översättningarna till 26 och 27 av 32 totalt och de är väl värda att köpa.

Under resans gång har det också kommit flera serier i samma universum som delvis lånat in karaktärer från TWD, framförallt i Fear the Walking Dead (som tyvärr inte är slut). Massor av olika spel har kommit och nyligen annonserade Fria Ligan att de också kommer att släppa ett The Walking Dead-brädspel.

Men är detta slutet? Nej det är det inte, det finns flera annonserade Spinn-offs som ska komma 2023. En med Daryl (Carol skulle varit med men skådisen hoppade av), en med Negan och Maggie (som jag nog är mest peppad på) och en som handlar om Rick och Michonne. The Walking Dead är dött, längde leve The Walking Dead-universumet!

Det sista avsnittet var bra. Kanske några för långdragna dödsscener och spektakulära tillfälligheter (som alltid) men ändå. Det finns några spoilers under bilden om det sista avsnittet.

Daryl säger till Pamela: ”Du byggde det här för att det skulle vara som den gamla världen. Vi förtjänar bättre.” Citatet pekar på att TWD är en berättelse om revolution. Om att omskapa och göra något bättre och inte nöja sig med ett ovärdigt nu. Jag hoppas att det spåret blir något vi får se i de kommande spinn-offsen. Att ta kål på Rosita var nog mest som ett nödvändigt offer. Jag hade hoppats att de skulle göra något mer oväntat. Det blev en aning för tillrättalagt. Med det sagt:

Önskade jag att de knutit ihop trådarna bättre? Ja! Det finns en stor värld där ute som redan är skapad, de kunde varit lite schyssta och hjälpt oss med pusselbitarna redan nu. Är jag ändå nöjd med slutet? Ja. Det var på något sätt värdigt i sin gullighet. Och det viktigaste… Negan lives!

Annons

Boktipset: Kyla

Den här hösten, trots att den är rekordvarm, oroar jag mig för kyla. För i takt med att extremväder blir mer vanligt så pratas det också om energibrist och att strömmen kan slås av för att prioritera de viktigaste verksamheterna i samhället. Att jag dessutom nyss läst Therese Henrikssons ungdomsroman Kyla gör inte saken bättre.

I boken får vi följa Elias och Sofia (och hennes bröder Simon och Theo) under några veckor i december när ett stort strömavbrott drabbar norra Sverige. De bor i den fiktiva byn Aleå och det är nedåt minus 30 grader när strömavbrottet slår till. Elias är på konsert söderut, och Sofia är hemma ensam med sina syskon eftersom föräldrarna är bortresta. Kylan blir snabbt ett problem och de inser att de måste resa till deras morfars stuga på landet eftersom det finns ved och kamin där. Elias måste ta sig hem för att han vill träffa Sofia, men också för att ta hand om sin mamma. Flera gånger går det åt skogen för ungdomarna som måste hantera en allt knepigare tillvaro och få tag i mat och vatten samtidigt som de måste arbeta för att hålla sig varma.

Boken är bra. Själva kölden skildras bra så det nästan känns i kroppen. Och ungdomarna försöker lösa de problem som uppstår utifrån en svår situation. Den hemliga kärlekshistorien mellan Elias och Sofia gör den mer intressant för målgruppen skulle jag gissa. Samhället faller samman i det lilla, folk generellt är ganska hyggliga även om det finns en del som ballar ur och i desperation beter sig illa. Precis som forskningen vi vet om krissituationer. De hjälps åt i den mån det går, och delar på det som finns att tillgå eftersom alla vet att det är ett övergående problem. Kyla visar också på behovet av information och hur jobbigt vi människor tycker att det är när vi inte har kontroll över situationen.

Jag rekommenderar den verkligen till alla som har barn i yngre tonåren. Om inte annat för att starta en diskussion om vad vi gör i kriser. Vill du veta mer om kroppens reaktion vid kyla har jag skrivit ett långt inlägg om det här.