Månadsarkiv: juni 2022

Recension: Wyrmwood Apocalypse

Uppföljaren på den australiensiska rökaren Wyrmwood: Road of the Dead har kommit! Precis som i Road of the Dead utspelar sig filmen i ett postapokalyptisk värld. Zombierna ands ut någon slags gas som de överlevande använder som bränsle till sina bilar och motorcyklar. Det finns en ond vetenskapsman, tuffa överlevare och hejdukar till vetenskapsmannen som gör livet surt för olika överlevande. Det finns också hybridzombier som har förmågan att styra andra zombier, men har kvar förmågan att tänka och känna så länge de får i sig blod då och då.

Tyvärr lever Wyrmwood Apocalypse inte riktigt upp till den första filmen. Det ska vara en zomedy men de komiska inslagen är väl sådär. Trots att filmen är ganska kort och linjär tyckte jag inte det var helt lätt att hänga med i svängarna (vilket kan ha varit på grund av att jag såg filmen i tre omgångar eftersom som jag förlorade intresset hela tiden). Men för den som gillar actionspäckade zombiekomedier med lite för långa stridsscener borde den uppskattas. Jag kan nog inte ge den mer än två av fem kofötter.

Boktipset: Devolution – A Firsthand Account of the Rainier Sasquatch Massacre

Adversity introduces us to ourselves

Max Brooks citerar ett tal av George W Bush strax efter 9/11 där han säger att vi lära känna oss själva genom motgångar. Och Kate Holland, berättarrösten i boken Devolution: A Firsthand Account of the Rainier Sasquatch Massacre är ett bra exempel på det. Hon genomgår en resa från hunsad fru, som inte vågar ta tag i de vardagliga problemen till en ledare som koordinerar motståndet. Ja, alltså motståndet mot en flock aggressiva och hungriga Sasquatch – alltså Bigfoots (i plural går det tydligen att använda både Bigfoots och Bigfeet) – som tvingats iväg från sitt naturliga habitat på grund av ett vulkanutbrott.    

Max Brooks blev känd genom sina böcker om zombiekatastrofen. Först skrev han zombieöverlevnadsguiden Zombie Survival Guide (2003) och sedan World War Z (2006) som sedermera blev storfilm med Brad Pitt i huvudrollen. Bägge verken var viktiga för att zombiegenren skulle ta fart i början av det här millenniet. I Devolution tar Brooks sig an hotet från Sasquatscherna. Ingen likhet i övrigt men det är roligt att jag gjort ungefär samma resa från zombieöverlevnadsguide till en bok om ett annat monster. Och temat från apokalypsen till kampen mellan grön teknologi och natur går också igen i min senaste bok.

I Devolution får vi följa dagboksanteckningarna från Kate Holland som med sin make Dan flyttat till Greenloop en liten hightech by mitt i ingenstans i delstaten Washington. I byn finns det sex bostadshus och sammanlagt elva boende. De är tech-entreprenörer, författare, konstnärer, yogainstruktörer och psykologer som drömmer om att leva nära naturen, men i full bekvämlighet med det grönaste av det gröna i byggteknik. Deras bajs används som biogas, solpaneler för att de är självförsörjande på energi och drönare levererar mat någon gång i veckan. Men när vulkanen Rainer får ett stort utbrott förstörs deras kontakt med omvärlden. De har kvar energi men kan inte koppla upp sig mot nätet och blir bortglömda av omvärlden. Här börjar de lära känna sig själva. De flesta är matade med tech-världens optimism och tro på att allt löser sig. En person, som heter Mostar efter staden hon växte upp i, har erfarenheter av kriget i forna Jugoslavien och förstår att det är viktig att förbereda sig på att det kan bli långvarigt. Att de behöver spara resurser och också förbereda sig för att odla och ransonera.

Här blir Devolution en spegel av vårt samhälle. Teknikoptimister som tänker att allt löser sig, det har ju alltid gjort det (och de frågar sig inte för vem eller vilka det löser sig, allt är centrerat kring dem själva).  Den formen av optimism finns överallt och är en av anledningarna till att fler inte väljer att förbereda sig för kriser. Vi vet att de kommer, men vi vill inte tänka på det och genom att inte förbereda oss så slipper vi tänka på det i vardagen. Att se det negativa som skulle kunna uppstå snarare än att förneka och strutsa.

