Bloggarkiv
Bokrecension: Världen som väntar
Peter Alestigs Världen som väntar: Vårt liv i klimatförändringarnas Sverige är en ny bok som tar upp hur Sverige kan se ut 2050 utifrån de klimatförändringar vi ser redan idag. Det är redan nu rekordvärme i England, skogsbränder i stora delar av Europa och en värmebölja på ingående i Sverige. Boken är en i raden svenska böcker om klimatkrisen som kommit de senaste åren. Jag har tidigare skrivit om Erika Bjerströms Klimatkrisens Sverige och Jonathan Jeppssons Åtta steg mot avgrunden och boken skiljer sig en del i form men är ändå i samma kategori. Kontentan: Vi måste förändra en hel del för att det inte ska bli riktigt riktigt illa (det kommer bli illa i vilket fall).
Alestig utgår från sju olika teman i boken; snö, vatten, hetta, eld, sjukdomar, mat och konflikt, och ger förklaringar till varför de är hot och beskrivningar om hur det ser ut nu och hur det kan komma att bli. Han utgår från intervjuer med experter och drabbade samt från forskningsrapporter. Boken är ett gediget journalistiskt arbete. Lite som ett P3 Dystopia i bokform komplett med en kortare fiktiv berättelse i början av varje kapitel (och han tackar också Dystopia för inspiration just till de delarna).
För mig som ändå är förhållandevis insatt i ämnet ger mig boken ändå en del. Visste du till exempel att det är meningslöst eller till och med dåligt med fläkt när temperaturen är över 37 grader? Världen som väntar är en bra genomgång av saker vi kan vänta oss, men det svenska perspektivet är på sätt och vis problematiskt. Även om Alestig inte förnekar att klimatkrisen redan är här och påverkar många andra mycket mer än oss som är boende i Sverige, finns en slagsida till att inte se de fulla konsekvenserna av vad som händer just nu. Att vi placerar klimatkrisen i framtiden istället för nu, fast på andra platser.
Något annat jag tänkte på när jag läste boken är att det är problematiskt att koppla isär klimatfrågan från miljö, energi och systemkritik. Alestig kommer in på dilemmat flera gånger – alltså att lösningarna (t ex gruvor) riskerar att skapa enorma lokala problem och förstörda naturområden. Ett pris som delvis kommer av lösningarna på klimatkrisen, men det är också ett pris av en livsstil som det globala nord har som bygger på en sådan mängd energi från fossila källor att det inte går att leva som vi gör nu med bara förnyelsebar energi, eller kärnkraft. Vi har byggt in oss i orealistiska förväntningar på hur det ska bli (som jag skrev om nyligen). Att fokusera för mycket på just klimatkrisen kan leda till att vi tror att de förändringar som kommer går att hantera ungefär som nu. Men det är inte den boken som Alestig skriver så det är mer en reflektion över hur vi ofta gör klimatet till en fråga som inte kopplas till andra frågor.
På det stora hela är det en intressant bok om hur klimatet kommer att påverka vår framtid. Roligt nog kommer jag att ha ett samtal utifrån Världen som väntar och min bok Monstersamhället på bokmässan i Göteborg. Om du inte är på plats går det att se på Bokmässan Play. Här finns mer info
Monstersamället: Från förnekelse till framtid
Nu finns äntligen Monstersamhället: från förnekelse till framtid ute i butiker. Det var en besvärlig skrivprocess framförallt formmässigt. Jag har hela tiden haft en bild av vad jag vill skriva men det tof ett tag innan jag lyckades få ned den tanken på papper på ett bra sätt. Boken är uppdelad i 5F – Frankenstein, förnekelse, förberedelse, förändring och framtid.
Frankensteins monster Ingen bok av Herman Geijer utan monster. På samma sätt som Viktor Frankenstein skapade ett monster som han tappade kontrollen över och som slutligen [spoiler alert] förgör honom, är vår civilisation något som håller på att förstöra livsvillkoren för människan och en massa andra arter och ekosystem på jorden. Vad händer med oss när vi skapar vår egen undergång? Hur påverkar det oss? Vad kan vi lära av oss av den klassiska boken för att undvika att göra samma sak?
