Författararkiv: Nej tack Zombies

Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 1

En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har precis nu kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Jag tror att boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här. 

Boken utgår från de tre faser en kris är indelad i och jag tänkte göra tre inlägg i recensionen av boken. Före – under – efter. Det här inlägget handlar alltså om den första fasen. Hur vi upplever och hanterar risker, vilka skillnader som finns mellan människor och hur vi kan förändra beteenden hos andra människor (som det femte avsnittet av Beredsam handlar om). Samhällsrisker kan aldrig ses som enbart en teknisk fråga, det handlar om människor och vår psykologi.

Risk och rädslor

Rädslor och oro är något som är ständig förändring. Tidigare, i bondesamhället, har vi mer varit mer rädda för naturen och det övernaturliga, idag är våra rädslor annorlunda.  Vår tid präglas mer av det fysiska än det andliga, mer av andra människor än väsen är hot eftersom vi är mindre religiösa och samhället mer avförtrollat. Ett samhälles rädslor kan förändras snabbt.

I en undersökning från 2018 toppade ”terrordåd” listan över vad 18åringar var rädda för. Däremot trodde de att det var störst risk för trafikolyckor. Det visar att människor kan uppleva stor personlig rädsla av en fara, samtidigt som vi bedömer att risken är större för en annan fara. Drygt hälften av de svarande trodde också att mänskligheten skulle dö ut. Risk kan alltså upplevas på flera nivåer, och upplevd risk behöver inte betyda rädsla eller åtgärd. Vi överskattar risken för olyckor eller farligheter som är mer spektakulära och dramatiska samt som syns i media men undervärderar de mer vardagliga som fallolyckor. Här finns en bra artikel om de vanligaste dödsorsakerna, vad folk googlar på och vilka dödliga händelser som media skriver om.

Preppers är rent definitionsmässigt intresserade av de spektakulära händelserna, medan saker som motion, kost eller alkoholbruk inte diskuteras i någon större utsträckning, även om det är det som i allmänhet förkortar människors liv. Risker som upplevs som onaturliga betraktas som värre och de vardagliga riskerna tonas ned. Samma gäller hur vi ser på andras liv. När det gäller identifierbara personer (som gruvarbetare som fastnat i ett ras långt under marken) kommer ofta krav på ”kosta vad det kosta vill” medan mindre akuta händelser, som den smygande klimatkollapsen, inte blir lika akut. Begreppet ”psykofysisk bedövning” handlar just om den bristande känslighet för människoliv när gruppen som hotas är stor.

Media spelar en viktig roll i att snedvrida vad vi är rädda för. De har ett intresse av att sälja och vet att spektakulära händelser säljer mer än vardagliga. Det gör att myndigheter har svårt att sprida information. Att vi dessutom har en sociala media-kultur där det är lätt att sprida rena påhitt på nätet blir det svårt att nå ut med fakta om vad som egentligen är viktigt. Vad vi faktiskt bör oroa oss för. Det finns olika grupper som har intressen av att vissa hot lyfts upp, såväl ekonomiska som olika politiska intressen arbetar med att göra sina frågor till de som ses som de stora hoten. Jag tänker att det går att se ”risker” som ett slagfält av olika intressen som försöker vinna hegemoni – att just deras frågor blir de som lyfts. Myndigheternas information är bara en spelpjäs. Det blir här, som alltid, viktigt för oss som privatpersoner att vara källkritiska.

Vår riskmedvetenhet påverkas också av om det uppfattas vara av naturen eller skapat av människan. Därför är vi kanske mer oroliga för kärnkraftsolyckor än för radonhalter i våra hus. Generellt tror vi att risken för egen del är mindre än risken i allmänhet (det verkar dock skilja en del på män och kvinnor (i den här studien trodde 63% av männen och 47% av kvinnorna att de var bättre rustade för att klara en zombieattack). Det finns risker men också fördelar med orealistisk optimism. Jag brukar istället lyfta realistisk optimism som en bra överlevnadsegenskap eftersom optimism verkar leda till ett bättre liv än pessimism.

