Författararkiv: Nej tack Zombies

Tre sätt att inte bli en zombie!

Det vore falskt att säga att jag tillbringar större delen min vakna tid med att förhindra att människor blir zombier. Men det är nog sant att säga att jag ägnar det mer tid än de flesta. De bokstavligt levande döda är inte här, men vårt förhållningssätt till den annalkande massdöd som klimatförändringarna innebär är utan tvekan zombielikt. Vi fortsätter utan att tänka på omgivningen. Drivna av våra begär, utan tanke på den framtid vår livsstil skapar. Zombier känner sig inte maktlösa, ledsna eller uppgivna, de knallar på. Söker nästa levande att äta samtidigt som de tanklöst kan vandra in i utplåningen. Precis som vi. En del av oss kanske känner oro, men i vardagens lunk är det en oro av många andra orosmoment.

Omfattningen på och konsekvenserna av klimatförändringarna är lika ofattbara som tanken döden. Men de är, som det verkar just nu, lika ofrånkomliga. När jag konfronteras med tanken på både döden och vår kollapsande värld vill jag ofta bara skrika rakt ut. Människan har många psykologiska försvarsmekanismer för att hantera en annalkande katastrof. Ingen vill se det livshotande komma. Precis som i psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross fem faser av sorgbearbetning är förnekelsen en vanlig första reaktion. Det är för jobbigt att tänka på så vi tänker att det kanske löser sig. Det kanske kommer teknologiska landvinningar som löser det om vi bara fortsätter ha tillräckligt bra tillväxt eller kanske att det alltid funnits domedagsvurmare som ropat ”slutet är nära”. Det är betydligt lättare än att ifrågasätta hela vårt sätt att leva, och inse att det bygger på ohyggligt orättvist fördelade resurser.

Efter förnekelsen kommer ilskan. Det är det jag känner när jag vill skrika, men också peka ut de 100 företagen som står för över 70% av utsläppen och tvinga dem att stå till svars (eller ställa mot väggen som Greta lite svengelskt uttryckte det). Sen börjar förhandlingen och tanken på att det kanske går att lösa ändå. Vi kanske kommer på någon ny teknik som löser allt. Vi har ju löst en massa problem förut, som det där med ozonet. När vi slutat tro på lösningar är det lätt att bli deprimerad, det är liksom inte så kul när jag börjar fantisera om att mitt barn kommer kunna vara pappan i Cormac McCarthys The Road. Tur att jag är påläst och inser att varken Mad Max eller The Road är troliga samhällsskildringar och kan lite lättare komma fram till det slutgiltiga steget acceptans. Depression är det fjärde steget som vi förhoppningsvis inte stannar så länge i. Vi måste komma till slutet som är acceptans. Men acceptans måste också innebära handling. Att acceptera att det kommer att bli annorlunda men att minska lidandet som kommer av det.

Såklart är inte klimatkatastroftankarna, i likhet med sorg, något linjärt. Vi hoppar fram och tillbaka mellan olika steg. Och det är inte ens så att vi alltid går igenom allihop. Många fastnar i förnekelse och det är där den rådande politiken rör sig.

Tre sätt att undvika att bli en zombie

Men för att bli lite konkret: Vad kan vi göra för att anpassa oss till de förändringar som kommer? Och vad behöver vi göra för att hindra de värsta konsekvenserna? Jag frågar populärkulturen och det monster som mest representerar vår samtid – zombien.

  • Bli inte biten

Låt dig inte dras med i domedagspessimism. Det är lätt att fastna i det fjärde stadiet depression och det är passiviserande. Genom att se vad du kan göra, ensam och tillsammans med andra, har du möjlighet att inte långsamt fösas in i ett vegetativt zombieliknande tillstånd. Agerar du på något sätt har du möjlighet att uppleva att du tar kontroll över situationen. Och känslan av kontroll gör att du faktiskt har bättre möjligheter att återhämta dig förutom att faktiskt göra något.

  • Tänk på de grundläggande behoven

Din kropp har till skillnad från zombiernas kroppar behov för att överleva. Det som är lättast att fixa och att tillgodose de fysiska behoven av näring och vätska. Svenska myndigheter vill att vi ska klara en vecka utan hjälp utifrån. Vi behöver också hålla värmen. Det är lätt att känna sig isolerad i en kall värld. Med människor omkring dig kan du hantera kylan och göra något åt den. En av de starkaste faktorerna för ett bra liv är sociala nätverk. Det är ofta jobbigt att gå iväg på möten och agera istället för Netflix eller att sitta och uppröras vid sociala media-flöden. Men det gör dig lyckligare. Att högt koffeinintag korrelerar med ökad livslängd beror förmodligen inte på de fantastiska egenskaperna i koffein utan att de som dricker kaffe oftast gör det tillsammans med andra.

