Author Archives: Nej tack Zombies

Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig!

Nu börjar de sista pusselbitarna till boken bli klara. Just nu sliter jag med den näst sista redaktörsgenomgången  samtidigt som jag planerar releasefest (15 dec på Kraken i Stockholm) och en massa annat.

Boken är uppdelad i två delar. Den första delen handlar framförallt om olika typer av katastrofer, beteenden och teorier om om vad som gör oss resilienta – alltså motståndskraftiga. Men även om kroppens behov och överlevnadssituationer, vad som sannolikt kan hända och vad som är mindre sannolikt. Del två är uppdelad i tolv kortare kapitel och tar upp olika faktorer som påverkar din förmåga att klara en katastrof. Alltså sätt att förbereda dig på:

  • Känn dina grannar
  • Känn dig själv – känn din kropp
  • Stresshantering och STOP-regeln
  • Ha något att leva för
  • Hemberedskap
  • Fysisk träning
  • Organisering
  • Gruppdynamik och ledarskap
  • Katastrofträning och förberedelser
  • Förmågan att improvisera
  • Skaffa en hobby
  • Optimistisk realism

Det är helt enkelt en långversion av Zombieöverlevnadskalendern 2018 (bokus, adlibris) med både en teoretisk genomgång men även en del praktiska tips på hur du kan utveckla dina överlevnadsförmågor. Helt enkelt att bli bättre förberedd på någon typ av katastrof. De här olika egenskaperna/förmågorna/färdigheterna har jag kommit fram till genom intervjuer och genom att läsa en massa forskning om katastrofer. Tanken är att det ska vara saker som du ska kunna göra i ditt liv och till och med göra det bättre (ibland hatar jag mig själv en smula för att det känns som om jag skriver en självhjälpsbok). Zombierna finns med såklart, men de har en något mindre roll än i Zombieöverlevnad.

Så här blev omslaget i alla fall. Det var svårt att klura ut vad jag egentligen vill ha på det och det är lite svårt att tänka sig hur den blir ”på riktigt”.

 

Annonser

Zombierna kommer! Om hur vi agerar vid larm.

Även om zombieapokalypsen kommer att vara oväntad (för många) är det sannolikt att någon form av VMA kommer att hinna gå ut. När Hesa Fredrik gick igång i Stockholm den 9:e juli sent på kvällen så var det många som inte visste hur de skulle agera (det var flera kompisar som hörde av sig till mig för råd). Ganska snabbt fylldes sociala media med olika typer av skämt (vilket även jag själv var delaktig i) vilket ett ganska vanligt sätt att hantera en diffus oro. Eftersom jag inte var i Stockholm när det hände så fick jag inte själv uppleva oron och osäkerheten av ett larm, men det finns forskning på larm och människors reaktioner på olika typer av larm.

Men hur brukar vi då agera vid larm?

Först och främst: Har du en plan för vad du ska göra vid ett larm, det kan handla om brandlarm eller VMA, så ökar chanserna att du snabbt skrider till handling – även om du inte följer just den planen är den mentala beredskapen du skapar genom att tänka igenom det viktig.

Det svenska krisberedskapssystemet bygger bland annat på att förskola och skola ser till att utföra de nödvändiga åtgärderna vid ett larm och att föräldrarna litar på det. Numera är det sannolikt att de ändå kommer att hämta barn för att samla familjen. Det är idag en naturlig reaktion som myndigheternas krisplanering måste ta hänsyn till även om det inte är det mest effektiva. De flesta familjer agerar som en enhet vid ett larm. Det vanligaste är alltså att människor kontaktar och samlar familjen för att sedan ta tag i problemen. Det är också konsekvensen av en normförskjutning där familjen som enhet blivit viktigare och tilliten till samhällets förmåga att lösa problem minskat.

Människor söker oftast skydd hos släkt eller bekanta snarare än att nyttja de skyddsmöjligheter som brukar erbjudas av myndigheter. Emellertid visar flera studier att svenska beslutsfattare har låg tilltro till människors förmåga till förberedelser. Det finnas alltså en ömsesidig misstro kring att lösa problem som uppstår.

Det finns tre vanliga hinder för att agera vid larm: kostnaden, de praktiska svårigheterna att svara på varningen samt familjeband.