Förnekelse I denna del svarar jag på varför inte mer händer. Problemet är inte de få som förnekar att människor orsakar klimatförändringarna. Det är att realpolitiken inte kan göra något eftersom den är så fokuserade på tillväxt och att tillväxt är rent empiriskt synonymt med utsläpp av CO2. Även framstegstanken, som är en stark del av den västerländska kulturen, är ett problem för den är så förförisk i sitt falska löfte om ständiga förbättringar. Jag beskriver en del av de psykologiska mekanismerna bakom att inte göra mer, och kanske viktigast hur teknik kan dölja det ojämlika samhälle vi lever i.
Förberedelse Det här har jag skrivit böcker om tidigare (bokstavligen). Här lyfter jag det individuella perspektivet, samhällsperspektivet och det kollektiva perspektivet. Hur samhället kan förbereda sig på att det kommer att bli sämre tider. För det kommer det att bli även om vi skulle minska utsläppen till noll redan nu. Här lyfter jag också hur vi kan se på hopp och hur ovisshet är en känsla som kommer att prägla vår framtid.
Förändring Vi kan inte bara förbereda oss på vad som komma skall. Vi måste också försöka förändra den värld vi lever i idag för att det inte ska bli så jävligt som det skulle kunna bli. Problemen med att se katastrofen som binär, som finns starkt i vår kultur, är också ett problem som jag skriver om. Och om döden såklart. För vi ska dö, vi har en begränsad tid att leva på samma sätt som att planeten har ändliga resurser.
Framtid Hur har vi sett på framtiden och hur påverkar det oss att ha bilder av framtiden är frågor jag försöker besvara här. Samt göra några linjer framåt som jag tror är viktiga att följa. Det handlar inte om att hitta den exakta kartan över framtiden, snarare att se på kompassen åt vilket håll vi bör gå.
Det är på det stora hela en ganska civilisationskritisk bok men som ändå försöker vara konstruktiv i hur vi kan leva våra liv och må bra samtidigt som vi inte blundar för de problem vi har framför oss. Hur hanterar vi den förändrade värld vi är på väg in i? Hur kan vi hantera den ovisshet och de mörka moln som tornar upp sig? Vad kan vi göra för att inte gå under i det monstersamhälle vi lever i.
Köp den här:
Klimatkrisen får aldrig störa
På Aftonbladet Ledare skriver Susanna Kierkegaard om Extinction Rebellions aktionsvecka ”fossilupproret” som var förra veckan i Stockholm. Hon menar att aktioner som blockader stör ”vanligt folk” och därför är kontraproduktiva. Det är lätt att förstå att människor som sitter fast i trafik blir sura, irriterade och frustrerade. De kanske sorterar sina sopor och handlar ekologiskt när det inte är för dyrt. De tänker minsann på miljön och klimatet lika mycket som alla andra. Jag skulle säkert att vara lika frustrerad. Men att trafiken står still i Stockholm är mer regel än undantag under rusningstrafik. Och problemet är bilarna. Massbilismen. Att det ofta är lättare att ta bilen även i Stockholm som har en väl utbyggd kollektivtrafik i jämförelse med de flesta andra orter i Sverige. Det är ett strukturellt problem som inga sorterade sopor eller ekologiska Kiwis kan lösa. Vi har byggt in oss i ett samhälle som gör det svårt för människor att agera på ett ansvarsfullt sätt. Det finns exempel från städer i Holland eller varför inte Köpenhamn där det byggts för att det ska vara lättare att till exempel cykla. Men för att det ska komma till stånd behövs människor som driver frågan.
Jag har framförallt två invändningar mot Kierkegaards text. Den första handlar om samhällsförändring. Historiskt är det sällan protester som inte utmanar det rådande som förändrar. Rösträttsrörelsen i början av 1900-talet, miljörörelsen eller medborgarrättsrörelsen har alla brutit mot lagar, varit besvärliga för folk i allmänhet. Det är så samhällsförändring går till. Med polemik som går bortom tyckandet. Och även om jag inte håller med XR i allt de gör så är det befriande att de gör något. Samhällsförändring bygger alltså på att utmana och ta risker för att förändra. ”Valet av metod kan diskuteras” skriver Kierkegaard. Det kan vi såklart göra. Och det görs nog internt i XR också. Men det är påfallande vanligt att människor på höga poster (eller höga hästar) tycker att människor borde agera annorlunda så det inte stör just dem. De lever i villfarelsen att deras sätt att leva på något sätt är hållbart.