Men sen finns det ett annat behov, hopp och tro att något kan bli bättre. Utan att tillgodose det är svårt att överleva och ännu svårare att faktiskt leva. I överlevnadssammanhang pratas det ibland om regeln om 3 (mycket förenklat och inte helt korrekt: tre minuter utan syre, tre timmar utan skydd, tre dagar utan vatten och tre veckor utan mat). Ibland nämns också tre sekunder utan vilja. Hopp och vilja är intimt sammankopplat. Om det känns meningslöst att göra något är risken stor att du inte agerar. Men det finns också något förrädiskt i hopp. Journalisten Rebecka Solnit beskriver det så här ”Hopp är inte en lott du håller i handen i soffan. Hopp är en yxa som du hugger sönder dörren med i en kris.” Hoppet är den näring som sinnet behöver för att inte ge upp. För att kämpa vidare.

  • Rule no 1

I filmen Zombieland (2009) är den första regeln för att klara sig i en zombieinfesterad värld Cardio – alltså konditionsträning. Men det som krävs är också att vara intellektuellt och praktiskt rörlig. Att kunna anpassa sig till nya situationer, till en ny värld som med all sannolikhet kommer att vara annorlunda än den jag växt upp i. Den intellektuella rörligheten handlar om att hitta strategier för att kunna förstå och agera mot de indirekta konsekvenser klimatkatastrofen riskerar att få. All form av kamp kräver en analys av nuläget.

 

Avslutning

Dessa tre regler tror jag kan hjälpa oss rent konkret. Och jag tror att det att utveckla de här förmågorna är ett långt bättre sätt att preppa inför en kommande katastrof än att hamstra konservburkar och vattendunkar.

Allt oftare tänker jag på Sven Lindqvists ord från Utrota varenda jävel: ”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Hur kan vi hitta det modet? Det kanske kan skönjas i kulturdebatten som kommit upp om litteraturvetaren Martin Hägglunds bok This Life. Hur kampen om vår tid faktiskt är det som spelar någon roll. Vad vi gör med våra liv. Det sägs att de som vet att de är dödliga och omfamnar sin egen dödlighet är lyckligare än människor som förtränger det. Att vi genom dödligheten faktiskt också kan leva. Kanske kan det vara på samma sätt när vi erkänner det kollapsande klimatet och ser att vi inte bara kan fortsätta utan att faktiskt förändra våra prioriteringar i vad som är viktigt i världen. Kom igen, bli inte en zombie. Det finns tillräckligt många döda ögon därute. Om du stirrar livet i vitögat kanske det stirrar tillbaka.

 

Den här texten skrev jag strax innan Corona blev den stora snackisen. Men den är lika giltig även om det massmediala fokuset ligger på annat.

 

Den här texten publicerades också i ETC veckomagasin.

Elitpanik och Coronakrisen

Den svenska debatten om myndighetrna gör tillräckligt går varm. Många tyckare och experter säger att vi borde stänga gränser, skolor och tvångsisolera som många andra länder har gjort. En del andra tror mer på att det är viktigt att behålla ett öppet samhälle och att vi ska kolla på forskningen om vad som faktiskt ger effekt hellre än att göra saker bara för att göra saker. Jag har tänkt mycket på begreppet elitpanik i det sammanhanget. Elitpanik handlar i korthet om att makten i samhället utgår från att människor kommer att bete sig illa vid kriser vilket leder till en felaktig tolkning av situationen då människor generellt beter sig bra eller som vanligt i akuta katastrofsituationer.

Elitpanik är inte särskilt utforskat, men begreppet myntades i artikeln: Elites and Panic: More to Fear than Fear Itself av Lee Clarke och Caron Chess. De menar att det finns tre centrala relationer kring elitpanik:

  • När eliten oroar sig för panik – alltså när eliten tror att människor ska bete sig illa och att människor blir farliga för varandra.
  • När eliten orsakar panik – när politiska beslut leder till att människor hamnar i konflikt med varandra eller med ordningsmakten.
  • Eliten som blir panikslagna – när makten börjar bete sig märkligt och utan att se vad som verkligen händer.

Det är den sista punkten som det här handlar om. I skrivande stund i Sverige tycker jag att det inte råder elitpanik, på presskonferenserna med experter eller med statsministern går det ut information i en sansad ton. Flera av experterna pratar om att vi faktiskt inte vet vad som är bäst. Kanske kommer vi aldrig få reda på det heller även om vi kan lita på att det kommer mängder av utvärderingar av den här krisen.

Däremot så går det att argumentera, utifrån Clarke och Chess, för att den typen av politiska förslag vi kan se i många andra länder besläktade elitpanik eftersom det i stor utsträckning handlade om att visa handlingskraft. Att agera snabbt blir viktigare än att göra övervägda beslut där konsekvenserna av handlingarna och de praktiska möjligheterna att genomföra dem är med i beräkningarna. Hellre göra något än att riskera att målas ut som passiv. Besluten om att inte stänga skolor och ta till hårdare tag mot att gå ut överhuvudtaget är noga övervägda skulle jag säga. Det kanske är fel, men min gissning är att det är bra. Och de siffrorna jag sett visar att siffrorna i Sverige ökar långsammare än i många andra länder. Men jag är noga med att påpeka att jag inte alls är säker på det här.