Kostnaden handlar både om de faktiska ekonomiska kostnaderna och om tiden och resurserna som du måste investera i en eventuell evakuering. Den ekonomiska kostnaden kan handla om att köpa på dig extra mat/vatten och annat som kan vara bra att ha, samt om transportmöjligheter. Det har visat sig att människor med låga inkomster evakuerar i mindre utsträckning än mer välbärgade. Det har också visat sig att människor är mer benägna att evakuera i slutet av en semester än i början då de inte vill missa hela eller stora delar av semestern.

De praktiska svårigheterna handlar om att alla kanske inte tar del av larmet. Även här är klass en viktig aspekt. Människor som inte talar bra svenska, saknar kunskaper om larmsignaler, har fysiska-, psykiska- eller intellektuella funktionsnedsättningar har betydligt svårare att uppfatta hotbilden utifrån larmet och evakuerar därför inte.

Familjeband handlar, som tidigare nämnts, om att evakuering sällan sker utan att hela familjen är samlad. Människor med husdjur evakuerar sällan utan sina djur. De här hindren gör att människor hellre än att följa myndigheternas rekommendationer chansar på att det inte blir så farligt, att det går över eller att det handlar om falsklarm.

Vid tydliga hot som jordbävningar (i områden som är jordbävningsdrabbade) eller bränder är det enklare att börja handla. Ju mer diffust eller konstigt hotet upplevs som, desto svårare är det att göra något alls eftersom det är oklart när och hur du ska agera. En anledning till att många inte förbereder sig inför hot är att det är svårt att veta exakt vad du ska förbereda dig på. Den upplevda hotsituationen är viktig eftersom det är den alla handlingar utgår från. Om du inte identifierar en situation som farlig finns det stor risk att du inte gör något åt den. Om du däremot uppfattar situationen som farlig eller rent av livshotande beror din reaktion mycket på huruvida du tror att du kan göra något åt situationen – och av hur människor omkring dig beter sig. I de fall du inte upplever att du kan göra något är risken stor att du blir passiv, det ingår i det beteendemönster som brukar kallas förnekelse och är väldigt vanligt vid krissituationer.

Vid meddelanden om utrymningar av städer, områden eller stadsdelar är också misstro den vanligaste första reaktionen, även om det är kan finnas en klar och tydlig hotsituation och tidigare erfarenheter kring det. Vi söker ofta förklaringar som känns bekanta och ofarliga istället för att betrakta varje larm som en potentiell fara. Det finns också en risk att människor inte uppfattar faran om det tidigare förekommit falska larm eller om källan inte känns tillförlitlig. Många undersöker flera källor innan de börjar agera (något som tyvärr skiljer sig från hur människor delar information på sociala medier). Vi lägger också stor vikt vid hur andra människor reagerar vid händelser som avviker från det normala. Vi söker oss till varandra för att få bekräftelse och stöd för att något faktiskt har hänt. Misstro är vanligare än överreaktion vid larm. Att bryta sin sociala roll och börja agera på ett sätt som är avvikande sitter långt inne. Det är det lättare att spela cool och låtsas som att inget händer.

Från myndighetshåll är det svårt att kommunicera vid olika typer av potentiella hot. Förtroende är A och O. Att slå på stora trumman om det inte blir så farligt kan vara förödande i långa loppet samtidigt som det finns stora risker i att inte göra människor redo. Tittar vi på de senaste stormarna som kommit in till USAs södra delar har många inte utrymt trots påbud från myndigheterna. En viktig lärdom är att myndigheterna måste prata med en röst (och inte som vid t ex stormen Harvey, när guvernören i Greg Abbott sa till invånarna i Houston att evakuera medan borgmästaren Sylvester Turner sa åt dem att stanna hemma och ta skydd).

Boktipset: ”En sekund i taget” och uppföljare

Sofia Nordins En sekund i taget (2013)är den första i en trilogi (de andra är Spring så fort du kan (2014) och Som om jag vore fantastisk (2015)) som handlar om en epidemi (pandemi?) som utbryter i Sverige och det är få som överlever. Målgruppen skulle jag gissa är 10-15 men jag gillar storyn även om huvudpersonerna är yngre och det är stort fokus på klassiska ungdomsproblem. Grundstoryn är att nästan alla dör helt plötsligt (och samtidigt) i en jobbig feber. Hedvig som är huvudperson i den första boken hittar en gammal undervisningsbondgård där hon sakta men säkert lär sig ta hand om det som finns på gården.