Ju fler och mer anonymt som människor dör, desto mindre bryr vi oss alltså. Det kan vara en anledning till att vi inte tar till gatorna för klimathotet och utsläpp trots att det dödar många människor idag. Utsläppen av trafik bara i Sverige kortar runt 3000 människoliv varje år och 3,3 miljoner av luftföroreningar globalt – mer än HIV och Malaria tillsammans. Enander konstaterar att vår psykologi är dåligt rustad för långsamt smygande hot som klimatförändringar.

Att bry sig och gå från ord till handling

Att vara med om svåra händelser kan vara ett sätt att öka medvetenheten, men det kan också leda till en minskad oro eftersom en faktiskt har överlevt en sådan händelser. Effekterna av att ha varit med om en kris avtar dock med tiden. Tron på den egna förmågan, upplevd kunskap och upplevd meningsfullhet samt normer är viktiga faktorer för att genomföra säkerhetsåtgärder. Upplevd krånglighet och att inte tro att åtgärderna är meningsfulla är anledningar att inte vidta åtgärder. I fallet prepping så tänker jag att det därför är viktigare att kommunicera små kriser som strömavbrott än större katastrofer eller samhällskollapser.

Det är svårt att förändra vanor hos människor eller stimulera människor till att ta åtgärder, vilket går att se kring till exempel motion – alla vet att vi borde röra mer på oss men få orkar hålla i vanan. Lagar kan verka normerande (t ex i fråga om lag om säkerhetsbälte eller rökning inomhus då stödet för lagen ökade efter genomförandet). Det finns många modeller och teorier om att förändra beteenden som Teorin om planerat beteende eller stadieteorier som PAPM. Att sätta sig in i dem kan nog vara intressant för dem som jobbar med kommunikation men inte riktigt så relevant för oss andra (läs mer i kapitel 4).

Säkerhetsåtgärder mellan olika grupper (kön, ålder etc)

Betydelsen av kön är en av de mest studerade gruppeffekterna inom risk- och säkerhetsområdet. Det finns vissa strukturella skillnader men variationen inom grupperna är självfallet stort. Skillnaderna verkar också minska i stressade och belastade miljöer där större risker finns hela tiden. Om vi tittar på fler aspekter än bara kön verkar det också som om framförallt vita män ser mindre/färre risker och är mer kritiska till begränsande säkerhetsåtgärder, detta kallas Vitamanseffekten ( jag skulle gissa att det ofta är vita män som är mer obenägna att tro på t ex klimatförändringar).

– Kvinnor tenderar att skatta risker högre än män

– Män bedömer sina kunskaper i risk- och säkerhetsfrågor högre än kvinnor (vilket vi också kunde se i zombieexemplet ovan)

– Män anser sig vara mer informerade än kvinnor och uttrycker starkare tilltro till de egna möjligheterna att agera i kris.

– Kvinnor generellt mer positiva till säkerhets och säkerhetsåtgärder

– Kvinnor upplever i större utsträckning samhället som sårbart.

Utöver kön så spelar ålder, ensamhushåll, barn, ursprung, utbildning, bostadsort med mera också roll. Generellt så tenderar känslan av utsatthet och intresset för säkerhetsfrågor öka med åldern. Att känna ansvar för någon annan, t ex barn,  eller att vara sammanboende är också faktorer som ökar riskmedvetenheten.

Ok, det var del ett av den här serien. Kanske den minst intressanta, men det kommer mer framöver om hur vi agerar vid en kris. Alltså vad som händer under katastrofen. Och det här är bara en kortare överblicksbild över några saker jag tycker är extra intressanta med bokens första fem kapitel. Det finns mycket mer under ytan som är lärorikt för alla som är intresserade av kris och katastrof.

Annonser

Filmtipset: One Cut of the Dead

Stäng inte av är mitt råd kring den här filmen. Det är roligare att se den utan att veta något om den, och även om det är frestande att bara stänga av den under den första halvtimmen råder jag dig att inte göra det.