Makthavare tjänar ofta på krisartade händelser och det skapar möjligheter för drastiska åtgärder som inte skulle kunna drivas igenom i normala fall. Vid en kris söker sig människor ofta till något tryggt och stabilt. I Naomi Kleins bok (och film) Chockdoktrinen visas det tydligt hur en annan ekonomisk politik kan införas vid någon typ av katastrof (krig, statskupp eller andra större händelser). ”Never Waste a Good Crisis” handlar om just det. Att varje kris är en öppning i det normala och en möjlighet till radikala politiska beslut som skulle vara svåra att genomföra eller ens föreslå under normala förhållanden.

Så även om reaktionerna kanske inte är elitpanik i ordets egentliga meningen tycker jag att det finns kopplingar. Vi behöver tänka på vad som sker och hur retoriken efter en händelse ser ut. Det finns all anledning att hålla huvudet kallt och verkligen tänka igenom vilka de rimliga svaren på de problem som finns är.

Var vi förberedda på det här?

På tåget hem från Sundsvall efter ett föredrag i zombieöverlevnad såg jag The Day After Tomorrow. Inledningen till filmen är briljant. Något verkar vara fel. Det kommer rapporter om oregelbundet vädret från olika platser i världen. Ingen vet vad som verkar hända men helt plötsligt är katastrofen att faktum. De teoretiska bitarna faller på plats och alla förstår vad de är som händer.  När de dramatiska räddningsscenerna är igång och vargarna ylar på Manhattan är jag redan någon annanstans i huvudet. En annan potentiell katastrof. Den som är här och nu.

Det är något med de smygande katastroferna som fascinerar mig. Den senaste tiden har jag läst och skrivit en hel del om framtiden och klimatet. För bara tre veckor sedan var jag med och arrangerande en temadag om Klimatprepping. En av föredragshållarna var snuvig och återhämtade sig från influensa och det var ingen som tänkte på det som något särskilt. Idag är det tveksamt om vi ens skulle ha arrangerat temadagen alls. Trots att frågan är lika viktig även om utsläppen tillfälligt verkar minska.

Att vara mitt i en pågående katastrof, där det mesta funkar som vanligt men rädsla och motstridig information basuneras ut av olika kanaler är nästan lika spännande som skrämmande för mig som läst, föreläst och skrivit om kriser, katastrofer, apokalypsen och prepping i nästan tio år. Den pandemi vi ser nu är ett mellanting mellan den plötsliga naturkatastrofen och den utdragna klimatkollapsen vi också befinner oss mitt i.

I min poddspelare spar jag avsnitt som jag tänker att jag vill lyssna på igen. Ett av dem är en SR podd från Vetandets värld som heter ”Nästa pandemi kommer troligtvis inom 10 år”. Avsnittet släpptes den 1:a oktober 2019. Men budskapet är inte nytt. 2007 släppte Krisberedskapsmyndigheten (som 2009 blev Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) rapporten ”Planera för en pandemi”. De inledande orden är:

 En influensapandemi kommer, men vi vet inte när eller vilka effekter den kommer att medföra.

Sedan räknas typ de konsekvenser vi ser idag upp. Sist i första stycket står det:

 En pandemi kommer alltså att medföra flera problem och det är därför angeläget att samhällets alla aktörer förbereder sig på att minska effekterna av de påfrestningar som kan uppstå. Det är särskilt viktigt för dem som bedriver samhällsviktig verksamhet.

Liknande formuleringar finns i folkhälsomyndighetens rapporter om pandemier från de senaste fem åren. De flesta som på olika sätt arbetar med pandemier återkommer också till att det är en fråga om ”när”, inte en fråga ”om” nästa pandemi kommer. Nu är den alltså här. Och vi verkar inte särskilt förberedda. Anledningen handlar framförallt inte om inkompetens. Snarare handlar det om att förberedelser för alla kriser och katastrofer kostar pengar. Det kräver statlig samordning och i många fall att vården behöver ha överkapacitet. I dagens politiska paradigm bygger allt mer på privata aktörer med oklart ansvar i kriser och just-in-time produktion där allt behöver klaffa. Inga sandkorn får komma i maskineriet eftersom det stör hela kedjan. Vård, omsorg och apotek har kommit att behandlas som vilka konsumtionsvaror som helst. Det finns en uppenbar skillnad: i produktionen av konsumtionsvaror handlar det inte om människoliv men det gör det i vården. Hade terrorattentatet på Drottninggatan 2017 varit mer lyckosam hade vi haft den diskussionen redan då. Men nu har reella politiska beslut börjat fattas som att karensdagen slopas.