Ett grepp jag gillade med böckerna var hur Nordin byter huvudperson i varje bok. Den första är ur Hedvigs perspektiv och det är nog den jag tycker är starkast (möjligen för att jag har lättare att identifiera mig med henne än med de andra huvudkaraktärerna). Den är nog också den som är mest överlevnadsinriktad eftersom det handlar mycket om det inledande skedet, alltså när nästan alla insjuknar och dör. Det handlar mycket om hennes ensamhet och längtan efter andra. Och när hon väl träffar andra överlevande, svårigheterna med det.

Den andra boken, Spring så fort du kan, handlar om Ante som de hittar i skogen och han är mycket illa medfaren. Han hade givit upp och sitter egentligen bara och väntar på att dö när Ella och Hedvig hittar honom. Jag gillar Antes flyktkänslor, alltså att han har svårt att våga ge sig hän och dras med viljan att bara sticka iväg.

Den tredje boken, Som om jag vore fantastisk, är den som mest är en ungdomsroman. Det tar sitt början i ett avsked och handlar om Ella som kanske beter sig mest stereotypt som en tonåring. Det är som är intressant är försöken att skapa vardag i något nytt och hur funderingarna på varför och vad som egentligen har hänt börjar dyka upp i större utsträckning.

Sofia Nordin har i trilogin gjort en bra berättelse (eller egentligen tre) som handlar lika mycket om att vara ung som om apokalypsen. Kul med de svenska miljöerna och den apokalyptiska stämningen.

Det finns tydligen en fjärde bok som heter Om du såg mig nu också, men den kom precis nyss och jag har inte hunnit läsa den (än).

 

 

Några tankar om kroppens behov

Jag var på Bushcraftfestivalen i helgen. Det var ett trevligt arrangemang utanför Gottröra. Ganska mycket försäljning av knivar och liknande, men också flera intressanta föredrag och workshops. Ett av föredragen som jag var på hölls av Jonas och Magnus från Svenska Överlevnadssällskapet och det fick mig att  tänka till lite. Och inse att det finns en hel del fel i Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen. Men att det är egentligen inte så konstigt. Det handlar om att forskningen på området om hur vi ska hantera kroppens brister i överlevnadssituationer har gått framåt, inte minst forskning som har bedrivits av SÖS. Men det handlar också om att jag genom intervjuer med en massa kunnigt folk insett att det även bland mer seriösa överlevare finns en hel del myter.

Många av de ”sanningar” som finns i överlevnadskretsar bygger på att upprepa olika mantran, som i sin tur upprepats av någon annan. Svensk överlevnadstradition bygger till stor del på Handbok: Överlevnad som är Arméns gamla överlevnadshandbok från 80-talet (jag kommer ihåg att jag som barn fick tag i den och läste med stor behållning). Det finns mycket i den boken som helst enkelt inte stämmer utifrån vad vi vet idag. Mycket har hänt sedan den kom ut, och jag tror att det finns behov av en ny version som bygger på den forskning som finns idag.

De fem grundbehoven som brukar nämnas finns fortfarande kvar. Vi behöver vila/sömn, vätska, föda, värme (egentligen är temperaturreglering  ett bättre ord även om det i Sverige oftast är relevant att tala om värme) och trygghet/psyke (som också kallas information i till exempel 72-timmarsmaterial). Men det finns inga direkta fasta tider eller siffror på hur länge någon klarar sig utan att tillgodose behoven. Mycket är kontextbundet, till exempel klarar du dig klarar du dig kortare tid utan vätska än om det är varmt. Det finns ingen regel för hur mycket vätska vi behöver ha i oss, det beror på en rad saker. Det går inte heller att säga hur fort du blir nedkyld. Det beror på kroppssammansättning, temperaturer och vara för att utsätta sig för kyla.

Trygghet/psyke är kanske inte ett av de fysiska grundbehoven, men jag tycker ändå att det är relevant att tala om i det sammanhanget. Helt enkelt för att det är viktigt att i överlevnadssituationer också tänka på det. Att kunna reflektera över det egna måendet och vilka risker vi är beredda att ta, vad som är onödiga eller dumma risker och hur vi kan hitta den intellektuella skärpan när det verkligen behövs.

Så vad är det som är fel i Zombieöverlevnad då?