One Cut of the dead är en japansk film som hade premiär 2017 men som inte synts så mycket utöver på filmfestivaler runt om i världen. Den är verkligen lågbudget men har en härlig twist som gör den fin och sevärd. För att inte spoila något så låter jag det vara så bara.

Lördagen den 15:e juni går det att se On Cut of the Dead och Anna and the Apocalypse på Bio Pio i Stockholm på Elmsta 3000s Zombie Night.

För dig som vill ha en lite sämre filmupplevelse kan du kolla på trailern. Men om du tänkt se filmen tycker jag det är bäst att skippa den:

Zombiefilm: Redcon1

Ibland kan livet som zombieöverlevnadsexpert verka glamouröst, men efter att ha sett hela Redcon 1 (more like Red crap 1, am I right?) så kan jag säga att det inte är det

Under den första minuten tänkte jag: Hmm, ganska standard – nästan parodiskt.  Efter fem minuter till visste jag att det här skulle bli jobbiga 110 minuter att ta sig igenom. Jag vet inte hur många gånger jag funderade över varför de knäar zombierna i magen och i skrevet. Musiken ska vi inte tala om, ”tuff” hårdrock och illa spelade ballader. I sina bästa stunder är det en riktigt dålig kampsportsinfluerad actionfilm, i sina sämsta stunder är det tafflig pekoral fullspäckad av överdrivna klichéer.

Ett gäng elitsoldater från USA och England ska ta sig in i en infekterad zon och hämta ut en vetenskapsman som eventuellt har ett botemedel. Flera i truppen dör på olika spektakulära sätt och vetenskapsmannen blir överraskande skjuten av den onde generalen som gav dem uppdraget. Ledaren för truppen tar sig an ett barn som han ska rädda. Och ja, jag vet inte riktigt. De sista 20 minuterna är nog nästan hälften av klippen tillbakablickar från tidigare för att vi inte ska missförstå vad som händer.

Zombierna då? Ja de är i alla fall inte konsekventa. Ibland rusar de på som klassiska zombier. Ibland ligger de i bakhåll och bygger civilisation och ibland så står de i en cirkel och skickar in en i taget som kan göra schyssta sparkar mot de levande.

Här är trailern i alla fall, men jag varnar dig. Det är två minuter av ditt liv som inte kommer komma tillbaka.

Omgiven av odöda…

…så är den preliminära titeln på den zombieantologi som Linda Flores Ohlson, Eva Kingsepp och jag arbetat som redaktörer med det senaste året. Det är alltså en zombieantologi med artiklar om zombien från olika vetenskapliga perspektiv. Texterna är skrivna av forskare inom lingvistik, historia, genusvetenskap, virologi med mera. Jag säger inte så mycket mer nu, men många av texterna är väldigt VÄLDIGT bra, och jag har lärt mig saker från alla olika bidrag. Well, det här var mest en teaser om att det är på gång och en bild från dagens redaktörsmöte. Inom kort kommer det komma en massa filmtips för nu när krisberedskapsveckan är över ska jag kolla igenom de filmer jag inte hunnit se.

Bli en zombieöverlevnadsexpert

Nu är den äntligen här! Claes Tovetjärn, Elin Jonsson och min zombieöverlevnadsbok för barn (9-12år)! På många sätt är det som en lite mer barnanpassad ”Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen”. Det är svårt att skriva text som är till för barn, vissa saker som jag tycker borde vara självklara för barn i den åldern (till exempel ordet Morakniv) hade testläsarna ingen koll på alls, medan andra ställen nog var lite för enkla. Ett tema som varit svårt var att skriva om apokalyps och den stundande klimatkatastrofen. Att både belysa allvar men inte skrämma upp för mycket är en svår balansgång.

Boken är särskilt lämpad att läsa tillsammans barn och vuxen, eller flera barn tillsammans så de kan prata om innehållet och göra övningarna som finns. Det handlar om allt från att hålla ihop och prata om svåra saker, till att göra eld och att prova att tvätta sig med bara tre liter vatten. Bli en zombieöverlevnadsexpert innehållet både hemberedskap för strömlösa hem och lite kring överlevnad i naturen.