I pandemier blir det tydligt att de individuella förberedelserna är oförmögna att handskas med större kriser. Att vi är beroende av varandra och att de samhällsinstitutioner som skyddar oss i vardagen blir så mycket viktigare i kris. Smittan påverkar ekonomin samtidigt som en oljekris eventuellt kan förändra stora delar av världsekonomin. Det spelar egentligen till och med ganska liten roll vad enskilda stater gör eftersom människor och varor behöver röra sig för att hjulen ska fortsätta snurra. Ett viktigt exempel just nu är att sjukvårdens engångsartiklar, som till exempel ska skydda mot smittor, kommer från andra sidan jorden och är beroende av att fabrikerna där inte stänger ned.

I andra typer av kriser söker vi oss till varandra för att få stöd och bekräftelse på att något hemskt inträffat. Forskningen visar att vi organiserar oss för att förbättra vår situation och klarar bra av att tillsammans hantera nya situationer. Innan undrade jag om det är annorlunda vid pandemier just med tanke på att andra människor också blir hot. Men det jag ser idag verkar visa på att vi generellt är bra på att anpassa oss till nya situationer. De absolut flesta finner sig i den nya situationen för att vi fattar att det är viktigt. En kollega berättade att människor i hans bostadsrättsförenings facebookgrupp skrev att de gick runt och torkade av handtagen på cykelförråden och frågade om någon behövde hjälp med att handla. Någon hade bakat bröd och ställt ut så att någon som behövde kunde ta. Andra vänner skriver på facebook om hur de skaffat Coronakompisar som lovar att handla, hjälpa till med hämtning/lämning när någon annan i gruppen blir sjuk. Folk organiserar sig i det lilla, med grannar för att försöka göra det bästa av situationen. Samma beteende som vi ser i de flesta kriser.

Självfallet kom det efter föredraget i Sundsvall en publikfråga om vad jag trodde om Corona. Jag hade inget riktigt vettigt att säga tyvärr förutom att tvätta händerna, nys i armvecket och kasta ut alla politiker som gör nedskärningar i vården.

 

(en kortare version av denna publicerades 19mars i Arbetet)

Boktipset: Storm, översvämning och torka – så klarar du vädrets utmaningar

Det är svårt att tro det just nu, men extremväder är också kriser vi kommer att drabbas av framöver. Just nu är klimatfrågan svår att lyfta på dagordningen med tanke på Coronavirusets totala genomslag i samhället. Men extremvädret kommer också att vara en påfrestning som vi kommer att behöva handskas med både under och efter Corona. Därför är Niklas Kämpargårds nya bok Storm, torka och översvämning en bra och viktig bok.

Boken riktar sig framförallt till fastighetsägare, markägare eller fritidshusägare men jag kan tycka att den är intressant och allmänbildande för alla. Kämpargård slår i bokens inledning fast att all krisberedskap handlar om att våga se hotbilder långt innan de inträffar. Framtiden är oviss. Det var den redan innan Corona slog till, även om en pandemi i allra högsta grad är något vi kunde anat skulle inträffa. Klimatbollen är i rullning och vilka former av extremväder vi kommer att drabbas av vet vi inte än. Därför är det bra att göra en risk- och sårbarhetsanalys och tänka till före.

Boken går igenom vad störningar i el- och kommunikationsnät kan innebära. Hur sårbara vi är för den typen av störningar. Om storm och hårda vindar, skogsbrand, torka, kyla och stora snömängder och ihållande regn och översvämningar. Men också hur det går att göra efterarbete och röjning när något har inträffat.

Jag gillade att boken var enkelt upplagd med en kort ”Att förbereda sig på…” och en algoritm att följa när det väl händer i slutet av varje kapitel. Det gör att boken känns enkel att använda och pedagogiskt upplagd.

Vi pratar även om den här boken (samt om Bli en zombieöverlevnadsexpert och Prepping: Överlevnadshandboken) i podden Beredsam

Adlibris

Bokus

 

 

 

Ledarskap och gruppdynamik efter zombieapokalypsen

Idag släpptes ett nytt avsnitt av Beredsam som handlar om gruppdynamik och ledarskap i postapokalypsen, men även till viss del i ”normala” kriser. I det här inlägget tänkte jag gå in lite djupare och skriva bland annat om Markus Hällgrens (och David A Buchanans) ”Surviving a zombie apocalypse: Leadership configurations in extreme contexts” (läs den här). För tre år sen skrev jag en text om postapokalyptiska beteenden, det här kanske kan ses som en utveckling av den.

Vi vet ju alltså inte så mycket om hur människor kommer att bete sig efter ett storskaligt sammanbrott där inget någonsin kommer att återgå till det normala. Men det finns ju forskning på hur människor beter sig i det korta loppet i kriser och katastrofer och det finns historiska händelser där samhällen gått under som går att studera. Vad vi också kan göra som Hällgren påpekar är att se på populärkulturen och de postapokalyptiska skildringar som finns. Problemet är att de är skapade för att vara spännande och att sälja, men vi kan ändå tänka oss att människor skapar sina bilder av framtiden via populärkulturen och med psykologiska och socialpsykologiska teorier kanske kan hitta sätt att se på det hela.