Den andra invändningen handlar om att vi faktiskt inte har något val. Vanligt folk kommer kanske att få det lite besvärligare nu om till exempel trafikblockader ökar. Men det är inget mot hur besvärligt vi kommer få det om vi inte gör allt vi kan just nu. Förändrat väder, höga energipriser, migrationsströmmar när människor inte kan bo kvar på grund av hetta, torka eller extremkyla. Framtiden kommer att vara besvärlig, oviss och på många sätt obehagligt. Den kommer att vara något helt nytt. Men vi märker inte förändringen för vi är så bra på att vänja oss vid nya situationer. Jag grubblar ofta över just att vi tänker att det kommer att vara ungefär som nu även om 10-20 år. Jag är också fast i den tanken känslomässigt, även om jag rationellt inte tror att det blir så.
Och just det. En XR aktivist jag talade med sa att det inte var någon fara för räddningstjänstens fordon. Det är en myt som ofta sprids. De hade ringt i förväg och frågat om det skulle kunna störa, och fick svaret: ”Nej, det gör det inte”.
Men på det stora hela löser inte en fastklistrad aktivist klimatkrisen. Det är det nog ingen som tror. Men det är i alla fall något som har potential att förändra. Ingen enskild aktion förändrar hela samhällen. Men ingen massiv politisk rörelse är heller möjlig utan de enskilda handlingarna. Därför är de trots sina brister ett måste.
Om det här och en hel del annat skriver jag i min kommande bok Monstersamhället: från förnekelse till framtid” som kommer ut 17 maj. Den går att förbeställa här. För övrigt anser jag att bufféer bör förbjudas.
Filmtips: Don’t Look Up
Inga zombier, men väl en rejäl apokalyps i den här stjärnspäckade filmen som finns på Netflix. I korthet handlar filmen om att några astronomer upptäcker en komet som är på väg mot jorden. De försöker övertala USA:s president om att världen är på väg att gå under men det passar inte riktigt in i hennes dagordning så de försöker på alla möjliga sätt få ut budskapet om att det bara är några månader kvar innan allt går åt skogen. Det är lite som Mats Strandbergs bok Slutet (som jag skrivit om tidigare) förutom att den är mer skruvade. Den kommenterar hur sociala media fungerar och att allt som kan bli ”en grej” blir en grej på nätet – allvarliga frågor blir till roliga memes. Som att vi slutat kunna hantera allvarliga frågor.
Filmen är en tydlig allegori över klimatkrisen vi lever i. Forskarna är tydliga, men makthavare och folk i allmänhet har svårt att ta in vad det skulle krävas av oss för att göra något åt det. Tiden rinner ut, men vi gör fel saker uppenbarligen eftersom utsläppen fortsätter att öka. Trots alla initiativ som bygger på att vi kan fortsätta ungefär som nu men bara byta till något bättre teknologi. En person som ska föreställa Elon Musk (eller en blandning av honom, Jeff Bezos och kanske Mark Zuckerberg) kommer med fantastiska lösningar och visioner som är mer visioner än saker som fungerar i verkligheten. Fina ord. Löften. Falska hopp. Precis som idéerna idag om att allt kan lösas med elektrifiering och nya teknologi. Samtidigt som människor börjar tvivla på att kometen ens finns kämpar huvudpersonerna på med att säga att det är verkligt.
Jag tyckte att filmen var väldigt rolig. Även om den också driver med klimatrörelsens självgodhet och godhetssignalering. På den stora galan några veckor innan allt verkar krascha gör Ariana Grande och Kid Cudi en gemensam låt om undergången, lika glättig som det mesta är i dagens populärkultur. Filmen glimmar till i de ögonblick som handlar om hur människor försöker leva och må bra medan de fortfarande vet vad som kommer att hända. Där den allegoriskt haltar med klimatkrisen är just i den stora smällen. Klimat/resurs/miljö-krisen kommer med all sannolikhet vara mycket långsammare kantade av större händelser (som pandemin vi lever i som ju också är en konsekvens av hur vi lever våra liv). Men de stora dragen är riktigt bra.
Jag rekommenderar verkligen filmen till alla. Väldigt bra att kolla med tonåringar (eftersom många av kändisarna som är med är stora just bland ungdomar).
Fortsatta tankar med spoilers finns under klippet.