Fokuset är på att bygga trygghet istället för rädsla. Att hitta vuxna som kan vara hjälpsamma vid olika situationer och att lära sig nya grejer tillsammans med andra. I boken tog vi fram tio regler som vi kallar för ZÖR. ZombieÖverlevnadsReglerna.

1. Förberedd – inte rädd!
2. Där det finns många människor blir det också många zombier.
3. Zombier är korkade – du är smart. Hjärnan är ditt viktigaste vapen mot zombierna.
4. Var källkritisk! Vid katastrofer sprids alltid många rykten som inte stämmer.
5. Öva på katastrofen innan den sker, efter är det försent.
6. Prata med människor.
7. Ensam är svag. Lita på andra och håll ihop! Tillsammans kan vi besegra zombierna.
8. Lär dig nya saker. Ju mer du kan desto större möjligheter har du att överlista zombierna.
9. Skippa inte idrotten. Din kropp har du alltid med dig och den måste fungera!
10. Lär känna dina grannar. Det är inte polis och brandkår som är först på plats vid en katastrof – det är dina grannar.

 

Bokus

Adlibris

Det finns en resurssida med quizz, lärarhandledning, diplom och ZÖR reglerna som det går att tanka ned. Du hittar den här. Boken ges ut av alfabeta och om du är intresserad av ett recensionsexemplar kan du kontakta dem!

Ny zombieserie: Black summer

Om det är något vi kan lära oss av Netflixserien Black Summer är det vikten av Cardio. Alltså rule no 1 för att överleva zombieapokalypsen enligt Zombieland. Det är en jävla massa springande i den här serien. Zombierna är snabba och det är de överlevande också. Ja ja, Black Summer är gjord av skaparen till Z nation (som jag knappt sett) men ska inte ha något att göra med den serien. Det är sex ganska korta avsnitt som något episodiskt berättar om ett gäng överlevare ur deras perspektiv. Det är svårt att avgöra deras drivkrafter utom en som letar efter sin dotter, de andra verkar mest hänga i för att överleva.

Jag vet att Black Summer fått en del skit för att inte vara så bra, för att ha träiga karaktärer och att det bara är en massa spring. Men jag tycker att serien funkar utmärkt. Den är inte lika bra som TWD eller Fear the Walking Dead, men den har absolut kvaliteter. Framförallt för att den är väldigt osentimental, det händer en massa saker och folk dör, men vi som tittare hinner liksom inte stanna upp och känna något kring det för vi bara sveps med i springandet till nästa sak som händer.

Som zombieserie är den ju helt ok, men om du bara är lite halvintresserad av zombier bör du se till exempel The OA istället. Men det är ju något helt annat.

 

Bokrecension: Inom cirkeln

Inom cirkeln (häftad)Inom cirkeln är en ny svensk zombiebok skriven av Kristina Suomela-Björklund. Det verkar komma många spännande zombieböcker som utspelar sig i Sverige just nu och det är väldigt roligt.

Inom cirkeln är inte en traditionell zombiebok. Den utspelar sig under tusen år i norden och har inslag av nordisk mytologi och magi. Handlingen kretsar kring Moa och Thomas, ett ungt par som under en bilresa norrut råkar adoptera ett barn och hamna i ett zombieutbrott. Samtidigt finns det en gammal by där de som dör inte förblir döda. Berättelsen följer flera personers perspektiv bland annat patient Zero, Lovina, som levt i över tusen år och några släktingar till henne (utan att spoila för mycket).

Boken är spännande och har ett bra tempo, men den har också brister. Ibland är den något övertydlig och ibland lite för vag. Karaktärerna känns inte heller helgjutna, särskilt inte birollerna. Jag gillade dock hur slutet byggdes fram genom de olika huvudpersonernas synvinklar och att det var svårt att veta hur det egentligen skulle sluta.