Frågan om grupp och ledare är centralt för att förstå hur vi kommer att bete oss. Vi människor är utpräglade flockdjur och det mesta vi gör handlar om att passa in i en grupp (som kan vara liten eller samhällelig). När det gäller gruppdynamik är mycket av de gamla teorierna om låt-gå eller auktoritärt ledarskap utdaterade. Hällgren och Buchanan utgår från ledarskap i olika typer av kriser – chefer vid ekonomiska kriser, brandmän och ledarskap inom det militära under krig. Det finns ett mer direkt ledarskap där en ledare fattar besluten själv och ett mer demokratiskt ledarskap som mer handlar om en flytande ledarstruktur där olika människor tar vid som ledare i olika situationer, men än viktigare är att alla kommer till tals och vågar ifrågasätta. Ett bra ledarskap handlar mer om gruppen än om ledaren, att ledarskap är ett lagarbete mer än en individuell ledares kompetens.

Hur blir det då efter apokalypsen? Förmodligen på många sätt, beroende var du befinner dig, om du har tur och lyckas hitta en grupp som fungerar som ska starta något nytt utan auktoritära människor som agerar ledare. Som jag skrev tidigare så söker vi acceptans av gruppen, och om gruppens värderingar präglas av inkludering och öppenhet kommer ni med all sannolikhet kunna arbeta bättre tillsammans och nå gemensamma mål. Om du hamnar i kapten Rhodes (eller för all del Negans) gäng så löper du nog större risk att stryka med eftersom ledarna här inte formas av gruppens bästa utan av ledarens idéer bara.

 

Att hantera en framväxande pandemi

Jag får ganska många frågor om vad vi bör göra nu när Coronaviruset covid-19 drar fram även över Sverige. Ska vi vara oroliga? Eller snarare – hur oroliga bör vi vara? Jag har tyvärr inget bra svar, men jag försöker se hur människor hanterar situationen. De vanliga reaktionerna som jag ser runt mig kan delas in i två huvudspår. 1. Det är inte värre än den vanliga säsongsinfluensan och 2. Nu är det slut med civilisationen. Ok, jag spetsar till det lite, men det är väl en skala där få är någonstans i mitten.

Det finns flera psykologiska aspekter av det som jag tycker är intressanta. En kallas normalitetsbias och handlar om att människor inte tycker om att inte veta hur det ska bli. Då är det lätt att falla in i att tänka bort att det skulle kunna bli riktigt illa. Amanda Ripley kallar den här fasen ”förnekelse” och det ligger nog något i det. Det kan också kallas obeslutsamhet kring en situation vi tidigare inte varit i.

Vi får inte heller glömma att en pandemi är den perfekta nyheten (som Johan Giesecke sa i Beredsamavsnittet om pandemier). Det är något nytt, något vi kan bli oroliga över och det kan hela tiden komma nya uppdateringar som generar nya klick. Och bara ett fån kan säga att den inte påverkas av detta. När det står katastrofrubriker i tidningarna påverkas vi. Det är alltså någon form av brottningsmatch mellan normalitetsbias och hur vi påverkas av att det pratas om smittans spridning flera gånger i varje nyhetssändning. Omedvetet väljer många ett spår att gå in i och tolkar sedan informationen som kommer utifrån det spåret.

Även om smittan förmodligen kommer att kommer att få ekonomiska konsekvenser (och positiva klimateffekter) och riskerar att sabba det ekonomiska systemet så vet vi inte hur det kommer att slå. Och det finns inte så mycket vi faktiskt kan göra åt det heller just nu.

Jag har storhandlat lite extra, särskilt tvål, men i övrigt har jag ännu inte gjort några större förändringar i livet. Att sitta lugnt i båten men att vara uppmärksam på eventuella förändringar och inte låsa sig vid ett spår tror jag är viktigt. Vi läser och delar oftast information som bekräftar det vi redan själva bestämt oss för att tro på. Jag tror det är bra att våga läsa olika bilder och ta sig och värdera informationen lite varsamt.

En sista grej bara. Ett ord som ofta används just nu är panik. Massmedia älskar det ordet eftersom det säljer. Men det kan också handla om att många tror att alla andra får panik om myndigheterna gör si eller så, eller att det är panik för att munskydden är slut i butikerna eller liknande. Jag har inte sett någon skriva att de själva har panik – det handlar alltid om att andra har eller kommer att få panik. I verkligheten är panik är alltså väldigt ovanligt i krissituationer. Det är inte panik vi behöver vara rädda för, däremot finns det anledning att oroa sig för att makthavare ska tro att det blir panik. Alltså elitpanik. Panik är alltså fel ord, men folk är rädda och oroliga. Med rätta. Jag är också det även om jag inte tror att undergången är här.