Jo bland annat det där med att 500-600 kalorier om dagen skulle vara bra ur ett överlevnadsperspektiv. Det är, enligt SÖS, ofta bättre att ställa in kroppen på helsvält dvs att knappt äta alls (särskilt i de sammanhangen när du tror att du kommer att bli hittad). Även om energin minskar känner de sig ofta piggare i huvudet. Många mår fruktansvärt dåligt när kroppen pendlar mellan helsvält och att få i sig lite kalorier.

En annan ”regel” är den om tre. Alltså tre timmar utan värme, tre dagar utan vatten, tre veckor utan mat etc. Det är en enorm förenkling kanske till och med så förenklad att den är kontraproduktiv. Som nämnt varierar detta väldigt mycket. Naturligtvis så är delen om kroppen i Strategier för överlevnad mer baserad på forskning än vedertagna ”sanningar” i överlevnadskretsar.

Är det egentligen zombier i Game of Thrones?

Den här självklara frågan dyker upp då och då. Särskilt kanske nu när horderna är lika stora som Game of Thrones är populärt. För det första så är zombien, liksom alla monster, i ständig utveckling. En del kan definiera zombien utifrån en fixerad punkt typ ”zombier ska vara långsamma och korkade som de var på 70-talet” men det är nog svårt att argumentera för varför just en viss tidpunkt/film/kultur ska vara den som definierar monstret. Att säga ”jag gillar bäst zombien som den var på 70-talet” är en annan femma, men det ger oss inget svar på om det är rimligt att kalla White Walkers eller deras hantlangare för zombier.

Låt oss första prata lite om de olika varianterna som finns i GoT. En sort kallas Wights och är odöda. De är lite som en blandning av den haitiska varianten där zombien är ganska viljelös i sig och styrs av sin mästare (skillnaden här är att häxmästarna själva är döda) och den moderna mer autonoma zombien. De är i olika stadier i förruttnelse och behåller samma form som när de återuppväcks, en del är alltså skelett och andra ser ut som emos. De kan använda enkla vapen, men inte mer avancerade som pilbågar eller liknande (vad vi sett).

Häxmästarna (White Walkers) reproducerar sig med hjälp av barn som offras på något sätt. Lite oklart hur de växer upp och själva blir White Walkers. De är magiska på det sättet att vanliga vapen inte verkar kunna döda dem. Det som gäller är eld (?), magi, draksten eller Valeriskt stål. Det finns mycket på zombieträdet men just att ha svårt att bli dödad av ”vanliga vapen” brukar inte förknippas med zombier, det är snarare ett vampyrdrag. I övrigt så finns många av de dödas egenskaper i olika delar av zombiegenren.

Sen finns det eventuellt en mellankategori där Benjen Stark, som ju dött, och blivit en odöd men fortfarande är god och kan tänka. Och sen har vi också Berget som kan sägas vara mer av en Frankenstein (eller Haitizombie) än besläktade med de odöda från norr. (Och John Snow för att han dött och börjat leva igen, är korkad och död inombords). Det är alltså inte helt glasklart – men jag kan ärligt säga att jag inte riktigt kommer ihåg allt som hänt i GoT.

Som jag skrivit tidigare så är jag egentligen inget fan av statiska definitioner. Jag ser nog inte GoT som en zombieserie även om det kanske finns zombier där. Men det finns ju också en annalkande apokalyps, och vore det inte roligt om vintern ändå kom och det blev en postapokalyptisk berättelse där några få levande bara kämpade för att behålla livhanken mot omöjliga odds. Det är mina förhoppningar för säsong åtta i alla fall.

White Walkers och de andra odöda i GoT är absolut zombielika. De kan sägas höra hemma på zombieträdet och allt tyder på att den stora plotten ju är de döda mot de levande. En skillnad mot de vanliga skildringarna är att White Walkers har ett syfte med vad de gör och det handlar om makt och världsherravälde. Vi ser mycket sällan den typen av beteenden i zombiegenren. Att de finns med kan snarare ses som ett tecken på att zombien ätit sig in i populärkulturen och smittat den med sin popularitet.