På vissa sätt är det också en skildring av prepping. Det handlar om att lära sig odla, att hushålla med resurser och att improvisera utifrån allt sämre förutsättningar. Men kanske framförallt att vi behöver andra för att klara oss, vi behöver hålla ihop en grupp och ledarskap. Vi behöver nej-sägare som påpekar faror och svagheter i planer.

Brooks skriver framförallt genom Kates dagbok, men också utifrån intervjuer med en Park Ranger och Katies bror som fick mig att tänka på konspirationsteoretikerna som bodde i en husvagn i de gamla Arkiv X-avsnitten.

Jag gillar verkligen Devolution. Den är något långsam i början men accelererar hela tiden. De sista femtio sidorna är nästan konstant action och boken blir svår att lägga från sig. Och för att inte vara en zombiebok är det väldigt mycket en zombiebok. Utslitna inälvor, organiserat försvar mot en framvällande (om än något smartare) fiende, belägringen är alla klichéer som känns igen och som Brooks verkligen behärskar. För finsmakaren går det att diskutera hur bra det funkar med dagboksanteckningar för att driva en historia. Jag vet att i alla fall jag inte skriver dagbok på det sättet. Men på det stora hela är det spännande, och kul att man i början hatar nästan alla personerna i boken (självgoda do-gooders), men i katastrofen lär man sig tycka om dem mer och mer.

Lärdomen vi kan ta med oss från den här blodiga skildringen av grön teknologi mot natur är att redan innan kriserna kommer fundera på: Vem vill du lära känna i motgången?  

Vad som fattas i ”Gina Dirawi lever och dör”

Av någon anledning såg jag igenom SVT serien Gina Dirawi lever och dör eftersom jag skrivit en del om livet och döden i Monstersamhället. TL;DR Jag blev besviken men insåg att det inte går att förvänta sig så mycket mer av samtiden.

Gina har tappat tro på att något går göra i en ond värld. Hon försöker förstå hur hon ska kunna klara av att leva fast omgivningen blir allt sämre. Varje år ger hon sig själv tre alternativ för att hantera det: 1 Att dö. 2 Att acceptera att världen är ond och hon med den. 3 Att hitta ett nytt sätt att leva – en gyllene väg.

Som någorlunda medveten om hur världen ser ut är det lätt att känna igen sig i frågorna, jag gör det ofta. Jag kan äcklas över vår konsumtion och hur svårt det är att kunna leva på något annat sätt. Sakna tro på att det blir bättre. I programmet berättar Dirawi  att hon ältat den här frågan i hela sitt liv, att det finns en tomhet och ett mörker som hon försöker fylla på olika sätt. Dirawi flyger [flygandet är helt okommenterat i serien] världen runt och letar i olika religiösa traditioner; i buddhismen i Nepal, Hos derwisher inom sufismen och hos engelska druider och Wiccas, men hittar hon inte riktigt svaren.

De religiösa traditioner som Dirawi möter handlar just om att upplösa jaget. Danserna, trans, meditation är alla sätt att slippa vara individ att gå upp i något större att slippa brottas med sitt själv. Men de psykologer hon träffar vill hela tiden blicka inåt. Någon säger att hon behöver fokusera på det hon dras till. Men hur ska vi veta vad vi egentligen vill när det finns en värld runtomkring oss som bara fokuserar på att bli till genom konsumtion. Vår identitet är kopplat till vad vi begär, och begär skapas av samhället omkring oss. Inte av våra grundläggande behov.