Adlibris

Bokus

 

Nytt avsnitt av Beredsam

Idag kommer det tredje avsnittet av Beredsam kris- och beredskapspodden. Anna Maria Stawreberg, Niklas Kämpargård och jag pratar om elavbrott och hur vi kan göra för att minska konsekvenserna av ett långvarigt elavbrott. En fråga som tas upp lite kort är när vi bör börja ta ett elavbrott på allvar och tänka att det kanske dröjer innan strömmen kommer tillbaka. Det finns inga bra svar, men jag tänker att det är viktigt med omvärldsbevakning här. Finns det händelser som tyder på att det inte bara är en avgrävd kabel? Är det osäkra prognoser på när strömmen kommer tillbaka? Jag tror att de lokala facebookgrupperna för områden är problematiska i de här fallen då de förmodligen skapar mer oro och förvirring än trygghet och gemenskap. Var gärna aktiv och fråga efter källor när folk påstår saker.

Den vanliga hemberedskapen och preppingen handlar till stor del om strömavbrott. Så länge det finns ström går mycket av de grundläggande behoven att lösa. De tillfällen som strömmen finns kvar som det går att förbereda sig för tänker jag är bränder eller händelser som är mer plötsliga. I de allra flesta långsammare kollapserna blir strömavbrottet något att fokusera på.

I vanlig ordning är de psykologiska aspekterna av ett strömavbrott de viktigaste. Hur gör du när du inte får information eller knapphändig information? Hur tänker du kring när det kan gå över? När det är mörkt ute och i hemmet även om du har ljus och ficklampa? Det är saker som ändå är bra att tänka på. Ett kortare strömavbrott kan rent av vara mysigt, men när det verkar dra ut på tiden och du vet inte varför kan det bli obehagligt. Här är såklart samverkan och kontakt med grannar viktigt. Du känner dig mer trygg med andra, och om ni hjälper varandra så kommer alla klara sig bättre.

Jag vill också passa på att tipsa om när Anette Staaf testade att stänga av strömmen en vecka. Läs mer här.

Jag nämner att du kan kolla hur snabbt ett hus eller lägenhet kyls ut vid ett elavbrott. På den här länken hittar du hur snabbt ditt hus blir utkylt. Överhuvudtaget har Energimyndigheten en bra sida för elavbrott här.

Beredsam finns på spotify, iTunes, Acast och de flesta andra ställen där poddar finns. Eller så kan du lyssna direkt från vår landningssida på Libsyn. Tipsa gärna andra, sprid vår facebooksida eller

 

 

Vad är Community Resilience?

OBS varning för lite för långt inlägg. Men jag tänkte skriva lite ordentligt men populärvetenskapligt om begreppet Community Resilience som blivit populärt inom kris- och katastrofforskning. Vilka användningsområden kan det ha och hur går det att arbeta med?

Till att börja med är svårt att hitta en bra översättning av Community Resilience (CR). Engelskans community kan betyda både gemenskap och lokalitet, ofta finns det element av bägge. Det finns alltså både en rumslig och en social kontext som inte riktigt motsvaras i ett svenskt ord. Däremot kan det lika gärna handla om ett forum på facebook eller diskussionsforum som en fysisk gemenskap. Ett community kan vara inkluderande eller exkluderande. Vid katastrofer kan det bli extra tydligt. Det finns ibland men inte alltid en gemensam värdegrund i ett community. Det handlar om att tillhöra något oftast en grupp som delar arbetsplats, bostadsområde, fritidsintresse eller virtuellt baserad grupp.

Resiliens är också lite svårt eftersom det knappt används i svenskan, men kan översättas med motståndskraft eller förmåga att återhämta sig. Resiliensbegreppets historia brukar spåras till en artikel från 1973 inom ekologi och handlar då om ekosystems möjlighet att stå emot och återhämta sig från plötsliga förändringar. Men begreppet har använts långt tidigare och har sin grund i latinet och betydde då ”studsa tillbaka”. Under 1850-talet användes begreppet för att beskriva att stå hantera effekterna av en jordbävning. Det har även använts inom andra områden (som inom psykologin för att förklara barns psykologiska utveckling eller materiallära för att visa på materials hållfasthet). Just att studsa tillbaka (bounce back) eller komma tillbaka till hur det var tidigare, menar jag inte kan vara målet utan att komma framåt (bounce forward). Att ta lärdomarna en kris gett och göra något bättre av det.