En ganska rolig youtube som säger typ samma sak:

 

 

 

Zombieöverlevnadskalendern 2018

Har du inte börjat förbereda dig än? Har du tänkt att du ska börja preppa inför zombiernas ankomst, men har inte riktigt kommit på hur? Saknar du en spark i baken? Goda nyheter i så fall. I mitten av september kommer äntligen Zombieöverlevnadskalendern 2018 ut. Under varje månad 2018 är det alltså meningen att du ska kunna träna på en förmåga eller egenskap som kommer att hjälpa dig att överleva när en katastrof inträffar. Kalendern är egentligen en försmak på boken Strategier för överlevnad (som släpps strax innan jul).

Varje månad finns en kort text som behandlar en överlevnadsförmåga (till exempel: fysisk träning, känna dina grannar, organisering eller förmågan att improvisera) och några konkreta tips om hur du kan göra för att träna upp den förmågan. En del är mer konkreta som till exempel ”fysisk träning”, andra är lite svårare som till exempel ”att ha något att leva för”. Men tanken är att det ska gå att göra små omställningar i livet för att utvecklas och bli mer krisförberedd utan att behöva flytta till skogs och bli självförsörjande.

Release kommer att bli på Comicon i Stockholm den 16:e september.

Kalendern är illustrerad av Emelie Östergren

Förbeställ här:

Bokus

Adlibris

Ordfront

Glöm inte att andas

I stressiga situationer glömmer vi ofta att andas eller börjar andas på ett sätt som gör oss mer stressade. Kroppen försätts i en negativ stresspiral vid hetsig andning högt upp i bröstet. Som alla som verkligen behöver prestera vet är andningen ett viktigt sätt att fokusera och att hitta lugn. Det finns många metoder för att åstadkomma det och säkert ganska många typer av andningsövningar (inom Yoga är andningen viktig, ibland till och med viktigare än själva rörelserna). Om du i en hektisk situation istället kan börja andas lugnt, skapas en positiv stresspiral som gör att du lättare kan tänka klart. Vill du börja agera konstruktivt under stress är andningen alltså en viktig faktor.

I en överlevnadssituation (eller om du till exempel går vilse) är det viktigt att just lugna ned sig. I S:et av STOP-regeln är det meningen att du ska stanna upp. En förutsättning för det är att just andas. Jag skulle säga att det är en av de viktigaste sakerna när du väl insett att något har gått snett. Att känna din andning. När du märker att du andas vet du att du lever och har möjlighet att ta kontroll över andningen så att andningen inte tar kontroll över dig. För att kunna åstadkomma detta i en stressad situation behöver du träna på det.

Svenska Försvarsmakten har tagit fram en fokuseringsövning som bygger på tre månaders grundträning (övningen finns sist i inlägget, kolla gärna) och sedan ska kroppen minnas hur det går till att försätta sig i ett fokuserat tillstånd snabbt. Ett av problemen med övningen är såklart att det är svårt att verkligen börja tänka på det när du är stressad (precis som det är svårt med STOP-regeln). Något av ett moment 22. Men genom träning och att använda fokuseringsövningar kanske det blir lättare i vardagen.

Jag är inne på sista veckorna i tremånadersperioden i skrivande stund. Jag vet inte om jag tycker att det blivit lättare att fokusera med tiden, det har snarare handlat om hur jag känner mig innan jag påbörjar övningen. Oftast har jag gjort övningen en gång precis när jag vaknar och den andra gången ganska sent på kvällen (innan jag går och lägger mig). Det har inte heller blivit lättare att komma ihåg att andningsövningen ju längre in i de tre månaderna det gått (vilket också kan handa om att semestern har startat). Oavsett om det funkar eller inte så tänker jag att ta två femminuters pauser om dagen knappast kan skada. Om något så är det nyttigt för att komma bort från allt som normalt snurrar runt i huvudet.

Serietips: Alone in the Wild (och några tankar om hunger)

Alone in the Wild är en dokumentärserie i tre delar om Ed Wardles utmaning – att försöka klara sig helt ensam under tre sommarmånader i Kanadas vildmark. Likt många andra (män?) har han sedan barnsben närt en dröm om att klara sig själv i vildmarken och bestämmer sig för att testa sig själv och spela in resultatet med videokamera. Han är en erfaren filmare och det märks i hur den är gjord. Men trots detta känns den inte särskilt regisserad som jag inbillar mig att många andra dokumentära överlevnadsserier är (har sett väldigt få ska jag dock ärligt säga). Resten av inlägget innehåller spoilers om du tänkt se den (även om jag tror den har sina förtjänster ändå), men se den i vilket fall är min rekommendation.