Smittan är ett hot mot människor jag älskar och det är lätt att känna sig maktlös inför det, men det finns saker vi kan göra för att åtminstone minska risken att de smittas. Vi kan se till att de vi känner som skulle kunna drabbas hårt av covid-19 (och andra influensavirus) har mat och förnödenheter hemma. Vi kan prata med de som är ensamma så att oro inte växer till ångest hos dem. Och vi kan vara extra noga med hygien, att stanna hemma från arbete och aktiviteter när vi är sjuka. Vi kan vara solidariska helt enkelt. På lång sikt behöver vi också se till att vården är överbemannad istället för som det är nu underbemannad. En starkare offentlighet ger större möjligheter att minska konsekvenserna av epidemier.

Boktipset: Väggen

En kvinna har blivit bjuden till sin systers sommarstuga i bergen. Systern och hennes make åker in till staden och kommer aldrig tillbaka. Det visar sig att någon typ av osynlig oförstörbar vägg har kommit till och alla som är utanför väggen har dött. Ja det låter rätt märkligt, men på något sätt så funkar det mycket tack vare att det är kvinnans hantering av det ofattbara som är det boken handlar om. Det är på vissa sätt som en lantlig I am Legend ur en kvinnas perspektiv.

Huvudpersonen (vars namn vi aldrig få veta) brottas med att skapa mening och att planera för hur hon ska kunna överleva. Odla mat, jaga och se till att de djur hon har mår bra. Ur prepperperspektiv är den intressant för det handlar mycket om både vad hon praktiskt måste göra, men också att jobba med de känslor av meningslöshet och maktlöshet som uppstår. Att brottas med att kroppen inte riktigt klarar av allt och hur sårbart livet är ensam. Och också hur beroende vi faktiskt är av eld. Det finns också en fin men krävande brottningsmatch med tanken på att det gamla livet aldrig kommer tillbaka. Att det är en ny värld med nya regler. En värld utan människor.

Hon bygger upp mycket av livet bakom väggen på att ta hand om djuren. Det skapar mening att se till att de får det så bra det kan, och det håller henne sysselsatt. Att ta hand om katter, hund och ko blir det som får dagarna att gå. Att odla potatisen, slå höet, mjölka kon, gå promenader med hunden och se till att katterna har det bra blir det som också skapar mening. Väggen är verkligen en bok om saknad, att släppa taget och att hitta mening i tillvaron.

Väggen kom ut första gången 1963 och är skriven av Österrikaren Marlen Haushofer. Boken är skriven utan styckes- eller kapitelindelningar vilket gör den lite svårläst, men det är väl värt att ta sig igenom den. Det är skrivet utifrån de anteckningar som kvinnan skriver på olika papperslappar. Jag rekommenderar verkligen Väggen, i efterordet står det att kvinnor får ut mer av boken, och det kan jag tänka mig. Men den är läsvärd för alla.

Bokus

Adlibris

 

BONUSTEXT:

Strax innan Haushofer avled 1970 skrev hon några fina meningar som kan kallas hennes litterära testamente.

”Oroa dig inte

Oroa dig inte. Du har sett för mycket och för lite, som alla människor före dig. Du har gråtit för mycket, kanske också för lite, som alla människor före dig. Kanske har du älskat och hatat för mycket – men bara några få år, tjugo eller så. Och vad är väl tjugo år? Efter det var en del av dig död, precis som hos alla människor som inte kan älska eller hata längre.

Du har fått utstå mycket smärta – motvilligt – som alla människor före dig.

Din kropp var tidigt till besvär, du har aldrig älskat den. Det var besvärligt för dig, men kanske också bra, eftersom själen inte behöver en oälskad kropp. Och vad är själen? Förmodligen har du aldrig ens haft någon, utan bara förstånd, och det hade ingen tanke på känslor. Eller fanns det ibland något annat? För ett ögonblick? När du ser blåklockor och kattögon och en människas omtanke för en annan, eller vissa stenar, träd och statyer; svalorna över den stora staden Rom. Oroa dig inte.

Även om du vore tyngd av en själ, önskar den sig inget annat än en djup, drömlös sömn. Den oälskade kroppen kommer inte längre att känna någon smärta. Men kött, skelett och hud, allt kommer att förvandlas till aska och också hjärnan kommer äntligen att sluta tänka. Därför tackar vi Gud, han som inte finns. Oroa dig inte – allt är förgäves, som för alla människor före dig.

En helt vanlig historia.”

Klimatpsykologi

Bildresultat för klimatpsykologiVarför händer det inte mer? Om vi förstått vad som kan hända med klimatet och världen, varför agerar vi inte resolut för att med alla till buds stående medel stoppa fortsatta utsläpp? Och ur kan vi agera effektivt mot klimatförändringarna? Som jag skrev i ett tidigare inlägg om klimatprepping så är att hindra ytterliggare uppvärmning av planeten en av de bästa förberedelserna vi kan göra.

Hösten 2019 släpptes en en bok som heter Klimatpsykologi – hur skapar vi en hållbar förändring av Kali Andersson, Frida Hylander och Kata Nylén. Grunden är hoppet om att allt inte är kört. Att det fortfarande finns chans att förhindra den värsta förstörelsen, men att det kräver något av oss. Det kräver handling. Det är svårt men absolut möjligt.