Flera forskare pekar på hur resiliensbegreppet används i en nyliberal kontext där ansvaret för att folk ska ha det bra flyttas från det offentliga till individen. Vi kan se det i MSBs kampanjer om att vi ska klara oss en vecka utan hjälp utifrån och broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Det är en tydlig ideologisk förskjutning i användningen som följer samhällets utveckling i stort. Vi kan också se det i kölvattnet av katastrofer som Katrina i New Orleans där hjälparbetet blev en något som multinationella företag kapitaliserade på genom att de fick pengar från staten för att göra hjälparbete. Privatiseringen av hjälparbetet efter Katrina blev så omfattande att FEMA (USAs statliga katastroforganisation) var tvungen att hyra in ett externt företag för att kontrollera de kontrakt de hade med olika företag som skulle arbeta med hjälparbete. Dessutom var kom hjälpen i återuppbyggnaden inte i särskilt stor utsträckning fram och omfattande privatiseringar av det som tidigare var gemensamt ägde rum.

Mycket av forskningen på CR är gjord ur en amerikansk kontext. Dels för att de har haft många större katastrofer, dels för att myndigheterna arbetar med att utveckla lokala krafter för att motstå samhällsstörningar. Men det är också väldigt svårt för forskare att mäta resiliens. Jag kan se att det skulle kunna finnas olika faktorer som potentiellt kan göra oss mer resilienta (och det är ju i princip det som hela min bok Överlev katastrofen handlar om) men det är svårt att mäta eller sätt siffror på dessa. Ofta lyfts framgångssagor upp som lyckade exempel på när det funkat, men samma grundförutsättningar kan ha funnits på andra platser men att det ändå gick åt skogen.

Katastrofer sker alltid på en plats. Den kan vara större eller mindre, men vi som påverkas är någonstans när det sker. Och vi försöker göra det bästa av situationen där. Beslut fattade på lokalnivån är oftast mer effektiva än de som fattas uppifrån. Det finns en tydlig riktning om att ”bottom up” är mer effektivt än ”top down” när det gäller beslutsfattande om hur katastrofer ska hanteras. Det är även, ur ett demokratiskt perspektiv, viktigt att människorna som berörs själva ska kunna besluta över sin situation. I praktiken gör folk som de tror är bäst snarare än att följa direktiv som de inte känner sig delaktiga i. Den här kunskapen, i kombination med vetskapen att människor agerar och försöker bättre sin situation i kriser, är viktig för att veta varför det är viktigt med någon typ av lokala förberedelser. Och att även myndigheter måste vara medvetna om detta.

Men CR ska inte alltid ses som något positivt. Om vi tittar på en grupp som Amish har de ett starkt community och är extremt resilienta eftersom de inte använder modern teknologi, men samtidigt är de exkluderande. Vad vi vill ha är inkluderande CR framförallt för att det är mer effektivt. Inom socialpsykologi kan vi till exempel se att diversifierade grupper fattar bättre beslut än homogena. Andra communityn som är potentiellt livsfarliga är ju nazistiska grupper som NMR eller kriminella organisationer. De har sina starka nätverk och strukturer som vi sett historiskt kan farliga för lokalområden snarare än utveckla resiliens. Här blir problemet för forskningen att bra communityn är bra och dåliga är dåliga. Och det riskerar att urvattna begreppet.

Ett sätt att översätta CR skulle kunna vara ”hållbar utveckling” eftersom det har en bred betydelse på svenska. Då ser vi också påfrestningarna som en naturlig del av den långsamma klimatkollapsen vi lever i.