I John Ajvide Lindqvists senaste bok Verkligheten får vi följa Heidi Hallberg vars hela liv filmas av ett TV team i en dokusåpa. Hon filmas när hon gör sina Youtubevideor, när hon bråkar med sin familj, eller träffar gamla vänner. Hon har ständigt kameror omkring sig. Heidi har en känsla av att inget är på riktigt. Frågan är om det inte är liknande situation för Dirawi. Hon har filmare och andra runt sig hela tiden, de syns inte i bild men de finns där och skapar bilden av henne. Hur ska det ens gå att hitta ett själv när andra hela tiden bedömer och värderar hur uttalanden kan komma fram. För de flesta av oss som kanske inte har filmare omkring oss men ändå skapar oss själva via social medier. Vi har alla en tanke på hur vi skapas i sociala medier.

I det tredje avsnittet träffar hon filosofen Torbjörn Tännsjö som påpekar att det viktiga är vad hon gör, inte vem hon innerst inne är. Dirawi viftar bort det med kommentaren: ”Jag heter Gina Dirawi och jag kan inte sluta titta inåt”. Kommentaren går förbi ganska obemärkt men för mig som tittare är det kanske det första handfasta som kommer. I sökandet efter det autentiska jaget finns ingen befrielse. Den finns i våra handlingar.

Det finns en annan kändis som Dirawi borde prata med – Greta Thunberg. Hon som för några år sedan mådde piss över hur världen ser ut och vad vi gör med den bara. Men genom att aktivera sig, och faktiskt göra något åt problemen som tornade upp sig kunde hon ta sig ur depressionen. Hon såg att hon inte var maktlös, att hon kunde göra något. I boken Klimatpsykologi skriver författarna ungefär samma sak. Det enda sättet att minska klimatångest är att aktivera sig tillsammans med andra. Och det är också det som i slutändan ger bäst effekt. Det är det som förändrar. Det är ändå trösterikt. Om du är en del av att förändra världen, kommer du också själv förändras.

I slutet träffar hon en gren av Black Lives Matters i Atlanta. Därifrån skulle hon kunna ta med sig vikten av att vara och agera tillsammans. Att lösning på de individuella problemen är att kämpa tillsammans för en bättre värld. Vara en del av något större som faktiskt agerar. Även om det kan kännas som en hopplöst omodern tanke i dag.

I Gina Dirawi lever och dör får vi inte svar på frågan om hur vi kan leva med att världen vi lever i är på väg att förstöra levnadsvillkoren för oss som människor och en massa arter och ekosystem runtomkring oss. Vi får svaret att vi själva kan ta oss ut ur våra individuella trauman. Det bäddar inte för att vi ska förändra världen.

Serien går att se här: https://www.svtplay.se/gina-dirawi-lever-och-dor

Att vänja sig vid det nya normala

För några månader sedan skrev jag en artikel till Arena Essä om att vänja sig vid nya situationer utifrån Anna Dahlqvists bok Det är tropiska nätter nu.

Du vet hur det är när någon stänger av spisfläkten och helt plötsligt blir det en skön tystnad. Du kanske inte tänkte på att den var på innan, men när den stängs av så märker du det. På psykologispråk kallas detta för habituering. Att vi vänjer oss vid saker.

På Wikipedia går att det att läsa att det är den enklaste formen av inlärning. Vi delar den förmågan med nästan alla andra djur. Och det är en förklaring till att vi kan leva mitt i en klimatkris och inte tänka särskilt mycket på den. Men olika människor habituerar olika mycket.

I den nyligen utkomna boken Det är tropiska nätter nu av Anna Dahlqvist  (Atlas) har huvudpersonen Clara mycket svårt att habitueras in i normaliteten. Hon lider och klarar inte av det som kallas ett normalt liv när hon upplever den varma sommaren, läser rubrikerna om vattenbrist, nödslakt av djur och värmerekord. Hon skriver in sig själv på en psykiatrisk avdelning för att försöka bli frisk. Men så länge världen ser ut som den gör går det inte att bli frisk. Till skillnad från annan ångest, som oftast inte är rationell, finns det ett reellt och mycket konkret hot som inte försvinner bara för att vi lär oss hantera det. I klimatfrågan är det en hårfin skillnad mellan galenskap och sund reaktion på en osund situation…

Läs resten av essän här: https://www.dagensarena.se/essa/vill-vi-habitueras-till-det-nya-normala/