Klimatförändringarna skaver. Att prata om vad vi behöver göra skaver och värker eftersom det är en katastrof som vi själva varit med och skapat. Det är klart att det, rättmätigt, går att skylla på andra men i grund och botten är det ändå det system vi lever i och drar fördelar av som är boven.

Ett genomgående tema i boken är effektglappet alltså att det som känns att som att det gör stor effekt i själva verket inte alltid spelar så stor roll. Med vår intuition kan vi inte säga vad som har stor eller liten klimatpåverkan. Som exempel tar klimatpsykologerna upp en enorm plastö som finns i stilla havet. Nästan 50% av platsen är fiskenät som dumpats, medan vi fokuserar på sugrör eller plastpåsar. Vad politiken borde göra är att skärpa regler eller förbjuda storskaligt trålarfiske, och vi som konsumenter borde inte äta fisk typ.

Det finns saker vi kommer att behöva göra mindre av för att leva hållbart. Det handlar om att äta kött, resa (framförallt med bil och flyg), konsumera nya produkter eller kläder. Men för att det ska gå att sälja in det budskapet måste vi också prata om vad vi behöver göra mer av – umgås med släkt och vänner, vara i naturen, kräva förändringar av politiker, företag och institutioner. Dela på resurser istället för att äga allt själva. Ett budskap som bara handlar om vad vi ska minska på blir svårare. Vi människor gillar inte att bli av med saker vi har. Det kallas förlustaversion vi måste alltså försöka hitta saker vi kan vinna på en större omställning.

Det fokuseras ofta på att vara klimatsmart. Det räcker inte. Vad som behövs är beteenden inriktade på storskalig förändring som påverkar ekonomiska, sociala och juridiska strukturer. Det betyder inte att det är dåligt med beteenden i det lilla – att inte köpa nytt, byta till energisnålare produkter eller äta veganskt. Dessa beteenden kan kännas meningsfulla och minska känslan av skuld för att kunna organisera sig i det större. Men det får inte stanna vid det lilla. Ofta hamnar fokus och energi på de små sakerna istället för strukturen som ger mycket effekt (återigen effektglappet) vilket jag ofta ser till exempel i klimatgrupper på facebook. Hade vi haft mycket tid på oss hade de individuella åtgärderna varit meningsfulla att fokusera på. Men det har vi inte. Vi behöver därför fokusera på det som potentiellt kan påverka mycket. Problemet är att ju större effekt en beteendeförändring har, desto mindre villiga är vi att göra det. Målet kan inte vara att bli perfekta konsumenter utan att hitta de sakerna som gör stor effekt. En av sakerna som verkligen har stor effekt är att vara aktiva samhällsmedborgare.

Klimatpsykologi tar också upp skuld och ångest. Känslor som vi lätt drabbas av när klimatfrågor kommer upp på dagordningen. Men också hur skam och skrämsel fungerar som påverkansmetod. Den stora lärdomen tycker jag handlar om att vi behöver förändra de stora sakerna och att förhållandevis få människor kan sätta stora stenar i rullning. Även om problemen kan kännas övermäktiga när vi sitter ensamma på vår kammare, så är att göra saker tillsammans med andra det som får oss att må bättre och kan ge stor effekt.

Jag har försökt ta upp en del av vad boken tar upp, men den är så innehållsrik att det inte riktigt går. Jag rekommenderar alla som är intresserade av klimatfrågor att läsa den och bjuda in klimatpsykologerna till sina arbetsplatser eller liknande för föredrag. Och såklart att organisera sig för att skapa en mer hållbar värld.

Köp: adlibris bokus

 

Alla hjärtans dag-special: Kärlek och zombier!

Glad jävla alla hjärtans dag då. Till mångas förtret finns det en del kopplingar mellan kärlek och zombiefilm. En av de viktigaste är såklart Romeo (eller Romero?) och Julia-historien Warm Bodies. Först som bok och sedan som en rätt ok filmatisering även om den missade en del. Här ser vi omöjlig kärlek mellan människa och zombie. Kärleken väcker zombien från döden och hjärtat börjar slå igen. Lite tacky, men det funkar ändå rätt bra. Mer intressant är den brittiska BBC serien In the Flesh som där zombierna blivit botade genom medicin och har återgått till det vanliga samhället igen. Det finns intressanta kärleksskildringar i den som är värda att kolla in.

En annan stark kärleksfilm i zombieträsket är Pride and Prejudice and Zombies filmatiseringen av boken (som jag tyckte var dödstråkig) med samma namn. Men det finns en hel del andra som kan placeras in i romcomzom-facket. Bäst är väl Shaun of the Dead, men även Life After Beth är helt ok i sammanhanget.

Ur överlevnadsperspektiv ser vi ofta kärleken som något viktigt i zombiefiktionen. Det får människor att kämpa vidare på ett sätt de inte skulle gjort annars, men också ibland så sliter den isär grupper och gamla vänskapsband (som hos Shane och Rick i TWD). Ett fint exempel på det är ju Cargo där pappan gör allt för att sitt barn ska komma i säkerhet. Överhuvudtaget är ju just den biten en vanlig komponent i postapokalypsen – att kämpa vidare för någon typ av kärlek. Så mitt råd är att göra nåt fint till den du älskar för det kan öka dina chanser att överleva zombieapokalypsen.