Inom forskningen är CR svårt att använda eftersom det finns så många betydelser och definitioner. Det riskerar att bli ett populärt buzz word för att få något att låta bra. I praktiken tycker jag gott och väl att det kan användas för att beskriva till exempel omställningsnätverk eller Preppa Tillsammans-grupper. Att lära sig mer med sin grannar, fundera på vad som kan hända och vilka lokala gemenskaper du är delaktig i är viktigt. Att ingå i olika lokala nätverk är en essentiell del av att vara katastrofförberedd. För vill vi studsa tillbaka eller vill vi studsa framåt egentligen? För min del tänker jag att katastrofer är öppningar till något nytt. Något bättre. Men det kommer inte av sig självt.

Vem vill du vara när katastrofen kommer? Om ensamhet, isolering och kriser

Jag lyssnade på Sveriges radios Tendens, en kortdokumentär om stormen Alfridas konsekvenser. Och i vanlig ordning satte det igång en massa tankar. Avsnittet hette ”Isolerade i stormen Alfrida” men det var ganska tydligt att de var isolerade i en bemärkelse, men i en annan inte alls. Människor hjälpte grannar att få sina behov tillgodosedda även om det innebar rätt mycket jobb, och de flesta verkade inriktade på att samarbeta. De blev mer isolerade från omvärlden men mindre isolerade i relation till varandra.

Den mesta postapokalyptiska fiktionen målar ut överlevnaden som en ganska ensam företeelse. Ett väldigt bra undantag är dagboksdelen i Jim Cobbs bok Prepparens Guide, och såklart The Walking Dead som numera mest handlar om att bygga communitys. Men den vanliga bilden är att vi vid katastrofer är ensamma och att det bara gäller oss som individer. Eller att vi ska klara oss själva utan andra. Men kriser och katastrofer är i princip alltid kollektiva händelser. Många påverkas och många söker sig till varandra för hjälp och stöd – både fysiskt och emotionellt.

Just hur och vilka du kommer att interagera med är det svårt att sia om i förväg om du inte redan har människor runt dig som du pratat med om detta. För egen del har jag flera i mitt hus som jag känner och umgås med och alla hälsar och har lite koll på varandra. Jag vet vilka som kommer att behöva stöd, och vilka som kommer att kunna hjälpa till. Utöver det så har jag Preppa tillsammans-gruppen som börjat planera för hur vi kan vara en resurs för varandra och för lokalsamhället i stort. Det kan inte nog understrykas hur bra jag tycker att den gruppen är. Om jag har ett tips så är det att sätta igång en sådan. Här finns en lathund i hur du gör för att komma igång.

Community Resilience är ett begrepp som är populärt inom risk- och krishanteringsforskning (inom kort kommer jag att skriva ett lite mer teoretiskt inlägg om Community Resilience). Det handlar i korthet och högst förenklat att lokala grupper med någon form av intressegemenskap kan vara en viktig resurs för att minska konsekvenserna av kriser.

Om du preppar, tänk in i scenariot att det kommer att finnas många andra människor runtomkring dig. De är förmodligen inte ute efter dina grejer utan försöker, precis som när det inte är kriser, hanka sig fram. Forskning visar att normer bryts ned långsamt vid katastrofer och folk kommer efter den första tiden att vara resonabla och hyggliga om de var det innan också. Tänk igenom hur och vilka du kan samverka med.

Ett problem med kommunikationen om hemberedskap är att den ofta riktar sig till individen och ”Skulle DU klara dig?” snarare än vad behöver du för att vara en resurs. Ett av de viktigaste temat i apokalyptiska/katastrofberättelser är just att vara utvald, att vara speciell. Det gäller både de gamla religiösa berättelserna och de moderna filmerna och serierna. I en katastrof har vi ju potential att vara just speciella och gör något för andra som faktiskt betyder något.

Jag tänker att den vinkeln är viktigare. Vem vill DU vara när katastrofen kommer? Vill du sitta inne i ditt hem eller vill du vara en av dem som gör saker bättre?