Så här såg Ed ut i början.

Efter runt 50 dagar ger han upp. De sista veckorna pendlade hans humör mellan hopp och förtvivlan, mellan att tycka att det var det bästa han gjort i sitt liv till att bara gråta och sakna andra människor. Jag tror att hungern var en viktig faktor, även om han hade med sig mat i form av havregryn och ris, var det begränsat. Hans plan var att han skulle lära sig jaga, fiska och hitta ätbara växter under resans gång. Tyvärr blev det skralt med det. Han hade satt sitt hopp till att stora stim av lax skulle vandra upp för en flod, men så blev det inte. Hungern gjorde honom frusen och rädd för björn. En osäkerhet som förmodligen gjorde honom mer mentalt instabil. En studie som heter Minnesota Semi-Starvation Study fick ett antal vuxna män leva på 1500 kalorier om dagen, vad som dels hände var att deras kroppar blev omedvetet mindre aktiv, men också att deras fokus på mat blev enormt. Det var det enda de tänkte på i princip. Begreppet kallas Semi-Starvation Neurosis och beskriver de psykologiska effekter som kan uppstå vid hunger; nervositet, oro, apati, tillbakadragenhet, självkritik, känslig och deprimerade med mera. Så även om du kan klara dig väldigt länge helt utan mat (50% överlever 60 dagar utan mat så länge de får vatten) så kommer dina chanser att kunna göra något vettigt hastigt minska även om du får i dig föda.

Eftersom jag är mitt uppe i redigerandet av min kommande bok kanske jag letade efter det som bekräftade det jag skriver om, men min uppfattning är att jag är helt på rätt spår i hur människor beter sig vid kriser (serien ska dock inte ses som ett bevis på något alls, mer som ett exempel på det som forskningen visar). Ensamheten ledde till att han började prata med sig själv, med skogen och det mesta runt omkring honom. I det tredje avsnittet pratar han mycket om hur ensamt det är och hur han vill ge upp.

…och så här framåt slutet

En intressant synvinkel som han nämner i början är att han hela tiden tvingas göra val som kan vara livsavgörande och att det är jobbigt att det inte finns någon annan att ventilera med. Just valmöjligheter är något som försvåras av att ha fysiska brister. Det är viktigt att få i sig kolhydrater innan viktiga beslut ska fattas eftersom hjärnan behöver bränsle för att fungera bra och kolhydrater är det bästa bränslet för hjärnan.

Att han inte var en särskilt erfaren naturmänniska var en tillgång (även om han varit med och bestigit Mount Everest). Han berättade en del om att han läst på och intervjuat människor om till exempel ätliga växter och björnars beteende, samt gått till psykolog i förväg, så han var lite mer förberedd än folk i allmänhet, men ändå ingen expert. Jag tycker serien var riktigt bra för alla med överlevnadsintresse eller som gillar kanadensisk vildmark.

Serien finns i delar på youtube, här är alla delarna i följd.

Strategier för överlevnad

Igår lämnade jag in det första utkastet på manus för boken Strategier för överlevnad – tolv sätt att överleva zombieapokalypsen. Det var skönt. Jag började egentligen skriva i juli förra året och har haft en del dagar tjänstledigt att skriva på. Själva läs- intervju- och skrivprocessen har varit ganska behaglig den här gången även om jag särskilt initialt hade lite svårt att veta hur jag skulle skriva. Det har varit hur roligt och intressant som helst att intervjua experter och forskare inom olika områden. Som vanligt försöker jag ju ha ett vetenskapligt perspektiv på det här med zombieöverlevnad.

Boken är uppdelad i två delar. Den första handlar om zombier, andra katastrofscenarion (med mycket fokus på klimat), katastrofbeteenden, överlevnad och en ganska lång diskussion om vad en överlevnadssituation egentligen är, om hur vi ser på risker och hur vi får folk att uppmärksamma risker och agera och slutligen en del om olika perspektiv på resiliens. Den andra delen innehåller tolv kapitel som tar upp olika sätt att öka sina överlevnadschanser i händelse av (zombie)katastrof. Kapitlen kommer att handla om: STOP-regeln, att känna dina grannar, att ha något att leva för, gruppdynamik & ledarskap, förmågan att improvisera, hemberedskap, organisering, att känna sin kropp, katastrofträning, lämpliga hobbyer, fysisk träning samt vikten av att ha en optimistiskt realistisk livsinställning. Ja det är alltså både högt och lågt – konkret och ibland lite flummigt. Jag har försökte hålla det så tillämpningsbart som det går och det kommer att finnas: ”Så här gör du/Så här kommer du igång” för dig som vill gå in för det hela lite mer och verkligen förbereda dig.