Vill du ge bort något till någon du älskar rekommenderar jag en kofot. Inget säger jag älskar dig lika mycket som en kofot.

Och här är några alla hjärtans dag kort också om någon är intresserad (av Jimmy Wallin såklart).

 

Behövs klimatprepping?

Hur kan vi tänka för att hantera att klimatet förändras? Finns det något som egentligen skiljer klimatprepping från annan prepping? Jag tror det. På vissa sätt är det samma. Det handlar om att förbereda sig för primära effekter av ett förändrat klimat som torka, extremvärme, skyfall, stormar och snökaos –  de direkta konsekvenserna. Men också eventuella indirekta konsekvenser av ett förändrat klimat som t ex migration, elavbrott, epidemier/pandemier, krig och ekonomisk recession. Vår värld kommer med största sannolikhet att bli fundamentalt annorlunda under vår livstid och det kommer att fortsätta förändras en lång tid efter vi och våra barn dött eftersom det klimatsystem vi haft under lång till är på väg att rubbas. Det vi betraktat som ett normalt klimat kommer inte att finnas, men vi vet inte exakt vad som kommer att ske. Förändring är det nya normala.

Tänk dig att du sitter i en båt som har ett hål i botten och det läcker in vatten. Du har en hink och börjar hälla ut vattnet som rinner in. Det förbättrar situationen, men om du inte täpper till hålet är det en kamp du inte kan vinna eftersom hålet också blir större och större. Du behöver helt enkelt också göra något åt hålet som är det som i grund och botten orsakar problemet. I debatten kring klimatförändringarnas konsekvenser lyfts då och då begreppet adaptation (anpassning) och mitigation (lindring) som två motpoler. Alltså om vi ska anpassa oss till förändringarna som är mer klassisk prepping, och lindring som väl mer är det som klimat/miljörörelserna håller på med. Det vill säga att försöka ändra systemet så att det inte blir en skenande klimatkris. Klimatprepping som jag ser det handlar också om att minska klimatförändringarna också – alltså både anpassning och lindring. Du häller ut vatten samtidigt som du försöker hindra att hålet blir större. Att arbeta både med symptom och orsak.

Att förhålla sig reaktivt, det vill säga bara preppa, blir ineffektivt eftersom det inte går till botten med kärnan i problemet. Men att stoppa huvudet i sanden och tänka att det förändrade klimatet inte kommer att påverka en som individ oavsett var vi bor är dumt. Den mest effektiva prepping är dock på systemnivå eftersom vi som individer inte klarar oss utan det omkringliggande samhället. Privatiseringarna av apoteken har till exempel lett till att vi inte har lager av läkemedel längre och att vissa läkemedel kan ta slut snabbt vid kris. Vi kan även se det i den redan nu underbemannade sjukvården som skulle ha svårt att klara en större kris eller varför inte ett stort sjukdomsutbrott (Corona någon?). Och vid höjda vattennivåer eller ökade bränder behövs kompetens och skydd som vi som individer aldrig kan uppbåda. En stark offentlig sektor gör alltså att vår privata prepping inte alls behöver bli lika omfattande – det är dessutom långt mycket mer resurseffektivt. Men det går också att göra i mindre skala på lokal nivå.

Jag ser Preppa tillsammans som ett bra exempel på hur de två förenas. Att organisera sig med andra och agera är viktigt. Jag har nyss läst den utmärkta boken ”Klimatpsykologi – hur vi skapar hållbar förändring” av en grupp som kallar sig Klimatpsykologerna och de är inne på samma linje. Att agera mot klimatförändringar får inte bli att sortera sugrör, det måste vara något annat som också genomsyrar hela samhället. För problemen är så akuta och riskerna så stora att det inte går att lösa med individuella uppoffringar – det krävs politik.

Men på individnivå så finns det också problem att hantera. I stora omvälvningar är Darwins ”Den mest anpassningsbara överlever” väldigt viktigt. För vi behöver vänja vid oss vid förändring. Många känner klimatångest, framtidsoro eller andra känslor av overklighet inför framtiden. Som med alla starka känslor behöver vi andra för att hantera dem och komma tillbaka till någon form av psykologiskt normaltillstånd. Klimatpsykologerna betonar vikten av att göra saker tillsammans för att känna kontroll över situationen.

Summa summarum tänker jag att det finns behov av ett begrepp som klimatprepping eftersom det täcker in flera aspekter av att ha ett rimligt liv i framtiden – både på individnivå och på samhällsnivå. Och det kommer en massa fler sådana här inlägg under våren gissar jag på eftersom jag försöker resonera kring den kommande boken.

Kom också gärna på temadagen om klimatprepping i Stockholm den 22/2