Bloggarkiv

Filmtips: Don’t Look Up

Inga zombier, men väl en rejäl apokalyps i den här stjärnspäckade filmen som finns på Netflix. I korthet handlar filmen om att några astronomer upptäcker en komet som är på väg mot jorden. De försöker övertala USA:s president om att världen är på väg att gå under men det passar inte riktigt in i hennes dagordning så de försöker på alla möjliga sätt få ut budskapet om att det bara är några månader kvar innan allt går åt skogen. Det är lite som Mats Strandbergs bok Slutet (som jag skrivit om tidigare) förutom att den är mer skruvade. Den kommenterar hur sociala media fungerar och att allt som kan bli ”en grej” blir en grej på nätet – allvarliga frågor blir till roliga memes. Som att vi slutat kunna hantera allvarliga frågor.

Filmen är en tydlig allegori över klimatkrisen vi lever i. Forskarna är tydliga, men makthavare och folk i allmänhet har svårt att ta in vad det skulle krävas av oss för att göra något åt det. Tiden rinner ut, men vi gör fel saker uppenbarligen eftersom utsläppen fortsätter att öka. Trots alla initiativ som bygger på att vi kan fortsätta ungefär som nu men bara byta till något bättre teknologi. En person som ska föreställa Elon Musk (eller en blandning av honom, Jeff Bezos och kanske Mark Zuckerberg) kommer med fantastiska lösningar och visioner som är mer visioner än saker som fungerar i verkligheten. Fina ord. Löften. Falska hopp. Precis som idéerna idag om att allt kan lösas med elektrifiering och nya teknologi. Samtidigt som människor börjar tvivla på att kometen ens finns kämpar huvudpersonerna på med att säga att det är verkligt.

Jag tyckte att filmen var väldigt rolig. Även om den också driver med klimatrörelsens självgodhet och godhetssignalering. På den stora galan några veckor innan allt verkar krascha gör Ariana Grande och Kid Cudi en gemensam låt om undergången, lika glättig som det mesta är i dagens populärkultur. Filmen glimmar till i de ögonblick som handlar om hur människor försöker leva och må bra medan de fortfarande vet vad som kommer att hända. Där den allegoriskt haltar med klimatkrisen är just i den stora smällen. Klimat/resurs/miljö-krisen kommer med all sannolikhet vara mycket långsammare kantade av större händelser (som pandemin vi lever i som ju också är en konsekvens av hur vi lever våra liv). Men de stora dragen är riktigt bra.

Jag rekommenderar verkligen filmen till alla. Väldigt bra att kolla med tonåringar (eftersom många av kändisarna som är med är stora just bland ungdomar).

Fortsatta tankar med spoilers finns under klippet.

En av de finaste scenerna är precis i slutet när den utökade familjen sitter och desperat försöker upprätthålla tanken på det normala trots att alla vet vad som händer. De pratar om saker de är tacksamma för, om att de trots allt haft det ganska bra. Jag tänker att det är det vi gör just nu. Vi försöker hålla tankarna på det jobbiga som håller på att hända borta genom att låtsas. Men det går bara en stund. Den skildrar väldigt fint hur det är gemensamma ansträngningar som kan göra livet bättre i känslan av en stundande kollaps. När de agerar tillsammans för att väcka frågan är det som att de kan hantera situationen rent psykologiskt. Precis som det är i verkligheten. När vi agerar tillsammans för ett gemensamt mål mår vi bättre. At least we tried.

Den obeboeliga planeten – livet efter uppvärmningen

Den obeboeliga planeten av David Wallace-Wells kom ut 2019 och bygger till stor del på en uppmärksammad artikel i NY Times. De första orden lägger ut stämningen: ”Det är värre, mycket värre än ni tror.” Wallace-Wells skriver om olika sätt vi kommer att drabbas av klimatförändringarna. Hunger på grund av att vi inte kan odla på samma sätt som tidigare och att jordarna är på väg att dö, att många kommer att avlida i värmeböljor, att en ganska stor del av världens städer kommer att översvämmas eller drabbas av återkommande förödande stormar. Kommande smittoutbrott, brist på luft (på grund av att mycket av syret vi andas produceras av alger som är känsliga för temperaturförändringar), ekonomisk kollaps och allehanda extremväder. Det är en ganska diger lista över problemen som hopar sig. Det handlar mycket om vad ökade temperaturer för med sig. Men den som trodde att det bara utsläpp av CO2 som är problemet står inför ett jobbigt uppvaknande. Det är ekosystem som rubbas vilket kan leda till konsekvenser vi inte alls kan förstå. 

Den obeboeliga planetenJag undrar hur mycket vi egentligen behöver veta. Om vi fattar att det är illa – kommer vi att göra mer bara för att vi förstår hur skitilla det kan bli? Eller är det att vi fattar att mycket av det vi idag tar för givet kommer att tas ifrån oss som vi borde prata mer om eftersom det kommer närmare oss och vår vardag? Det har blossat upp en kulturdebatt om det verkligen är kristrumman vi ska slå på för att få saker att hända, eller om vi behöver använda begrepp som ligger närmare det människor kan förstå. Jag har inget bra svar, men vad vi vet av forskning är att människor agerar när de känner att de eller deras närmaste drabbas (Lästips: Klimatpsykologi). Klimatkrisens abstrakta karaktär gör det svårt att behandla det som andra hot vi hanterat genom historien. Oavsett vilket som är bäst, så går det inte att blunda för att jorden kan bli obeboelig för stora däggdjur som oss själva inom något eller några decennier. Och det bör också lyftas.