Boken kommer att komma ut någon gång i början av 2018. Men innan boken kommer ut kommer ju en typ av sneak peak i form av en fin Zombieöverlevnadskalender för 2018, fint illustrerad av Emelie Östergren.

Och varför inte kolla in Närcons  krisplan för zombieattacker som jag varit med att ta fram! A5-zombieattack

 

Vegan Zombie Apocalypse

Nu har jag skrivit tillräckligt med seriösa inlägg på ett tag så här kommer ett om en zombiebok jag läst: Vegan Zombie Apocalypse.

Jag välkomnar alla kulturella yttringar som blandar zombier och veganism. Det är liksom spännande att se vart det barkar hän (till exempel karaktären Tofu the Vegan Zombie, filmen Attack of the Vegan Zombies eller boken Vegan Revolution… With Zombies). Men Vegan Zombie Apocalypse av pseudonymen Wol-Vriey är nog den sjukaste boken jag läst någonsin, alla kategorier. Jag har ganska dålig förmåga att visualisera det jag läser, och har aldrig varit gladare över det.

I början så går det att tänka på det som vegopropaganda. Zombierna har blivit veganer och äter bara blodpotatis som de odlar i människor som lever på enorma plantager. Människorna drogas för att stå ut med smärtan när potatisarna växer i dem, men några hittar en multinyckel som gör att de kan komma ut. Redan där är det väldigt bisarrt. Zombierna har tydligen utvecklas från det gamla hjärnätandet till att bli veganer, de tål inte längre människokött och exploderar om de får hjärna på sig.

I en annan del av den här framtida världen bor några som kallas Necros. De tillber zombierna som gudomliga och den store zombieguden, vilket också leder till att de bara äter zombiekött – allt annat vore ju vansinne. Vän av ordning undrar såklart om det inte är giftigt. Jo, men genom en sinnrik process kan de avgifta zombieköttet.  Håll i dig här kommer förklaringen:

The present method of detoxifying/’purifying’ zombie meat was by soaking it in large tanks of menstrual blood collected using sponge rats. Sponge rats looked like the household pests of ancient times, but their flesh was super-absorbent tissue designed to suck and retain moisture from the arid worlderness air and soil. To better facilitate their water-retention capability, their bones were hollow storage reservoirs. A bowl of water poured on a sponge rat would all be sucked in through its skin pores, with little attendant increase in its size. The same result would be obtained upon dropping the rat into the bowl of water: It would mop all the liquid up like a sponge, hence their name. The water could be retrieved by squeezing the rats. Sponge rats absorbed blood just as efficiently as they did water, so necros women used them as tampons, inserting them alive into their vaginas during their periods. Once soaked full of menstrual blood, the rats were pulled out by the tail and dropped into the food-purification tanks, along with zombie meat. The rat corpses rotted, releasing both the blood and enzymes that stimulated the blood to stick to the meat and draw its poisons from it.

Magstarkt. Ja. Men det där är inte något speciellt sjukt eller konstigt i boken – det får mer fungera som ett exempel på hur boken är. Det finns betydligt värre företeelser och händelser med död, lemlästningar och alla typer av knullande som går att tänka sig (även en del sexuellt våld). Egentligen tjänar det inte så mycket till att skriva mer om handlingen för det händer så mycket hela tiden. Det kan komma en superzombie, döden dyker upp och tar en huvudroll, eller så kan en människa bli en gigantisk dinosaurie eller varför inte jättehjärnor fyllda med zombier. Det bisarra tar liksom aldrig slut. Och det där med att boken skulle kunna tolkas som någon sorts vegopropaganda försvinner snabbt i den allmänna röran. Ett tag undrade om det var någon dold andemening som jag missade eller om det var omskrivningar för annat men jag tror helt enkelt att Wol-Vriey mest ville skriva något sjukt. Jag rekommenderar egentligen inte den här boken annat än för människor som verkligen gillar mörka sjuka grejer.