En av de finaste scenerna är precis i slutet när den utökade familjen sitter och desperat försöker upprätthålla tanken på det normala trots att alla vet vad som händer. De pratar om saker de är tacksamma för, om att de trots allt haft det ganska bra. Jag tänker att det är det vi gör just nu. Vi försöker hålla tankarna på det jobbiga som håller på att hända borta genom att låtsas. Men det går bara en stund. Den skildrar väldigt fint hur det är gemensamma ansträngningar som kan göra livet bättre i känslan av en stundande kollaps. När de agerar tillsammans för att väcka frågan är det som att de kan hantera situationen rent psykologiskt. Precis som det är i verkligheten. När vi agerar tillsammans för ett gemensamt mål mår vi bättre. At least we tried.
Den obeboeliga planeten – livet efter uppvärmningen
Den obeboeliga planeten av David Wallace-Wells kom ut 2019 och bygger till stor del på en uppmärksammad artikel i NY Times. De första orden lägger ut stämningen: ”Det är värre, mycket värre än ni tror.” Wallace-Wells skriver om olika sätt vi kommer att drabbas av klimatförändringarna. Hunger på grund av att vi inte kan odla på samma sätt som tidigare och att jordarna är på väg att dö, att många kommer att avlida i värmeböljor, att en ganska stor del av världens städer kommer att översvämmas eller drabbas av återkommande förödande stormar. Kommande smittoutbrott, brist på luft (på grund av att mycket av syret vi andas produceras av alger som är känsliga för temperaturförändringar), ekonomisk kollaps och allehanda extremväder. Det är en ganska diger lista över problemen som hopar sig. Det handlar mycket om vad ökade temperaturer för med sig. Men den som trodde att det bara utsläpp av CO2 som är problemet står inför ett jobbigt uppvaknande. Det är ekosystem som rubbas vilket kan leda till konsekvenser vi inte alls kan förstå.
Jag undrar hur mycket vi egentligen behöver veta. Om vi fattar att det är illa – kommer vi att göra mer bara för att vi förstår hur skitilla det kan bli? Eller är det att vi fattar att mycket av det vi idag tar för givet kommer att tas ifrån oss som vi borde prata mer om eftersom det kommer närmare oss och vår vardag? Det har blossat upp en kulturdebatt om det verkligen är kristrumman vi ska slå på för att få saker att hända, eller om vi behöver använda begrepp som ligger närmare det människor kan förstå. Jag har inget bra svar, men vad vi vet av forskning är att människor agerar när de känner att de eller deras närmaste drabbas (Lästips: Klimatpsykologi). Klimatkrisens abstrakta karaktär gör det svårt att behandla det som andra hot vi hanterat genom historien. Oavsett vilket som är bäst, så går det inte att blunda för att jorden kan bli obeboelig för stora däggdjur som oss själva inom något eller några decennier. Och det bör också lyftas.
De intressantaste delarna av boken är de som inte direkt handlar om klimatförändringarna utan om att hantera dem. Lösningar. Hur vi kan tänka kring undergången för att också kunna leva här och nu. De som brukar läsa det jag skriver vet så letar jag alltid efter hopp och motstånd. Det finns en del av det i Den obeboeliga planeten, men det är det jag egentligen vill se mer av. Just nu läser jag också Martin Hägglunds ”Vårt enda liv” som faktiskt kan ge en bild av just det (vilket jag kommer att återkomma till i en senare text). I korthet så handlar det väl om att värdesätta tiden och våra gemenskaper och kampen för något som är större än en själv. Det är där både tillfredsställelsen och det som potentiellt kan minska konsekvenserna är. Det är i alla fall det som jag ägnar mycket tanke- och skrivtid till just nu.
En sak som stör mig i flera alarmistiska böcker om klimatförändringarna är att de inte går ihop (lite samma sak upplevde jag av Jonathan Jeppssons Åtta steg mot avgrunden). Alla de olika konsekvenserna kan inte staplas på varandra. En del konsekvenser kommer att förstärka varandra, medan andra faktiskt hindrar varandra. En ekonomisk kollaps med minskad tillväxt kommer att leda till mindre utsläpp. Vi ser just nu hur covid-19 faktiskt skickar in oss i en ekonomisk recession. Ekonomisk tillväxt är nära knuten till koldioxidutsläpp (historiskt det enda som lyckats minska de globala utsläppen). Just pandemi som lösning på klimatbekymren är såklart ingen hållbar lösning eftersom det kommer med så mycket lidande, men det kan ses som ett exempel på hur de olika tänkbara konsekvenserna av klimatförändringar inte går ihop. Jag skulle vilja läsa mer om det, om hur olika scenarion förstärker och förhindrar varandra.