De intressantaste delarna av boken är de som inte direkt handlar om klimatförändringarna utan om att hantera dem. Lösningar. Hur vi kan tänka kring undergången för att också kunna leva här och nu. De som brukar läsa det jag skriver vet så letar jag alltid efter hopp och motstånd. Det finns en del av det i Den obeboeliga planeten, men det är det jag egentligen vill se mer av. Just nu läser jag också Martin Hägglunds ”Vårt enda liv” som faktiskt kan ge en bild av just det (vilket jag kommer att återkomma till i en senare text). I korthet så handlar det väl om att värdesätta tiden och våra gemenskaper och kampen för något som är större än en själv. Det är där både tillfredsställelsen och det som potentiellt kan minska konsekvenserna är. Det är i alla fall det som jag ägnar mycket tanke- och skrivtid till just nu.  

En sak som stör mig i flera alarmistiska böcker om klimatförändringarna är att de inte går ihop (lite samma sak upplevde jag av Jonathan Jeppssons Åtta steg mot avgrunden). Alla de olika konsekvenserna kan inte staplas på varandra. En del konsekvenser kommer att förstärka varandra, medan andra faktiskt hindrar varandra. En ekonomisk kollaps med minskad tillväxt kommer att leda till mindre utsläpp. Vi ser just nu hur covid-19 faktiskt skickar in oss i en ekonomisk recession. Ekonomisk tillväxt är nära knuten till koldioxidutsläpp (historiskt det enda som lyckats minska de globala utsläppen). Just pandemi som lösning på klimatbekymren är såklart ingen hållbar lösning eftersom det kommer med så mycket lidande, men det kan ses som ett exempel på hur de olika tänkbara konsekvenserna av klimatförändringar inte går ihop. Jag skulle vilja läsa mer om det, om hur olika scenarion förstärker och förhindrar varandra.

Jag menar absolut inte att Wallace-Wells har fel, det finns en del kritik om att han cherrypickat studier, men framtiden är svår att sia i. Jag tror det finns problem i att det leder till att vi ser undergången som binär – nu är allt som vanligt, men om X antal år så kommer allt vara annorlunda. Det är redan annorlunda nu. Vi ser effekterna nu och de kan bli värre, men vi människor är också extremt bra på att anpassa oss till nya situationer och tänka att det så här det är nu. Men folk lider, idag på grund av klimatkrisen. Den extrema tyfonsäsongen i Centralamerika hänger ihop med klimatförändringarna och det är bara början.

Den obeboeliga planeten är ändå rätt bra, men något jobbig läsning. Det är problem och obehagligheter som staplas på varandra utan några tydliga svar om vad vi faktiskt kan göra.

Bokus Adlibris

Klimatkrisens Sverige – så förändras vårt land från norr till söder

”Klimatkrisens Sverige – så förändras vårt land från norr till söder” är en ny bok av Erika Bjerström som undersöker hur klimatförändringarna kommer att påverka Sverige. Boken beskriver i korta kapitel hur olika delar av landet riskerar att drabbas. Boken bygger på intervjuer med experter, och risk- och sårbarhetsanalyser från kommuner och MSB, men är också en personlig berättelse om Erika Bjerströms relation till den svenska naturen.

Klimatzonerna förflyttas 11 meter per dygn, alltså drygt 4km per år med nuvarande takt. Norra Sverige värms upp betydligt snabbare än södra delarna (1,1 grader globalt, 1,9 grader i Jokkmokk). Fjällen kommer att bli täckta av skog, en stor del av Skånes stränder riskerar att försvinna. Arter kommer att försvinna och ersättas av nya – både djur och växter. Lingon och blåbär kommer att bli mer sällsynt. Skidorter inte kan lita på vanlig snö utan måste använda konstsnö som i sin tur leder till mer utsläpp och värmeböljor leder till ökad användning av AC vilket också leder till mer utsläpp. De konsekvenserna av klimatkrisen vi ser leder alltså till mer utsläpp för att mildra effekterna för företag och individer. På äldreboenden kommer gamla dö av värmeslag i större utsträckning när temperaturen kommer att ligga på över 30 grader under längre perioder. Men trots det här har Sverige på det stora hela dragit vinstlotten när det gäller klimatkrisen. Vi kommer få mer skog som kommer att vara en viktig råvara, eventuellt kan det bli två växtsäsonger (även om torka kommer bli ett problem för bönderna).

Det är bra att boken lyfter demografiska och politiska utmaningar som vi kommer att stå inför. Inte minst när flyktingar börjar komma från medelhavsområdet. Grekland, Spanien och Italien kommer att lida av extrem värme och långa torrperioder som gör att det blir svårt med jordbruket. Runt ekvatorn kommer det inte gå att bo överhuvudtaget på grund av värmen. En av experterna frågar sig om inte Sverige kommer att ha (eller borde ha?) 50 miljoner invånare inom ett par decennier utifrån hur omvärlden kommer att se ut. Det är svårt att argumentera mot rättviseaspekten i att fler måste få bo här när vår livsstil orsakar obeboeliga områden i andra delar av världen.

Det jag tycker är problematiskt med boken är den något optimistiska avslutningen där det verkar som att klimatkrisen kan lösas med lite mer teknik och t ex metoder som CCS (som idag knappt fungerar och skulle absolut inte fungera på den skala som det skulle krävas för att få bukt med klimatproblemen). I den avslutande intervjun med Svante Axelsson verkar problemen vara absolut hanterbara och något som näringslivet själva håller på att lösa. Jag förstår tanken med att avsluta hoppfullt, men jag önskar att hon också skulle förhålla sig mer kritiskt till hans svar. I övrigt är det en väldigt bra bok som enkelt förklarar hur Sverige kommer att påverkas och förändras.

Erika Bjerströms nya bok.

Bokus

Adlibris