Jag menar absolut inte att Wallace-Wells har fel, det finns en del kritik om att han cherrypickat studier, men framtiden är svår att sia i. Jag tror det finns problem i att det leder till att vi ser undergången som binär – nu är allt som vanligt, men om X antal år så kommer allt vara annorlunda. Det är redan annorlunda nu. Vi ser effekterna nu och de kan bli värre, men vi människor är också extremt bra på att anpassa oss till nya situationer och tänka att det så här det är nu. Men folk lider, idag på grund av klimatkrisen. Den extrema tyfonsäsongen i Centralamerika hänger ihop med klimatförändringarna och det är bara början.
Den obeboeliga planeten är ändå rätt bra, men något jobbig läsning. Det är problem och obehagligheter som staplas på varandra utan några tydliga svar om vad vi faktiskt kan göra.
Klimatkrisens Sverige – så förändras vårt land från norr till söder
”Klimatkrisens Sverige – så förändras vårt land från norr till söder” är en ny bok av Erika Bjerström som undersöker hur klimatförändringarna kommer att påverka Sverige. Boken beskriver i korta kapitel hur olika delar av landet riskerar att drabbas. Boken bygger på intervjuer med experter, och risk- och sårbarhetsanalyser från kommuner och MSB, men är också en personlig berättelse om Erika Bjerströms relation till den svenska naturen.
Klimatzonerna förflyttas 11 meter per dygn, alltså drygt 4km per år med nuvarande takt. Norra Sverige värms upp betydligt snabbare än södra delarna (1,1 grader globalt, 1,9 grader i Jokkmokk). Fjällen kommer att bli täckta av skog, en stor del av Skånes stränder riskerar att försvinna. Arter kommer att försvinna och ersättas av nya – både djur och växter. Lingon och blåbär kommer att bli mer sällsynt. Skidorter inte kan lita på vanlig snö utan måste använda konstsnö som i sin tur leder till mer utsläpp och värmeböljor leder till ökad användning av AC vilket också leder till mer utsläpp. De konsekvenserna av klimatkrisen vi ser leder alltså till mer utsläpp för att mildra effekterna för företag och individer. På äldreboenden kommer gamla dö av värmeslag i större utsträckning när temperaturen kommer att ligga på över 30 grader under längre perioder. Men trots det här har Sverige på det stora hela dragit vinstlotten när det gäller klimatkrisen. Vi kommer få mer skog som kommer att vara en viktig råvara, eventuellt kan det bli två växtsäsonger (även om torka kommer bli ett problem för bönderna).
Det är bra att boken lyfter demografiska och politiska utmaningar som vi kommer att stå inför. Inte minst när flyktingar börjar komma från medelhavsområdet. Grekland, Spanien och Italien kommer att lida av extrem värme och långa torrperioder som gör att det blir svårt med jordbruket. Runt ekvatorn kommer det inte gå att bo överhuvudtaget på grund av värmen. En av experterna frågar sig om inte Sverige kommer att ha (eller borde ha?) 50 miljoner invånare inom ett par decennier utifrån hur omvärlden kommer att se ut. Det är svårt att argumentera mot rättviseaspekten i att fler måste få bo här när vår livsstil orsakar obeboeliga områden i andra delar av världen.
Det jag tycker är problematiskt med boken är den något optimistiska avslutningen där det verkar som att klimatkrisen kan lösas med lite mer teknik och t ex metoder som CCS (som idag knappt fungerar och skulle absolut inte fungera på den skala som det skulle krävas för att få bukt med klimatproblemen). I den avslutande intervjun med Svante Axelsson verkar problemen vara absolut hanterbara och något som näringslivet själva håller på att lösa. Jag förstår tanken med att avsluta hoppfullt, men jag önskar att hon också skulle förhålla sig mer kritiskt till hans svar. I övrigt är det en väldigt bra bok som enkelt förklarar hur Sverige kommer att påverkas och förändras.
Zombieöverlevnad 